Författare: forsbergkristina (Sida 1 av 24)

Halvvägs in i juli och trots att kalendern är tom, så fylls dagarna på, inte sällan till över bristningsgränsen. I sedvanlig ordning är jag en forma av sambandscentral, där telefonen ringer stup i ett, och min huvudsakliga uppgift är att samordna utfodring, välmående och förväntningar hos både människor och djur. På något konstigt sätt, så når allt detta kulmen i juni, juli.

Oftast tycker jag om insikten om att mina dagar har betydelse för andra. Men emellanåt sitter jag och skriver utlämnande, och kanske en aning tungsinta texter, om vara den som bär. Skiljelinjen mellan det två sinnesstämningarna, handlar enbart om mina egna tankar om vad folk har för förväntningar på mig och mina dagar, och min känsla av att kunna tillgodose dem.

Den insikten är inte så smickrande, men den är viktig. Och det är fint att känna att man är 38år och ännu har så mycket utvecklingspotential.

Just nu följer vi alla väderleksrapporter med en aning maniskt inslag. Vi har skördat lite mer än hälften av de marker som vi ska skörda på, men resten står kvar i väntan på ett par dagars uppehåll. Väderleksrapporterna beter sig som den värsta retstickan, där vi ständigt pendlar mellan förhoppning och besvikelse. För hela tiden hägrar några dagars uppehåll, men alltid kommer det någon regnskursprognos, precis när det är dags. Det bygger upp en icke önskvärd frustration, som därmed erbjuder ännu mer möjlighet till självutveckling. Och tänker jag efter, så är det ju det mänsklighetens liv är – en enda lång resa i självutveckling.

Som här om dagen, när jag tillbringat kvällen tillsammans med proffsiga Johan Bodin och Louise Norström och en chockande mängd teknisk ljud och filmutrustning för att se vad som går att åstadkomma med ett sommartal – och jag är klädd i högtidskläder och ser fram emot att åka hem för att få några timmar välbehövlig sömn – då får jag ett samtal om att fåren har rymt.

Så det var bara att svänga av tillbaka till Norrbo, få grepp över situationen och tillämpa lämplig insatsstyrka. Våra får är av den sävliga sorten, så läget var stabilt. De vandrade runt och verkade rätt nöjda med tillvaron. Och jag var rätt nöjd med att kunna ringa in Nilson, även om jag hade finfin hjälp av tvåbenta också. Men fåren lyssnar lite bättre på Nilson faktiskt. Så, så gick det till när jag fick möjligheten att arbeta i Leksandsdräkten. (Tack till Marie och Ingemar som var snabbt ryckte ut när det behövdes, och dessutom dokumenterade det hela!)

Och samtidigt så går det bara att konstatera – att det är de här oväntade svängningarna som skapar de starkaste minnena och de bästa historierna. Och oväntade svängningar finns det gott om i bondelivet. Speciellt i juni och juli.

I helgen bar jag högtidskläder och framförde ett tal I kyrkan. Det var en mycket fin upplevelse, som jag hoppas får leva kvar i minnet tills dagen jag dör.

Jag vart omtumlad och golvad av alla känslosamma reaktioner efteråt. Alla människor som kom fram, alla fin ord, omfamningar och handslag. Jag är så glad över den stunden. Den kommer jag alltid bära med mig. Tacksam att jag fick förtroendet. Och över alla som närvarande. Men orden och känslor som jag fick ta del av efteråt, är ovärderliga. Tack.

Många uttryckte en önskan om att jag skulle publicera talet i text. Och det glädjer mig att människor vill att talet ska leva kvar. Men jag har funderat på det där. Och jag vet inte riktigt vad jag själv tycker. Det är skrivet som ett tal, så jag tycker att det hela blir lite platt och tråkigt i textform. Men jag ska fundera vidare. Kanske går det att publicera det ändå, men i ljudformat? Kanske kommer det som text ändå? Tiden får utvisa.

Jag njöt av att var uppklädd och att ha krans i håret. Så när verkligheten kallade igen, så fick kransen sitta kvar. Leksandsdräkten byttes dock mot något mer ändamålsenliga kläder.

