Söndag och kroppen behöver den längre morgonpromenaden. Pannlampan är på. Om det inte hade varit för att den behöver laddas emellanåt, så hade den nog växt fast i pannan den här årstiden. Det blir liksom aldrig ljust. Kan bero på min tilltagande ålder också. Troligen en kombination av båda.
Jag går över kalhyggen och in i tallskogen. Den som ska huggas ned den här vintern. Den, där jag såg lappugglan i våras. Marken är blöt och mjuk, och blötsnön faller ljudligt mot grenar och blåbärsris. Ett lätt piskande läte som inte är det singlande snöflinge-advent som man önskar sig. Men det är vad det är, och innan jag är hemma igen så har snöflingorna övergått i stora regndroppar. Jag går in och tänder upp kaminerna. Förbereder frukost, mat och söndagens bestyr. Idag ska jag greja i odlingarna.
Bristen på snö och minusgrader kan tyckas förargligt. Men väljer man att se möjligheterna, så innebär det att att jag kan förbereda odlingarna inför våren. Allt det där som jag oftast inte hinner göra så grundligt om våren. Ni vet våren, då när grönskan åter smyger sig på i sin långsamma explosion och kalvarna spritter runt nere i hagarna. Och en del utanför också för den delen. Men den tiden är inte nu.
Jag gräver och rensar ogräs. Flyttar stenar och städar ihop. Gör en del förändringar och inser hur saker och ting förenklas med tiden. Hur vår gård växer fram utifrån det liv vi formar. Det tar sin lilla tid. Men det blir bra.
Vi har byggt en jordkällare den här sommaren och det känns som en avgörande milstolpe. Ska bli spännande att lära känna den och se hur klimatet i den håller sig över vintern. Om det blir som vi tänkt oss. Känslan just nu, är att det blir bättre än vad jag tänkt mig. Men den som lever får se. Vi satte in potatisen tidigare i helgen. Råttorna hade hittat till den gamla jordkällaren som vi lånat de senaste åren, och ordnat riktigt storkalas, så något behövde göras.
Så fast det är några veckor kvar tills ytterdörren är på plats, så valde vi att flytta över potatisen. Dit ska nog inte några råttor komma in. Och inte ryssen heller, om jag känner byggnadsmästaren rätt…. Men först en ordentlig genomgång av lådorna, så att inga objudna gäster fick flytta med in. Och rensa bort allt musätet. Blev riktigt stämningsfullt framför den upplysta enebusken! Man hinner avhandla en hel del när man plockar igenom en årsförbrukning av potatis.
Jag ska skriva ett eget inlägg om jordkällaren, när dörren är på plats och den är så gott som klar. Men tills dess får ni hålla till godo med denna söndagsuppdatering.
Imorgon är det måndag och december. Den sämsta månaden på hela året.
Och det var köttutlämningar och träningar och avslutningar och koflyttar och studiebesök och utbildningshelg och deadline för att lämna in åsikter om en vindkraftsprojektering som kan påverka hela mitt liv. Och Millimetermannen som jobbar borta, och en katt som försvunnit och bokföring och mat och tvätt och en jordkällare som behövde nå en viss nivå av färdighet innan vintern anlände. Och allt hände samtidigt.
Så jag fokuserade kraften, la i den där extra växeln som jag vet att jag har, men som inte fungerar i längden. Men ibland måste man, och den här hösten har varit ett sånt tillfälle. Men när sömntimmarna började minska, så förstod jag, vis av tidigare erfarenheter genom livet – det här kommer jag få sota för.
Och där är jag nu. Hosta, feber, huvudvärk och halsont i en seg och salig blandning. Däckad under dagarna som varit, hjälpligt på benen idag. Tack kroppen för att du säger ifrån. Tack för att du läker. Tack för att vi slutförde vad som behövde slutföras – även om den här veckans aktiviteter behövde helt avstyras. Men uppenbarligen rullar världen på ändå.
Det händer inte så ofta att jag blir sjuk på det här sättet. Men när jag blir, så ser man fördelarna med att vara anställd. Nu är jag inte anställd. Och då behöver Millimetermannen ta ledigt från sitt jobb för att sköta driften kring djuren. Det finns ingen post hos försäkringskassan som heter: vård-av-friska-djur-eftersom-frun-är-sjuk.
