Livskraft i samspel

Klövspaltsinflammation.

Ni som bor i trakterna har säkert sett att vi farit runt med behandlingsbox och grindar lite titt som tätt. Det beror på att sommaren 2021 var sommaren då vi fick bekanta oss med klövspaltsinflammationer. Det är inte den roligaste bekantskapen som jag gjort, men vi har lärt oss att hantera det och har på köpet lärt oss mycket om både det ena och det andra.

Klövspaltsinflammation innebär att djuret får en inflammation i ett sår mellan ”tårna” som bildar klöven, alltså en klövspaltsinflammation. Det gör ont och djuret blir halt, det svullnar och ibland får de även feber.

När det första djuret drabbades så fattade vi inte vad det var, veterinär tillkallades och vi fick lära oss allt vi behövde veta. Det var ungefär som att snabbplugga en halv sjuksköterskeexamen (minus all vetenskaplig teori), för helt plötsligt stod jag där och grävde ut smuts och var från den onda klöven, analyserade lukterna från densamma, slängde på en omläggning och injicerade penicillin som om jag aldrig gjort annat.

Färdig omläggning.

Och det där har sedan gått på repeat under hela sommaren. Men nu har vi blivit så pass skickliga på att upptäcka tidiga symtom i avvikande beteende och rörelsemönster, så att de senaste fallen har vi inte behövt behandla med penicillin, utan det har löst sig genom rengöring och omläggning med salicylsyrabandage, vilket känns bra.

Eftersom våra djur ständigt går på bete och rör sig i landskapet, så har vi fått till en oerhörd rutin på att flytta runt på behandlingsbox och grindar, fålla in djur, sortera djur och slutligen locka in den aktuella i själva behandlingsboxen. Det är som en slags dans mellan oss och gruppen, mellan oss och den halta kon. Vi kommunicerar och rör oss ordlöst, på ett sätt som inte går att läsa sig till. Det är lite häftigt faktiskt.

Barn som lärt sig hantera spännband till följd av all grindflyttar.

Och förutom att träna oss på att dans med djuren, så har vi lärt oss massor. Bland annat att en tvåårig stut skiljer sig inte så mycket från en envis och bestämd två-årig människovarelse vad gäller tjurighet. Den största skillnaden är att de väger en sissådär 600 -700kg mer och därmed har ett litet lätt övertag i sin beslutsamhet att inte gå in i behandlingsboxen.

Men vi har lärt oss att hantera det. På samma sätt som vi har lärt oss slinga upp en klöv, hantera nervig kviga, ta bort bandage utan behandlingsbox och mycket mer – Håll dig lugn och red ut situationen. Lös det bara. Man har liksom inte så mycket annat val.

Och mitt adrenalinpåslag som i början var på max vid de här tillfällena, har nu lugnat ner sig och det är som en vanlig dag på jobbet. Vilket det nu faktisk är. Men det sägs att djuren bygger upp en viss immunitet, så vår förhoppning är att vi ska ta oss igenom det här och sen inte behöva ränna runt med grindar och boxar så som vi gör nu. Den som lever får se.

4 kommentarer

  1. Lars-Åke Nilsson

    Underbar beskrivning på problemen. Vilken berättare du är, helt underbar😊👍

    • forsbergkristina

      Tack för de orden!

  2. Ingrid Edlund

    Tycker det är roligt och intressant att läsa dina inlägg!

    • forsbergkristina

      Tack Ingrid!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