Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Kategori: Slaktarn´s Gård (page 1 of 10)

Fäjsbokk och sånt skit.

Okej, så här är det. Facebook tycker så här; vill jag nå ut till mina läsare via deras plattform, så behöver jag ägna typ all min vakna tid – och gärna min sovande också – att kommentera och klicka runt på alla möjliga och omöjliga länkar.

Och det kan jag självklart inte. Dels för att det gör mig halvt hjärntvättad, men mest för att jag vill lägga min tid IRL. Jag vill stoppa frön i jorden och klappa kor, snickra på huset och skriva texter, bygga koja med barnen och laga mat till vänner som krypit upp på min kökssoffa med en kaffekopp i handen.

Men jag vet också att ni är en ständigt växande skara som gärna vill läsa det jag skriver på bloggen. Och det gör mig oerhört glad. Glad och hedrad. Hedrad över att ni finner något i mina ord, något som gör en skillnad. Något som väcker känslor. Något som gör att ni kommer tillbaka hit och läser. Och det vill jag gärna att ni fortsätter med, för jag vill dela mina texter och bilder med er.

Så i ren trots mot Facebook och andra sociala medier, så har jag ordnat så ni som vill, kan prenumererar på mina blogginlägg. Då får ni ett mail varje gång jag skrivit något nytt, och varken du eller jag behöver scrolla sönder våra händer för att nå varandra. Det kostar ingenting och allt du behöver göra är att skriva in din mailadress i formuläret högst upp till höger på sidan, och sedan bekräfta din anmälan genom att klicka på länken som skickas till din mail. Enkelt! Tack på förhand.

( ….och det går självklart lätt att avsluta prenumerationen om och när man känner för det)

Kolla – Gårdstomten!

Kolla – är det inte Gårdstomten som jag lyckats fånga på bild? In action, dessutom! Eller… vänta nu…..

…det är ju jag. Vilket i och för sig är det närmaste man kan komma Gårdstomte utan att att vara just det. Inte så illa egentligen, att jobba som Gårdstomte och se till att alla gårdens varelser mår bra och har det gott, tvåbenta såväl som fyrbenta. Och de ryggradslösa också såklart. Och de encelliga. Och ja…. allting som lever här helt enkelt!

Att göra gott och må gott. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så.

Men nu ska den här Gårdstomten gå in och göra upp en plan för 2019 års odlingar. Jag kommer sälja en del av överskottet, både plantor och grönsaker, så håll koll på Slaktarn´s Gårds FB-sida!

Snösvängen.

Dagar som dessa, när kung Bore bestämmer sig för att släppa ner ett par decimeter snö, så sladdar jag mest runt med Grållen. Min morfar köpte den begagnad en junidag 1963.  Jag kan tänka mig att det var en stor dag när han klev in på Vansbro bilaffär med 5000 kr i fickan. Jag vet inte om han använde någon hatt, men gjorde han det, så var nog detta en dag då den var på. Hel och ren, såklart. Och skjortan var säkert nystruken den där dagen då han blev ägare till sin första traktor. En Ferguson TED-20, av årsmodell 1955.

Egentligen är jag inte särskilt förtjust i maskiner och fordon som drivs av annat än muskelkraft. Men jag måste erkänna att morfars gamla Grålle underlättar snöskottningen betydligt. Det hade varit ett heldagsgöra annars, att få det framkomligt mellan uthus, djur och vägar här på gården. Och jag ska erkänna att den är riktigt rolig att köra. Jag har blivit riktigt skicklig att parera med hjulbromsarna och, bokstavligt talat, sladda ut snön i diket. Förra året hamnade traktorn också där ett par gånger, ett utmärkt tillfälle att utöva lite personlig utveckling, och om ni vill kan ni läsa om det här.

Hittills har jag dock hållit mig på vägen, men som vi vet är det mycket kvar av vintern, så mycket kan hända. Hur som helst kan jag inte sluta fascineras av Grållen. Den har varit med och brukats i över 60 år. Jag är tredje generationen som använder den, och troligtvis kommer mina barn att använda den efter mig. Säg den maskin som tillverkas idag, som kan brukas i 4 generationer?

Ett år senare.

