Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 1 av 14)

Kalvningen och de vanligaste frågorna

Kalvningen har kommit igång och hittills har 8 kalvar kommit till världen. Hittills har allt gått bra, förutom att kossan NollÅtta drabbats av mastit och därför behövde vi tillkalla veterinär igår. Hon är nu under behandling, och kalven mår bra och spritter omkring.

Veterinären som var på besök till följd av att en ko drabbats av mastit.

Våra kor kalvar ute på betet, och jag vet att det finns massa tankar och funderingar kring det. Om det är någon fråga som du grubblar på, så får du gärna höra av dig. Det är onödigt att gå runt med obesvarade frågor som kan få svar.

Så här kan det se ut när kon har kalvat i hagen och tagit väl hand om sin kalv.

Klarar de verkligen kalvningen själva?

Ja, i de flesta fall klarar våra kor kalvningen alldeles själva. Vi håller dock koll med hög intensitet för att upptäcka om något inte går som planerat, då rycker vi självklart in och hjälper till.

Hur det kan se ut när vi kört fram behandlingsanläggningen.

Men hur gör ni då, när de är ute i hagen?

Det har inte hänt jättemånga gånger att vi har behövt hjälpa till under kalvningen, men när det behövts så ser lösningarna lite olika ut beroende på situation. Vid några tillfällen har vi kunnat gå fram till kon och hjälpa till att rätta till kalven som ligger fel, eller hjälpa till att dra ut den. Om det inte är möjligt så har vi en mobil behandlingsanläggning som vi kör ut i hagen med traktor. Sen har vi alltid en ”kalvnings-box” redo i bilen, där det finns en del tillbehör som kan vara bra att ha om något krånglar. Laddade pannlampor är också bra att ha.

Magnus plockar ihop grejerna efter att han har hjälpt en ko med kalvningen en sen kväll.

Hjälper ni kalven till juvret?

Nej, det klarar de själva. Under de första åren, så var vi väldigt snabba med att stötta upp kalven, för att vara på den säkra sidan. Med de erfarenheterna i ryggsäcken har vi lärt oss att det oftast är bäst att gå därifrån och låta ko och kalv sköta det där själva – det var flera gånger som vi insåg att det var vi, i våran iver att göra gott och få vara behövd, som orsakade problem som från början inte fanns.

Självklart håller vi koll att kalven slutligen hittar till juvret, och om den inte gör det, så går vi såklart in och hjälper till. Men tålamodet till den punkten har blivit avsevärt större med åren, vilket både kor och kalvar tackar oss för. Skulle dessutom kalven behöva hjälp för att den är för svag eller för att kon inte låter den dia, så ger det oss viktig information kring individerna inför framtiden.

Uppställning för frukost.

Men jag har en farbror som är riktig bonde, som jämt måste hjälpa sina kor med kalvningen – så jag tycker att det låter väldigt oansvarigt att ha de kalvande ute på betet!

Oansvarig vore att inte ge kon de bästa möjliga förutsättningarna till en trygg och lugn kalvning, där hennes nedärvda instinkter får ta sin plats. Oansvarigt vore om vi inte hade en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken, för att få fram individer som klarar av att sköta kalvningen själv ute på betet. Oansvarigt vore att inte ha en tydlig avgränsad kalvningssäsong, för att under den tiden kunna lägga mycket tid på tillsyn av djuren. Oansvarigt vore att inte ha en plan A och en plan B för hur vi agerar om något inte går som det är tänkt.

Åtminstone är det så som vi resonerar. Om jag skulle ha en flock som ständigt behövde hjälp i kalvningen, så hade jag frågat mig själv vilka andra beslut jag behövde ta för att det inte ska vara så. Men det är ju för att vi tycker att kon ska få möjlighet att klara kalvningen själv, och för att vi vill ha en vital och frisk flock som kan vitalisera ekosystemet året runt. Om jag inte vill ha det så, så behöver man ju inte fundera mer på det.

Vi agerar och resonerar på samma sätt vad gäller lamningen, där fåren också lammar ute på betet.

Några av årets lamm.

Vad menar du med att ni har ”en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken”?

