Det är en orolig värld och lite vad som helst kan hända känns det som – inget vet vi om framtiden. Det enda som vi vet, är att vi kommer att behöva mat, om vi – oavsett allt – ändå tänker att vi ska leva. Så jag tänker, att vi behöver prata om det. Maten.
Under första och andra världskriget så undveks svältkatastrof i Sverige till stor del av livsmedelsransonering och möjligheten till inhemsk livsmedelsproduktion. Men jordbruket såg väldigt annorlunda ut då, mot vad det gör idag.
Gårdarna som var verksamma då, var små och byggde till stor del på kretsloppsjordbruk och kunde framställa råvaror av arbetskraft och resurser som fanns i deras direkta närhet.
Dagens gårdar är större och mer specialiserade, och kräver resurser som bygger på global handel. Verksamheten på dagen gårdar bygger på att det finns tillgång til bränsle, mineralgödsel, el, insatsmedel, reservdelar, utsäde och digitala verktyg – resurser som ofta behöver transporteras över landsgränserna eller har sitt säte där någon annan regering styr.
När du hör att Sverige är självförsörjande till 50%, så bygger det på att alla de här flödena fungerar. Att världens ledare är sams och överens, att handelsavtal följs, att vädret är stabilt och att ingen blockerar eller förstör uppförd infrastruktur för att transportera runt resurserna och sedan råvarorna.
Fram till slutet av 1990-talet bedrev jordbrukspolitik med självförsörjning som mål. Därefter lades det ansvaret ut på företagen i livsmedelskedjan. Företagen i livsmedelskedjan har inte haft som mål att stärka livsmedelsberedskapen för Sverige. Företagen i livsmedelskedjan har som mål att göra vinst.
Våra svenska bönder, de som förväntas leverera råvaror till företagen i livsmedelskedjan, har varit och är pressade till effektivisering och rationalisering när de ska förhålla sig till världsmarknadspriser och global konkurrens, samtidigt som de ska förhålla sig till Sveriges välutvecklade regelverk kring livsmedelsproduktion. Utveckling som har lett till färre och större gårdar, som är än mer beroende av digital teknik, importerat utsäde, fossila bränslen och importerad kemi i form av både konstgödsel och växtskyddsmedel. Många gårdar har lagt ner.
Från andra världskriget fram till millennieskiftet, så fanns beredskapslager av livsmedel och olika insatsvaror i syfte att minska sårbarheten. Dessa lager är avvecklade och finns inte längre.
1914 behövde en gård försörja 11 personer. Motsvarande siffra 2023 var 187. Då, 1914, kunde vi driva en gård utan importerade insatsvaror. Kan vi det idag?
Vågar vi lita på att möjligheten till import kvarstår lika friskostlig och smärtfritt som under de senaste decennierna?
Min egna slutsats är; även fast butikshyllorna i matbutikerna är fyllda idag, så kan de gapa tomma inom ett par veckor. Den i nutid omtalade köttbristen är verklig i dagsläget, och den är bara ett tidigt symptom på vad som komma skall, om det inte omgående tas krafttag för att förändra Sveriges livsmedelsproduktion.
Så hur vill vi ha det med maten? Vad tänker du?
(Den här texten är baserad på info från broschyren ”Om krisen eller kriget kommer – till Sveriges lantbruksföretag”. Vill du läsa den i sin helhet så finner du den här.)
Dags att sammanfatta 2025! Känns jättekonstigt, har precis lärt mig att det är 2025 och nu är det helt plötsligt 2026? Hur som, här kommer den årliga sammanfattningen.
Kopussar.
Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut? Sett en stor snok som åt upp en padda. Bjöd in till dra-ris-kalas. Odla potatis i samarbete med andra, med maskinell upptagning dessutom! Varit tonårsförälder. Publicerade ett youtube-klipp. Blev moster. Instruerat skolbarn i hur man gör smör. Låtit veterinär dräktighetsundersöka en ko. Varit på kurs där majoriteten av deltagarna hade manikyrerade naglar. Köpt merch från en artist jag gillar.
Genomdrev du någon stor förändring? Sålde fåren. Kanske kommer det åter igen finnas en fårflock i vår ägo, men den tiden är inte nu. Jag kommer framför allt sakna lamningen och fårens tillgivenhet. Jag kommer även sakna möjligheten att ha ett gäng får att beta med, de är liksom ett annat verktyg i landskapet än ett gäng nötkreatur. Som en annan pensel att måla med.
Utöver det har jag inte gjort så stor förändring. En del förändringar sköter sig själv.
Lamm.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Min syster har blivit förälder och jag är entusiastisk moster! Min bror fick barn ungefär samtidigt som jag, och då var det fullt med småungar överallt. Jag var mitt uppe i småbarnsåren, byggde ut både hus och lantbruk och hade svårt att ta till mig det fantastiska i en liten bebis som föds och utvecklas. Men nu var det några år sen, och med den distansen i kombination med insikten om att jag själv inte kommer föda fler barn, så är det lätt att bli överentusiastisk moster. Tack för den möjligheten.