Det är ungefär ett år sedan våra fem kvigor kom till gården. Det var en betydelsefull dag då det markerade ett ställningstagande med en tro på en framtid som bygger på annat än tjänstepension och 8 timmars arbetsdag. Det markerade ett beslut om att satsa allt på att bygga upp ett hållbart jordbruk från grunden och övertygelsen  att det ger oss det liv som vi eftersträvar. Och även möjliggör för mer liv, häromkring. Men framför allt markerar det vår övertygelse om att världen inte kan rulla på så som den gör idag. Där individen bränner ut sig själv, till bekostnad av ett samhällssystem som i sin tur bränner ut planeten. Och en utbränd planet innebär ekosystem som inte fungerar. Och ekosystem som inte fungerar innebär ingen mat, inget rent vatten, ingen ren syrefylld luft. Och det kan ju vara bra att ha, tänkte vi.

oredigerad bild – kolla in färgen på våra gårdsägg!

Så vi bestämde oss för att ta beslut som leder oss i en annan riktning.  Och då hamnade jag hemma på gården, med jord under naglarna, koskit under skorna och alltid ett upphittat ägg i fickan. Jag var livrädd till en början. Men nu har det gått ett år och jag kan konstatera att varje dag har vi satt mat på bordet. Varje dag har vi gett trygghet åt våra barn.  Varje månad har vi klarat av räkningarna. Och varje dag har jag vaknat till ännu en meningsfylld dag.  Så mycket mer kräver jag inte av livet. Det har varit ett fint år och nu arbetar vi vidare härifrån. Och nu kan jag kan lägga undan den där rädslan.

Nu väntar ett år med nya utmaningar.  Till våren blir kvigorna kor och i hagarna kommer det skutta omkring kalvar. Hönorna blir fler och odlingarna kommer fortsätta att försörja oss och kanske även några fler? Vi börjar se möjlighet till ett överskott av det vi producerar.  Jag längtar redan till våren!

Om potatis men utan livsfilosofi.

På allmän begäran – ett potatisinlägg som inte är inbäddat i en livsfilosofisk ordmadrass.

I våras satte jag potatis. Potatis är en basvara i vår familj och mitt mål är att odla vårt årsbehov, samtidigt som jag skapar bättre odlingsförutsättningar till kommande år.  Jag har valt att inte använda några motordrivna maskiner i odlingarna, av flera olika anledningar som vi nog bör avhandla i ett helt eget inlägg någon annan gång.  Men i och med det ställningstagandet så har jag testat och experimenterat för att uppnå en bra skörd med minsta möjliga insats – både vad gäller energi (mänsklig så väl som fossil), tid och ekonomi. Och det verkar som jag är något på spåren, i alla fall så det passar min familj och våra behov och resurser.

Långt innan årets säsong drog igång, hade jag bestämt mig för att inte vattna potatisen det här året. Helt enkelt för att testa mina teorier och idéer. Och att inte behöva bekymra sig om att vattna, är helt enkelt väldigt besparande både vad gäller tid, energi och i vissa fall även ekonomiskt. Det visade sig bli helt rätt år att testa detta… För som ni minns, så var sommaren 2018 både rekordvarm och rekordtorr.

Så under sommaren har jag följt mina potatisområden med stort intresse och det har sett lovande ut när jag har betraktat blastens grönskande livskraft, och jag har med spänning väntat på att få börja gräva i jorden för att se resultatet. Och resultatet blev långt över förväntan – 452 kg matpotatis och vi kommer definitivt klara oss hela vintern. Och det bästa av allt är att mängden potatisen egentligen mest är en biprodukt av det huvudsakliga målet med odlingarna – att bygga livskraftig matjord som understöder vår möjlighet att leva ett gott och hälsosamt liv, både för oss och för kommande generationer.

Nästa steg i mitt utforskande är att förfina förfarandet lite, men även testa en del nya upplägg.

Men varför? Normala människor går till affären och köper sig sin potatis, utefter att behovet uppstår – varför hålla på så som du gör?

För att det känns meningsfullt.  För att det finns så mycket mer att upptäcka och utveckla. Så många ”sanningar” att utmana. Om 15 år kommer vi skratta högt åt hur matproduktionen såg ut vid den här tiden. I bästa fall. Mer troligt är att vi kommer dra skämskudden för ansiktet och vika ner blicken när någon för det på tal. För i dagens läge producerar vi mat genom att systematiskt förstöra och motarbete de naturliga processer som ger förutsättningarna till att producera mat, vilket i mina ögon inte förefaller särskilt klokt. Ungefär som att försöka ta sig upp ur en grop genom att gräva med en spade…. Matproduktionen och tankar och beslut kring allt detta behöver helt enkelt förändras. Och det betyder att vi behöver tänka långt mycket längre än ekologiskt och KRAV.