Med det menar jag att vi sparar inte på kor som inte klarar kalvningen själv, eller som andra anledningar inte får starka och friska kalvar, eller som själva inte är friska och vitala. Det kan kännas hårt för individen, men är viktiga beslut för välmåendet i flocken ur ett längre perspektiv.

Ko och kalv ganska snart efter att kalven har kommit ut.

Får man gå in i hagen och klappa djuren? De ser ju så snälla ut när ni är där och ser till dem.

NEJ! Du får inte gå in i hagen och klappa djuren. Kossorna gör skillnad på oss som de träffar varje dag, året om, och på andra människor. Korna har också en stark instinkt om att skydda sina kalvar från sånt som är främmande eller verkar hotfullt. Det är FARLIGT att gå in i hagen, och korna vill inte ha massa oknytt folk som springer omkring på deras domäner, på samma sätt som du troligtvis inte vill att det ska komma några okända kor och storma in i ditt hus eller i din trädgård. Så nej, du får inte gå in i hagen. Även om det är för att du ”bara ska ta en bild”.

Men du får mer än gärna titta på korna och kalvarna från utsidan av stängslet.

Ko som är beredd att försvara sin kalv, även fast du inget illa menar.

Till sist vill jag bara rikta ett starkt och varmt TACK till alla engagerade människor som hör av sig när de upplever att något inte står rätt till i hagen, eller som ser att någon kalvar eller något annat.

Det betyder väldigt mycket för mig och Magnus att ni är engagerade i djuren och deras välmående, och ser till att kontakta oss ifall något känns fel. Tveka inte att höra av er! Om det visar sig att det inte var någon fara på taket, så har vi ju iallafall fått en pratstund – och det är ju inte farligt tänker jag! Så ring, oavsett tid på dygnet.

073-65 96 671

Men nu är det dags att åka ner och se till djuren. Kanske blir det några fler kalvar innan dagen är slut? Vill man se mer av kalvarna och vad som händer om dagarna, så delar jag ibland filmsnuttar och händelser på Instagram och Facebook. Så följ SlaktarStina där om du inte vill missa något!

Livskraften i påsktider.

Det blev inga påsk-kalvar. Och inga lamm heller för den delen. Så väntan fortsätter.

Men regnet kom, äntligen. Det har varit oroande torrt ute i markerna, så ett par dagar med nederbörd var välkommet. Så vi drog på oss regnkapporna och flyttade lite djur.

Fläcken, kon som stod i sjukbox, är något bättre. Så vi fixade en egen hage till henne och väninnan, något som var mycket uppskattat. Då slipper de stångas och tampas med korna i den stora gruppen, men får ändå möjlighet att komma ut i landskapet. För oss känns det bättre att ha de ute i landskapet inför kalvningen, istället för att de ska stå i box. Men hur vi tänker kring kalvningen ska jag ta i ett eget inlägg nästa vecka.

Hur som helst så blev Fläcken och Nollfemman glada att återigen ha gräs under klövarna. Men det var inte det späda vårgräset som lockade mest efter att de hade skuttat ur sig glädjen. Det första de gjorde var att ställa sig vid en av björkarna och slicka i sig jord. Och ja, de har haft tillgång till salt och mineraler när de stått i sjukboxen. Och ändå. Att slicka i sig jord var det de valde att göra först. Oerhört intressant observation om du frågar mig, som är intresserad av komplexiteten i Livet och samspelet mellan olika organismer.

Men jag har ingen bra, detaljerad förklaring till varför korna valde att göra så. Den enda förklaring jag har – och kanske den enda vi behöver – är att korna behöver sitt landskap och landskapet behöver sina kor, om livskraften ska sprudla.

Och när jag säger livskraft, så menar jag allt det där som gör liv möjligt. Och de möjligheter som liv i sin tur bygger.

Vår livskraft koncentrerades mycket runt korna under påskhelgen. Förutom att fixa hage åt Fläcken och Nollfemman, så flyttades även ungdomsgruppen till andra marker och tjurarna fick också en ny hage. Syftet med att flytta djuren är flera, men ett av dem är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för växtligheten.