Vilken dag från år 2025 kommer du alltid att minnas? Det finns flera. En kall dag när jag kollade på när min barndomsvän uppträdde med ett danssolo i Falun. Jag hade med mig min dotter och hade en mycket fin kväll tillsammans med min vän och hennes familj som jag inte träffat på många år.
Helgen i Västerås tillsammans med mina syskon och deras familjer. Vi har sedan några år tillbaka slutat att köpa julklappar till varandra, utan hittar istället på något att göra tillsammans. Kan varm rekommenderas! Uppskattas av både vuxna och barn!
Kurs- och kontroll-dag med länsstyrelsen och veterinär från Gård & Djurhälsan.
Kursdagen som Länsstyrelsen Dalarna ordnade hos oss, med anledning av utedriftprogrammet. På plats var veterinär från Gård & djurhälsan, och flertalet människor som är nyfikna på att ha nötkreatur utan ligghall. Veterinären föreläste och jag berättade om vår verksamhet och sen kollade vi in den i praktiken. På frågan om svårighet att få upp kräm i stängslet vintertid, så svarade jag att det var inget problem – våra djur hade aaaaaaaaldrig rymt på vintern. Varpå telefonen ringde som tokig eftersom tjurarna gett sig in i grannen växthus… De hade alltså gått utanför hagen. Till mitt försvar hade en gran fallit över tråden och aggregatet hade gått sönder. Det blev en intensiv eftermiddag att åtgärda problemet.
När min son klippte sig hos frisör för första gången på mycket länge, och ur frisörstolen klev en kopia av min far i unga år.
Dra-ris-kalaset. Sån oerhört fin känsla att så många slöt upp och gav av sin tid! Det oöverstigliga omvandlades till en fin vårdag med mat, fika och umgänge. Förväntar mig att många kopierar konceptet – Vi vill inget hellre än att hjälpa tillbaka!
Och däremellan så kommer jag minnas en mycket fin vardag. Stunderna med barnen i köket, bland djuren och ute i landskapet. I rörelse och lärande och utforskande. Det dagliga arbetet med djuren – själv och tillsammans med andra. Människorna omkring och det landskap vi delar.
Vardag.
Dog någon som stod dig nära? Vår katt Jupiter försvann under hösten, troligen har hon blivit mat åt något rovdjur i skogen. Jag kallade henne spök-katten, eftersom hon flertalet gånger skrämde mig genom att hoppa upp på fönsterrutan i det rum jag befann mig, för att kommunicera att hon ville in. Jupiter var en väldigt kelig och pratig katt, så det har blivit ett rejält tomrum hos hela familjen.
Även några betydelsefulla personer i min omgivning har gått bort under 2025. Människor som stöttat oss, på olika sätt och genom olika skeenden i livet.
Vikten av en tidig plantering innan ängarna börjat blomma.
Vilka länder besökte du? Har traditionsenligt stannat i Sverige. Men var till Stockholm två gånger och Falköping en! Har inget behov av att göra större utsvävningar än så just nu. Men i hemlighet drömmer jag om att besöka Savory-hubben i Zimbawe.
Bästa köpet? Barfotaskor för alla tillfällen. Har knappt haft ont i varken fötter och rygg efter det. I kombination med välinriktad träning, så klart. Något ska jag ju ha min fysioterapiutbildning till.
Och en klassisk sax i rostfritt stål, som jag hittade på loppis för en femma. Ni vet, en sån där med riktigt saxljud, som liksom skär i luften. Oerhört fin kvalité – den kommer vara med mig resten av livet, vilket är precis det jag eftersträvar när jag köper en kökspryl.
Arbetsredskap och barfotaskor.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att bli moster.
Livet, så som det är nu, i all sin komplexa enkelhet. Jag älskar vår vardag. Jag älskar livet som vi har byggt. Det är inte alltid lätt, och det passar oss perfekt. Nästan så jag skäms emellanåt. Men bara nästan. Det finns många beslut som hade kunnat ta oss någon annanstans. Men vi är precis här, och jag kan inte tänka mig en bättre tillvaro.
Barnens kreativitet som plötsligt dyker upp där man minst anar det.
Miniorerna och andra småfigurer som har invaderat mitt växthus.
Kaffe på kökssoffan hos mina vänner, med arbetskläder och ruffsigt hår.
Att dansa. I köket. I skogen. Och åtminstone en kväll ute på en dansbana. Tack till er som drog med mig!
Fotboll. Jag spelade fotboll fram tills jag var typ 22, och fotbollen har varit en avgörande del av mina tonårsår, men därefter har intresset legat på is, både att titta och att delta. Men så halkade jag in att hjälpa till med min dotters lag, och blev helt golvad av hur dessa tjejer väckte igång min fotbollsglädje! Kan jag ge dem en liten gnutta av allt det som mina forna ledare och lagkamrater gett mig, så är jag mer än nöjd.
Fotbollströjor på tork
Saknade du något under år 2025 som du vill ha år 2026? Ett par mjölk-kor. Ett par trasmattor som är måttanpassade efter min kökssoffa. Möjlighet att besöka en Maxida konsert. En respektfull och mogen politisk dialog.