Så då behöver man ta eget ansvar och vara sin egna försäkringskassa. Här slipper man telefonköer och beslut tagna av någon som aldrig träffat en. Jag gillar eget ansvar. Det är inte alltid lätt, men det ger handlingskraft och lösningsfokus. Och det värderar jag högt, hos mig själv och hos andra.
Det gör det också tydligt, att en av de viktigaste investeringarna i vår verksamhet, är att hålla våra kroppar friska och starka. Jag är ganska duktig på att sköta det. Är stenhård på att inte tarva av mina sömntimmar. Tränar. Äter. Vilar – på mitt sätt. Det är ju ingen garanti för hälsa och ett friskt liv. Men oddsen förbättras markant. Men jag slarvade medvetet den här hösten. För ibland kräver livet det. Kanske är det en slump, eller så är det synden som nu straffar sig.
Idag börjar jag dock se ljuset i tunneln. Ska ta mig ut på djurrundan, så jag får vädra lungorna lite extra och tanka med det lilla dagsljus som bjuds, så här i början av ett milt november. Sen ska jag sova. Läsa en bok. Elda i kaminen. Och längta efter minusgrader.
Den här julen var det 15 år sedan min pappa dog. Femton år. Det är en lång tid, och samtidigt ingenting alls. Sorgen finns kvar och den är lika stor som den var då. Då när vi väntade på döden. Då när han drog sitt sista andetag. Då när livet bara skulle fortsätta som vanligt, men allt var så väldigt annorlunda.
Till en början kändes sorgen förkrossande stor. Och det märktes särskilt väl när den värsta stormen hade lagt sig, när allt praktiskt runt pappas död var avklarat, och vardagen skulle ta vid igen. När allt skulle vara som förut, men ändå aldrig kunde bli detsamma igen. Det var då jag insåg hur tung sorgen var att bära. Hur stor och otymplig den var. Jag trodde då, att den så småningom skulle försvinna, krympa, läka. 15 år senare, så vet jag att den aldrig kommer att göra det. Jag vet också att den inte gjort mig starkare. Men jag vet, att jag med tiden lärt mig bära den.
Med tiden har jag lärt mig att bära sorgen. Vilken handfattning och balans som gör den hanterbar. Hur den ska placeras i förhållande till allt annat som jag bär med mig i livets ryggsäck. Med tiden har jag till och med lärt mig använda den. Sorgen. Som en hävstång till olika beslut. Som ett extra granskande öga. Som en erfarenhet och kunskap som aldrig tar plats i ett CV. Och däremellan flödar den fram i tårar och saknad.
Det händer mycket under 15 år. Och emellanåt kan jag roa mig med att tänka på vilken roll han hade spelat, om han trampat in i mitt liv igen, så som det ser ut nu.
Som i somras, när vi plockade ner ett plåttak här på gården. Då såg jag hur han kunde ha stått där nere på marken. Med händerna i fickorna på de svarta arbetsbyxorna, och en dåligt sittande reklamkeps som täckte flinten. Han hade med ett halvt leende i det mjuka men fåriga ansiktet, ropat något om feghet till Magnus för att han använde säkerhetssele. Inte för att han skulle tycka att Magnus borde vara utan. Utan mer som ett kritiklöst konstaterande över sin egna dumhet, alla gånger han själv klättrat runt på diverse tak och byggen, iförd endast jeansshorts och löst snörda Graningekängor.
Sen hade han granskat selen med viss fascination. Och konstaterat, att en sån där kunde man ju bygga själv. Varpå vi ungar hade köpt honom en säkerhetssele i julklapp, efter att vi sinsemellan utryckt ord som livsfarligt och idioti. Pappa hade blivit glad och tacksam, men hade troligtvis glömt sätta på sig den nästa gång han klättrade på taket.
Och vi ungar, som nu har passerat både 30 och 40 år, hade blivit lite förbannade, och börjat fundera över vad gubben ens har på taket att göra, vid den där åldern. Så vi hade förekommit honom, och troligtvis hade någon annan fixat uppgiften innan han själv ens hade kommit på tanken. Och det hade gjort honom lite kränkt till en början. Men ändå, lite glad och tacksam. Men troligtvis, lite trulig och surig också.