För att skapa bra förutsättningar för växtligheten, så behöver markerna både närvaro av betande djur, därefter frånvaro av betande djur och det hela i en bra kombination där tiden är en avgörande faktor. Både tiden som djuren har tillgång till marken, men framför allt den tid som växtligheten sen får återhämta sig innan betande djur återigen är tillbaka. Och så vart i växtsäsongen man befinner sig. Och hur livet ser ut i övrigt. Och så vädret. Och det hela kulminerade i att det var dags att rotera grupperna.

Men man behöver inte göra så här, flytta djur och hålla på. Det beror ju på om man tycker livskraften är viktigt. Tycker man inte det, så är det fritt fram att ta bort djuren i landskapet och låta maskiner, diesel, kemikalier och handelsgödsel ta plats istället.

Men det är inte så vi vill jobba, och det är inte det landskapet som vi vill lämna efter oss. Vi vill skapa förutsättningar till liv. Rent vatten, biologisk mångfald och välmående matjordar. För oss som lever här nu, och de som kommer efter oss. Så vi fortsätter att flytta djur.

Men nu återgår vi till att vänta på kalvar och lamm. Inget är som väntans tider.

Nomadlivet som ligger framför oss.

Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.

I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.

Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.

Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.

Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.

Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.

Men nu ligger allting framför oss.

Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!

Fläcken i sjukboxen

Just nu har vi en ko som står i sjukbox. Eller egentligen är de två, men de ena är där enbart i egenskap av stöttande väninna. Hur stöttande hon egentligen är, kan man dock reflektera kring, men Fläcken slipper i alla fall vara ensam.

Att någon ko står i sjukbox är inte så vanligt hos oss, men det händer med jämna mellanrum. Anledningen den här gången var att Fläcken, som kon heter, var väldigt ömfotad en morgon och hade besvärligt att gå. Alltså ingen hälta, som det blir när de har ont i ett ben, utan mer ett stört rörelsemönster som bevittnade om att hon hade ont. Så vi kopplade på boskapsvagnen och åkte iväg och hämtade hem henne till vindskydden.

Kossan Noll-femman och Fläcken på plats i sjukboxen. Eller VIP-avdelningen som vi också kallar det.

Vi tar alltid med ett djur som sällskap, så att ingen ska vara själv. Det skapar onödig stress hos djur som vill leva i flock, och det vill kor. Men det kan vara bra att se till att det är två djur som går bra ihop också, eftersom de kommer stå på en begränsad yta. Vi skulle exempel aldrig tagit med Poccahontas, Älva, eller Fia i kombination med Fläcken. De alla är helt enkelt lite för starka karaktärer för att samsas på den lilla yta som en sjukbox ändå blir.

Eller liten och liten, djuren står inte inträngda så att de inte kan röra på sig. Men det är en liten och begränsad yta i jämförelse med vad de är vana med när de rör sig ute i landskapet. Vindskyddet som vi har som sjukbox är en båghall, 6×6 meter som är upphalmad, och sen har de en yta framför den där det finns vatten, mat, salt och mineraler.

Fläcken vid maten – gissa hur hon har fått sitt namn?

Fläcken kändes väldigt nöjd när hon fick komma hit. Det är inte många steg hon behöver gå för att äta, dricka och sen gå och lägga sig i halmen för att idissla. Perfekt om man har ont i klövarna. Hennes väninna, Noll-femman, är inte riktigt lika nöjd då hon har mer studs i kroppen, men det går ingen nöd på henne.

Vad är det för fel på Fläcken?

Det vet vi inte med säkerhet. Hon har inte feber, är inte svullen, har inga sår, sprickor eller annat fysiskt tydligt avvikande och klövarna verkades i höstas. Och hon äter, dricker och idisslar som hon ska. Men hennes rörelsemönster avslöjar att hon har ont i flera av klövar när hon går. Fläcken är högdräktig och ska snart få sin tredje kalv, så av den anledningen vill vi inte hissa upp henne i en klövverkarstol, som är det som krävs om vi ska kunna göra en ordentlig bedömning och en eventuell åtgärd. Och att ställa henne i en vanlig behandlingsbox för att se över klövarna, skulle innebära en risk för att hon lägger sig ner och då kan det bli ett helvete att få ur henne därifrån.