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit ner allt det där som jag är för feg för att skriva ner. Och att jag vågat dela med mig. Jag är en idiot som sätter mina egna hinder – låt mig förklara. Om jag leker med tanken att jag skulle dö om en vecka, så är det bara en sak som hugger till inom mig av ånger – och det är att jag inte gett plats för alla formuleringar i mitt huvud att komma ut.
Djur och ängar.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Hängt på anti-social-medier. Jag hatar dem, samtidigt som det finns några intressanta nyckelpersoner som jag gärna vill följa. Problematiken uppstår just därför, då jag gärna vill följa några få personers kloka inlägg men eftersom appen är konstruerad för att hi-jakka hjärnan, och suga upp all din uppmärksamhet – så fastar jag i skit som egentligen ger mig noll och som hindrar mig från att göra sånt som betyder något – skapa minnen, mening och betydelse. Samtidigt delar jag själv en del, och ser en funktion i att få ut vad och varför vi gör det vi gör. Och detta funderar jag väldigt mycket på just nu.
Hur tänker ni andra? Är 2026 året som vi skiter i anti-sociala-medier och hittar bättre sätt? Eller har ni hittat strategier för att inte sugas upp i ständigt dopamin-påslag? Låt oss hjälpa varandra framåt!
Ko i kvällningen.
Favoritserier från året som gått?
Har upptäckt ”Bäst i test” tillsammans med familjen. I övrigt har jag inte kollat så mycket.
Bästa boken du läst i år?
Den viktigaste: Till växten – en kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Hon har även gjort en podd-dokumentär som heter ”I tomaternas skugga”, du hittar den på en vanlig streaming-tjänst. Tycker även att du ska söka upp henne som Growing__thoughts på Instagram eller substack. Hon har många viktiga kunskaper och insikter att delge!
Annars har jag plöjt en hel del romaner som utspelar sig i och runt första och andra världskriget. Har speciellt uppskattat romaner med verklighetsförankring och funderat över paralleller till den tid vi befinner oss i nu. Hur vardagen och matförsörjningen fungerade. Om medias rapportering. Om neutralitet och politiska spel och eftergifter som inte når befolkningen. Om personer som blir idiotförklarade, smutskastade och även förintade när de försöker sprida information som inte är så smickrande och för olika maktinstanser.
kor, kalvar och gräs som börjar grönska.
Största musikaliska upptäckten?
Maxida Märak – är helt såld. Texterna, soundet, budskapet. DET HON GÖR! Sådär så jag köpte ett par merch-tröjor tillochmed! Brukar inte köpa sånt, men eftersom Maxida löst det hela med att anlita ett företag som inte säljer nyproducerat, utan istället återanvänder kläder och gör tryck på, så kände jag att här ville jag bidra. (www.dvalastore.com) Favoritlåtar; Rebell, Graven, Nu brinner ängarna, Backa bak.
Laleh – lyssnade på radio, en väldigt tidig vårvintermorgon när jag och Magnus skulle få fram en nedblåst gran. Det spelades en ganska okänd låt med Lahle och några av hennes rader träffade mig rakt i själen som en slägga. Så där så det fysiskt kändes i kroppen. Behövde avbryta allting för att leta upp låten på en streamingtjänst och sen sätta på repeat. Sen började jag noggrant lyssna på fler av hennes texter och undrade hur fan jag kunnat missa hennes genialitet.
Vinterdag på berget.
Vad var din största framgång på jobbet 2024? Stabiliteten. Lugnet. Vi har levt det här livet några år nu, och vet att vi löser det som uppstår. Det kan vara jobbigt både fysiskt och mentalt i stunden, men vi reder ut det. På ett eller annat sätt. Och den insikten, och den känslan som den insikten ger, är guld värd.
Största framgång på det privata planet?
Insikten om att det spelar ingen roll hur jag anstränger mig – de som vill hitta nedvärderande ord om mig, kommer alltid att göra det. Så jag kan lika gärna sluta anstränga mig och bara vara mig själv. För det är good enough. Och för de som inte tycker det, så kan de vända sig någon annanstans. Intelligensmässigt så är ju det här ingen nyhet, men 2025 var året då jag kände det fysiskt, ut i varenda cell i kroppen. Och kände mig lugn med det. Det tog bara 39 år.
Björkar, vinter och det sköra dagsljuset.
Största misstaget? Skulle vara det där med att skrävla på om djur som aaaaaaaldrig varit utanför stängslet. Karma kom och bet mig i röven, kan man säga. Det är lätt att bli vidskeplig när man sysslar med lantbruk.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Lika glad som förra året. Men mer harmoniskt.
Vad spenderade du mest pengar på? Fordon. Usch och fy.
Något du önskade dig och fick? Kontinutet. Flera personer som lyfter bräckligheten och idiotin i vårt livsmedelsystem. En egen jordkällare.
Jordkällare under uppbyggnad.
Något du önskade dig och inte fick? Mjölk-ko. En vändning i hur världen utvecklas. Ett bra samtals-klimat, oavsett åsikt.
Vad gjorde du på din födelsedag 2025? Åkte bil med vänner ner till ett vårigt Falköping, där Regenerativt Sverige hade sitt årsmöte. Vänner som dessutom är aktuella i tidningen Land – kolla här!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Avsaknad av vindkraftsprojektering.
