Livskraft i samspel

Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 1 av 16)

Kalvningens slut, filmmakare och visioner.

I helgen avslutades årets kalvningssäsong. På morgonen möttes vi av första-gångs-kalvaren Ellen som fött en fin och välmående kvigkalv, och framåt sena eftermiddagen märktes det att stora Dora också var på gång.

Jag har ju varit lite nervös för Doras kalvning, eftersom hennes kroppshydda intagit enorma proportioner. Det är tredje året nu som vi säger att hon måste ha två därinne. Och det är tredje året som det visar sig att vi har fel. Och det är tredje året som kalvningen flyter på hur fint som helst. Jag ska sluta nervösa mig helt enkelt.

Hur som helst så var det en stor tjurkalv, som är så där ovanligt vacker. Den har fått namnet Dario, efter regissören Dario Argento. Men det är inte jag som hittat på namnet till kalven. Upphovsmakare till kalvens namn är filmaren Johannes Graaf, som var på plats med sin filmkamera och förevigade stundens mirakel.

Johannes Graaf driver Södra Dalarnes TV – gå in och följ deras FB-sida här, så missar du inte något av hans filmprojekt. Titta gärna igenom tidigare material också, det finns många fina filmer och texter med lokal och historisk koppling till bygderna här omkring! Och vill du se kort-filmen som han gjorde hos mig och korna tidigare i vintras, så hittar du den här.

Så nu är kalvningssäsongen 2021 avklarad. Tio kalvningar under fyra veckor och jag pustar ut. Samtidigt nås jag av min vän Tomas på Bältaregården utanför Falköping – han har märkt 10 nyfödda kalvar innan lunch. Det ger perspektiv. Och visioner. Kanske mest det sista.

Vårbruket.

Vårbruket är igång och för oss innebär det arbete med stängsel och flytt av djur. Ungefär som resten av året egentligen, men med lite mer intensitet.

Vår vision är att bygga livskraftiga permanenta gräsmarker som kan förse djuren med mat både sommar och vinter, med minimal inblandning av maskiner. Där gödseln och djurens tramp och ätande blir till en resurs för att stärka livskraften, för att få det att växa mer och skapa jordar som är tåliga i både torka och regn.

Vi tror att det är vägen för oss att gå, i en tid när stora förändringar behöver göras för att bygga ett samhälle som tål framtidens utmaningar.

Det är inget som görs på en pisskvart, men vi har hela livet på oss att skapa någon bra för generationen efter oss, så vi gör vad vi kan, med vad vi har, under den tiden som står oss till förfogande.

Det är sällan som vi följer industrinormens förväntningar om hur ett lantbruk skall skötas, men vi tänker att ska vi skapa något bättre än det som varit, så måste vi också göra och tänka annorlunda. Hittills har vi lärt oss massor, och hittills är vi mycket tillfreds med de resultat vi ser under de år som vi varit igång. För djuren, mår bra, människorna mår bra och och jordarna och vattnet mår bra – vad kan man mer begära?

Så därför flyttar vi massa stängsel nu i vårbrukningstider, och under kommande månader, och så länge som vi bara kan. Den här veckan hade jag förstärkning av ungdomen. Med fullt rimlig attityd, måste jag säga.

Förutom att sätta stolp, rulla tråd och valla förvirrade kalvar, så kläckte han en lösning på ett problem som min vuxenbegränsade hjärna inte klarade av att lösa. Nu ska vi bara bygga lite prototyper och experimentera lite. Funkar det som han tänkt sig så är det helt genialt. Enkelt, men genialt.

När vi flyttar stängsel så ger vi djuren tillgång till en ny yta med växtlighet, samtidigt som vi stänger av den yta som de kommer ifrån. Djuren har tillgång till den nya ytan 1-3 dagar, beroende av omständigheterna. Genom detta förfarande får vi det jämt avbetat, trampat och gödslat, medan växtligheten får en schysst chans att återhämta sig och växa sig starkare till nästa gång djuren är tillbaka.