Så i samråd med veterinär och klövverkare, så har vi beslutat att låta henne stå kvar i sjukboxen så hon inte behöver gå så mycket och inte heller behöver tampas med de andra korna i flocken. Och så länge hon verkar må bra av det, och ingenting annat tillkommer, så är det den åtgärden som vi gör i dagsläget. Om problemet kvarstår när hon kalvat, så får vi ta hit klövverkare då.

Dock upplever jag att hon långsamt blir bättre. Låt oss hålla tummarna för det. Och nu börjar nedräkningen för kalvningen – om ett par veckor kör det igång! Alltid lika spännande!

Det har börjat nu.

Sista dagen i januari. Det är en haltande vinter, men här uppe på berget är det stabilare. Det spekuleras kring fler vindkraftsparker i kommunen. Jag vill banka huvudet i en gran och skrika högt. Men det löser sällan problemen.

I början av 1900-talet så stod det ett vindkraftverk på vår gård. Det försörjde flera hushåll med den el som behövdes då. Människorna gick hit och laddade batteriet till sin transistorradio.

Kraftverket var nedplockat när vi kom hit, men rotorbladen står i ladan. De är kortare än mig, men det räckte till då. Idag är läget något annat. Och det finns så mycket att säga om det, och samtidigt ingenting.

Så jag säger som Albert Einstein;
”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; men jag är inte säker på det andra.”

Om tre månader drar kalvningen igång. Solen värmer och småfåglarna har börjat sjunga. Djuren har börjat barka, och det må se ut som att allting fortfarande ligger i vintervila. Men det har börjat nu. Det har börjat nu.

Alldeles i början.

Idag sjöng småfåglarna! Vädret må vara grått och fuktigt, men idag ackompanjerades arbetet av fåglarnas kvitter, bland de bara trädens grenar. Det är alltid lika fantastiskt, varje år, när den här brytpunkten kommer. Brytpunkten när fågelkvittret återtar ljudkulissen. När jag vet, att härifrån nu, så kommer det bara att öka. Och öka. Ett smygande crescendo i naturens egna symfoni. Som tilltar, med färger och former, och som når sin kulmen med vinden i lövklädda trädkronor och regnet som dånar och en sol som aldrig vill gå ner. Det här där vi är nu. Alldeles i början. När symfonin försiktigt och stegvis drar igång. Med hela konserten framför oss.

Det är en speciell dag, den här fågelkvitter-dagen. Det är en speciell känsla som kickar igång inom mig, när ljudet kommer för första gången efter vintern. Något ljust och hoppfullt. Och det behöv just nu.

Det finns en trygghet i, att småfåglarna återkommer. Hur deras årscykel fortsätter att rulla, hur deras drifter kickar in, och hur deras mening här på jorden inte låter sig överskuggas av mörka nyheter. De återkommer. Så länge det finns mat, så länge det finns någonstans att bo. Så länge som deras omgivning inte är förgiftad av en mänsklighet i hybris, så finns småfåglarna där. De sjunger sina sånger. Söker sig en partner. Uppfostrar en avkomma. Och sen börjar de om. Äter, matar, skiter, andas. Lever. Ovetandes om att det finns ekonomiska system som riskerar att crasha, Ovetande om att det finns metaller som är värda att offra liv för. Ovetandes om att deras egna liv är ovidkommande och värdelösa, när mänskligheten är på jakt efter snabba pengar och mer energi. Eller så vet dem om allt det där, småfåglarna. Men har förstånd nog att förstå, vad som är viktigt på riktigt.

Hur som helst så blev jag så glad idag när jag hörde dem. Som att återse en saknad vän.

Morgontankar, 25 januari 2025.

Lördag morgon. Barnen sover och Magnus har åkt ner på byn för att se till djuren. Det är 2 grader varmt, slaskig, blåsigt och fortfarande mörkt. I kaminerna brinner elden. Inte för att det behövs när vädret är så milt. Men det behövs för känslan av lugn och trygghet. Vi eldar varje morgon nu för tiden.