Bergen, himlen och månen.
Vad fick dig att må bra? Att slå på boxningssäcken. Springa. Fotboll. Alla kökssoffor som välkomnar mig. Barnens kreativitet som dyker upp där man minst anar det. Att läsa böcker. Att skriva på daglig basis. Dansa. Skogen, ängarna och allt däremellan. Djuren.
Vem saknade du? Människorna som jag utforskade Holistic Management tillsammans med för flera år sedan.
De bästa nya människorna du träffade? Det var flera, men kan inte nämna några specifika. Men många var kopplade till det regenerativa lantbruket – de människorna ger mig hopp! Regenerativt Sveriges årsmöte var en bra plats för sådana möten, men också några olika kurstillfällen här på hemmaplan.
Och så träffade jag en fin lantis-vän i Stockholm när jag var på kurs – Karin.
Präktig klöver.
Mest stolt över? Jag är glad och stolt över jordkällaren som vi byggt. Över Millimetermannens outtömliga målmedvetenhet och outtröttligt höga arbetsmoral. Över verksamheten vi byggt och driver. Över barnen som driver mig till vansinne, när de utvecklas till egentänkande människor. Mina syskon och deras familjer, som sluter upp när det behövs.
Högsta önskan just nu?
I det lilla – att jag och mina nära och kära får vara med ett år till. Låt oss vara friska, starka och sårbara. Låt oss känna tillit, trygghet och förundran. Låt oss vara mätta och lagomt varma. Låt oss möta utmaningar och växa med uppgiften. Låt oss känna livets alla känslor och vara tacksamma för att vi får vara tillsammans.
I det stora – att våldet på ekosystemet upphör och människan finner frid i sin plats i ekosystemet. Låt vattnet få ge liv till både djur och landskap. Låt det porla klart och friskt. Låt skogarna få leva och utvecklas i all sin mångfaldhet, låt det vilda få trivas. Låt jordarna vara friska och bördiga. Låt bergen få stoltsera med hela sin mäktighet. Låt stjärnhimlarna strössla natten. Låt girigheten dö ut och ersättas med viljan att göra gott för de ännu inte födda.
Sinnesfrid.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska marinera mig i ångesten över att posta texter vars enda syfte är att jag ska stå ut med ångesten över att posta texter. Så, nu har jag sagt det. Och jag vill att ni håller mig ansvarig för mitt uttalande. Ifrågasätt mina undanflykter. Var icke barmhärtiga!
Jag kommer vrida mig i våndor och ånger. Men både du och jag vet att du gör mig en tjänst. I förlängningen. Tack på förhand.
I fredags delat vi kalvarna från korna. Det gör vi för att korna ska få återhämta sig inför nästa kalvning. Kalvarna är nu tillräckligt stora för att klara sig själva, men det blir alltid mer eller mindre stress för både ko och kalv i samband med att de delas. Det gör att de under några dygn muar väldigt intensivt och kan även röra sig fram och tillbaka i hagen mer än vanligt.
Korna muar framför allt när det börjar spänna lite i juvret, och kalvarna för de gärna vill snutta lite mjölk. Detta lugnar ner sig efter några dygn i takt med att det inte längre spänner i juvret för kon.
Men fy fan vad elaka ni är! Stackars ko och kalv – varför får de inte bara gå tillsammans?
Det provade vi under våra första år. Resultatet blev att fjolårskalven puttade bort den nyfödda kalven för att äta upp råmjölken, och att en del kor inte hade optimala fysiska förutsättningar för att genomgå en förlossning och sen föda upp det nya livet. Så då får man välja vad som är bäst/värst – ska nästa kalv få en dålig start i livet? Ska kon ha sämre förutsättningar inför nästa födsel? Eller ska det bli ett par dygn med separationstress? Vi har valt det senare.
Det är olika hur individerna reagerar – några muar jättemycket, och tar då ofta med sig de andra i sitt beteende eftersom de är flockdjur. I år har varit ett sådant år, då många individer har låtit mycket och dragit med sig de andra. Det är inget jag kan förutspå och det är heller ingenting jag kan göra något åt i stunden. Jag är tacksam över er som uppmärksammar att djuren beter sig annorlunda än vanligt, och hör av er direkt till mig.
Men usch och fy – finns det inget annat sätt?
Det finns nosringar för avvänjning och det finns olika sätt att gå tillväga för att få kalven att sluta dia. Men det behöver även fungera utifrån andra omständigheter som ex tillgänglig infrastruktur, väder och vilka marker vi för tillfället kan använda. Det behöver också vara en rimlig arbetsinsats i förhållande till alternativen. Jag bollar ständigt med andra och gör olika justeringar för att hitta den bästa vägen, och det här är det bästa vi kan åstadkomma just nu.
Men jag hörde hur kalvarna och korna ropad hela natten – Vilken djuplågare du är, de är faktiskt kännande individer!