På bilden nedan syns tydligt vart de har betat innan de fick dagens fålla. Om några veckor, eller kanske till och med dagar, kommer man kunna se hur gräset börjat återhämta sig i de tidigaste fållorna. När de på nytt skjuter upp gröna blad som skall fånga solljuset, suga åt sig koldioxid och omvandla det till energi och syre för jordelivet. Och hela området kommer skifta i olika nyanser av grönt, beroende på vart i utvecklingsstadiet växtligheten befinner sig. Det är en häftig syn.

Väntan, kroppar och det kalla april.

Även fast vi väntar och väntar på att de sista klavarna ska komma ut, så är jag bra tacksam över att de inte kom under den gågna veckan. Det har blåst isvindar och regnet har blandats med snö. Både kalvar och kor klarar vädret fint, men för de fundersamma och klena människorna runt omkring, så är det mer tveksamt.

Nu är det två individer kvar som ska kalva. Ellen, som bär på sin första kalv, och Dora som bär på sin tredje. Om det nu bara är en, det vet man ju inte. Det kan ju vara två. Och Dora är av den kroppstypen att vi varje år är övertygade att det är två därinne i magen. Hon är rund som en tunna, minst sagt! Och i år är inget undantag.

Vi brukar också oroa oss för att det istället för två kalvar, är en jättestor kalv och att det ska bli väldiga problem vid förlossningen. Inget av detta har hänt, varken tvillingar eller någon jättekalv. Hon är helt enkelt bara av kraftig benstomme och blir väldigt rund i havande tillstånd. Hittills har det i alla fall varit så. Vi håller tummarna för att det är så i år också.

Och innan någon förfärar sig över att jag kommenterar Doras kroppshydda, så är hon helt okej med det. Hon har även full tillåtelse att kommentera min. Vi båda är nämligen rörande överens om att man har ju den kropp man har, och så är det med det. Och om någon lägger några värderande ord i sina kommentarer, så säger det ju mer om deras värderingar, än om den kropp de av någon anledning valt att kommentera. Det är vår inställning. Man kan ha en annan om man mår bättre av det.

Och för att ni inte ska funder allt för mycket över snömängden på föregående bilder, så är bilderna inte tagna den här veckan, utan tidigare i april. Men de symboliserar lite känslan av april 2021, med all sin kyla och ogästvänlighet. Nu längtar jag efter vår och värme, gräs som växer, bin som surrar och löv som spricker ut! Och de sista kalvarna – jag är för otålig för denna väntan!

Kalvningstider och bild-kavalkad.

Kalvningstider och jag vet aldrig hur dagen blir. Det är spännande och jag tillbringar mycket tid i hagen. Tänker att jag ska skriva om dagens upplevelser, men sen när kvällen kommer är jag för trött. Somnar som en klubbad säl, solbränd och vindpinad i ansiktet.

Hittills har det kommit 7 kalvar, varav 6 stycken nu skuttar omkring i hagen med sina mödrar. En kalv tog vi beslut om att avliva, då det visade sig att den var blind. Det var inget roligt beslut, men det är de besluten som vi måste klara av att ta. Det kostar alltid massa tårar och energi, både från barn och vuxna, men jag tänker att den reaktionen är ett sundhetstecken. Att vi lever och är mänskliga. Att det vi gör har betydelse. Känslor är inte farliga – de finns där för att vi lever, fullt ut.

Men det är också de ledsamma upplevelserna i samband med kalvningen, som gör att jag till fullo kan glädjas och förundras över alla gånger som det går bra. Att få observera hur kon väljer sin plats i hagen när förlossningen drar igång. Hur det lilla livet kommer ut och kon som instinktivt börjar slicka den ren, se anknytningen som tar vid.

Den lilla kalven som vinglar upp på sina ben och letar sig fram till juvret, trevande men ändå så målmedvetet. Hur den tillslut hittar rätt och girigt slurpar i sig den feta råmjölken. Kons omhändertagande sätt, mödra-ljudet som den frammanar, och omsorgen.