Så där kan jag hålla på att tänka och fundera. Låta pappa ta plats i en verklighet som aldrig blev hans. Med barnbarn och mågar som han hade tyckt så mycket om. Samtidigt vet jag, att mitt liv inte hade sett ut som det gör, om det inte vore för att jag bär på sorgen över pappas död. Den bördan, har lärt mig så mycket om livet. Erfarenheten av den bördan, har varit avgörande till så många olika beslut. Beslut som format det liv jag lever idag. Och jag vill inte vara någon annanstans.
Veckan har inletts med några tunga dagar, som om jag har gått omkring och varit bakfull. Det blir alltid så efter såna intensiva dagar som en kurshelg innebär, även om inte en droppe alkohol har inmundigats. Men jag blir liksom full av allt annat. Av intryck och uttryck, ljud, möten och närvaro. Värme, engagemang och känslor.
Så när alla samtal tystnar, när alla ansikten är utspridda över landet igen och en ny vardagsvecka tar vid – så är det tungt. Huvudet spränger och blicken är grumlig. Initiativförmågan är ovanligt låg, och kroppen är trött. Liksom tanken.
Jag har varit i detta tillståndet tillräckligt många gånger för att veta att det kommer. Jag har också varit i tillståndet tillräckligt många gånger för att veta vad som hjälper – praktiskt arbete utomhus som inte kräver särskilt mycket eftertanke
Så jag plockar ner stängsel. Hugger ved. Ställer iordning inför vintern. Låter kroppen bearbeta alla intryck från helgen, medan händerna plockar och fötterna vandrar. Vinden sliter i mitt hår och markens väta letar sig in mot huden. Doften av löv som börjar sin förruttnelse på marken. Ljuset som låter sig övermannas av årstidens obarmhärtighet. Stängseltråd som fyller rullarna, stolpar som läggs i hög. Tiden som gör, vad tiden gör.
Då släpper tröttheten, motståndet och tankarna klarnar. Och jag kan lättare se, vilken fin helg det var. Och det är först då jag kan ta till mig, allt som sades, allt som gjordes, allt som vi upplevde tillsammans.
Och jag kan åter igen konstatera; det blir oftast något väldigt fint när människor möts och delar sina tankar och erfarenheter med varandra. Det ingjuter hopp och kraft, att lyssna och att bli lyssnad till. Även om det kan kosta ett par dagar med känslan av att vara bakfull.
Men det är det värt. För sen klarnar tanken, när kroppen är sig själv igen. Och man inser, att berusningskraften från alla härliga människor fortfarande sitter kvar, även när känslan av bakfylla släppt. Så tack till alla er som gjorde helgen till vad den vart!
Det är en månad sedan jag skrev här sist, och anledningen till det är att vi befinner oss i den mest intensiva perioden av året. Det är kalvningar och lamningar, hagar som ska byggas och underhållas, rovdjur och ovanliga fåglar som hälsar på, samtal som behöver göras, förfrågningar som behöver besvaras, föreläsningar som ska genomföras, studiebesök, slutförande av betesplaneringen, kvällsaktiviteter och fotbollsmatcher, potatis som ska ner i jorden – och mitt i allt det där så ska man sova, laga mat och se till att kläderna inte är allt för orepresentabla.
Det kan låta fruktansvärt, men det är en oerhört fin tid. Visserligen är den slitsam emellanåt. Men slitsamt är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farlig. Och känslan av meningslöshet. Den upplever jag aldrig.
Dessa händelserika dagar ger en glöd och krydda till livet, som ytterligare stärker tacksamheten att få vara vid liv, och få uppleva allt det här. Jag skulle inte vilja byta det mot något välbetalt kontorsjobb i världen. Den här tiden är varje dag ett äventyr, en utmaning och fullt av känslor spridda över hela känslospannet. Små stunder av återhämtning, mitt i allt sprudlande liv. Jag är aldrig så levande som nu.
Och mitt i det här kraftiga, brusande forsen av dagar och liv, så behövde vi byta vindrutan på en bil. Och jag åtog mig det uppdraget, med tilltron om att det ingick en lånebil och att jag skulle kunna utföra en hel del ärenden i staden medan vindrutan byttes. Men ingen lånebil ingick, så nu sitter jag strandad på ett industriområde en hel dag. Som om livet själv satt ner en stoppkloss och sa – nu sätter du dig och skriver! För datorn har jag turligt nog med. Så nu får jag ägna timmarna åt allt det där som jag senaste månaden skjutit undan.
