Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

En vattenlösning.

Det kommer en del frågor om hur vi löser vatten till djuren vintertid, så jag tänker att jag skriver om det.

Kossa som dricker under påfyllning av vatten.

Vi använder oss till största delen av hemmabyggda vattenkar som Millimetermannen har byggt och konstruerat. Det är ingen rocket-sience, utan består helt enkelt av en avkapad kubiktank som är inbyggd i en isolerad låda. Det finns även en frostvakt i form av en värmekabel, vilken kan behöva användas i de mindre grupperna där omsättningen på vatten inte kräver daglig påfyllning. Dock kräver värmekabeln rimlig närhet till elnätsanslutning.

Här ses konstruktören med en av lådorna till den avkapade kubiktanken.

I de grupper som kräver daglig påfyllning, så räcker isoleringen och mängden vatten för att det inte ska frysa inom ett dygn, även de kallaste perioderna (som vi har haft hittills, -25).

Lådan till vattenkaret har ett isolerat lock med hål i, där djuren dricker. Locket gör stor skillnad för att hindra vattnet från att frysa.

På en del ställen har vi möjlighet att fylla på vattenkaren med slang direkt från något utkast, på andra ställen behöver vi köra dit vatten.

Hur det ser ut när vi kör vatten.

Det är inte optimalt, men det går och har hittills varit värt det i förhållande till betydelsen att kunna hålla djuren på flera olika marker under vintertid.

Eftersom vi inte har något varmgarage eller motsvarande utrymme, så har vi byggt in vattentanken i en isolerad box, där vi även hänger in slangen och pumpen. Detta har fungerat bra för att förhindra isbildning.

Slang och pump på plats inuti kuben.

Pumpen vi använder oss av, är en liten länspump som drivs med 12V batteri och fungerar långt över förväntan.

Länspumpen,

Men varför plöjer ni inte ner frostfritt vatten, med fasta vattenposter?

Marken vi brukar ägs av andra, både privatpersoner, kommun och Svenska Kyrkan, vilket gör att det är fler parter än bara vi som behöver vara med och bestämma. Men vi vill också veta att investeringen kommer betala tillbaka av sig inom den tid som vi kommer bruka marken, samt ha någon form av långsiktig trygghet i brukandet av marken.

Hittills så har den här lösningen varit god nog utifrån våra förutsättningar, men vi ser dess begränsning om flocken kommer växa ytterligare. Så då behöver vi antingen komma på något bättre sätt för vattenförsörjning vintertid, minska flocken eller helt enkelt välja andra marker.

Vi letar goda idéer och förslag, som helst är mobila, och som fungerar vintertid – så har du några på lager får du gärna höra av dig!

Den första snön.

Det faller snö. Små, små flingor, som i sin enskildhet knappt syns till. Men de känns mot kinden. Och om man är riktigt tyst, så där så man håller andan och bara lyssnar, så kan man höra ett lågt frasande när de träffar min jacka.

Det har snöat flera dagar nu. Inte mycket, men det har snöat. Någon fluffig centimeter som varsamt lägger sig över dagen som gått. Nere på byn kommer det som regn. Men för oss, som bor upp på det lilla berget, så lägger det sig som snö. Och varje år blir jag lika tacksam över våra extra meter över havet. För det är en fröjd att se allt det bruna bäddas in i vitt. Dagsljuset som med ens blir effektfullare. Glittret i varenda snöflinga när vi rör oss ute med pannlamporna. Det ger ett lugn. En frid. En förnöjsamhet.

För att inte tala om barnens glädje. De är ute varenda minut som går. Åker pulka, skidor, bygger fort och kastar snöboll. Nilson är minst lika glad. Han springer med i backen – upp, ner, upp, ner. Försöker fånga varenda snöboll som kastas, och hoppar som en räv där snön är som tjockast.

Jag står med och inser att det är första vintern som jag inte fått frågan om att dra ärmar över vintervantar. Eller fixa till nån strumpa i en sko. Eller att jag ska dra åkdonet uppför backen. Barnen har blivit stora, de löser det själv. Det är bekvämt. Men på sidan står jag och undrar hur många år det är kvar med pulkaåkning. Tanken drabbar mig lite, som en snödriva vid en avåkning.

Vilken vinter kommer jag inse att barnen inte längre åker pulka ute på gården? Att de inte längre kastar snöboll mot laduväggen? Hur ska vi någonsin kunna gå in när sådana tankar spelar uppe i huvudet?