Och sen lagade vi stängsel. Och sen fick jag avbryta mitt i matlagningen för att åka ner och fösa kalvar som envisades med att springa in på åkern och härja runt i hösträngarna. Och då såg vi ett retsamt regnväder i horisonten, så då blev det till att rulla balar tills långt in på natten. Och sen kom vi hem mitt i natten, och då var det bara att avsluta matlagningen och ställa sig och slå in paket till födelsedagsbarnet, som är väldigt snabb med att påminna oss om att han inte gillar att fylla år i skördetider.

Livet fortsätter helt enkelt. Och jag längtar tills nästa gång jag får anledning att klä upp mig i dräkt och krans.

(Kransen är bunden av mycket skickliga My Ottosson)

Trots att det känns som att mer än halva sommaren har gått, så är vi bara i början på juni. Sommarlovet har inte ens börjat, men sjön är uppvärmd, badkläder och cyklop är ingrusade och sommarbenen är ett faktum. Solkysst hud som är kryddad med skrubbsår, insektsbett och jordfläckar som knappt går att skrubba bort. Det är vackert, samtidigt som jag undrar vart våren tog vägen.

Både kalvning och lamning är avslutad, och det har gått hur fint som helst. Jag brukar vara ganska uppstressad under den perioden, men inser att jag har varit förvånansvärt samlad ändå. En del av förklaringen kan vara att vi hade bara 15 kalvningar i år, i jämförelse med förra året då vi hade det dubbla.

En annan del av förklaringen kan vara att åren ger erfarenhet. I erfarenheten finns ett lugn att vila sig mot. Insikten om att det oftast går bra. Liksom insikten om att när det inte går bra, så är det ändå inget vi skulle kunna gjort innan situationen uppstått.

När något händer, så är det alltid parametrar som gör situationen unik, och det enda som finns att göra är att lösa det efter bästa förmåga. Efter några år, i takt med att erfarenheten inom oväntade utmaningar blir större och större, så kan man även där luta sig mot ett lugn. För det löser sig. På ett eller annat sätt. Och i erfarenheten finns lärdomar att plocka, för att använda framöver.

Jag tänker ganska mycket på sånt här; erfarenhet och kunskaper som inte kan valideras med intyg, certifieringar, diplom och akademiska högskolepoäng. Kunskaperna som liksom sitter i kroppen och dess sinnen, men som är väldigt svåra att få ner i någon platt lärotext. Kunskaperna som liksom finns i relationen mellan allt levande, och som är väldigt svår att fånga i text och ord.

Den är så oerhört viktigt. Samtidigt så är den så oerhört nedvärderad. Som att den inte finns, eller ens ska få finnas, om det inte går att plita ner i en bok. Om det inte går att reducera den till några få parametrar och ge en teoretisk underbyggd förklaring. Om det inte går att betygsätta efter en linjär skala. Då, är det inte värt att ha. Då finns den inte. När den inte går att mäta, så är det bara ”hitte-på”. Eller åtminstone tämligen värdelöst.

Jag vet ju att det är helt fel. Många med mig vet detsamma. Men den struktur vi har byggt vårt samhälle kring, signalerar något annat. Det är inte bara synd, det är förödande.

Men det ska jag resonera kring en annan gång. Nu behöver jag ta tag i dagen, i praktiska handlag.

Som vanligt så dundrar Maj månad in som en storm och allt fokus går åt till att hålla sig på rätt köl. Det är som att befinna sig i en liten kajak i en vildsint fors. Det bästa vi kan göra är att andas, behålla lugnet och metodiskt beta av vad som behöver göras. Ett padeltag i taget. Målmedvetet parera de krafter som hotar oss att stjälpa. Blicken framåt, men tankarna i nuet. Gör vad som behöver göras. För tids nog så lugnar forsen ner sig. Det blir mer stillsamt. Men först måste vi ta oss igenom det här utan att stjälpa.

Just nu sätter vi stängsel för allt vad vi är värda, och lite till. Vi har fått möjlighet att beta några nya områden den här säsongen och det är väldigt tacksamt. Men det är en hel del jobb som behöver göras innan djuren kan släppas dit. Gräset växer, djuren har börjat beta, och det står inte på förrän hagarna behöver vara klara. Hade det inte varit för den målmedvetna Millimetermannen, så hade vi aldrig rott det här i hamn. Det gör vi, tillslut. Men vi längtar efter en stabilitet som handlar om att inte behöva slå upp nya stängsel varje vår.

