Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Kategori: Slaktarn´s Gård (sida 1 av 13)

När kommer kalvarna?

Ja, det undrar jag också! Men när som helst bör de börja dimpa ner. Så jag tänkte, att i de tider vi nu befinner oss i, så skulle det vara roligt med lite kalv-bingo! Vi behöver något annat att prata om helt enkelt.

Allt du behöver är det här; ett papper, en penna och en linjal och en vän. Har man ingen vän så kan en katt också fungera bra. Har man ingen katt så kan en ovän också fungera bra – kanske är ni vänner när bingon är slut!

Linjalen kan du hoppa över, om du inte är så noga med raka linjer och symmetri. Jag själv valde dock att ha den med – har man levt ihop med en Millimeterman i 10 år, så blir man aningen påverkad. Uppenbarligen. Hur som helst – sen målar du ett rutmönster med 6×6 rutor.

I fem av rutorna fyller du i stjärnor eller annan valfri symbol. De resterande rutorna fyller du med siffrorna 1-31. Sen kan du och din vän/katt/ovän med spänning invänta dragningen – jag tänker att varje söndagskväll kl 21, blir en bra tid att redovisa veckans eventuella bingonummer här på bloggen.

Bingonumren bestäms av vilka datum som en kalv kommer till världen. Det gäller att få så många i rad som möjligt, stjärnorna funkar som ”fri-nummer”. S

Då så – välkommen till kalv-bingon 2020! Dra med en vän och håll tummarna för oss alla!

De jämtländska gotlänningarna.

Om några veckor kommer ett gäng jämtländska gotlänningar till hagen på Stakheden. Ett gäng fantastiskt vackra årslamm av rasen Gotlandsfår, som är födda och uppväxta mellan bergstopparna i Jämtland.

Men nu kommer de hit till Grangärde och Ludvika för att under sommaren utgöra en viktig kugge i byggandet av bördiga och livkraftiga matjordar. När sommaren sen börjar övergå i höst kommer de bli näringsrik föda till de människor som bor på och omkring dessa jordar. Liv som föder liv och som möjliggör ännumera liv – i naturens fantastiskt kretslopp av samspel och livskraft.

Fotograf: Karin Sundemo

Det hela möjliggörs genom ett samarbete med Fjällbete som drivs av Jörgen Andersson – en viktig inspirationskälla och vän inom det regenerativa lantbruket. Vi delar samma vilja och övertygelse om matens betydelse för en friskare värld och jordklot. Vi delar samma övertygelse om lokalbefolkningens styrka och möjligheter till att bygga trygga, bra liv med de fantastiska resurser som finns i oss och omkring oss.

Jörgen är en flitigt anlitad föreläsare och han har lagt upp ett par föredrag på youtube som jag varmt kan rekommendera (klicka i länken). Och väcker föredragen intresse, funderingar, frågor och idéer så hör av er! Så tar jag hit honom, när tillfälle ges, för kaffe och samtal, tänker jag! Eller så kan ni prata med mig, det går också bra.

Fotograf: Karin Sundemo

Hur som helst så kommer det finnas både kött och värmande lammskinn senare under året. Försäljningen kommer ske via förbokning i kontakt med mig, och information kommer ut fortlöpande här på bloggen. Tills dess; håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.

Det inställda föredraget.

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Hönshotellet är fullbelagt!

Nu är alla platser uppbokade på hönshotellet och efter noggrant övervägande och jämförande av olika offerter, så har jag anlitat Millimetermannen att bygga det. Vi har ju en del bra samarbeten sen tidigare (typ bilda familj och såna där saker) och har därmed en välutarbetad arbetsgång – jag säger hur det ska vara och han bygger. Sen säger jag att han gör fel, och då blir han sur och säger att det är jag som har fel. Sen förändrar han som jag vill, men lyckas ändå göra det ännu bättre än vad jag förväntade mig. Sen är vi båda nöjda och glada och börjar spåna på nästa projekt som vi kan hugga tag i.

Jajajaja – men när kommer hönorna?

Hönshotellet kommer stå klart under april enligt den noggrant projekterade byggplanen. Sen kommer troligtvis den gamla flocken flytta in för att prov-bo, och för att serviceteamet runtomkring ska få igång rutinerna.

Den nya flocken – det vill säga Agda, Kino, Beyoncé, Jill Johnson, Bertil och alla de andra som ni köpt och namngett – kommer finnas på plats i slutet av maj. Sen tar det ytterligare några veckor innan de kommer igång med äggläggningen. Och fram tills dess så finns det lite andra saker vi ska klara av och reda ut.