Förädlingens utmaning.

Skördetider är bunkringstider.  Just nu tillbringas mycket tid i köket för att ta reda på skörden från odlingarna, men även bär och frukt som jag plockar på andra ställen.

För mig är det här den svåraste biten – att tillaga och förädla. När jag landar i köket med råvaror upp till öronen, och står där som ett fån – vad ska jag göra nu då? Det är då jag önskar att jag hade haft en pigg liten gumma som bodde ute i en stuga på gården. Då hade hon kunnat knyta på sig huckle och förkläde, komma invaggande med målinriktade steg och gett mig en lektion i tillvaratagandets ädla konst. Men nu har jag ingen sådan gumma i en stuga på gården. Så jag får nöja mig att slå i gamla kokböcker (nya är tämligen värdelösa, alternativt så har jag inte hittat någon vettig än) och ringa till de som vet bättre. Den äldre generationen sitter inne på en hel skatt av välbeprövade recept och metoder, och jag har nu börjat samla ihop till min egna lilla skattkista. Där samlar jag det bästa av de bästa, och recepten förses med namn som ”Märtas inlagda gurkor” och ”Sivs äppeldricka”. Det är något speciellt med recept där måttangivelserna är ”tre små nävar salt” och instruktionerna består av ”blanda i mjöl tills degen är bra”. Uttrycken bevittnar om en tidigare självklar grundkunskap som endast erövras genom erfarenhet och överlappningar mellan generationer. Och någon erfarenhet har jag icke. Men jag skaffar mig.

Häromdagen gjorde jag min andra omgång inlagd gurka. Kryddorna tog slut och jag gjorde alla möjliga experiment utifrån vad jag hade att tillgå. Kanske var de så det gamla beprövade receptet en gång hade tagits fram? Kanske blir det någon lyckad succé av den erfarenheten, kanske blir det inte det. Men erfarenhet har jag åtminstone erövrat.

Jag söker ständigt efter välbeprövade recept på inläggningar, syltningar och annan typ av förädling och tillvaratagande av råvaror. Kanske är du en liten gumma som vill dela med dig av ditt favoritrecept? Eller så har du du din gamla faster recept på hennes oslagbart goda nyponmarmelad? Eller farfars speciella gäddbiffar? Hör av dig till mig!

Hönsen och odlingarna.

Hönorna är en historia för sig. Eller snarare flera. Och är det någon av er kära läsare som någon gång blir kallad för hönshjärna, så ta det som en komplimang – de är smarta de små jävlarna.

I våras flyttade det hit en tupp med tillhörande damer. De inkvarterades i det gamla gethuset som byggts om till hönshus, och fick förtroendet att spatsera runt fritt på gården. Fri tillgång till maskar, gräs och insekter. Fri tillgång till sprättbara ytor och buskar att kura under. Det funkade bra, men de värpte lite dåligt, de gamla damerna. Så flocken kompletterades upp med några fler unghöns. Och den som såg tuppen när jag introducerade ytterligare några damer, kan bara konstatera att han ansåg sig redan ha fullt upp så som det var. Att få ytterligare några damer att ta hand om, var inte vad han hade tänkt sig. Så varje morgon när jag släppte ut dem, så tog han sin gamla flock och sprang iväg. Snabbt som tusan, så att de andra inte skulle hinna med. Hans tilltag fungerade utifrån hans syften, och de hittade sin tillflyktsort i odlingarna… Jag lät dem hållas. Vid den tiden hade jag inte fått ut några frön eller plantor på friland, och det gjorde bara gott att de gick där  och sprätte.

Men dagen närmade sig när det var dags att plantera ut. Jag fixade med stängselmaterial och tänke att om vi stängslar in odlingarna, så får mina plantor växa och frodas ifred. Det finns ju hur mycket yta som helst för hönorna att vara på, så inte gör dem sig ansträngningen att ta sig innanför stängslet.  Tji fick jag. Ett par dagar efter utplantering var de bland vitlöken och sprätte. Jag förbättrade instängslingen. Utan resultat. Tuppen fortsatte att ta med sig sina hönor in i odlingarna, för att njuta av buffén av späda grönsaker och det frodande insektsliv som finns där i jorden. Vi förstärkte stängslingen ytterligare, utan effekt. Istället hade tuppjäveln kommit på, att de där yngre damerna var rätt trevliga dem också, så han bjöd in även dem att festa bland maskar och späda grönsaker. Och det var då förstörelsen blev total. 80 vitlök, 40 purjo, 40 lök, nyplanterat kryddland och hela morotslandet blev uppsprätt och förstört på ett par timmar utan uppsyn.

