Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 2 av 4)

EOV-mätningarna

Det är nu ett par veckor sedan EOV-mätningen ägde rum, och jag är obeskrivligt glad över att det är gjort och att få ha dessa kunniga människor här på markerna som vi fått förtroende att förvalta.

Diskussioner kring jordprofil och aggregatbildning

EOV står för Ecological Outcome Verification och är en bedömning av hur marker mår, genom att observera en rad olika parametrar som tillsammans täcker in alla de fyra ekosystemprocesser som allt liv beror av – vattenkretsloppet, energiflödet, mineralkretsloppet och artsamspelet. Hur väl kan markerna infiltrera nederbörd? Vilken biodiversitet finns? Hur snabbt bryts en komocka och gammalt gräs ner? hur ser jordprofilen ut? Insekter? Maskar? Biomassa?

Det har varit oerhört intressant, och det har varit en fröjd att se när proffsen jobbar.

Grundlig undersökning av en komocka.
Observation av jordprofil – hur långt sträcker sig rötterna, jordtyp, plogsula?
Drönarbilder och AI som komplettering till EOV – ett pilotprojekt i samarbete med den Turkiska hubben i Savory institute.
Doften av jord.
Observation av biodiversitet.

Syftet är att ha en baslinje med mätvärden som går att göra om 5 år framåt i tiden. Då får vi svart på vitt om vår framfart är till godo för ekosystemen eller om vi mest bara förstör. Och det är viktigt att veta tänker jag, för jag vill vara en sån som gör saker till det bättre.

Men resultatet av de här mätningarna som nu gjorts, ger också en språngbräda till frågan; hur vill vi att den här marken ska utvecklas? Hur behöver den fungera och se ut för att vi människor i Grangärde och Nyhammar ska kunna leva ett tryggt och gott liv i en värld som vobblar? När störtregn kommer, när torkan är ett faktum, när pandemier hindrar allt från att vara ”som vanligt”?

Men den frågan ägs inte av mig, jag råkar bara vara den som just nu har förtroende att förvalta en del av marken. Den frågan ägs av alla oss som lever här, av oss som behöver mat och rent vatten, badsjöar och fiskevatten, blommor till midsommarkransen och pollinerare som ser till att äppelblommorna förvandlas till saftig frukt. Vi som vill vill leva, äta och må gott, både nu och i en framtid som vi inte vet någonting om. Och allt börjar med jorden.

Vill du läsa mer om EOV så kan du göra det här. Det finns även en del klipp på youtube om man föredrar filmformatet. Och har du ändå inte fått nog utan vill veta ALLT – kontakta då mig så ska jag se till att du kommer i kontakt med rätt folk.

Det står en del om certifieringar och sånt, men vår ambition är inte att använda mätinstrumentet i det syftet. Den starkaste, säkraste, tryggaste och trovärdigaste certifieringen har jag redan i de människor som köper vårt kött och som lever i och kring de markerna där vi verkar. EOV är mest en kontroll av oss själva – att det vi gör verkligen leder dit vi vill.

Och vi vill främja liv genom att vitalisera ekosystem. Och i dagsläget tror vi att det görs bäst genom sättet vi låter betesdjuren beta markerna. Vi kan ha fel. Och det kommer i så fall visa sig.

Väntan, kroppar och det kalla april.

Även fast vi väntar och väntar på att de sista klavarna ska komma ut, så är jag bra tacksam över att de inte kom under den gågna veckan. Det har blåst isvindar och regnet har blandats med snö. Både kalvar och kor klarar vädret fint, men för de fundersamma och klena människorna runt omkring, så är det mer tveksamt.

Nu är det två individer kvar som ska kalva. Ellen, som bär på sin första kalv, och Dora som bär på sin tredje. Om det nu bara är en, det vet man ju inte. Det kan ju vara två. Och Dora är av den kroppstypen att vi varje år är övertygade att det är två därinne i magen. Hon är rund som en tunna, minst sagt! Och i år är inget undantag.

Vi brukar också oroa oss för att det istället för två kalvar, är en jättestor kalv och att det ska bli väldiga problem vid förlossningen. Inget av detta har hänt, varken tvillingar eller någon jättekalv. Hon är helt enkelt bara av kraftig benstomme och blir väldigt rund i havande tillstånd. Hittills har det i alla fall varit så. Vi håller tummarna för att det är så i år också.

Och innan någon förfärar sig över att jag kommenterar Doras kroppshydda, så är hon helt okej med det. Hon har även full tillåtelse att kommentera min. Vi båda är nämligen rörande överens om att man har ju den kropp man har, och så är det med det. Och om någon lägger några värderande ord i sina kommentarer, så säger det ju mer om deras värderingar, än om den kropp de av någon anledning valt att kommentera. Det är vår inställning. Man kan ha en annan om man mår bättre av det.