Ja, korna är individer och de har känslor – det behöver du inte övertyga mig om. Men du kan heller inte likställa kornas upplevelse av situationen med den upplevelse och de värderingar som vi människor kan lägga in i situationen. Det är en stress i stunden, ja – av helt biologiskt funktionella skäl. Men därefter så funkar kor annorlunda än oss människor. Jag har ännu inte sett någon ko eller kalv som blir långvarigt traumatiserad eller utvecklar PTSD till följd av att delningen. Och när grupperna släpps ihop igen, senare i sommar, så är det inget gråtfylld återförening som äger rum ute i hagarna.
Så. Det var det, om helgens drama nere i hagarna. Om du har mer funderingar, åsikter, tankar och frågor om det här – så är du välkommen att kontakta mig på 073-65 96 671, så att du snabbt får svar på dina frågor.
Jag har ett komplicerat förhållande till månaden december. Det finns många olika händelser och anledningar att beskylla för det, men det har jag ingen lust att fastna i. Allt jag kan göra i nutid är ju att hitta strategier att hantera det hela. Och nu, när mitt 39:e december är över för den här gången, så är det fint att inse att jag börjar hitta nycklar som släpper fram ljuset i årets mörkaste månad.
Nästan så jag kan se fram emot att möta december 2026.
Det vart ett fint avslut på 2025. En avslappnad jul med de som betyder mest, slött häng och långa sovmorgnar, och ett klassiskt nyår ute på isen, följt av finmat på en välbesökt kökssoffa.
Och nu är det januari 2026. Under natten har de kommit snö, och det är oklart om hunden eller om det är barnen som är mest pepp. Det spelar egentligen ingen roll.
Själv hasar jag runt i trasiga långkalsonger och förbannar min egen rastlöshet. Den är svår att hålla styra på. Sådär så jag har tusen projekt igång, men ändå ägnar mig åt något annat. Och huvudet är på ytterligare ett annat ställe, och lagomt till jag lyckas samla ihop alla energier i kroppen och rikta dem åt samma håll – så är jag behövd i ett annat sammanhang. Som det nav jag är. Och det är ju ändå rätt fint, att få vara det.
Men nu ska jag rycka upp mig och sätta på kaffepannan! Jag önskar er alla en fin start på 2026!
Det finns all anledning att fundera kring hur djuren mår och har det i dessa tider -precis som alla andra tider på året. Och får ni ett plötsligt behov av att ta reda på det – så vet ni att våra djur finns tillgängliga för översyn dygnet runt, för vem som helst, alla dagar om året. Det är liksom en effekt av att inte stänga in dem i en byggnad – transparensen är hög, precis som vi vill ha det.
Magnus och Bodil.
Har du ett starkt behov av att gå in i hagen, så vill jag att du först kontaktar mig, för din egna säkerhets skull. Individerna i flocken känner inte dig, och du känner inte individerna. Det är högst osannolikt att du ser när Älvan surnar till för att MonaLisa helt fräck tog hennes favoritplats. Och då kan de gå hett till. Och du vill inte stå i vägen för 700kg ko. Tro mig.
Vi utgår också från att du kontaktar oss om det är något som du ser som inte känns bra i magen. Flockens hälsa och välmående är prioriterat i alla val vi gör, liksom vår helhetseffekt i landskapet. Vi tror oss ha ett svar på varje varför. Och har vi inte det, så är vi bara tacksamma över hjälpen att ifrågasätta våra beslut och strävan efter att utvecklas till något ännu bättre.
Från vintern 2024-2025.
Jag deltar gärna i utforskande dialog, men är inte beredd att ägna tid att stå som måltavla i ett spruteld av nervärderande ord, driva av någons ilska och frustration över världens varande. Helt enkelt för att det knappast kommer göra saker bättre. Men jag möter dig gärna under sansade former, i respektfull och utforskande dialog, på tu-man-hand eller tillsammans med andra, oavsett hur mycket våra ställningstagande skiljer sig åt. Det är först i de formerna, vi båda kan komma framåt och göra saker bättre. Och det utgår jag från att du vill. Har jag fel i det, så låt mig veta.
Men om du, just nu, inte vill ta dig ner till åkrarna i Norrbo, för att skaffa dig en uppfattning om hur korna har det – så ska jag ge dig en ögonblicksrapport om hur djuren mår och har det i vätan. För vår värsta tid är nu.
Hur det kan se ut runt foderhäckarna alldeles innan de flyttas.
Eftersom det inte är någon tjäle, och regnet ständigt strilar, så blir det lerigt runt foderhäckarna. Dessa flyttas till ny, orörd plats varje dag, vilket gör att nivån av lera blir begränsad. Det ser inte så roligt ut för marken, men efter tidigare års erfarenhet av samma fenomen – så är jag inte det minsta orolig. Det hade varit skillnad om foderhäcken var på samma plats under längre tid – då hade den långsiktiga effekten blivit en annan.
Hur det ser ut när foderhäcken är flyttad – vilket i den här gruppen görs varje dag. I bakgrunden ser ni träddungen där korna kan söka skydd mot väder och vind – om de vill.
Djuren blir leriga om klövarna när de står och äter, men har stora ytor att röra sig på, så de väljer att lägga sig och idissla på annan plats. När de rör sig på de övriga ytorna, så avlägsnar sig en hel del av leran på klövarna, så det är ingenting som byggs på och som vi hittills har sett orsaka skada eller lidande för djuren. Men vi observerar och utvärderar ständigt.
