Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 1 av 34)

Vi behöver prata.

Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.

För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.

I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.

Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.

Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.

Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.

Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.

Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.

Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.

Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.

Fisketur med familjen.

I väntan på stabilare väder så vi kan köra igång med grässkörden, så passade vi på att fira familjens 9-åring. Egen draglåda och ett bättre kastspö, bäddade för en fisketur tillsammans med familjen.

Så vi packade fiskegrejerna, fikakorgen och vårt bästa humör och gav oss iväg till en av skogssjöarna häromkring.

Båten gled stillsamt ut på vattnet, årorna gnisslade lite mot båtkanten och skogsfåglarna kvittrade borta i skogen. Det var trevlig och gemytligt i säkert 30 sekunder, sen hade det ena barnet tröttnat och ville åka hem. Vilket hon påminde oss om med 45 sekundersintervaller ungefär.

Men vi rodde iallfall ut på sjön, och en lätt sommarbris krusade den mörka vattenytan. Ljudet från årtagen ackompanjerades av barnet som ville åka hem. Taktfast anslöt det andra barnet och krävde att båten skulle stå still för att fiske skulle kunna ske. Alla som varit ute på en sjö i en eka i en lätt sommarbris, inser problemktiken här – båten rör sig i princip hela tiden, oavsett om du ror eller inte. Vilket, av någon outgrundlig anledning, upprörde det fisksugna barnet.

Mamman i familjen åtog sig då uppdraget att demonstrera att det går jättefint att kasta drag, även när båten rör på sig. Kolla bara!

Pappan i familjen muttrade något om tur och skulle visa hur man egentligen gör när man fiskar. Och det lyckades han ju med. Dock ville han inte ställa upp på bild med sin imponerande fångst, men 9-åringen visade gärna upp den. Och som vi alla vet, så har ju storleken ingen betydelse.

Den stora fisken upplevdes som läskig av barnet som ville åka hem, vilket ökade på styrkan och frekvensen i den önskan. Så i ett försök att liva upp stämningen och distrahera barnet som tjatade om att åka hem, så plockade mamman fram fikat.

Dock tappade hon både bullar och saft ner på det slemmiga golvet i båten till följd av att hon fumlade ut en kopp med hett the i knät. Varpå hon helt sonika började ösa in vatten i båten för att minimera brännskadeeffekten, och det var någonstans här som pappan i familjen liksom sjönk ihop i någon form av ge-mig-styrka-meditation mellan årorna.

Med en genomblöt mamma, inget fika och en stor fisk i fångsthinken, så beslutade vi att det var dags att åka hem. Vilken fantastiskt eftermiddag med familjen!

Om stora koflyttarhelgen.

Första juni och stora koflyttarhelgen är avklarad. I fredags sorterade vi djur och skjutsade hit och dit för att få dem på rätt ställe inför sommaren. Det hela gick hur fint som helst och jag är riktigt imponerad över att vi fick till logistiken så bra och lyckades genomföra hela spektaklet! Ett gäng fick åka in på sommarkollo i stan, ett par fick åka på sommarkollo till våra vänner i Mjölnarbacken och kvar blev ungdomsgruppen i Norrbo. Lite lätt förvirrade, eftersom samtliga större ledardjur förflyttats till andra vyer.

På lördagen var det sen dags att flytta den förvirrade ungdomsgruppen till nya marker. Vi hade fin uppslutning från Norrbo-folket, och gick sen med gruppen längs vägen och ner i den nya hagen. Människor var glada, solen lyste genom de nyutsprungna björkkronorna och kvigorna var lugna och imponerade samarbetsvilliga.

Det är sådana stunder som man undrar varför man inte vallar runt kor hela dagarna istället. Liksom skit i stängsel, jobb och allt annat hitte-på, släpp korna och människorna loss och låt oss njuta av livet! Ungefär så.

På söndagen kom eldprovet. Då var det dags för korna och kalvarna att promenera från Stakheden ner till hagen vid OK. Jag vet inte hur långt det är, men vi har inte gått med dem så lång förut, och inte med så små kalvar. Men det var inget att oroa sig för – det hela gick fint. Med viss tvekan vid ett farthinder och vid en bro, men det löste sig efter lite busvisslingar. Inte av mig dock, såna talanger besitter jag inte. Kanske kan jag lära mig, kanske inte.

STORT TACK till alla er som var med och genomförde den här helgen .- ni är fantastiska. Nästan så jag skäms lite grann, när jag ser alla er som ger av er tid och engagemang för att jag har kommit på nån idé om att kor har ben och kan gå dit de ska. Tack.

Och jag kan inte mer än reflektera tillbaka och påminna mig själv om tiden då jag var hypernervös över att flytta mina fem kvigor ett trettital meter till den nya hagen. Det känns så avlägset. Tänk om jag vetat det här då.