Kalvens skuttande och rörelseglädje. Och kon som sen oroligt svansar efter, när kalven drar iväg för att med nyfiken blick och noll konsekvenstänkande, upptäcka världen. Det är en så fin del att få stå på första åskådarplats och bevittna!

Just nu väntar vi på 3 kalvar till. Lite som att vänta på jultomten. Fast tusen gånger bättre.

Vävglädje, skinn och bok.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en av mina favoritplatser; runt ett stabilt bord, med lite förtäring och samtal. Det spelar inte så stor roll vart bordet befinner sig, eller vilken förtäring som bjuds – det är människorna och samtalen som jag älskar. Det här samtalet ledde fram till att ett urval av våra skinn, samt boken ”Jord, Hopp och Kärlek” nu finns tillgängliga på Ataljé Vävglädje i Sunnansjö!

Boken är skriven av Anders Lugn, formgiven och fotograferad av Jeanette Andersson. Det är en mycket fin bok där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med andra jordfrämjande människor.

Skinnen som finns på plats är ett urval av de vi har kvar, både korthåriga i olika nyanser. …

…..Och långhåriga, i olika nyanser.

Utöver skinn och bok, så erhåller Vävglädje en stort urval av garn, stickor, vävmaterial, inredning och genuina presenter. Besök butiken eller ring till Lena så kan hon skicka det du behöver! Öppetider, kontaktuppgifter och dylikt hittar du på hemsidan, eller om du söker upp Vävglädje på FB eller Instagram.

Jag kan varmt rekommendera er att hålla utkik på Vävglädjes flöde. När coronan inte härjar i landet så brukar det erbjudas ett fint, varierat och uppskattat utbud av olika stick- väv- och sömnadskurser!

Ett nytt beroende, vilsenheten och tjuren. Och lugnet.

Jag har fastnat i ett beroende. Kanske inte ett så negativt beroende egentligen, men jag kan erkänna att det påverkat livsföringen på så sätt att andra saker blir åsidosatta. Stickning + ljudbok i hörselkåpor = farligt beroendeframkallande kombo. Det kan bero på mitt behov av att fly från mina egna tankar en stund, samtidigt som jag får sysselsätta händerna med något som ger ett synligt resultat.

Tankarna fylls av mycket just nu. Framför allt handlar det om att försöka röna ut vad jag kan göra för att påverka en verklighet som jag inte kan påverka. Eller kan jag det? Vissa delar ja, andra delar nej. Men det handlar lika mycket om en känsla av vilsenhet. Kombinerad med en stor näve frustration. Jag tror det är ett bra recept för att blanda en dos av mänsklig dynamit. Det ska bara jäsa till sig lite. Och jag vilar i det. Jag vilar i det.

Annars så händer det inte så mycket just nu. Vi planerar för säsongen som kommer och är lugnare än vi någonsin varit. Det är en ovanlig känsla. Men även nybörjaren får ju erfarenhet så småningom, och kanske är det den som vi nu börjar skörda frukterna av? Vi har gjort våra första skrämmande år i lantbrukarsvängen, och står nu inför utmaningen att styra den här skutan som vi sjösatt. Det är nog lite så det känns; som att skutan flyter och det är nu vi tittar ut mot det öppna havet. Ovetandes om vilka stormar och oväder som vi kommer utsättas för.

Närmast till hands ligger hur som helst att hämta hem en ny tjur. Vi har gjort det förut. På försommaren 2018, när värmeböljan tog vid och vi ännu inte varit med om några kalvningar. Hela den resan är en historia att minnas, och vi lärde oss mycket. Jag grät på knä i gräset när Tjuren äntligen var på plats, nöjd och lugnt tuggandes på den gröna meny som erbjöds. Det var en jävla strapats, både rent praktiskt men framför allt emotionellt. Men vi klarade det också. Och nu är det dags igen. Det känns lugnare nu, även om vi garanterat har många lärdomar framför oss. Livet liksom, en lång väg av lärdomar. Som blir till bra historier att berätta, så småningom.