Och för att ni inte ska funder allt för mycket över snömängden på föregående bilder, så är bilderna inte tagna den här veckan, utan tidigare i april. Men de symboliserar lite känslan av april 2021, med all sin kyla och ogästvänlighet. Nu längtar jag efter vår och värme, gräs som växer, bin som surrar och löv som spricker ut! Och de sista kalvarna – jag är för otålig för denna väntan!

Vävglädje, skinn och bok.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en av mina favoritplatser; runt ett stabilt bord, med lite förtäring och samtal. Det spelar inte så stor roll vart bordet befinner sig, eller vilken förtäring som bjuds – det är människorna och samtalen som jag älskar. Det här samtalet ledde fram till att ett urval av våra skinn, samt boken ”Jord, Hopp och Kärlek” nu finns tillgängliga på Ataljé Vävglädje i Sunnansjö!

Boken är skriven av Anders Lugn, formgiven och fotograferad av Jeanette Andersson. Det är en mycket fin bok där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med andra jordfrämjande människor.

Skinnen som finns på plats är ett urval av de vi har kvar, både korthåriga i olika nyanser. …

…..Och långhåriga, i olika nyanser.

Utöver skinn och bok, så erhåller Vävglädje en stort urval av garn, stickor, vävmaterial, inredning och genuina presenter. Besök butiken eller ring till Lena så kan hon skicka det du behöver! Öppetider, kontaktuppgifter och dylikt hittar du på hemsidan, eller om du söker upp Vävglädje på FB eller Instagram.

Jag kan varmt rekommendera er att hålla utkik på Vävglädjes flöde. När coronan inte härjar i landet så brukar det erbjudas ett fint, varierat och uppskattat utbud av olika stick- väv- och sömnadskurser!

Tjurresan.

Om någon passerade hotellet i Kramfors och undrade varför det stod en vuxen man och plaskade med massa stövlar i en vattenpöl – så kan jag informera om att det var Millimetermannen som hade skovård.

För dem som känner oss, så är det föga förvånande att hitta Millimtermannen utförande något form av materialunderhåll. Vad som däremot får er att höja ögonbrynen, är det faktum att vi befann oss vid ett hotell – det avviker starkt från vårt normala beteendemönster.

Och som ni då förstår så var det något alldeles extra i görningen – vi skulle hämta hem tjuren. Ja, inte från hotellet i Kramfors då, men det var där vi sov innan den spännande hemresan tog vid.

Tjuren hämtade vi från Lobacken Hereford några mil norr om Kramfors. Det var härifrån vi köpte vår första tjur, som vi är omåttligt nöjda med. Så nu när det var dags igen, så var det en självklarhet att kontakta dem. Vi har ett gott intryck av både människorna och djuren på gården, deras miljö och stora entusiasm. Och det helhetsintrycket värderar vi högt.

Jag var lite nervös inför lastningen av tjuren och sedan hemresan. Det finns så mycket som kan gå fel om man börjar fantisera i de banorna. Det tjänar dock lite till, och som tur är, så behöver man inte alltid tro på sina egna tankar. Och det var lite sånt vi filosoferade över, när vi åt frukost på stående fot och såg gryningen stiga över husen i Kramfors.

Och allt gick bra. Lastningen och färden hem. Även om man drar lite lätt efter andan när massa kilo tjur rör sig därbak i släpet och man känner hur hela bilen gungar och vet att det är 40 mil hem…

Men nu är han på plats, tjuren Kalle. Eller egentligen heter han Kaliffa, men det kändes lite för exotiskt för oss, så vi kallar honom Kalle. Välkommen hem! Han skall få träffa kvigorna nu i sommar, och sen förväntar vi oss massa krulliga små kalvar till våren 2022!

Den där boken….?

Förra veckan kom boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med ett gäng andra jordfrämjande människor.

FOTOGRAF: Jeanette Andersson (bild från boken ”Jord, hopp och kärlek” av Lugn/Andersson)

Ni är flera som har hittat hit till följd av den, och ni är några som har tagit kontakt med mig till följd av den. Ni är också några här som har hittade hit innan boken, men som beställt den via mig – håll ut, den har ännu inte hittat hela vägen ut till Finnskogarna. Men så fort jag har den i min hand så sänder jag den vidare, var så säkra på det.

Flera av er som tagit kontakt med mig, står där jag stod för ca 5-6 år sedan – med ett gnagande själaskav och en längtan efter något annat. Som uttrycker tankar om att börja odla eller hålla djur för eget hushålls behov. Som börjar uppfyllas av en glöd att sätta andra spår än vad mänskligheten hittills åstadkommit. Jag vill bara säga en sak – jag är så glad över att ni finns, att ni hör av er.

Det svåraste steget har ni redan tagit – att börja ifrågasätta den verklighet och norm som råder och som rått under de senaste decennierna.

