Kategori: Ord & Tankar (Sida 12 av 19)

En vintersaga, del 1

23 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Julen är ju lite av reprisernas tid och jag tänkte inte vara sämre. Därför, mina vänner, ger jag er nu mitt gamla alster ”En vintersaga” – en liten historia i fyra delar som jag knåpade ihop för några år sedan. Håll till godo, här kommer del 1

Långt bort från gatljus, fik och krogen
finns en röd liten stuga

Bortom bergen, långt in i skogen

bor Snickar’n med sin fruga

Och när du lyssnar till trädens sus
kan du ana en skugga i natten

som springer, hoppar och gör massa bus

– det är ju den knasiga katten!

Men vänta, där är något mer

som smyger där bakom träden

fyra ben är allt jag ser

i månens sken över gärdet

Natten passerar och dagen gry

och den lilla familjen vaknar

men drabbas av plötslig huvudbry

för farstukvisten saknar

långkalsonger och skyfflar två
för visst var det där de fanns?
de börjar genast grubbla på

– står de någon annanstans?

Ja, vad har hänt med långkalsongerna och skyfflarna!? Och vad är det som smyger omkring bland träden? Fortsättning följer – imorgon!

Roligt på jul

16 december, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen… ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som….Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.

Naken på blomstrande sommarängar

8 december, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Det har kliat och skavt. Alldeles förfärligt faktiskt, och alldeles för länge. Som om jag burit en för trång overall tillverkad i dålig ull. Blöt, tung, kliande ull som skavt och hindrat varenda steg jag gått. Den har endast låtit mig hasa fram på en välpreparerad stig, när jag egentligen har velat slå kullerbyttor och hoppselihoppsa fram över blomstrande ängar. Men det har inte gått. Overallen har varit allt för trång, och allt för tung. Alldeles för tung.

Men jag har stretat på. Tänkt att det säkert blir lättare, bara jag blir starkare. Bara jag liksom växer in i formen på den där opassande skapelsen och får lite hårdare hud. Hårdare hud som inte är så känslig för allt det där som kliar och skaver, så kanske det hela blir bättre.

Men det har inte blivit bättre. Inte det minsta. Skavsåren har bara blivit större och jag har bara blivit svagare. Halslinningen har sakta snörts åt för varje dag som gått. Hårdare och hårdare. Tills fållen skar in i min tunna hud och andetagen väste. Det blev svårt att andas.

Så jag slet av mig den där betungande overallen. I en frustrationsvåg av plötslig styrka och kraft, kravlade jag mig ur, medan Han slet upp den åtdragna halslinningen. Han som alltid står vid min sida och ingjuter mig mod. Han som alltid håller min hand och har ett millimetermått i den andra. Han.

Så trots att det är december, så springer jag nu lycklig och naken över blomstrande ängar. Slår kullerbyttor och hoppselihoppsar fram, medan håret fladdrar i vinden och solen hettar mot min kind. Hjärtat slår och jag kan andas djupa, friska andetag medan skogens pirrande syre ger kraft i varje cell av min kropp. Åtminstone känns det så.

Jag har med andra ord sagt upp mig.

Vad som väntar nu, är fullständigt oklart. Men jag har redan lärt mig att när man stänger en dörr, så öppnas tusen nya. Och bakom dem finns saker och möjligheter som man aldrig kunnat ana.

En nödsituation.

25 november, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.

Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.

Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.

– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet?
– Nej.
– Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet.
Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig.
– Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma.
– Vajjfö? (varför?)
Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen;
– Hämta papperet i köket. Snälla.
Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand.
– Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här.
Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass
– Snälla du, hämta hela rullen.
– Nej.
– Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här.
– Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna.
– Hämta. Hela. Rullen.
– Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.

Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden:
– Du måste köpa mer papper mor.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Hur går det med skrivandet?

18 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Tjenare kompis, hur går det med skrivandet?
Jo då, texterna flödar fram utan större problem. Men vad som är ett problem är att de inte alls är de texter som jag hade tänkt mig.

Min plan var att skriva en roman. Själva historien, poängen, meningen med romanen har varit självklar en längre tid. Den har spelats upp som en film i mitt inre under flera år. Så jag tog tjänstledigt och började skriva med stor frenesi. Men det som kom ut i form av bokstäver, var inte alls det som jag såg i min inre film. Det är någonting helt annat och detta förvirrar mig.

Det är svårt att skriva en roman, det kan jag villigt erkänna. Att berätta en historia och lyckas väva samman alla trådar, karaktärer och miljöskildringar. Föra berättelsen framåt och hålla kvar läsarens intresse. Det är supersvårt. Och så fick jag världens prestationsångest när de där kapitlen som kom ut i bokstäver inte blev som min inre film. Så jag har släppt det där med romanen lite. Låter den vila, mogna – kalla det vad du vill. Så nu skriver jag annat.