Där livet leker dansar döden.

Gårdagens plan var att jag skulle ha en administrativ dag och bland annat skriva ett inlägg med anledning av den fina filmen som Johannes Graaf från Södra Dalarnes TV gjorde med mig och kossorna, (du kan se den om du klickar här).

Men livet ville annorlunda. För under tillsynen och den dagliga skötseln av korna, så hittade vi en skadad stut (=kastrerad tjur) under ett träd. Vi anande oråd direkt, för djuren brukar inte lägga sig ensamma, så långt bort från flocken, om de mår bra. Ganska snart insåg jag att den här dagen kommer inte bli någon annan lik.

Efter noggrannare undersökning, rådgörande och stöttande samtal, så stod det klart att troligtvis är det en fraktur och stuten behöver avlivas. Den typen av beslut är aldrig roliga att ta, men den här gången var det inte svårt. Inte för att jag börjar bli van, utan för att allt annat vore en plåga för djuret. Men stundens allvar är tungt att bära.

Vi sköt honom i hagen, under träden. När själen lämnade ögonen, föll tårarna. Kvar i snön låg en kropp utan liv. Vi stod tysta och stilla, hand i hand och lät tårarna få rinna klart. Sen var det bara att torka de våta kinderna och kavla upp ärmarna.

Vi körde hem kroppen till gården, och i pannlampornas sken bearbetade vi den för att bli till vår egna föda. Ett tätt duggregn föll i mörkret utanför, och från den varma kroppen bildades ånga som letade sig upp mot taknocken i det gamla slakteriet. Och kanske var han med oss, Slaktar-August, när vi för första gången hissade upp vårt egna djur i gårdens slakteri, som han byggde för 100 år sedan. Det var en annorlunda stund.

Kvällen var sen och barnen hade redan somnat när vi stupade i säng. Trötta och frusna, men ännu en erfarenhet rikare. Tacksamma över att vi kunde ta reda på kroppen, tacksamma att vi båda fanns hemma och kunde göra detta tillsammans. Tacksamma över de handlingskraftiga barnen, som bara finner sig i läget, beställer lite kort på hur djuret ser ut inuti och sen går och lägger sig alldeles på egen hand.

Så idag är vi lite slitna. Allting har en första gång, och i går var en sådan dag. Men vi redde ut det också, och antagligen var det inte sista gången även om jag hoppas att det dröjer länge mellan gångerna. Nu ska jag försöka beta av de administrativa grejerna som inte blev gjorda igår.

Årssammanfattning 2020

Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.

Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.

Bilden kan innehålla: 1 person, inomhus

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.

Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.

Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.

Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.

Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken. 

Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.

Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i  sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.

Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)

Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig.  Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!

Favoritserier från året som gått?  Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!

Bästa boken du läst i år?  Tatueraren i Auswitch av Heater Morris

Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.

Största framgång på det privata planet?  Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.

Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.

Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.

Något du önskade dig och fick?  Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.

En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.

Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.

Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.

Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.

Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.

Högsta önskan just nu?  Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..

Jord, hopp och kärlek

Hösten 2019 hände många ovanliga saker som jag inte berättat så mycket om. En av de händelserna var att författaren Per Anders Lugn och fotografen Jeanette Andersson, bodde hemma hos oss ett par dagar. Vi snackade om jord, kor, vägval och livet i största allmänhet. Det fotograferades kor, människor, hönor och allt annat som ryms där emellan.

Och nu, lite drygt ett år senare, har det blivit en del av deras bok som kommer i slutet av januari; Jord, hopp och kärlek – att bygga jord och reparera ekosystem. Så här skriver de själva om boken;

En bok om hopp och lösningar

Under sin utveckling har människan gått från att leva av vad naturen ger, till att ta mer av naturen än vad den tål. Resultatet är underpresterande ekosystem och att mänskligheten står inför stora och farliga utmaningar. 