Det är mycket spännande som händer och vi är så glada över alla er som följer oss längs vägen och håller oss i handen!

Jag är regenerativ bonde.

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

De utspridda balarna.

Under sensommaren, när marken bar och livet var relativt lugnt, så ställde vi ut balarna i kossornas vinterhage. Ganska luftigt med några meters mellanrum, spridde vi dem över en större yta. Det är då lätt att klia sig i huvudet och undra; vad håller de på med?

Och det är en fullt rimlig reaktion, på ett beteende som inte tillfaller normen och den stora massan.  Men vårt mål har aldrig varit att uppfylla normen, eller att vara som alla andra. Vårt dagliga mål, likväl som vårt livsmål, handlar om att skapa förutsättningar för ett bra liv. För oss, för våra djur, för naturen och för alla andra varelser omkring oss, både i och på jord. Och då blev det så här.

De utspridda balarna innebär att vid den dagliga utfodringen så är jag inte beroende av traktor, utan allt jag behöver är en kniv för att öppna balen och lite styrka att rulla iväg foderhäcken till nästa bal. Sen flyttar jag på en enkel eltråd och korna kan hugga in på dagens meny av konsververat gräs och örter.

På detta sätt är det få saker som kan krångla, typ en traktor som inte vill starta, punktering eller bränslestöld. Kornas bajs och tramp blir dessutom utspritt över marken eftersom varje dag ger en ny utfodringsyta. Och korna håller sig därmed rena och fina trots plusgrader och pissig vinter.

Och, kanske en av de bättre sakerna är, att i princip vem som helst kan ta över sysslan om jag skulle bli sjuk eller skadad, dessutom! Win-win-win!

Jag fattar grejen… Men de spiller en hel del foder som de sen trampar ner runt foderhäcken – är inte det ett väldigt slöseri?

I det sammanhang som vi är nu – nej, det tycker jag inte. Det nedtrampade fodret blir mat åt jordens microorganismer och är det några som behöver vårdas så är det dem!

Jaja, microorganismer i all ära, men dem kan du inte räkna hem i någon vinstkalkyl…..! Är det inte bara större yta som blir söndertrampad när du gör så här? Du kommer få ett jättejobb sen att återställa marken till något frodigt och användbart….

Det tror jag inte. Men jag kan ha fel. Den som lever får se.

Fredagshäng med mitt gäng.

Fredagsfeeling med sol och framtidsplaner, och vi hjälptes åt att förbereda för vad som komma skall.

Ibland kan det vara svårt att få barn att göra som man vill. Men stoppar man en borrmaskin i dess hand och ber dem göra hål i den frusna marken, så gäller det att hålla uppe tempot om man ska hinna med!

Millimetermannen var förste stolpbärare. Jag själv stod brevid och var expert. Någon måste ju vara det också, så jag tog på mig den rollen. It´s a hard work dude, but some one´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Kanske var det därför jag så småningom hamnade i koss-gänget istället. Inte så illa egentligen, trots att de inte gör skillnad på varken fredag eller måndag. För dem är alla dagar arbetsdagar – äta, idissla, bajsa. Äta idissla, bajsa. Och så där går det runt, dag ut och dag in. Inga flextider eller semesterdagar där inte. Men det är väl så, när man axlat ansvaret att regenerera matjorden, och väcka upp slumrande ekosystemprocesser. It´s a hard work dude, but someone´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Nu är vi ju dock i Sverige. Och där kör man traktor i raggsockor och långkalsonger. Uppenbarligen. Inte så cowboyaktigt kanske, men är det fredag så är det.

Hundvakt.

Jag är hundvakt åt min systers hund. Det är bra. Med sina mörkbruna ögon berättar hon, när det är dags för mig att släppa alla papper och istället bege mig ut i skogen. Det är så lätt att glömma sådana viktigheter när man omger sig med siffror, kalkyler och byråkratins stundom ologiska snår.

Sen vardagen drog igång har jag fyllt mina dagar med holistic financial planning och projektering av kommande projekt. Det är mycket siffror, räknande och läsande. Jag har så lätt att försvinna i den världen, glömma av både tid och rum. Och då är det så bra att ha någon som påminner mig om, att livet är så mycket mer än siffror, regler och datum. Någon som tvingar mig att lyfta blicken från anteckningar och skärmar, och istället vända ansiktet mot ljuset. Mot trädkronorna likväl som mot marken. Och tänka på att livet fortgår, oavsett hur dåligt jag räknar.

Och sen förlorar jag mig i fascination över naturens livskraft, över fotosyntesens under och dess perfektion. Som liksom bara fungerar, utan varken projektplanering eller finansiella planer.