Kreaturens kulturupplevelse.

Det finns vissa dagar då man vaknar, och tror att det är en dag som alla andra dagar. Ända tills telefonen ringer och en trevlig man i andra änden av tråden, undrar om han får spela cello för mina nötkreatur. Jag får frågor av alla dess slag, men den här var ny – det ska erkännas!

Jag är inte den som vill neka mina älskade djur en egen musikupplevelse, så jag svarade såklart ja. Och hela dagen gladde jag mig åt alla samtal, glädje och kreativitet som de här korna lockar fram hos människor. Och väntade med spänning på att få se, hur nötkreaturen skulle reagera.

Det visade sig, att i grannbyn finns en man vid namn Erik Nordström, som kan prata med kossor – via sin cello. Kolla in den här filmsnutten. (Klicka på den färgade texten så kommer du till länken) Oerhört bra att veta, om jag en morgon vaknar och alla nötkreatur är utspridda på byn – då ordnar vi cellokonsert helt enkelt!

Men Erik kan uppenbarligen så mycket mer än så, för i den här filmsnutten får sig nötkreaturen en liten kulturupplevelse i finaste form, när han avslutar med ett musikstycke. Vackert!

Så nu hoppas både jag och korna på ett nykomponerat stycke som vi kan döpa till Ko-polskan-kring-Norrbo. Det hade varit grejer det! Inspiration finns att finna på lördag – då ska nämligen detta gäng dansa vidare längs Norrbovägen till en ny hage. Om det blir harmoniskt och vackert eller kaotiskt och stressande, det återstår att se.

Tack Erik för det glädjande klippen!

Vårbruket.

Vårbruket är igång och för oss innebär det arbete med stängsel och flytt av djur. Ungefär som resten av året egentligen, men med lite mer intensitet.

Vår vision är att bygga livskraftiga permanenta gräsmarker som kan förse djuren med mat både sommar och vinter, med minimal inblandning av maskiner. Där gödseln och djurens tramp och ätande blir till en resurs för att stärka livskraften, för att få det att växa mer och skapa jordar som är tåliga i både torka och regn.

Vi tror att det är vägen för oss att gå, i en tid när stora förändringar behöver göras för att bygga ett samhälle som tål framtidens utmaningar.

Det är inget som görs på en pisskvart, men vi har hela livet på oss att skapa någon bra för generationen efter oss, så vi gör vad vi kan, med vad vi har, under den tiden som står oss till förfogande.

Det är sällan som vi följer industrinormens förväntningar om hur ett lantbruk skall skötas, men vi tänker att ska vi skapa något bättre än det som varit, så måste vi också göra och tänka annorlunda. Hittills har vi lärt oss massor, och hittills är vi mycket tillfreds med de resultat vi ser under de år som vi varit igång. För djuren, mår bra, människorna mår bra och och jordarna och vattnet mår bra – vad kan man mer begära?

Så därför flyttar vi massa stängsel nu i vårbrukningstider, och under kommande månader, och så länge som vi bara kan. Den här veckan hade jag förstärkning av ungdomen. Med fullt rimlig attityd, måste jag säga.

Förutom att sätta stolp, rulla tråd och valla förvirrade kalvar, så kläckte han en lösning på ett problem som min vuxenbegränsade hjärna inte klarade av att lösa. Nu ska vi bara bygga lite prototyper och experimentera lite. Funkar det som han tänkt sig så är det helt genialt. Enkelt, men genialt.

När vi flyttar stängsel så ger vi djuren tillgång till en ny yta med växtlighet, samtidigt som vi stänger av den yta som de kommer ifrån. Djuren har tillgång till den nya ytan 1-3 dagar, beroende av omständigheterna. Genom detta förfarande får vi det jämt avbetat, trampat och gödslat, medan växtligheten får en schysst chans att återhämta sig och växa sig starkare till nästa gång djuren är tillbaka.

På bilden nedan syns tydligt vart de har betat innan de fick dagens fålla. Om några veckor, eller kanske till och med dagar, kommer man kunna se hur gräset börjat återhämta sig i de tidigaste fållorna. När de på nytt skjuter upp gröna blad som skall fånga solljuset, suga åt sig koldioxid och omvandla det till energi och syre för jordelivet. Och hela området kommer skifta i olika nyanser av grönt, beroende på vart i utvecklingsstadiet växtligheten befinner sig. Det är en häftig syn.

Tillbaka i odlingarna.

Mellan kalvningar och den eviga väntan som det för med sig, så har vi spenderat mycket tid ute i odlingarna, jag och barnen. När hela vår odlingsresa började för en handfull år sedan, så bar jag den yngsta på ryggen och körde den äldre i skottkärran. Det var ett jäkla slit och släp med både ungar och jord, men vi trivdes alla tre och fyllde dagarna med något meningsfullt att göra. Jag visst inte då vilken resa som vi gett oss in på, men kan bara konstatera, att än är den inte slut. Och vi har lärt oss så ofantligt mycket längs vägen.