Den här boken handlar om människorna som vill återställa ekosystemen och skapa välstånd genom att arbeta tillsammans med naturen, istället för att motarbeta den. Det börjar och slutar med jorden. Det handlar inte om lokalproducerat, ekologiskt, vegetariskt, klimatsmart eller svenskt. Det handlar om att vi människor måste börja bete oss som en nyttig art i den natur vi är en del av. 

Vi tror på människans förmåga att vända en farlig utveckling. Vi tror på kärlek till naturen och allt levande. Vi vet att en del av lösningen ligger i att öka antalet betande djur. De bygger matjord som binder kol och vatten och skapar förutsättningar för mer och bättre mat. Detta är en bok om jord, hopp och kärlek.

Genom boken får du följa Per Anders Lugns resa in i det regenerativa lantbruket. Förutom mig och Magnus på Slaktarn´s Gård, får ni möta Jörgen Andersson – Fjällbete , Märta Jansdotter Aguirre – Gröna Gårdar, Patric von Corswant – Stafva mejeri, Jan Karlsson – Bjällansås gård, Andreas Måttgård och Stefan Sundström. Reportagen varvas med texter som ger läsaren en introduktion till allt det här jag tjatar om med ekosystemprocesser, fotosyntes, microorganismer i jorden och vitalisering av ekosystem. Men framför allt ger den en fin bild om hur allting hänger ihop – jorden, maten, korna, naturen, människorna och vår gemensamma framtid. Det är helt enkelt en bok om jord, hopp och kärlek.

För leverans v 4 kan du redan nu förbeställa boken direkt via Leopard Förlags hemsida, då klickar du in här;

”Jord, hoppa och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem”

Jag kommer troligtvis ha tillgång till några exemplar också, så vill ni köpa ett exemplar via mig – hör av er, så jag vet hur många jag ska ta hem!

Information om skinnen

Jag får en hel del frågor om skinnen, och det är ju inte så konstigt. Så jag ber om ursäkt för att detta klappträ till bloggare slänger ut godispåsen framför näsan på er utan att berätta förutsättningarna. Så här kommer det nu, all tänkbar information om skinnen, dvs den som går att framföra i skriftlig form.

Skinnen kommer från de gotlandsladslamm som vi hade på bete i somras. De är beredda av Donnia skinn som har sitt huvudkontor i Tranås, beredningen sker på deras egna garveri i Bosnien. Vi valde Donnia för att de rekommenderades av människor som jag har stort förtroende för och för att de kunde tillhandahålla vegetabilisk garvning, vilket är beredningen på alla de skinn vi säljer.

Vegetabilisk garvning innebär att de EJ går att tvätta i tvättmaskin, men skulle olyckan vara framme så går de att kemtvätta, om inte vanlig hederliga husmoderstips skulle fungera. Vegetabiliska skinn innebär att det är helt biologiskt nedbrytbara, vilket innebär att de kan läggas på komposten den dagen de har gjort sitt. Detta tilltalar oss, istället för att det ska behövas lämnas in som avfall och kräva massa extra energi för att kunna tas om hand.

Storleken på skinnen skiljer sig åt, men överlag är de ganska stora. Det finns i dagsläget alla olika nyanser av grått, samt några vita. Vilka färger som finns tillgängliga förändras efterhand som skinnen blir sålda.

Kort ull.
Kort ull.

Skinnen finns i två olika varianter, med kort ull (ullen är då klippt på garveriet), eller lång ull.

Lång ull.
Lång ull.

Priset är 1700kr för de kortklippta, och 2300kr för de med lång ull. Vissa justeringar i priserna, både uppåt och neråt, kan förekomma på enstaka skinn som på något sätt utmärker sig.

Hur gör man då, om man är intresserad av att köpa ett skinn?

Då kontaktar du mig, via mail forsbergkristina@hotmail.com, eller via telefon 073-6596671. Då bestämmer vi en tid då du kan komma hem till oss för att titta och känna på skinnen. Vi har en stor hall där vi lägger upp dem, och det finns alla förutsättningar att hålla coronasäkra avstånd. Välkomna att höra av er!

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