Idag ska vi flytta några kor häruppifrån Kullen, ner till den andra kogruppen i byn. De behöver vila och återhämtning innan det är dags för nästa omgång kalvar. Fjolårskalvarna snuttar fortfarande med god aptit, och medan de börjar se ut som fläskiga köttbullar, så börjar kornas hull minska. Det blir några muiga dygn här hemma när tjurkalvarna tvingas möta den bistra verkligheten där det inte går att snutta runt på juvret i tid och otid. Korna å andra sidan, kommer uppskatta lugnet som det innebär att inte har en stor tjurkalv som ska ha mat i tid och otid. Dock kan det nog bli lite rörigt nere i Norrbo ändå, eftersom två av korna som kommer ner är starka individer som kräver sin plats. Älva och Fläcken.

Älva i mitten, och Fläcken till höger.

Älva har en tråkig barndom i sitt bagage, med en mamma som inte ville ta hand om henne. Hon föddes en tidig morgon i april, när aprilvädret var som värst med blötsnö och vindbyar. Där, mitt ute på ett gärde, låg hon blöt och ensam. Kossan som fött henne låtsades som ingenting, men avslöjades av kroppens biologiska tecken. Jag fick hjälp att bära in den lilla krabaten i ett vindskydd, och sen tvinga dit kossan. Och sen påbörjades jobbet med att få kon att ta hand om kalven. Det var många känslor, några gråa hår, kladdig sirap, mycket tid och väldigt lärorikt.

Tillslut, efter många turer fram och tillbaka, så tog kon motvilligt hand om lilla Älva. Det var inga överflödande moderskänslor, men Älva fick åtminstone äta. Den kon åkte på slakt samma höst. Och jag vet att vi velade länge, om Älva ens skulle få chansen att vara kvar, oroliga för att bristen på moderskänslor och vilja att ta hand om kalven skulle gå i arv. Tillslut bestämde vi oss för att hon skulle få en chans, och tur var väl det. Hon är en exemplarisk ko. Om än med mycket personlighet och behov av att ta plats.

Ko och tjurkalvar under granar.

Så det återstår att se vilket drama det blir nere i Norrbo. Så länge ingen bryter benet, eller på annat sätt gör sig illa i uppgörelsen om hiarkin, så är jag nöjd. De får gärna hålla sig innanför stängslet också, när jag tänker efter.

Om vi nu kommer till skott. Regn och plusgrader på vintervägar där snön är kompakterad, kan snabbt bli till isbana utan dess like. Det i kombination med djurtransport, kan bli en lite väl spännande aktivitet. Så vi får se hur dagen utvecklar sig. Kanske behöver vi justera planen, det är ju inte så sällan det blir så i den här verksamhet.

Årssammanfattning 2024

Nilson och jag efter att vi vallat in får som upptäckt världen utanför stängslet.

Ja, då så. Kan vi lägga ytterligare ett år till handlingarna. Har du utvärderat ditt år? Gör det.

Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut? Jag höll ett tal i Grangärde kyrka. Filmade senare detsamma ute på en äng, lite chockad och nervös, över all utrustning som fullblodsproffsen plockade fram. Ätit surströmming och kan tänka mig göra det igen. Blåst kohorn, men jag var ganska värdelös på det. Stoppat korv. Blivit utsedd till mästerskytt 2024 – verkar ha en outnyttjad talang inom luftgevärsskytte! Arbetat i långbyxor hela sommaren, eftersom jag utvecklat någon form av överkänslighet för vissa gräs, vilket är opraktiskt men oväntat intressant att reflektera kring. Vallat ihop rymmande får, iklädd leksandsdräkt.

Genomdrev du någon stor förändring? Tog ytterligare ett steg bort från sociala medier, då jag inte använt instagram under de senaste månaderna och heller inte varit inne på FB lika frekvent. Det mest intressanta är, att när distansen väl är satt, så undrar man hur det där ointressanta kunde uppsluka så mycket tid. Jag rekommenderar alla starkt att testa – avgifta dig från sociala medier i tre månader och se vad som händer!?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Och jag blir bara gladare och gladare över att så fina människor väljer att yngla av sig!

Vilken dag från år 2024 kommer du alltid att minnas? Midsommardagen, då jag fick äran att hålla högtidstalet i Grangärde kyrka, iförd Leksandsdräkt. Det var en väldigt fin upplevelse.

Dygnet som vi spenderade i fäboden hos min nyfunna bekantskap Lars. Vi mjölkade kor, tog reda på mjölken, buffrade upp korna på berget, blåste kohorn och pratade om liv i stort och smått. Sen fick vi somna i gäststugan, med mörkret som omfamnade tystnaden och en sprakande eld som värmde ända in i själen.