Och jag är så oerhört glad, att jag tidigt bestämde att rörelseglädje och meningsfullhet var ledorden i våra odlingar. Att estetik fick kliva åt sidan till förmån för kreativitet och exprimentella idéer. Annars hade jag kört ner mig själv i måste-träsket. Och missat alla de fantastiska lärdomar och kunskaper som odlingarna gett oss, både mig och barnen. För att inte tala om alla fina stunder tillsammans. Nu behöver jag ju inte ens släpa runt på ungarna längre, de fixar saker själva. Och rörelseglädje och meningsfullhet är fortfarande ledorden.

Förra året blev det väldigt lite tid i odlingarna, helt enkelt för att jag jobbade häcken av mig på andra områden. Men jag saknade att ligga på knä och gräva ner mina händer i jorden. Saknade den friden det ger mig, tankeutrymmet och meningsfullheten. Och jag saknade att följa barnens kreativa projekt som växer fram mellan odlingsbäddar och pallkragar. Saknade utspridda spadar, sågar och ihopspikade träbitar. Fyllda maskburkar och soppor lagade av jord, vatten och växtlighet. Och jag saknade tryggheten som en potatisodling innebär.

Och när barnen kröp upp i mitt knä, och sa att de saknade att vi var tillsammans i odlingarna, så var det droppen som rann över – här behöver ske en förändring. Så förändring fick det bli, jag minskade ner på annat jobb – och nu njuter vi igen av den svarta jorden under våra händer, av tiden tillsammans och meningsfullheten i att maten växer utanför vårt fönster.

Och jag är tacksam för varenda eviga minut, trots intensiva konflikter och impulsmässiga grävningar i nysådda bäddar. För än så länge vill de hänga i odlingarna med sin urtråkiga mamma. Än så länge vill de upptäcka livet tillsammans med mig. För högst troligt kommer det en dag, då de inte vill det längre. Men fram till dess så njuter vi av det som är nu, tacksamma för att vi styrde om kursen.

Påskhelg på vedbacken.

Det finns många olika backar som man kan spendera påskhelgen vid, och vårat val var ganska självklart – vedbacken. Ingen trängsel, fysiskt tillsammansarbete och vedförrådet blir uppfyllt inför nästa vinter – bättre kan man ju knappast ha det.

Vi föredrar att arbeta intensivt och hårt under en begränsad tid för att få det hela avklarat. Det har blivit som en liten vårcermoni, när den där vedhelgen kommer. En vårcermoni som följer vissa traditioner och mönster, nästan som en egen högtid.

Det börjar med propp-aftonen, högtidens första dag som i sin begynnelse innebar att vi tömde bygden på elproppar, förpassade matlagningen till vedspisen och svor långa ramsor över proppskåpet. Nu i modern tid har vi uppgraderat det hela och minns istället tillbaka till forna tider och kastar välsignelser över oss själva som gjorde något åt saken.

Sen kommer långfredagen, som är precis vad den låter som. Vi börjar okristligt tidigt, för att arbeta till långt efter mörkret har lagt sig. Det är en slitsam dag, men högtidlig dag. Det är något så fint med att få arbeta hårt och målinriktat tillsammans, se resultaten av dagens verk och stå där bland vedklappar och sågspån tillsammans med sin livskamrat. Vi lyssnar på radio i hörselkåporna och i känslan av samhörighet och meningsfullhet, så brukar det alltid bli en liten svängom där på vedbacken. I hörselkåpor, pannlampor och arbetskläder. Det är nog en syn för gudarna, men det är en sån glädje att få känna att man är vid liv!

Långfredagen följs av vedaftonen. Den kännetecknas av att Millimetermannen har ont i kroppen och knoppen och lägger sig tidigt, medan jag lever livet själv ute på vedbacken. Lyssnar på ljudbok eller bra musik, sjunger högt och kör lite fridans långt in på kvällningen, medan veden kapas och klyvs. Oslagbart.

Och efter ved-aftonen kommer veddagen. Veddagen är Millimetermannens dag, medan jag lägger mig tidigt och sköter andra sysslor, så sköter han vedhanteringen, och oftast brukar den bli klar ungefär här.

Annandag-ved är dagen då vi sopar upp efter helgens festligheter och njuter av minnena från helgen som gick. Blickar framåt mot våren och är allmänt nöjda glada.

Och nu är vi klara med veden för i år. Nu väntar kalvningen, och vad det verkar så är vi inte de enda som väntar…

Sådderna är igång!

