Det blev oktober och markerna är ovanligt torra. Bäckar som jag alltid hört porlat skär tyst genom landskapet, och sjöarna uppvisar en strandremsor jag aldrig sett. Måtte det komma mängder med snö i vinter, för det här vattenläget bäddar för en utmanade säsong 2027.

Men det är lätt att oroa sig för både det ena och andra, men oron i sig hjälper sällan. Den stjälper. Tar energi som jag kan använda till att göra något vettigare i nuet istället. Som att fortsätta flytta djuren, fortsätta studera och lära av ekosystemet, fortsätta arbeta för marker som kan ge liv – även i perioder utan nederbörd.

Ibland hamnar jag i sådana där orosperioder. Då jag vaknar med en oro i kroppen. Den river och molar. Ömmar och kliar. Pumpar i uppåttakt, som en metronom där jag alltid ligger steget efter. Jag har svårt att förklara den här oron. Rastlöshet med en känsla av att det är något viktigt som jag har missat, så snart kommer katastrofen. Det är sällan det kommer någon katastrof. Och om det mot förmodan gör det – så är det något som jag ändå aldrig hade kunnat förutse eller förhindrat. Och i dessa tider så är det väldigt lätt att hitta något i omvärlden att bygga upp oroskänslan kring.

När jag känner den här oron i kroppen, så har jag några trix som alltid hjälper. Träna är det absolut bästa och effektivaste sättet. Att springa, cykla eller lyfta tungt. Att ordentligt använda adrenalinet som pumpar runt i kroppen och göra mig själv riktigt trött. Det brukar få stormen inom mig att mojna. Det sorterar tankarna och gör mig mer klarsynt. Att känna hjärtat slå, lungorna som pumpar och musklerna som jobbar ger mig en stark förankring i att vara här och nu. Det är en fin känsla.

Under hela september har jag dragits med en långvarig förkylning som gjort att jag inte kunnat träna som vanligt. Och det märks. Känner mig som ett vrak av känslor som inte har några glada färger. Trött. Initiativlös. Men likväl rastlös som aldrig förr. Det är en olustig känsla.

Men idag är det dags. Jag ska snart ut och springa. Inte så långt, inte så snabbt, inte så länge – men ändå, jag ska springa. Äntligen ska jag få mitt biologiska uppåt-tjack som tar mig tillbaka på banan igen. Helt gratis dessutom. Kroppen är fantastisk. Biologin är fantastiskt. Allting finns där. Om vi bara ger det möjligheterna till att ske.