Kalvningen är snart avklarad, bara fyra återstår. Och lamningen har precis börjat. Och kvickroten växer fint i odlingarna, och det är matcher och tävlingar och försäljningar och läxor och mitt i allt så ska vi äta också. Sova en stund. Och så kom värmen, och någon har växt ur sina shorts och sen krånglar bilen och hunden blev halt och sen blev jag halt och det ska svaras på mail och sen var det dags för djurkoll igen.

Och det är då allt det där splittrade sammanfogas till en helhet. Det är där kraften samlas, fokuseras och glöden känns som tydligast i bröstet. Det är då adrenalinet kickar in och leendet sprids över ansiktet. För det är rätt fint att befinna sig i just den här forsen ändå. Den bästa tiden är nu, även om den är förbannat hektisk.

Och ändå tog jag beslutet att tacka ja när Omställningsnätverket frågade om jag ville rodda deras konto under ett par veckor, med lite fokus på matberedskap. Att skriva där är utvecklande, roligt och tvingar mig till att göra plats för skrivandet. Jag tänker att det ska slå över hit till bloggen, bara jag avslutat mitt uppdrag där. Vill ni följa vad jag skriver om där, så finns det här.

Men nu behöver jag åka och kolla om det kommer några fler lamm och kalvar. Leverera mat till Millimetermannen. Handla. Hänga tvätten…. ja, livet forsar på helt enkel.

Vi går i väntans tider. Det är skarpt läge för att kalvningen ska dra igång, men än är det ingen som har behagat kläcka ur sig. Men det är nära, nära. Samtidigt känner vi så väl igen otåligheten inför att den första kalven ska komma. Anspänningen. Förväntan. En viss nervositet. Och så övertolkar vi alla tecken.

Slem och svullnad. Avvikelser i beteendet. Och tänker att nu, nu, nu kommer den när som helst! Men ändå dröjer det. Nästan så man börjar ge upp. Och så plötsligt lossnar proppen och på några dagar så går telefonen varm om kalvar som spritter omkring och om kalvar som ligger still. Och i den anspänning som råder under kalvningssäsongen, så är det fint att veta det. Att hagen omges av en hel mängd skickliga kalvspanare, som hjälper oss att hålla koll.

Men än är vi inte där, bland skuttande kalvar och övervakande kossor. Än är det lugnt och stilla. Om än lite stånkigt. Och pustigt. Och vissa damer är inte riktigt i form med humöret. Lite smågriniga så där. Så där som det lätt kan bli. Men snart så. Snart så börjar det. Kalvningssäsongen.

Måndag. Det är mörkt utanför fönstret och ögonen är lite trötta. Så där som de blir när dagen har rullat på i ett behagligt tempo, men ändå inte erbjudit någon längre tid för att tomglo och hitta på problem.

Jag har några uppgifter kvar innan sömnen får ta sin rättmätiga plats. Oftast är jag bra på att ge sömnen prio ett, men just ikväll finns det något ännu viktigare som behöver göras. För imorgon har jag varit tvåbarns-mamma i 10 år. 10år!

Och barnet ifråga har längtat efter morgondagen på det sätt som man bara kan längta efter sin 10-årsdag. Nedräkning och listor. Planering och önskningar. Så jag lyssnar på Sofia Karlssons album ”Levande”, och slår in paket. Städar av köket och förbereder för morgondagen. Blir lite tårögd och nostalgisk.

Det är andra gången idag som jag skulle kunna stapla föräldrafloskler ovanpå varandra. Den första gången var när vi mötte grannarna med sin 1-åring. Hon tittade på oss med plirande ögon, medan det matkladdiga ansiktet gjorde minspel som bara en välmående 1-åring kan åstadkomma. Bredvid mig stod mitt egna barn, som alldeles nyss satt med samma minspel och matkladdiga ansikte, men som nu snart har växt om mig.