Men det löser sig snart. Orken tar slut, så som den gör. Vantar blir blöta, snöbollarna blir för hårda, syskonet för retsamt och kvällen blir sen. Så vi går in. Värmer oss framför brasan. Kinderna blossar röda och håret är ruffsigt. Kylan sitter kvar i nästippen som snörvlar, så där som den gör efter några timmar ute om vintern. Nilson slänger omkull sig på mattan med en suck, trött och belåten. Näst efter djuren så är pulkaåkning det bästa han vet.

Det är många kvällar kvar på den här vintern. Måtte det bli snö så vi kan åka pulka och kasta snöboll i all evinnerlighet.

Vad händer med djuren under vintern?

Jag fick en högst relevant fråga efter mitt senaste inlägg, så jag spinner vidare på den (observera att alla följdfrågor är påhittade av undertecknad, för att på bästa tänkbara vis utröna alla möjliga funderingar som kan uppstå. Fyll gärna på i kommentarerna om jag missat någon!)

Korna växlar mellan att äta hösilage från foderhäcken och att beta gräset som finns under snön

Hur gör vi med djuren när det kommer så mycket snö? Fortsätter dem gå ute?

Ja, det gör dem. Våra djur går ute året runt, både korna och fåren. Vi har valt att ha det så av flera olika anledningar, främst för att jag är övertygad om att det ger bra förutsättningar till god hälsa hos djuren, men även för att det ger oss möjlighet till att optimera djurens positiva påverkan på landskapet även under vinterhalvåret.

Bild från 2020 när korna hade tillgång till halmad ligghall men trots -24 valde att lägga sig i foderresterna ute i hagen.

Men… får det verkligen vara så? behöver de inte någonstans att gå in?

De behöver någonstans att söka skydd mot väder och vind. Hos jordbruksverket är det formulerat att detta skydd behöver bestå av en byggnad, men för den som har nötkreatur så kan man ansöka om att gå med i Utedriftsprogrammet. Då ansvarar man för att djur och marker tillsammans ger förutsättningar till god djurhälsa, och man betalar en avgift för en årlig djurskyddskontroll under vinterhalvåret där en veterinär kontrollerar att djuren är i gott hull, rena och mår bra.

Vill man läsa mer om detta så har jag ett inlägg om det här.

Utedriftsprogrammet rör dock bara nötkreatur, så fåren har ett upphalamat vindskydd med tre väggar och ett tak där de kan söka skydd.

Men… är det inte lite synd om de stackars djuren som går ute hela vintern?

Nej, det tycker jag inte. De utvecklar en tjock och fet päls som isolerar väl mot kylan, de lägger även på sig en hel del underhudsfett och de har fri tillgång på mat, så det går ingen nöd på dem.

Då upplever jag att de har det mer besvärligt de där varmaste dagarna i juli, när värmen är tryckande och insikterna biter. Men snö och kyla besvärar dem inte nämnvärt.

Bild från 2020 – kor som väljer att ligga ute istället för att gå in i halmade vindskyddet.

Ja men… de där värsta dagarna när det snöar på tvären… då är det allt skönt att vara inne.

Ja, det är det. Kanske hade de valt det, just de dagarna, om de haft möjligheten, men de finner skydd i terrängen. På samma sätt som vi människor kanske helst väljer att vara inne om det snöar på tvären, men det betyder inte att vi mår dåligt av att vara ute i det vädret. En del människor väljer ju att vara ute ändå. Jag och min Millimeterman, om vi ska dra några exempel. Och vi ska komma ihåg att det som för stunden är bekvämast, inte alltid är det bästa ur ett längre perspektiv.

Bild från den värsta snöovädersdagen under förra året. De stod förnöjsamt och idisslade och verkade mest undra varför jag var så sen (behövde skotta fram bilen för att ta mig ner på byn).

Äh… prata för dig själv du. Du är nog bara helt enkelt för snål för att bygga en ladugård.

Nog för att jag kan vara snål, men att ha djuren ute har aldrig handlat om pengar, inte för oss iallafall. Men jag har svårt att se på vilket sätt en ladugård skulle göra det bättre för djuren, markerna eller oss som jobbar med dem.

Djur som vid det här tillfället valde bete framför en felfri hösilagebal. De är förvånansvärt duktiga att hitta gräset under snön.

Jaha! så nu smutskastar du andra hårt arbetande bönder som har sin kor i ladugårdar på vintern!

Nej, det gör jag inte. Alla har vi olika förutsättningar och sammanhang, och jag utgår från att alla gör det bästa utifrån sina förutsättningar och sina sammanhang. Och vi har djuren ute, och det passar oss och vårt sammanhang. Djuren mår bra, vi mår bra och markerna mår bra. Så vi kommer fortsätta med det tills vi ser något som tyder på något annat.

