Huvudet är rörigt och själen är rastlös. Jag sätter på mig pjäxorna och kastar mig ut med hunden hack i häl. I vedboden står skidorna och medan jag knäpper på dem så hinner jag se tusen saker som behöver göras på byggnaden. Livet med gård – du blir aldrig klar och det är lika bra att lära sig leva med den insikten.
Jag grabbar tag i de äldsta stavarna. De där med stora runda trugor, som funkar där snön är opreparerad. Gjorda i trä, och med en skinnrem runt handleden. De som skulle förmultna och bli till jord om jag lämnar dem här i skogen. De som är gjorda av det som finns här i skogen. Jag tänker på det när jag skidar iväg. Hur väl de funkar, och hur enkelt de kan återgå till jord. Helt utan återvinningsindustri. Jävligt omodernt med andra ord. Bakåtsträvande och fullständigt fritt från innovation. Idiotiskt. Varför skapa något som kräver små resurser, när det är resursutnyttjandet som bygger vårt samhälle? Varför bygga ett samhälle som kräver små resurser, tänk på all arbetslöshet det skulle skapa? Alla problem som inte skulle behöva lösas? All teknisk innovation som inte skulle behöva utvecklas?
Jag är en aning ironiskt. Kanske börjar jag också bli gammal och bitter. Det kvittar. Säkert är jag lite dum i huvudet också som inte fattar hur ett ökande behov av mer energi och mer resurser ska lösa problemet att mänskligheten nyttjar för mycket energi och för mycket resurser.
Jag stakar på genom orörd snö. Frenetiskt för att få ur energin i kroppen. Meditativt och taktfast stöter de omoderna stavarna i snön och tar mig framåt. Ljudet. Av skidorna mot skaren, av pjäxorna som far genom nysnön ovanpå, stavarna som spjärnar och tyg som nöter mot tyg när ben och armar pendlar.
Här finns inga preparerade spår. Men det finns skogsbilvägar som inte plogas, och milslånga vidder med snö. Och en energi och vilja att ta sig fram.
Tillslut når jag sjön. Träden är täckta med snö och allting är stilla. Här är det fullkomligt tyst. Jag stannar. I öronen susar blodet som pumpas runt i min kropp, jag hör ljudet av mina egna hjärtslag. Du-dunk. Du-dunk. Det här är en av de få platser som är så tyst, så att det enda jag hör är livet inom mig. Det är en fullkomlig upplevelse som jag står kvar i, tills kylan når min svettiga kropp och jag vänder om för att skida hem.
Väl hemma så är tankarna sorterade och själen nöjd. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske räcker det med att bara vara Kristina?
Fortsätt du att vara Kristina, människa, maka, mor och kofösare, det är bra så!!
tack Ann.
Håller med föregående talare! Du är så bra som du är!
tack, det värmer.
Gammal och bitter? Njaee, jag läser bloggen och tänker att den är skriven av en mogen person, med ett stort mått av insikt… och som hos en sådan, infinner sig stunder av reflektion angående både dåtid och framtid.
Tack David.