Det är en orolig värld och lite vad som helst kan hända känns det som – inget vet vi om framtiden. Det enda som vi vet, är att vi kommer att behöva mat, om vi – oavsett allt – ändå tänker att vi ska leva. Så jag tänker, att vi behöver prata om det. Maten.

Under första och andra världskriget så undveks svältkatastrof i Sverige till stor del av livsmedelsransonering och möjligheten till inhemsk livsmedelsproduktion. Men jordbruket såg väldigt annorlunda ut då, mot vad det gör idag.

Gårdarna som var verksamma då, var små och byggde till stor del på kretsloppsjordbruk och kunde framställa råvaror av arbetskraft och resurser som fanns i deras direkta närhet.

Dagens gårdar är större och mer specialiserade, och kräver resurser som bygger på global handel. Verksamheten på dagen gårdar bygger på att det finns tillgång til bränsle, mineralgödsel, el, insatsmedel, reservdelar, utsäde och digitala verktyg – resurser som ofta behöver transporteras över landsgränserna eller har sitt säte där någon annan regering styr.

När du hör att Sverige är självförsörjande till 50%, så bygger det på att alla de här flödena fungerar. Att världens ledare är sams och överens, att handelsavtal följs, att vädret är stabilt och att ingen blockerar eller förstör uppförd infrastruktur för att transportera runt resurserna och sedan råvarorna.

Fram till slutet av 1990-talet bedrev jordbrukspolitik med självförsörjning som mål. Därefter lades det ansvaret ut på företagen i livsmedelskedjan. Företagen i livsmedelskedjan har inte haft som mål att stärka livsmedelsberedskapen för Sverige. Företagen i livsmedelskedjan har som mål att göra vinst.

Våra svenska bönder, de som förväntas leverera råvaror till företagen i livsmedelskedjan, har varit och är pressade till effektivisering och rationalisering när de ska förhålla sig till världsmarknadspriser och global konkurrens, samtidigt som de ska förhålla sig till Sveriges välutvecklade regelverk kring livsmedelsproduktion. Utveckling som har lett till färre och större gårdar, som är än mer beroende av digital teknik, importerat utsäde, fossila bränslen och importerad kemi i form av både konstgödsel och växtskyddsmedel. Många gårdar har lagt ner.

Från andra världskriget fram till millennieskiftet, så fanns beredskapslager av livsmedel och olika insatsvaror i syfte att minska sårbarheten. Dessa lager är avvecklade och finns inte längre.

1914 behövde en gård försörja 11 personer. Motsvarande siffra 2023 var 187. Då, 1914, kunde vi driva en gård utan importerade insatsvaror. Kan vi det idag?

Vågar vi lita på att möjligheten till import kvarstår lika friskostlig och smärtfritt som under de senaste decennierna?

Min egna slutsats är; även fast butikshyllorna i matbutikerna är fyllda idag, så kan de gapa tomma inom ett par veckor. Den i nutid omtalade köttbristen är verklig i dagsläget, och den är bara ett tidigt symptom på vad som komma skall, om det inte omgående tas krafttag för att förändra Sveriges livsmedelsproduktion.

Så hur vill vi ha det med maten? Vad tänker du?

(Den här texten är baserad på info från broschyren ”Om krisen eller kriget kommer – till Sveriges lantbruksföretag”. Vill du läsa den i sin helhet så finner du den här.  )