Frihet under ansvar var med andra ord inget att tillägna en hönsflock, och de blev instängda i hönsgården medan svordomarna haglade över bergen. Dagen därpå hittade jag ändå tuppen och hans favorithönor inne i växthuset. De hade helt enkelt flaxat över diverse instängslingar och letat sig in i hjärtat av odlingarna. Och då var måttet rågat. Även för Millimetermannen, som helt plötsligt insåg att hans små röda tomater befann sig under allvarligt hot från hönsmaffian. Så sent en kväll, när mörkret var så där ljust som det bara är om sommarnatten, byggde han upp skogens egna Fort Knox runt hönshuset. Det gjorde skillnad.


Nu har vi säkrat upp odlingarna ytterligare, så numera  har hönorna fått förtroendet att röra sig fritt igen. Hittills har de förstått vinken och håller sig borta från de ytor där jag har mina odlingar. Även om jag ser, hur de suktandes rör sig utanför stängslet och försöker hitta ett kryphål in. Åtminstone när jag betraktar dem på avstånd. Är jag nära, så vänder de håll och sprätter runt som om ingenting har hänt. De kastar blickar över axeln och undrar när jag ska gå in och lämna dem ifred…

Med facit i hand, kan jag konstatera att det var naivt att tro att hönsen skulle låta bli odlingarna. Jorden kryllar av mask, skalbaggar och annat microliv – sånt som hönorna älskar. Det är klart de gör allt för att komma dit. Men vi har en annan plan för hönsen nästa sommar. En plan som vi tyvärr inte hann sjösätta den här sommaren, men som med facit i hand kanske hade besparat oss massa sena kvällar med stängselbygge och svordomar. Det återstår att se. Konstruktionen har påbörjats och nästa sommar kan jag svara på den frågan.

Tills dess fortsätter jag att njuta av fantastiska ägg med knallgul gula, ändock med viss bitterhet över det pris jag fått betala.

 

Sommaren som gick.

Sommaren kom med besked och bloggen tog semester. Men nu kickar vardagen igång igen och jag planerar att  uppdatera mer kontinuerligt. Men det var så länge sen sist jag skrev, att jag vet inte vart jag ska börja. Den här sommaren har varit så intensiv och livfull, en utmaning och ett orosmoment, full av lärdom och eftertanke. Samtidigt har den gett mig bekräftelse i mina beslut och funderingar, hopp om framtiden och samtidigt gett mig nya frågor att grubbla kring. Här på gården ser det ut som att ingenting har hänt, medan jag själv känner att vi har fått massvis gjort av sådant som jag länge längtat efter. Avgörande saker som gör grunden för det liv som vi formar och vill leva.  Avgörande saker som inte syns på utsidan, men som känns, här innuti.


Jajaja, det var ju en massa dravvell bara, kan du säga något konkret istället?

Ja du har rätt, jag dravvlar runt med mina ord för mycket, vi sammanfattar sommaren kort och koncist istället (inte min starka sida, men jag gör ett försök).

– Odlingarna; har fungerat superfint i värme och torka trots minimalt med bevattning. Det ser ut som jag håvar in en fin potatisskörd i det odlingskvarter där jag aldrig har bevattnat, trots torkan. Här har det växt och frodas på ett helt fantastiskt sätt – vilket också hönorna upptäckt. Och en sak ska ni veta ; har en höna hittat ett ställe där hon vill vara, ja då ser hon till att ta sig dit. De är smarta de små jävlarna. Och har förstört en stor del av min planerade skörd. Så tänk på det alla som köper våra ägg – de här hönorna har inte bara betat gräs, insekter och larver, de har även gottat sig i delikatesspotatis, kulturarvsärtor, kål, vitlök, purjolök och framför allt basilika. Säg den hönan som har en likvärdig meny….