”Tiden går så fort”. ”Tänk när du var så där liten.” ”Små barn, små problem”. -Ordfraserna kommer upptryckande ur munnen, liksom en djupt medfödd grundreflex från ryggmärgen. Sånt där som jag suckat över att alla äldre alltid hasplar ur sig. Jämt. Och nu måste jag bita mig själv hårt i tungan för att inte göra det själv. Det är först nu jag förstår vad de verkligen har menat. Från botten av mitt hjärta och hela vägen ut i själens mest sköra flor, så förstår jag nu vilka känslor och erfarenheter som finns bakom de allra mest klassiska föräldraflosklerna.

Tiden går så fort. Imorgon firar vi en 10-åring. Älskade, älskade unge.

Jag inledde påskhelgen med att avvärja en helkropps-lerinpackning. Jag skulle ge korna en ny bal, och den markytan de har haft foderhäcken på, lämpar sig mindre bra för vår utfodringsstrategi, den här tidpunkten på året. Har vi lärt oss nu.

Det är med andra ord lerigt, nå så förgrymmat. Så nöjd med mina stövlar, klaffsade jag fram i det där. Tills stövlarna liksom sög fast, i ett underjordiskt vaccum, och jag känner hur hela kroppen faller framåt, som en perfekt fälld fura.

Det är fascinerande hur mycket man hinner tänka under den microstunden. Från det att man inser; att det här kommer inte gå bra, tills skadan är skedd. I mitt huvud så hann jag konstatera; faller jag raklång i den här leran så kommer jag behöva klä av mig naken för att sätta mig i bilen, och det är kanske mindre lämpligt att hämta barn från fotbollsträningen naken, med lerigt ansikte och utslagna tänder, för det är exakt rätt avstånd för att framtänderna ska slå i kanten på foderhäcken. Det är inte bra. Och ungefär där så kickade någon form av superreflexer in.

För på något mirakulöst sätt fick jag loss fötterna ur stövlarna och liksom räddade upp situationen, innan jag låg raklång i leran med utslagna tänder. Dock offrades stövlarna och ena fotens strumpor. Och så stod jag där, på foderhäcken och undrade hur det hela gick till. Men ändå ganska nöjd över att jag lyckades avvärja en lerinpackning av helkroppsmodell.

Sen börjar man ju fundera på hur man ska ta sig därifrån. Men man kan inte fundera för länge. För kor är nyfikna djur, och de reagerar ganska snabbt på att något är annorlunda. Varför står hon där? Vad är det för spännande som är i leran? Och så kommer de klaffsande, redo att trampa ner stövlarna till jordens mörkaste inre.

Så det var bara att kasta av sig strumporna, vika upp byxbenen och stega ut för att rädda stövlarna.

Det funkade riktigt bra, och det var smidigare att gå barfota än att ha stövlarna. Man sögs liksom inte fast på samma sätt. Så jag tänkte att jag slutför arbetsuppgiften barfota. Och kände mig väldigt nöjd med det beslutet, och började tillochmed ifrågasätta varför jag överhuvudtaget envisas med att arbeta i stövlar, man kanske skulle köra barfota nästan jämt? Ända tills jag rullade foderhäcken över den avgränsande eltråden. Väl jordad, med lera och vatten upp över hela fötterna, och med händerna på foderhäcken av metall – så fick jag en smärtsam påminnelse om varför stövlarna ändå är rätt bra att arbeta i.

Så därefter var det bara att lomma iväg till närmsta vattendrag, vilket i det här fallet råkar vara diket vid vägrenen, och sätta sig där och tvätta fötterna tills de kändes godkända att stoppa ner i stövlarna igen. Det hade ju varit intressant att veta vad de förbipasserande reflekterade kring, när de såg att Stina utövar fotbad i vägrenen en eftermiddag i slutet av mars?

Men egentligen spelar det mindre roll. Man finner sin väg och går den. Och ibland faller man. Ibland lyckas man rädda upp det. Och ibland behöver man tvätta fötterna i diket. Svårare än så är det inte.

Igår körde jag ut kött igen. Det är alltid en speciell känsla. Spänningen och nervositeten inför om jag lyckats pussla ihop all logistik till belåtenhet. Har jag missat något? Har kommunikationen mot kund och slakteri varit tillräckligt tydlig?