Men ändå. Den här tiden av planering och projektering är viktig. För jag vet att 2020 kommer bli ett år av utmaningar. Som en flock ystra kalvar, vild och oberäknelig. Men vi vet vart vi ska, vi har vår kompass. Så med lugn, följsamhet och envishet ska vi tämja det här året. Tålmodigt valla det över berg och genom dalar. Och ska vi ha en ärlig chans att ta oss igenom det här, så är noggrannheten i förberedelserna en viktig del. Och det är vad jag pysslar med just nu. När jag inte går i skogen med hunden som jag önskar var min.

Äntligen vardag och extra arbetsstyrka.

Jullovet är slut för den här gången och jag är glad att det äntligen är vardag igen. Det är fint med ledigheter, men efter nån vecka börjar det krypa i både kropp och själ hos mig, desperat längtande efter rutiner. Rutiner och lite förutsägbarhet.

Vissa rutiner kvarstår ju dock, oavsett om det är jullov eller inte. Dagliga skötseln hos djuren, till exempel. Så med anledning av jullovet, så har arbetsstyrkan varit förstärkt. Till arbetsledarens stora glädje och förtret.

Första uppgiften bestod i att rulla foderhäck.

Sen var det dags att öppna balen.

Först av med plasten och sen nätet. Noga övervakad av nyfikna kossor som vill försäkra sig om att allt går rätt till.

Sen när maten var serverad till damerna, så var det dags för lite bal-dans. Det är vanligen ett moment som jag brukar hoppa över i min vanliga vardag. Oklart varför egentligen, det är onekligen ett trevligt inslag och kanske något som bör införas under det kommande året. Den som lever får se.

Sen var det dags att mocka ur vindskydden. Ett mycket lärorikt moment som kräver sin arbetsledare. Teman som vi hann avhandla var; varför man inte kastar kobajs på varandra, skillnaden på kalvbajs och kobajs och varför en ko uppenbarligen har tryckt rumpan mot väggen innan hon bajsade. Vi hann även med en hel del konflikthantering som även får den mest luttrade arbetsledaren på fall. Som den starka viljan att ta exakt samma komocka av minst 30 möjliga. En konflikt som ständigt återupptogs, för varje ny komocka. En annan konflikt gällde vem som skulle använda den blå skyffeln. Det löste jag, tillika arbetsledare, med att argumentera för den röda skyffeln. Vilket helt enkelt ledde till konflikt om vem som skulle ha den röda. Sa jag att skyfflarna är exakt lika, förutom färgen?

Tillslut var det sånt liv i vindskyddet att en kossa kom för att se efter vad som stod på! Tålamod, tålamod.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av deras kraft och vilja att hjälpa till. De vet så väl vad som ska göras och vill så gärna hävda sin egna rätt att göra just det. Men det kan bli slitigt för arbetsledaren att kanalisera all denna energi i rätt riktning och samtidigt få saker och ting gjorda, utan för många extrakonsekvenser. Som en vattenslangsvinda som kärvat upp sig, ihoptrasslad eltråd, skrubbsår på knäna och vattenfyllda skor till följd av att en vattenslang som riktats åt fel håll. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop och vara glad över att de vill vara med. För allt de lär sig och för allt de lär mig. En dag kommer jag längta tillbaka till de här dagarna.

Men just nu är jag väldigt glad för att det är vardag igen.

Hjälp -jag har fått en höna!

Kanske är du en av de lyckliga som fått en höna i julklapp? Här kommer lite kort information om vad som händer nu.

Hönsen kommer finnas på plats i slutet av maj. De är då unghöns och det tar några veckor innan de kommer igång med att lägga ägg. De kommer att bo i en vagn som flyttas omkring i betesmarkerna, allt för att hönorna ska ha ett riktigt bra hönsliv och samtidigt vara en positiv kraft i ekosystemet. (Mer info om det kommer längre fram)

Jag kommer kontinuerligt informera här på bloggen om vad som händer, så ett hett tips är att titta in här med jämna mellanrum. Du kan även följa Slaktarn´s Gård på FB eller SlaktarStina på FB. Där lägger jag ut inlägg som jag skrivit.

Om du är en av de kloka typerna som inte lägger någon tid på FB och sånt, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen. (Längst ner om du läser via mobil, till höger om du läser via dator) Du får då ett mail varje gång jag skrivit ett inlägg, är kostnadsfritt och du kan sluta prenumerera när du vill.

Då så – varmt välkommen till hönsfamiljen 2020!

« Äldre inlägg

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