Och då blev det en inlägg här. För att ni ska veta att vi lever, och är igång, men det blir väldigt lite tid vid datorn. Jag har ständigt bloggen i tankarna, men prioriterar sömn och mat.
Vill man följa eskapaderna som är så här års, så kan jag rekommendera att söka upp mig på Instagram – det är oftast enklare att skriva något kort där när tillfälle ges (klicka på länken så kommer du dit). SlaktarStina heter jag där, om du vill söka själv.
De datum som det har kommit kalvar är; 17/4, 19/4, 22/4, 27/4, 28/4, 1/5, 3/5, 5/5, 7/5, 8/5, 9/5, 11/5 och 15/5. Det är ännu tre stycken kor som inte har kalvat, men trots det, så börjar det dra ihop sig för att sammanställa kalv-lottot och utse vinnaren! Ni är några stycken som har gissar riktigt bra!
Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!
Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.
Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!
Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.
Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.
Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.
Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.
Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.
Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.
Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.
Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.
Bästa boken du läst i år? Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.
Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!
Vad var din största framgång på jobbet 2021? Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.
Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.
Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.
Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!
Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.
Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.
Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?
Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.
Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.
Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.
De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!
Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.
Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.
Söndag och han packar sin väska. Eftermiddagstimmar som är så välkända för oss båda, men som vi förträngt under sommarens ström av fina dagar. Vi har skördat vinterfoder, flyttat djur, byggt stängsel, planerat och beräknat. Drömt framtidsvisioner, burit fångsgrindar, väntat på veterinär och lärt oss lägga klövomslag. Flyttat djur i gryningen, röjt gräs i skymningen och legat på knä i markerna för att analysera arter, jorden och den livskraft som vi vill främja.
Men det där ligger bakom oss nu. Den långa sommaren är över och imorgon väntar lönearbete för min andra hälft, för min Millimterman.
Det är lite tungt. För oss båda. Vi tycker om att arbeta tillsammans. Och en dag ska vi göra det, varje dag, med djuren och markerna.
Ibland överväldigas vi av själva tanken – tänk att få använda varje dag till att vitalisera ekosystem – tillsammans. Att få göra det på heltid, helhjärtat med fullt fokus på den bygd som är vårt hem – tanken svindlar och får det att pirra i magen. Vilken lycka!
Det är sånt vi drömmer om, sena kvällar runt det stabila furubordet. Eller tidiga mornar när nattfukten fortfarande sitter kvar i gräset. På söndagar i hallen med väskan i handen och blanka ögon. Det är det vi drömmer om. Att få arbeta tillsammans med djuren och markerna, varje dag, året om. En dag är vi där. Men den dagen är inte nu. Så han packar sin väska och vi har båda en klump i magen.
Och för varje sak han lägger ner, växer ansvaret på mina axlar. Vi vet båda om det, och vi vet att jag fixar det. Men det känns lite som när man vandrar på fjället, och tillfälligt tagit av sig sin tunga ryggsäck för att vila. Och när man sen ska ge sig iväg igen, och knappt orkar axla den där tunga ryggsäcken, för man blir så medveten om dess tyngd. Lite så känns det, den här söndagen då han packar sin väska.
Ansvaret känns tungt att bära. Men vi vet också att det är precis som med vandrarens ryggsäck – bara man har fått den på plats igen och börjar vandra, så funkar det bra. För jag vet att jag klarar av att rodda med kor och barn, skola och träningar, mat och tvätt, bilar och hus, odlingar och hönor, handling och kompisar. Jag klarar av att rodda med allt som krävs, medan han sliter kropp och sula för att skapa oss den inkomst som djuren ännu inte ger oss.
Varje dag är ett steg närmare den vardag vi bestämt oss för att skapa. En vardag där vi får arbeta tillsammans, med djuren och markerna, med ekosystemen och livskraften. En dag är vi där, men den dagen är inte nu.
Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.
För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.
I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.
Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.
Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.
Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.
Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.
Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.
Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.
Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.
I väntan på stabilare väder så vi kan köra igång med grässkörden, så passade vi på att fira familjens 9-åring. Egen draglåda och ett bättre kastspö, bäddade för en fisketur tillsammans med familjen.
Så vi packade fiskegrejerna, fikakorgen och vårt bästa humör och gav oss iväg till en av skogssjöarna häromkring.