Kor som idisslar.
Vi är ju bortskämda med att ha tjäle i marken om vintrarna, men en annan utfodringsstrategi kan vara aktuellt att överväga, då vintrarna troligen utvecklas mer åt det man är van att se nere i Skåne. Dvs ingen snö, och inga minusgrader och ingen tjäle. Ett alternativ kan vara att rulla ut balarna istället, för att slippa det höga marktrycket som blir runt varje foderhäck. Vi får snacka med våra söderboende kollegor om hur de möter de utmaningar som kommer med den strategin. Alla sätt har sina utmaningar.
Här fodrade vi korna genom att rulla ut en bal i stället för att använda foderhäck.
Även om pälsarna och kroppsformen är i gott skick hos samtliga kor, så finns det alltid några individer som inte är nöjda med sin egna uppenbarelse. Så nu, så här inför jul, är det några kor som passar på att lägga en välgörande lerinpackning över hår och ansikte.
Kvigan Sion som lagt sig en egen lerinpackning.
Så är du ute efter en fullt naturlig och välgörande lerinpackning för att framhäva din ungdoms skönhet och därmed uppnå någon form av kollektiv respekt som du på annat sätt inte kan uppnå – Så är du varmt välkommen till hagen så ska kossorna visa dig deras bästa ställen. Säg bara till!
Söndag och kroppen behöver den längre morgonpromenaden. Pannlampan är på. Om det inte hade varit för att den behöver laddas emellanåt, så hade den nog växt fast i pannan den här årstiden. Det blir liksom aldrig ljust. Kan bero på min tilltagande ålder också. Troligen en kombination av båda.
Jag går över kalhyggen och in i tallskogen. Den som ska huggas ned den här vintern. Den, där jag såg lappugglan i våras. Marken är blöt och mjuk, och blötsnön faller ljudligt mot grenar och blåbärsris. Ett lätt piskande läte som inte är det singlande snöflinge-advent som man önskar sig. Men det är vad det är, och innan jag är hemma igen så har snöflingorna övergått i stora regndroppar. Jag går in och tänder upp kaminerna. Förbereder frukost, mat och söndagens bestyr. Idag ska jag greja i odlingarna.
Bristen på snö och minusgrader kan tyckas förargligt. Men väljer man att se möjligheterna, så innebär det att att jag kan förbereda odlingarna inför våren. Allt det där som jag oftast inte hinner göra så grundligt om våren. Ni vet våren, då när grönskan åter smyger sig på i sin långsamma explosion och kalvarna spritter runt nere i hagarna. Och en del utanför också för den delen. Men den tiden är inte nu.
Jag gräver och rensar ogräs. Flyttar stenar och städar ihop. Gör en del förändringar och inser hur saker och ting förenklas med tiden. Hur vår gård växer fram utifrån det liv vi formar. Det tar sin lilla tid. Men det blir bra.
Vi har byggt en jordkällare den här sommaren och det känns som en avgörande milstolpe. Ska bli spännande att lära känna den och se hur klimatet i den håller sig över vintern. Om det blir som vi tänkt oss. Känslan just nu, är att det blir bättre än vad jag tänkt mig. Men den som lever får se. Vi satte in potatisen tidigare i helgen. Råttorna hade hittat till den gamla jordkällaren som vi lånat de senaste åren, och ordnat riktigt storkalas, så något behövde göras.
Så fast det är några veckor kvar tills ytterdörren är på plats, så valde vi att flytta över potatisen. Dit ska nog inte några råttor komma in. Och inte ryssen heller, om jag känner byggnadsmästaren rätt…. Men först en ordentlig genomgång av lådorna, så att inga objudna gäster fick flytta med in. Och rensa bort allt musätet. Blev riktigt stämningsfullt framför den upplysta enebusken! Man hinner avhandla en hel del när man plockar igenom en årsförbrukning av potatis.
Jag ska skriva ett eget inlägg om jordkällaren, när dörren är på plats och den är så gott som klar. Men tills dess får ni hålla till godo med denna söndagsuppdatering.
Imorgon är det måndag och december. Den sämsta månaden på hela året.
En vecka i Stockholm är tillända och jag är väldigt nöjd över att vara hemma i vardagen. Jag älskar min vardag. Jag hoppas alla har skapat sig möjligheten att känna så.
Det är fint och bekvämt på många sätt att bo på hotell, men tämligen ostimulerande i längden. Och det är fint och bekvämt att vara inomhus hela dagarna, sitta still på en stol, räkna siffor och snacka med folk – men tämligen osunt och ostimulerande i längden. Åtminstone för mig – jag behöver någonting annat att blanda upp sånt där med. Jag är väldigt glad att jag har någonting annat.
Så idag, när jag fick väcka barnen och servera dem frukost, så var själen nöjd. Och sen fick jag ta med mig hunden och åka ner till kossorna – då rusade lyckokänslan genom kroppen. Minusgraderna bet mig i kinderna och komockorna ångade. Hunden var fokuserad och reda att hjälpa till, korna var nöjda och sävliga kossan Ior stod som vanligt i vägen.