Vi har brottas med snoriga näsor och därmed ägnat mycket tid åt att vara hemma. Och någonstans i en lång utandning råkade jag nämna något som kan ha liknat ”dags att så frön”. Just den meningen passerade tydligen barnens, annars såväl använda, utgallringsfilter och PANG så var cirkusen igång.

Innan jag själv ens hade uppfattat vad jag sagt, så var fröpåsar uthällda över det icke-avplockade köksbordet och diverse odlingsattrialjer var framställda och sådden i full gång. Och för att förtydliga så använder vi varken salt, tejp, osthyvel eller kastrullunderlägg när vi sår. Men det hanns liksom inte med att plocka bort dem i denna virvelvind som tog fart.

Och jag som någonstans hade sett framför mig att årets frösådd skulle var planerad, lugn och behärskad hade inget annat val än att försöka följa med i deras tempo och märka upp sådder.

Det gick ju inte alls, så det fotograferande barnet krävde en bild med tillhörande posering till varje frösort. Hur det skulle lösa problemet, har jag inte riktigt förstått, men det gav mig andrum nog till att memorera vilka frön som såddes var, för att sen haffsa ner det på en märkningspinne medan de bråkade om vem som skulle så vad.

Barnen kan förfarandet allt för väl för att låta mig styra, så det vart många djupa andetag och bitmärken i tungan för min del. Men tillslut hittade vi vad som kan liknas ett flöde och mer frön än planerat ligger nu i sina tråg och väntar på att få gro. Och det gör ju inte ont, tänker jag.

Och än en gång drabbades jag av förundran över att dessa små frön ska växa till flera kg grönsaker under de närmaste månaderna. Med solen, jorden och vattnet som näringskälla. Mat från marken utanför vårt fönster. Häftigt tycker jag. Men inget barn förstod vad som var så häftigt med det. Det är ju så som det är.

Hur som helst så fick sådden tummen upp. Själv fick jag ett bra träningstillfälle för mitt tålamod. Det tar sig.

En eftermiddag i februari.

Tio dagar in i februari klarade vi oss, sen kom den obligatoriska februariförkylningen som ett brev på posten. Jag har väntat på den. Inte för att jag vill att vi ska vara sjuka, utan mer för att det är vad som väntar i februari med barn i förskole- eller skolålder. Kanske har jag tillslut lärt mig det, efter åtta år som förälder.

Och det är när energin inte riktigt räcker till, och den täta näsan retar lite för mycket, som han kryper nära intill mig. Och jag håller om honom, på det sättet som en mor håller om sin son, och frågar vad jag kan göra för honom.

Följ med mig ut till stenen, säger han. Min egna stora sten. Jag mår bra när jag är där, och nu behöver jag må bra.

Jag förundras över klokheten i denna lilla kropp, och jag skjuter upp dammsugning och allt annat oviktigt. Vi klär på oss kläderna och går ut. Det har börjat skymma och vi pulsar ut i snön bakom huset, med sikte på den stora granen som döljer stenen som jag inte visste fanns.

Det tar ett par minuter att komma dit. I långsamt tempo. Och jag fylls av en värme och tacksamhet över att vi bor som vi gör, i enslighetens enkelhet. Där vi kan huka oss fram genom snötyngda granar, och samla kraft vid en stor sten, bara ett stenkast från huset. Mellan lavklädda stammar ser vi fortfarande det faluröda huset och röken från skorstenen. Och ändå – mitt i skogen.

I skogens rum eggas fantasin, och trevande lekar hackar igång, men uthålligheten finns inte där. Men vi har frisk luft i lungorna och kylan nyper vaket i våra kinder. Blicken blir lite klarare och ryggen lite rakare. Bit för bit tar vi oss fram genom den lösa snön, ut mot vägen och de 100 metrarna hem igen.

Men sen är benen trötta, och syftet med utevistelsen nådd. Och när jag ivrigt ändrar inställningar på kameran och gång på gång försöker fånga den vackra himlen som liksom strålar ut från bergen omkring oss, så suckar han och säger; himlen kommer tillbaka imorgon. Nu går vi hem. Och jag inser att han har rätt.

Vi kommer hem. Och fast vi aldrig lämnade tomten, så gav den här turen så mycket av allt vad vi behövde. Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Årssammanfattning 2020

Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.

Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.

Bilden kan innehålla: 1 person, inomhus

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.

Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.

Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.

Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.

Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken. 

Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.

Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i  sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.

Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)

Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig.  Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!

Favoritserier från året som gått?  Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!

Bästa boken du läst i år?  Tatueraren i Auswitch av Heater Morris

Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.

Största framgång på det privata planet?  Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.

Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.

Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.

Något du önskade dig och fick?  Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.

En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.

Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.

Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.

Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.

Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.

Högsta önskan just nu?  Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