När jag och min bror ihop med respektive, kidnappade syrran från jobbet för en (väldigt mycket) försenad 30-årspresent. Det var mat, ett egen-skapat melodikryss och sedan musikalen Hair, som i sig inte föll så väl ut hos oss. Men just det faktumet skapade en väldigt minnesvärd upplevelse. Som tur var, så hade vi kört fast ute på den leriga parkeringen, så karlarna fick anledning att gå ut i pausen och börna loss bilen ur leran. De kommer aldrig följa med på musikal igen.

Leksandsdräkten.

Dog någon som stod dig nära? Ja, min moster Barbro dog. Vi har inte haft så nära kontakt under de senaste åren, vilket helt beror på min egna oförmåga att upprätthålla kontakter. Men det finns många fina minnen kring moster Barbro, och jag minns henne som engagerad och genomgod. Lite halvtokig på ett glatt och positivt sätt, med ett stort varmt och öppet hjärta.

Hemma.

Vilka länder besökte du? Har stannat i Sverige. Har knappt varit utan för länsgränsen, med ett fåtal undantag, och det är precis som jag velat ha det. Det har varit ett år, där jag har satt stort värde i att bara få vara hemma, i helt vanlig vardag.

Bästa köpet? Elaggregat med fjärrkontroll, vilket möjliggör att jag kan sätta på och av elen i stängslet vart som helst ifrån. Tidigare har vi arbetat med isolerade handskar i kombination med gummistövlar, vilket ibland funkar bra och ibland mindre bra. Men möjligheten att slå av aggregatet även när jag befinner mig som längst ifrån, har gjort en väldigt stor skillnad i min arbetsdag.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Kaffe på kökssoffan hos mina vänner.

Magnus och barnen. Det är så många gånger det här året som jag har behövt kasta bak huvudet för att låta skrattet ordentligt få plats att välla ut ur kroppen. Någon av de personerna är alltid inblandade. Alltid.

Reaktionerna direkt efter mitt midsommartal i Grangärde kyrka.

Några privata besked inför 2025.

Att göra helt vardagliga saker tillsammans med barnen.

Saknade du något under år 2024 som du vill ha år 2025? Kontinutet.

Vad önskar du att du gjort mer? Dansat.

Vad önskar du att du gjort mindre? Egencensur.

Favoritserier från året som gått?

Det är inte så mycket tid jag lägger på att kolla på serier, men i år blev jag uppslukad av Elitstyrkans hemlighet. Kan inte komma ifrån att jag fascineras av att observera människor och hur de reagerar i olika pressande situationer. I övrigt så har jag ju inte sett så mycket, mer än julkalendern ”Snödrömmar” som jag också uppskattade.

Bästa boken du läst i år?  

Kievs döttrar av Erin Litteken. En roman som dels utspelar sig i Ukraina under 1930-tal, då Stalins aktivister går från by till by gör att tvinga bönderna att lämna ifrån sig allt de äger och ansluta sig till kollektivjordbruken. Parallellt får man följa en amerikansk familj under 2000-tal och hur dessa historier vävs ihop.

En mycket tänkvärd roman, som skulle vara en bra utgångspunkt till fortsatt diskussion om den tid vi lever i nu. Rekommenderas!

Största musikaliska upptäckten? Att Lyssna på Miss Li medan jag och min dotter grejar med saker i köket.

Albin Lee Meldau live, tillsammans med min syster. Klarar dock inte av att njuta av hans låtar via olika medier, det måste vara live. Det är bara då hans röst kommer till sin rätt.

Sen har jag återupptäckt Eminem som en energibooster när jag tränar. När jag i yngre dagar spelade fotboll, så lyssnade jag jämt på hans musik som uppladdning. Oftast brukar musik fånga mig med innehållet i texterna, men Eminem är ett undantag – här handlar det om känslan i låtarna, även om han är ruskigt skicklig med orden.

Letar efter tjurarna som gömt sig.

Vad var din största framgång på jobbet 2024? Att det rullar på. Ramar börjar bli tydliga, och jag har utvecklat min förmåga att planera och organisera. Pusselbitar faller på plats och jag börjar få klarhet i vad jag behöver göra framgent.