Båten gled stillsamt ut på vattnet, årorna gnisslade lite mot båtkanten och skogsfåglarna kvittrade borta i skogen. Det var trevlig och gemytligt i säkert 30 sekunder, sen hade det ena barnet tröttnat och ville åka hem. Vilket hon påminde oss om med 45 sekundersintervaller ungefär.
Men vi rodde iallfall ut på sjön, och en lätt sommarbris krusade den mörka vattenytan. Ljudet från årtagen ackompanjerades av barnet som ville åka hem. Taktfast anslöt det andra barnet och krävde att båten skulle stå still för att fiske skulle kunna ske. Alla som varit ute på en sjö i en eka i en lätt sommarbris, inser problemktiken här – båten rör sig i princip hela tiden, oavsett om du ror eller inte. Vilket, av någon outgrundlig anledning, upprörde det fisksugna barnet.
Mamman i familjen åtog sig då uppdraget att demonstrera att det går jättefint att kasta drag, även när båten rör på sig. Kolla bara!
Pappan i familjen muttrade något om tur och skulle visa hur man egentligen gör när man fiskar. Och det lyckades han ju med. Dock ville han inte ställa upp på bild med sin imponerande fångst, men 9-åringen visade gärna upp den. Och som vi alla vet, så har ju storleken ingen betydelse.
Den stora fisken upplevdes som läskig av barnet som ville åka hem, vilket ökade på styrkan och frekvensen i den önskan. Så i ett försök att liva upp stämningen och distrahera barnet som tjatade om att åka hem, så plockade mamman fram fikat.
Dock tappade hon både bullar och saft ner på det slemmiga golvet i båten till följd av att hon fumlade ut en kopp med hett the i knät. Varpå hon helt sonika började ösa in vatten i båten för att minimera brännskadeeffekten, och det var någonstans här som pappan i familjen liksom sjönk ihop i någon form av ge-mig-styrka-meditation mellan årorna.
Med en genomblöt mamma, inget fika och en stor fisk i fångsthinken, så beslutade vi att det var dags att åka hem. Vilken fantastiskt eftermiddag med familjen!
Första juni och stora koflyttarhelgen är avklarad. I fredags sorterade vi djur och skjutsade hit och dit för att få dem på rätt ställe inför sommaren. Det hela gick hur fint som helst och jag är riktigt imponerad över att vi fick till logistiken så bra och lyckades genomföra hela spektaklet! Ett gäng fick åka in på sommarkollo i stan, ett par fick åka på sommarkollo till våra vänner i Mjölnarbacken och kvar blev ungdomsgruppen i Norrbo. Lite lätt förvirrade, eftersom samtliga större ledardjur förflyttats till andra vyer.
På lördagen var det sen dags att flytta den förvirrade ungdomsgruppen till nya marker. Vi hade fin uppslutning från Norrbo-folket, och gick sen med gruppen längs vägen och ner i den nya hagen. Människor var glada, solen lyste genom de nyutsprungna björkkronorna och kvigorna var lugna och imponerade samarbetsvilliga.
Det är sådana stunder som man undrar varför man inte vallar runt kor hela dagarna istället. Liksom skit i stängsel, jobb och allt annat hitte-på, släpp korna och människorna loss och låt oss njuta av livet! Ungefär så.
På söndagen kom eldprovet. Då var det dags för korna och kalvarna att promenera från Stakheden ner till hagen vid OK. Jag vet inte hur långt det är, men vi har inte gått med dem så lång förut, och inte med så små kalvar. Men det var inget att oroa sig för – det hela gick fint. Med viss tvekan vid ett farthinder och vid en bro, men det löste sig efter lite busvisslingar. Inte av mig dock, såna talanger besitter jag inte. Kanske kan jag lära mig, kanske inte.
STORT TACK till alla er som var med och genomförde den här helgen .- ni är fantastiska. Nästan så jag skäms lite grann, när jag ser alla er som ger av er tid och engagemang för att jag har kommit på nån idé om att kor har ben och kan gå dit de ska. Tack.
Och jag kan inte mer än reflektera tillbaka och påminna mig själv om tiden då jag var hypernervös över att flytta mina fem kvigor ett trettital meter till den nya hagen. Det känns så avlägset. Tänk om jag vetat det här då.