Nöjdast av alla var jag. Jag rullade foderhäck och kliade korumpa. Kroppen fick röra på sig, novembers blygsamma dagsljus sögs in som hos en törstande och jag kände en enorm tacksamhet att det här är min vardag.
Samma känsla inföll när jag kom hem. Kontrasten var så brutal. Ett myllrande Stockholm med all sin rörelse, trafik, ljus och ljud. För att sen kliva ur bilen hemma på vårt lilla berg. Mörkret, ensligheten tystnaden. Doften av eld i kaminen, ljuset från fönstren och min familj som rörde sig därinne. Det var en fin stund. En mycket fin stund.
Vi gav oss omedelbart ut i skogen och mörkret. Pannlampor på, och allt blev så tydligt – allt jag önskar och behöver, finns precis här. (Det skulle möjligtvis vara så att jag saknar en mjölkko – men jag fyller 40 till våren, så att säga……)
Livets vägar äro outgrundliga. Vem vet vart jag står om 10 år? Vem vet om jag lever då? Det är spännande att tänka på; att inget vet vi om framtiden. Men det förbannat fint att få finnas till och uppleva livets kontraster.
Vad skulle jag till Stockholm att göra då? Fullt relevant fråga. Jag läste en kurs i bokföring. Livets vägar äro outgrundliga.
Det är en ovanlig vecka. I vanliga fall så åker Magnus till Stockholm för att jobba, medan jag är på gården och tar hand om resten. Men den här veckan är det ombytta roller – Jag är i Stockholm den här veckan, och Magnus är hemma och tar hand om resten. Dock har jag inte hoppat in bland arbetarna som bygger Stockholms infrastruktur, utan istället bedrivs dagarna på ett konferenscenter och jag lär mig mer om siffror. Och jag konstaterar kort: det är den första kurs jag varit på, där majoriteten av deltagarna har fixade naglar. Jag är inte en av dem.
Det är ett nytt sammanhang för mig. Ett nytt sammanhang, som påminner mig om varför jag tagit många av de beslut som lett dit jag är idag. Med fingrarna i jorden och dagarna fyllda med kor, familj och gräs. Inte så att jag ångrat att jag har åkt hit – jag vill ha kunskapen och jag vet att det blir något bra av det här.
Men det är nyttigt att få distans. Det är nyttigt att sätta sig själv i sammanhang som inte bekräftar sina egna val och åsikter. Det är utvecklande att lära sig något nytt. Och givande att få det bekräftat; att en hel del kan jag redan.
Jag har hittat en kompis. En annan själ som förstår när jag beskriver grusvägarnas enslighet. Vi har samma längtan efter hemmets trygghet, och är lika vilsna på Stockholms vägar. Det är fint ändå, att lyckas mötas i detta hav av människor och betong. Som om vissa energier dras till varandra.
Jag har egentligen inte så mycket att skriva. Huvudet är för trött. Men allt jag kan konstatera hittills är; det är bra att åka bort ibland, för det gör det så tydligt kring vad som är hemma. Och så kan man hitta nya kompisar att dela sin hemlängtan med. Kanske borde jag åka bort oftare, för att uppleva känslan av att längta hem?
Och det var köttutlämningar och träningar och avslutningar och koflyttar och studiebesök och utbildningshelg och deadline för att lämna in åsikter om en vindkraftsprojektering som kan påverka hela mitt liv. Och Millimetermannen som jobbar borta, och en katt som försvunnit och bokföring och mat och tvätt och en jordkällare som behövde nå en viss nivå av färdighet innan vintern anlände. Och allt hände samtidigt.
Så jag fokuserade kraften, la i den där extra växeln som jag vet att jag har, men som inte fungerar i längden. Men ibland måste man, och den här hösten har varit ett sånt tillfälle. Men när sömntimmarna började minska, så förstod jag, vis av tidigare erfarenheter genom livet – det här kommer jag få sota för.
Och där är jag nu. Hosta, feber, huvudvärk och halsont i en seg och salig blandning. Däckad under dagarna som varit, hjälpligt på benen idag. Tack kroppen för att du säger ifrån. Tack för att du läker. Tack för att vi slutförde vad som behövde slutföras – även om den här veckans aktiviteter behövde helt avstyras. Men uppenbarligen rullar världen på ändå.
Det händer inte så ofta att jag blir sjuk på det här sättet. Men när jag blir, så ser man fördelarna med att vara anställd. Nu är jag inte anställd. Och då behöver Millimetermannen ta ledigt från sitt jobb för att sköta driften kring djuren. Det finns ingen post hos försäkringskassan som heter: vård-av-friska-djur-eftersom-frun-är-sjuk.
Så då behöver man ta eget ansvar och vara sin egna försäkringskassa. Här slipper man telefonköer och beslut tagna av någon som aldrig träffat en. Jag gillar eget ansvar. Det är inte alltid lätt, men det ger handlingskraft och lösningsfokus. Och det värderar jag högt, hos mig själv och hos andra.