Största framgång på det privata planet? Jag har arbetat in träningen i livet igen. Det ger mig lugn, glädje, styrka och fokus – jag blir helt enkelt en bättre människa när jag får ta ut mig fysiskt med jämna mellanrum och upprätthålla rörlighet i en åldrande kropp.

Största misstaget? Att gå emot min egna magkänsla och intuition. Kommer inte att upprepas.

Kvigor, gräs och Nilson.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Så där så jag har tappat andan av skrattet som tar över hela min kropp, och tillslut sitter man där och kippar efter andan och tårar som rinner på kinderna

Vad spenderade du mest pengar på? Sånt som hör till utgifterna i vårt lantbruksföretag; bränsle, slaktkostnader, balplast, diverse reparationer, däck, stängselmaterial osv. Men jag investerade också i ett gäng kvigor från Värmland!

Något du önskade dig och fick? Ett skördeår som var bättre än 2023.

Skörd.

Något du önskade dig och inte fick? Medvetenhet om vårt sköra matsystem. Det började bubbla lite under 2022, men trots att omvärldsläget har blivit än mer oroligt, så är det oroväckande tyst om hur Sverige tänker säkra sin matförsörjning. Jag skrev lite om det i det här inlägget, och vill man läsa mer så har Östängsgård skrivit det här klargörande inlägget.

Vad gjorde du på din födelsedag 2024? Planerade födelsedagskalas med och åt mina barn. Och gladdes över deras förmågor och personligheter.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att respektfullt lyssnande, trots olikheter, fick ta större plats. Att möjligheten att resonera tillsammans, trots olika utgångspunkter, omfamnades av respekt och ödmjukhet.

Vad fick dig att må bra? Träning, familjen, vännerna. Skrivandet, läsandet och att distans från sociala medier. Odlingarna, djuren.

Vem saknade du? Mig själv, Kristina. Jag har varit lite vilsen under en tid, men hittade tillbaka till mig själv i slutet av året. Det var ett kärt återseende.

De bästa nya människorna du träffade? Många! Men för att nämna några som gjort varaktigt avtryck under året;

Mathias – tog kontakt med oss i början av året och har sedan dess varit med och jobbat med markerna och djuren, med jämna mellanrum. Han är inte avlönad, men verkar finna mening och glädje att hänga med oss i vårt dagliga arbete, vilket har gett oss fina samtal samtidigt som vi fått några välbehövliga extra händer och fötter och huvud. Oväntad men uppskattad relation.

Mathias som hjälper mig med stängslet.

Lars – en vetgirig man med ett stort hjärta och ett intressant resonerande intellekt. Han bär på kunskaperna från våra mormödrars generationer och upprätthåller dem praktiskt samtidigt som han intresserar sig för nya tankar och idéer. Jag kommer alltid minnas och vara tacksam över möjligheten att hälsa på honom i fäboden, det var en värdefull stund.

Lovisa – praktiserade hos oss under året, och fick de mest gråa dagarna att bli solskensdagar.

Hanna – doktorand som varit med oss ett par gånger under året. Kändes som att jag pratade tills hela jag låg utspydd på marken i någon slags distinktlös sörja. Ett mycket uppskattat sällskap om dagarna, med högintellektuella funderingar och resonemang.

Men ju mer jag tänker på det, så har det varit ett år av väldigt många fina kontakter.

Magnus och Bodil.

Mest stolt över? 

Min man och våra barn. Att ännu ett år kan läggas till handlingarna, vilandes på våra egna val och viljor.

Skogssjön.

Högsta önskan just nu? I det lilla – att det kommande året låter mig behålla alla de människor som betyder så mycket för mig. Friska och välmående. Och att jag får vara med ett år till, det hade varit fint.

I det stora – att mänskligheten fick insikt och distans till sin egna fantasivärld, och beslutade sig för att hitta på något bättre än sånt som leder till krig, miljöförstörelse och allmänt lidande hos varelserna på den här planeten.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Hålla mig själv i handen och våga.