Det finns en del att läsa här i bloggen från den tiden då jag påbörjade min odlar- , själhushållnings-, lantbruksdjur-bana, och där jag fann intresset i jorden, microorganismerna och förståelsen för själva livet och dess förutsättningar.

Om du läser bloggen via dator, så kan du enkelt söka i arkivet via år och månad, till höger i bild. För att få lite riktlinjer för vad som intresserar dig, så kan jag ange några hållpunker; 2015 skaffade vi våra första lantbruksdjur – dvärggetter. Det var även då jag och barnen började gräva, mest för grävandets skull. 2016 tog odlarintresset igång rejält och den sommaren lärde jag mig jättemycket om jorden, både teoretiskt men mest praktiskt. Hösten 2016 köpte vi även våra första kor, lite impulsaktigt måste jag medge, efter att jag träffat på Ko-mannen på den lokala livsmedelsbutiken. Sen har det bara rullat på. Och jag har aldrig ångrat en sekund.

Här på bloggen delar jag tankar, ord och en del historier från livet. Jag tycker om att skriva och det var egentligen därför jag startade bloggen från allra första början. Välkommen att följa med, och tack för att du tittade in!

PS. Är du intresserad av boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson, så hör av dig till mig, eller titta in på förlagets hemsida!

Vinter och tapeter.

Veckan har bjudit på riktig vinter – äntligen! Det är obeskrivligt vackert att få möta dagen med en snöskyffel i handen, kylan som biter i kinderna och en januarisol som strilar guld över det vita snötäcket. Då är det inte så svårt att jubla med hela hjärtat över att jag är just här, istället för ett kontor.

Men ändå är det helgens framsteg som fått mig att jubla mest – vi har tapetserat i hallen! För er som följt bloggen ett tag, vet att vi påbörjade en utbyggnad för ca 6 år sedan. Ni vet också att vi hittat på massa annat under de 6 åren, vilket gjort att utbyggnaden hamnat lite i skymundan. Ni vet, skaffat lite kor och sånt där som lätt händer när man har småbarn och för lite att göra. (Tillåt er att ana en viss ironi….)

Hur som helst – i helgen satt vi den sista tapetbiten i utbyggnaden! (Kors i taket, tvitvi och svart katt och allt sånt där). För mig känns det smått otroligt, vi är, på riktigt, snart klara! (Med den delen, ska tilläggas.) Millimetermannen är dock mest i chock över all färg och mönster, medan jag klappar händerna i iver över densamma. Kommer ni ihåg förresten när jag handlade väggfärg till groventrén – bruten vit?

Till helgen ska listjävlarna upp, det kan du ge dig på. Sen ska vi fira på sedvanligt sätt – dela en folkis i soffan och känna oss nöjda i 4 minuter ungefär.

Jag behöver….

…skicka in min kamera på service. Mobilbilder håller inte i allt det här novembergråa mörkret. Eller är det det novembergråa mörkret som inte håller för bilder? Oklart. Men jag sörjer min kamera som i dagsläget inte fungerar, hur som helst.

…kramar.

…snö.

….få ut alla texter i huvudet till text på ett papper. Eller en skärm. Det måste hur som helst uttryckas i skrivna ord och sorteras till något hyffsat förståeligt. Om inte för andra, så för mig själv. Kanske är detta ett steg i den riktningen.

…. kravlös motion i skogen.

…. hitta ett supergott, koffeinfritt the, som kan ersätta mitt numera avslutade kaffedrickande. Ja du läste rätt – jag, som tillbett kokkaffets förträfflighet med en snarlik helig övertygelse, har slutat med kaffe sedan några månader tillbaka. Det satt hårt inne att inse det – men jag mår bättre utan. Men jag saknar att ha en doft, en rutin och en smak att längta till!

Vad behöver du?

Är ägg-säsongen slut?!?

Idag annonserade jag om att det var sista söndagen, den här säsongen, som jag stod och sålde ägg på Stakheden. Genast började det plinga till i mailkorgen och telefonen. Med lätt oro mellan raderna, har ni frågat : är det slut på ägg för säsongen?

Kort svar: nej

Långt svar; Nej, honorna fortsätter värpa och så länge de gör det så finns det ägg. Hur mycket och hur länge, vet inte ens de själva, men det kommer vi alla att märka tänker jag. Vi kommer ha dem kvar över vintern, så i bästa fall finns det ägg hela vintern, dock inte i den utsträckningen som över sommaren.

Vad som dock tar slut nu, är att jag står vid Stakheden mellan 9-11 på söndagar.

Jaha du, men jag vill ju köpa ägg? Hur gör jag då?

Du kontaktar mig så löser vi det. NI som varit prenumeranter över sommaren behöver inte bekymra er – det löper på som vanligt. Men hör av er till mig om det är några funderingar.