Det gör det också tydligt, att en av de viktigaste investeringarna i vår verksamhet, är att hålla våra kroppar friska och starka. Jag är ganska duktig på att sköta det. Är stenhård på att inte tarva av mina sömntimmar. Tränar. Äter. Vilar – på mitt sätt. Det är ju ingen garanti för hälsa och ett friskt liv. Men oddsen förbättras markant. Men jag slarvade medvetet den här hösten. För ibland kräver livet det. Kanske är det en slump, eller så är det synden som nu straffar sig.
Idag börjar jag dock se ljuset i tunneln. Ska ta mig ut på djurrundan, så jag får vädra lungorna lite extra och tanka med det lilla dagsljus som bjuds, så här i början av ett milt november. Sen ska jag sova. Läsa en bok. Elda i kaminen. Och längta efter minusgrader.
Onsdag och jag lägger köttpussel för glatta livet. Jag våndas alltid inför att få ihop det, men kan konstatera att jag fått ihop det under alla tidigare år, så det ska nog gå bra det här året också. Även om jag våndas inför att få ihop datum, vikter, människor och utlämningsplatser, så blir jag alltid på gott humör när jag ringer runt. Det finns så många trevliga människor!
Samma tanke slår mig när jag jobbar vidare med att sätta mig in vad en vindkraftspark i mitt närområde kan komma att betyda – det finns så många trevliga människor! Och kompetenta! Just nu drar jag i alla trådar och kontakter jag har, för att försöka förstå processen och den del av den som vi befinner oss i nu. Men också för att förstå vad som är viktigast att fokusera på nu, i det skede som är.
När jag var på samrådet så blev jag överväldigad av känslor. Mer än vad jag hade förväntat mig. Jag hade ändå förstått tidigare att det här var på gång och sett samrådsunderlaget, men ändå. När jag stod där i rummet och insåg vilken påverkan det här kan få på skogen, mörkret, och tystnaden som jag värdesätter så högt – då är det svårt att hålla sig känslokall. Jag åkte hem och bröt ihop några dagar. Kände mig liten, betydelselös och jävligt överkörd.
Skuggspel över vår gård när det är klart väder och fullmåne.
Man måste få känna känslorna. Man måste få bryta ihop. Samtidigt så vet jag så väl, att det är inte så man tar sig framåt. Det är inte under känslornas tyngd och i ilskans dimsyn som man tar bra beslut. Det är inte i känslornas stormande hav som man finner de rätta stigarna. Men kan använda kraften i känslorna, och kanalisera den till en riktad energi mot ett mål – då kan man påverka. Kan man sen göra det tillsammans med flera andra – då kan man uträtta stordåd.
För mig handlar inte den här vindkraftparken om att vara för eller emot något. För mig handlar den här vindkraftparken om hur vår framtida Grangärdebygd ska vara. Där vi lever våra liv nu, och där generationer, förhoppningsvis, ska leva efter oss. Vad vill vi lämna efter oss? Vilka värden är det som gör att jag vill bo just här? Vad vill vi lämna efter oss?
En vindkraftpark kräver ingrepp i landskapet. Den kommer förändra horisonten som många vilar ögonen på och den kommer att förändra ljudkulissen. Men vad mer kommer den förändra? Vattenflöden? Viltstammen? Turismen? Fågellivet? Är det till det bättre eller sämre? Är ingreppet stort eller smått? Det är upp till var och en att bedöma, men oavsett så känns det relevant att sätta sig in i projekteringen. Hur vill vi ha det, vi som ska leva här?
Samrådsunderlag i all ära, där både länsstyrelse och kommun redan varit delaktig tillsammans med bolaget. Men för mig är det uppenbart att här har de missat många synvinklar och kunskaper om området som bara lokalbefolkningen kan bidra med. De som känner varje grop och sten, som vet vart fåglarna häckar och som vet vart källorna aldrig sinar. Som vet i vilka vikar gäddorna hugger och vart isen är tunn. De som vandrar för att finna ro, dom som vet vilka fötter som trampat här innan oss. Och just nu har vi vår chans. Vi måste se till att ta den chansen!
Det finns så mycket trevligt folk, och vi är alla bra på olika saker. Så jag hoppas folk sträcker på sig och knyter handen i fickan. Sväljer sin stolthet och samlas kring vad vi alla vill – att leva ett gott liv i en trivsam Grangärdebygd.
Att skapa konflikter oss emellan kommer inte att ta oss dit. Vi behöver inte tycka lika i alla frågor, men vi behöver acceptera och respektera de som har en annan syn. Och därifrån låta människor engagera sig i den framtid som de vill se, i den bygd som vi alla delar.
Det här blev något jävla brandtal och det var egentligen inte meningen. Men jag vet vilka värden som fått mig att bosätta mig här. Jag vet vad jag vill lämna efter mig till nästa generation Grangärdebor. Och jag vet att jag vill stå med ryggen rak och säga att jag gjorde vad jag kunde, medan tid ännu var.
Bara drygt två veckor kvar att lämna in synpunkter och åsikter. Informera dig själv om projektet genom att googla ”Stora Enso Larix”. Fundera sedan på om det här går i linje med den framtida Grangärdebygd som du vill se, leva och verka i.
