Sportlovsmorgon.

Den där känslan att få sova tills kroppen vaknar av sig själv. Den gav jag mig själv idag. Det är en mycket fin känsla. Att vakna och känna att man inte vill sova mer. Att vakna och känna att kroppen vill ut. Att vakna och känna att, nu, nu vill jag ta tag i vad den här dagen har att erbjuda!

Det är sportlov och i kombination med att barnen blir äldre och allt mer självgående, så möjliggör det för sådana utsvävningar som att sova tills kroppen själv väljer att vakna. Det innebär också att vardagens rutiner sätts ur spel av andra anledningar, så man kan behöva göra jobbet hos djuren med pannlampa och tröttheten hängande över sig. Men det är lugnt. Balansen där emellan är det viktiga.

Jag föredrar att arbeta hos djuren i dagsljus. Mest för att det ger mig bästa överblicken över flocken. Det är enklare att läsa in deras mående och humör i dagsljus, än med en pannlampa riktad i var och ens nylle. I dagsljus ser jag mönstren i gruppen och dess beteende på ett annat sätt. Men ibland kräver omständigheterna pannlampa och obekväm arbetstid. Det har varit några sådana dagar under den senaste tiden. Det har varit helt självvalt och har vägts upp av anledningen. Men idag ska jag möta djuren i dagsljus. Med en kropp som fått vakna när den själv ville. Det blir en fin dag.

Himlen är grå och minusgraderna fåtaliga. Men i ljudkulissen har fåglarna börjat ta plats igen, och när solen letar sig fram, så droppar det från taken och ögonen kisar. Det är en tacksamhet att få arbeta ute, och uppleva de små skiftningarna som sker, vecka för vecka. Om ett par månader börjar kalvningen.