Bild från 2020. Nyfiken och glad kviga som inte bekymrar sig över snön som faller.

Jaja… men jag tycker ändå det känns väldans knepigt att de är ute året runt.

Det kan jag förstå, vi blir sällan matade med bilder på kor som ligger ute i snön och idisslar. Men om du tvekar över deras välmående eller mest bara blir nyfiken på att se kor i snö, så är du välkommen att höra av dig. Då kan vi tillsammans åka ut till korna och prata om vad vi ser och upplever, men kom ihåg att ta med dig kameran så du kan fota allt du ser!

POFF!

Vintern svepte in, utan att be om ursäkt eller tveka. Poff! så var marken täckt med någon decimeter snö, och jag kände mig lika överrumplad som alltid. Även fast jag rent intelligensmässigt vet, att vintern kommer. Även fast jag känslomässigt längtat efter ett landskap som bäddats in i det vita, kalla täcket.

Likt förbannat sprang jag runt och petade ner vårlökar med potatishacken och pannlampa, när de första flingorna började singla ner ifrån himlen. Men nu ligger de där i jorden, vårlökarna, och väntar på kittlande solstrålar och vårfåglars kvitter.

Det är inte långt kvar. I februari börjar det hända saker. Med träden, med ljuden med ljuset. Det är då våren kan börja anas i små, små nyanser. Knappt märkbara. Men de kommer då. Och det är då det börjar kännas. Att det mörka blir lite mer ljusare, att det kalla blir lite mer varmare. Sen… Poff! så är marken bar och vårlökarna står i full blom. Fåglarnas serenader fyller öronen, kalvarna sprutar ut, telefonen går varm, stängsel ska sättas ut, halva Sverige ska fira födelsedag och det förbannade gräset som växer så långsamt – hur ska betet räcka? POFF! så undrar vi hur korna ska räcka till för att beta ner allt gräs!?

Och sen rullar det på.

Med lite POFF! med jämna mellanrum, när årets faser går över i nästa. Vi har hållit på tillräckligt många år för att de ska börja bli bekanta nu, de där faserna. Och det finns en trygghet i det, en trygghet som jag uppskattar och som möjliggör att jag bättre kan följa med i den vildsinta tangon som livet erbjuder. Jag börjar lära mig takten, och det är fint att få känna det.

Landskapet som nu är inbäddat av snö erbjuder en tid av lugn. Fortfarande en tid av arbete och meningsfulla uppgifter, men det är en tid av lugn. Det är svårt att stressa över ett gärde med snö som når dig upp till knäna. Du har inget annat val, än att metodiskt stuffa på, steg för steg. Meter för meter. Här går inte att småspringa fram. Snön håller tillbaka de snabba stegen. Andetagen tar sin rättmätiga plats i kylan framför ansiktet. Du hör hjärtslagen, hör andetagen, när inga fåglar med vårkänslor pockar på uppmärksamhet. Det är en fin tid.

Och jag tänkte, att orden ska få ta sin plats nu. Jag har bestämt mig för att orden ska få ta sin plats nu.

Att skåla i Champagne och äta köttfärslimpa.

I helgen drack jag Champagne, iförd mjukisbyxor och en solkig underställströja. Det är nog så Champagne ska drickas tänker jag, mitt i livets verklighet, med vänner som inte bryr sig om vad jag har för kläder. Och som själva sitter där i tights eller långkalsonger. Hjärtligt delar vi med oss av livets med- och motgångar och höjer glasen med den dyra vätskan till en skål.

Inte för att något speciellt är uppnått, eller för att något speciellt har hänt – utan bara för att livet är vad det är, och det är ändå fint att få vara med, så länge som det varar. Och det kan vara värt att skåla för, tänker jag. Och dela på en flaska Champagne över en köttfärslimpa, hemodlad potatis och brunsås.

Som ni förstår så ingår inte inmundigandet av Champagne i mina vanliga rutiner. Jag är uppriktigt för snål, för bekväm och för ointresserad av alkoholhaltiga drycker för att själv springa iväg och köpa något dylikt. Men desto mer uppskattat blir det då, när det kommer i gåva från någon som uppskattar det jag gör och kanske även den jag är. Och det är fint att tänka på. Därför har den stått ett tag på en hylla, som en påminnelse, till de dagar då tvivlet karvar som mest i tankegångarna. För att liksom vänta in rätt tillfälle. Och helgen var verkligen rätt tillfälle.