Annat, vadå? Vad menar du nu?
Jo jag skriver annat. Jag skriver texter som får bli vad det blir. Vilket låter fullständigt helflummigt och ganska karaktärslöst, men jag litar på min magkänsla. Men för att ge lite exempel så handlar det om noveller, dikter, barnbok och några lösa texter som jag är osäker på vad de är i dagsläget. Kanske är jag inte ämnad för att skriva roman, vem vet. Jag måste prova mig fram lite. Men hur som helst så vore det lite konstigt om något gick radrätt och flytande när man aldrig har gjort det förut.

Jaha, det låter ju väldigt…ehhh….. målmedvetet?
Ja, det har jag verkligen varit! Även om jag har en form av hatkärlek till det ordet. Hur som helst så har det även hänt en hel del annat, som gjort att mycket skrivtid har gått förlorad. Men mer om det en annan gång.

Okej….Men vad ska du göra nu då?
Nu ska jag hugga tag i barnboksmanuset. Eller ja, det kanske inte blir någon barnbok i slutändan, men det går under det arbetsnamnet iallfall. Kanske blir det som i folksagan om Mäster skräddare – det bidde bara en tummetott. Det bidde bara en blogger-blogg. Den som lever får se.

Allahelgona.

8 november, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Alla helgons dag. Mörkrets har lagt sig och vi går tillsammans på grusgången som leder in till kyrkogården. Det knastrar under våra fötter. Luften är kylig. Händerna i fickorna och i bröstet en klump. Det var så längesedan jag var här.

Ett hav av gravar, en strand av ljus. Vi går till den rad av stenar där vi finner din. Oslipad och bastant. Precis som du. Precis så som den låg i skogen som nu inte längre är vår. Men nu ligger den här och jag läser ditt namn om och om igen.

Det känns som det var igår jag höll din grova arbetarhand. Igår som du tittade på mig över svetsloppiga glasgögon. Igår som jag klappade dig på din hudfeta flint. Ändå står vi här, med magarna fulla av mat och tårta, efter att ha firat ditt äldsta barnbarns femte födelsedag. Du fick aldrig känna hennes små armar runt din hals. Aldrig möta de där glittriga blå ögonen. Aldrig kittla henne tills hon kiknade. Döden hann före livet.

Vi tänder våra ljus. Står kvar ett litet tag. Mörkret skyler min upplevda nakenhet när tårarna letar sig ner för mina kinder. Sen säger vi; Hejdå pappa, hejdå farfar, hejdå morfar och går därifrån. Kinderna är blöta och tänderna sammanbitna. Framför mig studsar min 3-åriga son med handen tryggt i sin mosters. Tillsammans har vi pratat om döden. Tillsammans har vi pratat om morfar som inte längre lever, utan som nu är död. Morfar som han aldrig fick träffa. Men medan gruset knastrar under våra skor, när vi går vidare i det omhuldande mörkret, så säger den lilla stora grabben sakligt; Vi har lekt många dagar, morfar och jag. Och jag tar ett hårdare grepp om barnvagnen som jag skjuter på och mina hösttorra läppar spricker i ett tyst leende när jag tänker att; Ja, kanske är det precis så det är.

För du känns så mycket närmare än vad tiden försöker bevisa. Och vad vet vi om döden, med tanke på att vi vet så lite om livet.

Du är med oss och jag är tacksam för det.

Dags för vuxenrevolt

21 oktober, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag läser Lina Norbergs Juusos opinionstext med rubriken ”Vi är kvinnorna som går sönder” och blir uppriktigt förbannad. Sen blir jag ledsen. Men mest av allt blir jag förbannad.

Texten handlar tröttheten som uppstår inför alla måsten och det ständigt överhängande dåliga samvetet. Alla sociala förväntningar som skall axlas av den ”duktiga-mamman”. Hembakat, specialinslagna presenter och träningsprestationer, för att nämna några. Texten sprider sig som en löpeld över sociala medier och tydligen känner många igen sig. Kvinnorna håller på att gå sönder. Och det gör mig ledsen. Men mest gör det mig förbannad.

För detta fängelse av måsten som beskrivs, det fängelse som får kvinnorna att gå sönder – vem har byggt det? Och vem upprätthåller det? Denna enorma tyngd av sociala normer och förväntningar som bryter sönder så många själar – vem är skyldig? Svaret kommer oftast ganska snabbt. Samhället så klart. Och Media. Riktiga banditer. Det är förjävligt. Jojo, det är fruktansvärt – men vem är samhället då?

Jag tänker att för varje gång någon, trots en snara runt halsen av trötthet och motvillighet, uppfyller de sociala normerna och förväntningarna, så läggs bara ytterligare en sten på denna fängelsemur. För varje gång någon ägnar en hel dag åt att baka fantasifulla cupcakes, trots att hen egentligen tycker att det borde räcka med att slänga fram ett Big pack – så blir detta fängelse allt mer mörkt och dystert. Du måste inte baka. Du måste inte klara av att springa en mil. Du måste inte göra alla de där måstena. Du måste ingenting.