Jag har ju fått en höna, och har ännu inte hämtat ut alla äggen – är det för sent nu?

Nej det är inte försent. Kontakta mig så löser vi det. Den första januari 2021, då är det dock försent. Och tillgången minskar nu när vi går in i mörkare tider, så jag kan inte längre garantera att det alltid finns. Men jag och hönorna gör vårt bästa för att du ska få dina ägg, så hör av dig!

Kommer du sälja hönor den här hösten/vintern också?

Den som lever får se, men troligtvis ett begränsat antal. Vi har möjlighet att utöka hönshotellet något, men inte med lika många hönor som inför det här året. Återkommer gällande det!

Stort TACK till alla er som handlat ägg av mig under sommaren. Det är en glädje att få träffa er, prata med er och erbjuda ägg från de hönor som NI har gjort möjliga. TACK.

Ett års distans från skräck och självtvivel.

Det är ett år sedan vi tog över Ludvika kommuns betesdjur, och jag minns skräcken jag bar inom mig. En varm dag i juli skrev vi på papperen, sen åkte vi hem och hämtade tjuren för att låta honom gå med den stora flocken. Jag var darrig och skör, uppfylld av osäkerhet och självtvivel – vad hade vi gett oss in på? Skulle vi klara det här?

Idag har det gått ett år. Vi har klarat av en betessäsong. Vi har klarat av en vintersäsong. Vi har klarat av diverse flyttar, med vagn och utan vagn. Vi har klarat av en kalvningsperiod. Och nu är tjuren på plats igen. Vi är redo för ett nytt år, kanske mer än någonsin. Nu vet vi vad det innebär att ha en större flock, nu bär vi med oss erfarenheter. Nu kan jag lägga rädslorna och tvivlet åt sidan – vi klarar det. Och jag är så tacksam för den möjligheten vi fick, och att vi ändå, trots tvivel och rädslor, fann modet att ta den möjligheten.

Tjuren uppvaktar damerna.

Med dessa tankar går jag över marken som vi brukat längst. Drar upp knäna högt för att ta mig framåt bland tät och varierad växtlighet. Det surrar och fladdrar. Syrsorna spelar och bland all färgprakt kokar det av bin och humlor, skalbaggar och flugor, fjärilar och andra små kryp. Jag är ingen artkännare, men variationen och mångfalden är svår att undgå. Det är vackert. Det är fullt av liv, och någonstans inom mig vet jag att vi är något på spåren. Allt detta liv, all denna mångfald och skönhet på denna lilla markplätt. Och en handfull kor är vad vi använt oss av.

Just nu ansvarar vi över ett 40-tal kor, och större markplättar än det här. Vad kan dessa marker bli om några år? När klövarna har fått trampa, när mularna har fått beta, när dyngbaggarna stortrivs i komockorna? Vilka fåglar kommer åter när dyngbaggarna finns på plats, och vilka arter kommer fåglarna locka till sig? Vilka växter kommer kossorna att främja, vilka insekter och fjärilar blir tacksamma för det? Och hur mycket mat kan skapas på marker som trivs, som sprudlar av liv och frodighet? Hur många magar kan det mätta, hur många arbetstillfällen kan det ge?

Och det är då det pirrar till i magen, och glöden inom mig flammar upp. För jag tänker ta reda på det. Och tack vare den större flocken som vi fick ta över för ett år sen, tack vare människorna som omger oss, så har vi alla möjligheter att göra just det. Och det är det jag tänker på, när jag går omkring på denna lilla markplätt, med höga knän och ett års distans från skräck och självtvivel.

Den intensivaste tiden.

Vi är mitt i den intensivaste tiden nu. Dagarna är långa, nätterna korta och vår arbetsdag och vila lika så. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Och någonstans däremellan lite mat till oss själva också. Det är arbetsintensivt och ingen av oss har svårt att arbeta. Det är vår välsignelse, likväl som vår förbannelse.

Vår största utmaning ligger i att balansera detta. Att hantera känslan av att alltid vara otillräcklig, på alla plan åt alla håll. Att våga vila i vetskapen om att vi gör så gott vi kan, och mer än så kan vi inte göra.

Vi svalkar våra kroppar i sjön, mellan arbetsuppgifter och efter dagens slut. Det är det skönaste, finaste och somrigaste känslan – att låta det svalkande vatten omsluta min varma och svettiga kropp efter ännu en arbetsdag. Damm och lort som sköljs av, huvudet som kyls ner när jag simmar ner i det mörka, kalla, tysta. Sekunder när inget annat finns.

Tack till er som på olika sätt erbjuder hjälp, ni är ovärderliga. Tack till er som handlar ägg och kött, tar hand om ungar och på andra sätt är delaktiga i allt det här – vad vore vi utan er?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