Jag packar bilen på slakteriet, förundras över att all den här maten ska ut till människor i landskapet omkring mig. Glädjen att få träffa de människorna. Se dem i ögonen och lämna över köttet. Mötet går snabbt. Men jag känner sån tacksamhet över att få möta dem som ska tillaga och äta köttet tillsammans med sina familjer och vänner. Det ger arbetet med landskapet och djuren ytterligare en dimension av meningsfullhet.

För det är de här människorna som betalar för vår strävan att hitta vägar till en matproduktion som ger välmående jordar, vatten och skogar. Det är de här människorna som betalar för biologiskt mångfald, djurvälfärd och livskraftiga ekosystem. De är de här människorna som betalar för att även framtida generationer ska kunna leva på den här platsen, och producera giftfri och näringstät mat till sig själva och människorna omkring. Det är de här människorna som betalar för ett landskap som ger förutsättningarna till liv. För kor och får ute på markerna i Grangärde, och alla de effekter som det för med sig. Och så får de lite kött på köpet. Det är fint, tycker jag.

Jag är alltid lite extra levande när jag kommer hem från en köttutlämning. Nöjd. Tillfreds. Tacksam och förundrad. Och igår när jag kom hem, helt marinerad i dessa känslor, så dök den här texten upp i mitt flöde; https://www.regenerativtsverige.se/gastblogg/landskapsmodellen

Om landskapsmodellen istället för tallriksmodellen. Om hur vi kan äta oss till beredskap, hälsa, hållbarhet och gemenskap. Under förutsättning att det finns de som vill göra jobbet att få fram råvarorna förstås. Och att de personerna får tillgång till mark för att göra just det.

Jag önskar att alla förstod hur många utmaningar vi kan lösa genom att ordentligt få igång en verklig lokal matproduktion. Kanske börjar det röra på sig. Jag hoppas det. Det känns iallafall hoppfullt, den här fredagen när jag kommer hem efter en köttutlämning.

Måndag och vi börjar dagen tidigt med att avlusa kvigorna. I fredags gick vi igenom ko-gruppen också, och jag kan bara konstatera att vi blir bortskämda med att ha extra folk på plats. Idag var det praktikant Lovisa som var med och såg till att allt flöt smidigt, och i fredags hade vi hjälp av Mathias. Det är guld värt! Både för att det underlättar att vara flera, men mest av allt för att det är så trevligt sällskap. Man arbetar på, löser problem, snackar kor, liv och fotosyntes, och helt plötsligt så är dagen slut.

Jag ska erkänna att jag har varit tveksam till att ha med andra människor i arbetet. Kanske för att jag någon gång i mitt liv fått för mig att jag är socialt inkompetent, och bör hålla mig lite för mig själv med mina egna utmaningar och idéer. Men jag börjar inse att det är nog inte riktigt hela sanningen. Troligtvis så har det handlat om att sammanhang som passat mig dåligt. För att lära känna nya människor medan vi arbetar oss fram bland djuren och landskapet, i strålande sol likväl som stormande regn – det är livsgivande på riktigt!

Något annat som är livsgivande är att så frön medan mars-solen värmer ryggtavlan, och ögonen kisar mot den bländande snön. Och det gjorde jag idag. Pulsen blev sådär fladdrig och händerna nästan lite darriga, så där som när man är lite nykär och hög på livet i allmänhet.

Och då blir det lätt att det blir alldeles för många frön som hamnar i jorden, men det gör ingenting. För jag kallsår det mesta och tänker att ingenting kommer ändå ta sig. Och erfarenhetsmässigt så vet jag att detta inte alls stämmer, men kan ändå tänka mig att leva med känslan av ett kvävande överflöd, när jag senare står där med några hundratals plantor som behöver planteras om, lagomt tills kalvningen är igång, alla stängsel ska fixas och varenda förening ska ha årsmöte/avslutning samtidigt som hela släkten fyller år.

Jag kan leva med det. För idag behövde jag få sätta frön i jorden och tänka på spirande liv och en ljusare tid. Känna tacksamhet över de fina människorna som finns omkring oss. Andas. Tänka. Känna.