– Hönorna; ja ni fick ju en liten inledning till deras äventyr och de lever och mår gott helt enkelt, även om jag svär över dem. Flocken har även utökas med en kyckling, vilken vi varje dag har följt med spänning. Det har varit ett riktigt äventyr för både stora och små att följa resan från ägg till kyckling, från kyckling till höna (tror vi att det är). Häftigt att se hur mamman har uppfostrat sin efterkomma, häftigt att se kycklingen växa, häftigt att se dess framsteg varje dag. Helt klart en av sommarens bästa upplevelser!

– Kvigorna; Min bästa investering någonsin. Jag kan aldrig med ord beskriva allt som denna flock betyder för mig. Och i mitten av sommaren drog jag och min Millimetermann ut på ett riktigt äventyr när vi åkte 50 mil enkel resa för att hämta hem en tjur av de rätta måtten till dessa damer. Bara det bästa är gott nog till mina flickor, vilket gjort att jag varit lite kräsen i urvalet av manlig kavaljer. Detta medförde att vi hamnade på en liten trevlig avelsgård vid namn Lobacken, en bit utanför utanför Kramfors. Tjuren heter Higlight men går under namnet Tjuren eftersom barnen tyckte det andra var så krångligt att säga. Han är en mörk och stabil norrlänning med långa vackra ögonfransar. Nu går han ihop med kossorna och min förhoppning är att vi har en handfull friska kalvar till våren – det kommer bli ett äventyr om något! Kan tilläggas att damerna till en börjar var måttligt imponerade av att ha en kärlekskrank karlslok hängandes efter i sig, men nu har de ha accepterat honom och han har blivit en del av gruppen.


– Skrivandet; har begränsats till min anteckningsbok. Lösryckta texter och meningar som poppar upp i mitt huvud. Kravlösa men innehållsfulla. Jag har hela sommaren brottas med tankar om vad jag ska göra med mitt skrivande. Och nu, när hösten näst intill obemärkt smyger sig på, är det som att de kämpande solstrålarna tränger undan tankedimman och jag börjar kunna se klart. Kanske. Den kreativa processen är en gåva, men lika mycket ett plågosamt gift de gånger jag inte vet hur jag ska hantera den.

– Gården och byggandet; Jamen hallå – här går det ju framåt! Vi har nu frångått vårt hardcore compact living, och flyttat in i nedre delen av vår utbyggnad av huset. Vilket innebär att vi nu har tillgång till tvättstuga, groventré, sovrum, ett till badrum och en hall av större modell. Hallelejua!! Under vintern ska vi göra klart övervåningen, men nu under sommaren har vi ägnat oss åt uthusen på gården med ledorden; var sak har sin plats och det ska vara lätt att leva. Livsmåtton som vi verkligen inte levt efter sedan vi äntrade gården för 8 år sedan, då allt har varit i en enda stor röra av både tankar, processer, byggande och småbarn. All oreda har lett till mycket irritation, svordomar och motvillighet hos samtliga inblandade och äntligen så fann vi möjligheten att börja strukturera upp lite. Och det har gjort en väldig skillnad i den dagliga livsföringen. För jag hatar att leta efter grejer. Millimetermannen också. Och då är hatar ett väldigt starkt ord… vi är rörande överens om att vi inte vill ägna våra liv till att leta efter grejer som göms bland andra grejer, och därefter känna ett behov av att köpa fler grejer för att kunna strukturera upp de andra grejerna… Förvaringslösningar kallas det för, men den riktiga lösningen är att minska antalet grejer och skapa en funktionell yta som är väl anpassad till vad den är tänkt att användas till. Något som understödjer det liv du vill leva, och där de vardagliga måstena flyter smidigt utefter dina behov och önskningar. PUNKT. Detta kan jag skriva ett helt kapitel om, men det får bli en annan gång. Men det är i alla fall det som vi har jobbat mot den här sommaren, innan det är dags att hugga tag i huset igen.

Ja, där någonstans är vi nu. Och då har jag inte ens berättat om torkan eller svarat på sommarens mest återkommande frågor. Men nu förbereder vi oss för vintern, bunkrar mat åt både oss och djur, sammanfattar sommaren och pratar om vad vi kan göra bättre.  Jag hoppas du vill följa med oss framöver, jag har så mycket att berätta. Om torkan, om gräset, om maten vi äter. Om djuren, om skrivandet, om tankar och upplevelser. Häng med! (… och är det något speciellt som du vill läsa om, berätta det gärna för mig!)