Det behövs uppenbarligen lite vuxenrevolt. Släng fram den där Big packen på kalaset och låt resten lösa sig. Slå hål i den där jävla muren och våga stå för vad du själv orkar och vill. Hitta DINA värderingar. Lägg tiden och kraften på något som får dig att växa istället för att gå isär. Sälj den där startplatsen i Vasaloppet och virka en grytlapp istället. Tälj en smörkniv, slå kullerbytta med barnen, gå en promenad och måla dig med blå mascara. Om det är nu är det DU vill.

Ska det där fängelset av omänskliga måsten rivas, så måste det göras bit för bit av dem som upplever sig vara fast i det. Vägra vara fast. Vägra gå sönder. Börja riv. Nu.

En stund om kvällen.

7 oktober, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Kylan har kommit och nätterna är stjärnklara. Fantastiskt stjärnklara. Jag går ut för att hämta ved och huttrar till när kylan snabbt tränger in sig innanför min slitna ulltröja. Pannlampan förstärker ångan som kommer ur min mun och gräset frasar under mina gummistövlar när jag går genom tystnaden till vår vedbod. Jag hugger min ved och sveps med i den nästintill meditativa stunden som uppstår när vedträna med lätthet låter sig spjälkas ett efter ett. Träfiber som separeras under yxans vassa egg, med en kraft som min egna kropp frambringar. Ljudet som uppstår, känslan som det ger. Bara ett till. Bara ett till.

Tillslut har jag vad jag behöver. En liten trave är förberedd för mer tidspressade stunder. Jag lämnar vedboden och kliver ut i skogens kalla höstkväll. Ställer ifrån mig vedkorgen och stänger av pannlampan. Mörkret omsluter mig och mina sinnen skärps omgående. Jag hör ljudet i tystnaden, känner kläderna mot min kropp och den kalla luften som dras ner i mina lungor. Doften av fuktig jord och gamla lador. Värmen som hettar under ett väl tilltaget klädlager.

Sen går jag. Jag går genom mörkret, rakt ut på åkern där gräset aldrig blev slaget. Bland gulnande strån och snåriga örter, låter jag benen bli kalla av vätan som skall bli frost. Jag vänder mig om. Ser ett varmt ljus som sipprar fram genom några fönster. Där bakom en kuliss av grantoppars svarta konturer mot den mörka himlen. En himmel som skimrar av de miljontals stjärnor som alltid omger oss, men som bara mörkret kan avslöja. Det är så fantastisk vackert.

Jag böjer huvudet bakåt och låter mig förföras av åsynen som väcker tankar om oändligheten och mitt egna väsens pluttighet. Det ger perspektiv och ingjuter mod. Jag hör en kronhjort bröla någonstans från finnmarkens hyggen och väcks ur mina tankar. Styr stegen mot ljuset från fönstren och njuter sen av känslan när jag försiktigt drar igen den tunga dörren bakom mig.

Hemma. Med både kropp och själ.

Min kropp.

23 september, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Min kropp är inte vacker. Den är inte snygg, sexig, söt eller välformad. Den är inte mullig, tjock eller smal. Min kropp är inte ful, äcklig, lagom eller mjuk. Min kropp är min kropp och den är ta mig fan helt magisk.

Med min kropp kan jag känna värmen från mina sovande barn, lyssna till deras andetag. Jag kan se naturens skiftningar när jag går dit jag vill. Med min kropp kan jag dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner, själv eller tillsammans med andra. Jag kan cykla så att jag känner vinden mot min kind, regnet i mitt ansikte och hjärtat som slår. Med min kropp kan jag känna smaken av bären i skogen, jag kan knyta mina skor, jag kan känna kattens mjuka päls när han lägger sig tätt intill.

Med min kropp kan jag inte längre springa som jag gjort förut. Med min kropp kan jag inte se små siffror på långt avstånd. Men jag kan känna doften av mitt livs kärlek. Känna pirret i magen och värmen i bröstet när han håller om mig. Jag kan ta emot kärlek och jag kan ge.

Med min kropps signaler jag kan förstå att någonting är fel, inuti eller utanpå. Ibland kan jag åtgärda det, ibland inte. Jag kan känna glädje, rädsla, saknad, sorg, nervositet, lycka. Jag kan gråta. Eller skratta. Ibland både och.

Med min kropp kan jag uppleva livet, och jag lever mitt liv genom den. Tack kroppen för att du finns. Du är helt jävla magisk.

Slutspurten för sommaren

20 september, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål – fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila.
Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats – då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn’s.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern – det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.