God fortsättning från gårdstomten

Vid högtider när det är mycket att göra, så kan man som djurhållare bara ringa till Gårdstomtar AB, så kommer de till undsättning. De erbjuder gårdstomtar alla tider på dygnet, alla årstider och utför de flesta av uppgifter. Får de bara sin gröt och möts av respekt, så jobbar de ivrigt och målmedvetet på. Men missköter du dig i något av de avseendena, blir de inte roliga att ha att göra med.

Den här julen sammanföll med byte av kohage, och eftersom vanliga människor förväntas ägna sig åt traditionsenlig hets, stress och snedfördelat resursutnyttjande, så fick gårdstomtarna ta plats ute i landskapet för att fixa stängsel och förbereda flytt. Och som de gjorde det!

Med lite hjälp av andra tomtar, så knatade korna över vägen, redo att ta sig an nästa område.

Från början var tanken att att de skulle passera hagen med majbrasan, och göra en insats ännu längre bort. Men det området behöver tas när det är tjäle i backen och minusgrader, så vi avvaktar och hoppas att vintern kommer med besked inom en snar framtid. Då kan det bli aktuellt att gårdstomtarna får rycka in igen och flytta över djuren till nästa hage.

Jag hoppas ni alla har haft en fin jul, och önskar er ett fint avslut på 2024!

Din egna lyckas smed.

Du är din egna lyckas smed – det är då ett som är säkert. Men glöm alla bredspektrum-tips om hur man upplever lycka – här ska du få två stupsäkra och konkreta tips, som gör att livets eufori forsar i dina ådror! Självupplevda under den senaste veckan!

Tips 1 – Bli egen företagare och sköt din bokföring själv manuellt, lär dig genom learning by doing, så att säga. De första åren kommer det vara totalt kaos, då kan det vara bra att ha en klipsk och stabil handledare som tar dig genom den värsta krisen och ångesten utan att  du blir en skattebrottsling. Sen en dag, sisådär 7 år senare, så kommer du kontrollräkna alla siffor inför kommande bokslut, och ser att momssatser och allting stämmer ner till sista lilla kronan! Omänskligt att inte känna lycka då, oavsett hur resultatraden ser ut…!

Tips 2 – se till att ha en oumbärlig bil som möjliggör ditt arbete och din vardag. Sen, någon dag innan julhelgerna tar vid, så slutar den att fungera. Mitt ute på vägen i det kolsvarta mörkret, så lägger den bara av, och det risslar och rasslar där under motorhuven. Så du ringer till jourhavande mekaniker och beskriver vad som hänt, varpå du får massa frågor om kamrem och topplock och annat som du inte kan svara på. Men du blir ganska upprörd eftersom du för ett par veckor sedan var in till en bilverkstad för något konstigt som lät från bilen. Och de lyssnade och sa; att det där har inget med kamrem och sånt att göra – kör vidare! Och du litade på vad de sa och körde vidare med något mistljud från motorn. Och nu står du här, med en död bil och någon som säger att det kan vara kamrem, topplock eller Darth Vader som tagit död på bilen för all framtid.

Och även om du inte förstår vad det handlar om, så känns det helt rimlig att scrolla arbetsbilar på blocket i väntan på bärgning. Varpå du blir lite nedstämd för det är så många, långa siffror där det står pris. Och det är snart jul och helgdagar i flera veckor, så du börjar hitta på väldigt kreativa lösningar på hur arbetet och vardagen ska skötas utan bil de kommande veckorna.

Sen, när det jourhavande teamet ska bogsera bort bilen, så mässar du om att de inte behöver bry sig om att bränslemätaren står i botten, för det gör den jämt eftersom den är trasig. Och det är då du börjar fundera när du tankade bilen sist. Och det minns du inte, och inte din man heller, så du föreslår att vi ska nog prova tanka i den lite bränsle… varpå bilen startar och liksom återuppstår från de döda! Wohoooo!

DET mina vänner, är lycka i sitt renaste format. Jag har aldrig varit så glad att få åka och tanka, och jag har aldrig varit så glad över att det var mitt egna handhavande fel som orsakade situationen.

Så ni ser, man är sin egna lyckas smed. Känner du dig lite nedstämd och behöver tips om hur livet kan livas upp – kontakta mig. Jag har massa oumbärliga tips!

« Äldre inlägg

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