Midsommartalet.

Det är ett år sedan jag fick äran att hålla midsommartalet i Grangärde kyrka. Det var en magiskt stund, med mer folk än vad jag hade förväntat mig. Jag var lite nervös, men på ett bra sätt. Så där så att rösten till en början liksom vibrerade, för andetaget satt för högt i bröstet och knäna kändes lite svaga. Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, men det hände då.

När jag talar inför folk, så är det oftast om hur vi gör saker eller om en historia som varit. Men talet som jag höll i kyrkan kom från det innersta rummet i hjärtat. Att öppna den dörren är kraftfullt, men också så oerhört sårbart. Man vet liksom inte riktigt hur det ska mottas. Men jag valde att göra det. Och reaktionerna och mötena som därefter utspelade sig utan för kyrkans portar – kommer jag alltid bära med mig.

Den stunden som vi tillsammans upplevde där i kyrkan, midsommardagen 2024, kommer aldrig gå att återskapa. Men härmed har jag lyssnat på önskningarna om att publicera talet på bloggen. Jag ville inte göra det i skrift, då det är skrivet som ett tal. Men med hjälp av de fantastiska människorna Johan Bodin och Louise Nordström, så har jag fått hjälp att få fram den här videon. Jag tänkte mig typ en liten mikrofon, men de radade upp hela sin proffsutrustning och jag blev nervösare och mer spänd än vad jag någonsin var i kyrkan. Det var en väldigt fin kväll med fina människor och jag känner stor tacksamhet över att de gjorde detta möjligt.

Den här midsommardagen ska jag inte hålla något tal. Igår var det finklänning och lövad stång, vänner och god mat, men idag väntar stövlar och koflytt. Svett i pannan och jord under naglarna. Imorgon är det klänning, mat och människo igen.

Livet är fantastiskt i sina kontraster. Låt oss förundras, njuta och hylla förmånen att få finnas till. Just här, just nu, i det här andetaget. Håll dig själv i handen och våga.

(och till alla dräktpoliser – jag gjorde så gott jag kan, med de förutsättningar som var, och mer än så kan jag inte göra. Bättre lycka nästa gång!)