Är vi självförsörjande?

Jag fick frågan om vi är självförsörjande. Som med så mycket annat så är svaret beroende av betraktaren. För vad är självförsörjning? Vart drar man gränsen för om en familj är självförsörjande eller inte – vid toalettpapperet? Vid köttbullarna? Vid tandkrämen? Vid virket? Vid verktygen vi använder?

Men jag kan konstatera att vi klarade oss nästan ett helt år på den potatisen jag odlade fram förra året.  Då all odling sker utan maskiner och  bara bygger på min muskelkraft och naturliga kretslopp, så gör det mig både stolt, nöjd och en aning förvånad. För vi äter en hel del potatis.  Och jag inser att jag har resurser för att håva in ännu större skörd, vilket jag försöker med i år.

Och förutom potatis så har vi haft diverse grönsaksblandningar att tillgå, samt pumpa och en del bönor. Ägg har vi också nu. Kött från både nöt, gris och vilt. Och det låter ju väldigt bra, vilket det är. Men det går inte att komma ifrån att alla i familjen äter inte allt. Och där har jag helt enkelt lagt ner stridsyxan med mottot att så länge alla är mätta och glada så finns åtminstone förutsättningarna för nyfikenhet på det nya. Vilket i praktiken innebär att köpta köttbullar och makaroner med alldeles för mycket ketchup, ger förutsättningarna för att provsmaka av bönblandningen som förhoppningsvis kan ge mersmak. Eller spagettipumpa eller vad det nu må vara. (Observera att jag här inte klargör för er om det handlar om barnen eller karl´n i hushållet, min erfarenhet är att skillnaderna i dessa fall kan vara minimala.)

Men förutom  makaroner, köttbullar och falukorv, så är det mest mjölkprodukter som finns på handlingslistan. Det och mjöl. Och frukt. Steg för steg går vi mot att det är vi själva som producerat det vi äter. Nästa år kan jag förhoppningsvis även stryka mjölkprodukterna på handlingslistan.

Från jord till bord, från våra marker till vårt köksbord. Med oss själva som enda mellanhand. Det är en häftig känsla. En frihetskänsla. Som ger mersmak.

Det kan hända vad som helst i världen. Jag vilar i vetskapen om att jag kan förse min familj med rejäl näringsrik mat, vatten, värme och tak över huvudet. Jag har kunskapen, jag har resurserna. Och jag kan göra det på ett sätt som stärker den biologiska mångfalden, som ökar bördigheten, som inte utnyttjar någon annan människa i en svagare position, någon annanstans i världen.  Och det ger en ro i själen som är svår att beskriva.

Så är vi självförsörjande? Det ligger i betraktarens ögon. Men varje dag tar vi små steg mot ett leverne som ger mer än vad det tar. För både mig som person och för jorden i helhet.

 

Hög tid för slutskörd!

Kommer ni ihåg spenaten som jag sådde ute i en kallbänk i mitten av mars, när snön fortfarande var lårhög, och overall och mössa var det enda vettiga att ha på sig? Om inte, kan ni färska upp era minnen genom att klicka här.

Hur som helst så har vintersådden fungerat klockrent i år också, precis som åren innan. De sista dagarna i april började jag skörda, och sedan dess har det nästan inte gått en dag som vi inte ätit spenat. Soppa, stuvning, sallad, smörgåspålägg – men mest av allt precis som den är, strösslad i mängder över maten. Så gott!

Men nu är det slut för den här gången, för idag var det dags för slutskörd. Dels för att ge plats åt andra grönsaker, men också för att skörda innan bladen går i blom.

Till synes blev det en hel del som kommer bli soppa, paj, pannkaka och diverse stuvningar i vinter.  Jag var till och med lite bekymrad hur vi ska hinna med att äta upp allt, känslan var att mängden var enorm.

Men det ändrade sig snabbt när jag hade förvällt den och portionerat upp för infrysning. När styvheten försvinner ur bladen och man kan packa ihop den, så blir volymerna något helt annat.

Vilket kanske är tur, jag hade aldrig fått familjen att äta spenat dagligen,  hela vintern. Men nu är åtminstone botten i frysen grundad, så nu är det bara att fylla på vintermenyn med andra läckerheter från gården. Dill och morötter kommer nog härnäst!

« Äldre inlägg

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