Men för dig som snörper lite på munnen, och tycker att jag vanärat den mytomspunna drycken, så kan jag ge dig en anledning om någon att skåla i Champagne. Och det var över köttfärslimpan. Eller snarare i hedersamt minne över Stor-Tjuren. Han var en viktig pusselbit när vi körde igång för fyra år sedan, och det känns som en epok nu fått sin slut och en annan tar vid.

Jag minns när jag satt på en pizzeria uppe i Kramfors, med huvudet i händerna och konstaterade att jag precis bränt mina besparingar på en tjur, fem kvigor och maskiner för att skörda gräs. Och jag minns resan hem, 50 mil enkel resa, med det stora men ändå lilla djuret i en rapplig hästkärra. Jag satt som på nålar hela resan och vi åkte i ett sträck. När vi tvingades stanna vid en trafikljus kände vi hur hela bilen rörde sig till följd av, vad vi tyckte då, det enorma djurets rörelser där bak i hästkärran. Jag slängde mig ner på gräset och grät av lättnad när vi kom hem. Värmeböljan 2018 hade precis börjat, liksom vår resa till den besättning vi har idag och Tjuren skulle bli tre gånger så tung. Men det visste vi inte då.

Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Och han har gett oss många fina kalvar och därmed en fin grund för vår fortsatta utveckling av flocken. Han har aldrig varit till något problem och jag känner lugn och stolthet i att det är så vi får minnas honom. En lördagskväll i goda vänners lag, med Champagne och köttfärslimpa. Och många, många måltider efter det, men kanske inte alltid med Champagne.

Livet är det som händer, när man planerat för annat.

Livet är det som händer när man planerar för annat. Sällan har den meningen känns så aktuell som den senaste veckan.

Jag hade nogsamt strukturerat upp administrativ tid i min kalender, med köttpussel och bokföring i tankarna. Handling och matlagning, skörd och syrning. Möten och ärenden. Klappat mig själv på axeln över mina framsteg i att strukturera upp dagarna och få till någon form av rutin att vila mig mot. Att få förväntade saker gjorda.

Och det var då en ko blev kraftigt halt. Och det var då vi upptäckte den hängiga kalven i hagen. Och det var då som allting inte blev, så där som jag hade planerat.

En tilltänk rutinkoll på djuren i hagen, vart en helkväll med pannlampor, oro och beslutsfattande. När sådana saker händer, så finns det inte utrymme för matlagning, bokföring , möten och utlovade filmkvällar. Livet händer, och det enda du kan göra är att surfa med.

Kalven dog. En stor fin tjurkalv, som vi tänkt behålla för att använda som avelsdjur. Obduktionen visade att den fått en fraktur och inre blödningar i området där käke blir till hals. Troligtvis en smäll av något slag. Ett yttre trauma. Sånt där som kan uppstå när livet är. En olycka helt enkelt.

Det känns trist att vi förlorade tjurkalven, men känns bra att veta orsaken. Att veta att dödsorsaken var inget vi kunde förhindra, och den hotar inte hälsan i den övriga flocken. Och den vetskapen kan jag tacka människorna i byn för.

För det fanns inte utrymme att lägga en hel arbetsdag på att skjutsa en död kalv till Uppsala för obduktion. Men jag ringde ett samtal, som blev till flera samtal. Och någon timme senare så stod en bybo redo med bil och släp för att köra den döda kalven till Uppsala åt oss. Det är så fint, så jag blir tårögd bara jag tänker på det. Engagemanget. Godheten. Människorna. Det är en stor tacksamhet att få vara bonde i en bygd som denna.

Och de ska ha en stor eloge, de arma barnen. Våra barn. Som finner sig i situationen, som förstår att det är skarp läge och som tillsammans axlar ansvaret när vi vuxna behöver lägga allt fokus på ett sjukt djur. Som finner sig mat och sen går och lägger sig. Som sover tryggt och lugnt när vi sent på kvällen smyger in, frusna efter en kall höstkväll. Lite omtumlade av att livet händer, när vi planerade för annat. Så som det ofta är.

Köttpussel och specialdetaljer.

Just nu lägger jag köttpussel. Köttpussel är det som uppstår när jag sitter med en hög köttbokningar i ena handen, och några slaktvikter i den andra handen. Sen ska det där liksom pusslas ihop efter önskemål och tillgång.

Varje år har jag oro i bröstet. Kliar mig i hårbotten och tänker; hur sjutton ska jag få ihop det här!? Men det går alltid ihop tillslut, på något konstigt sätt. Och alltid blir det människor som anmält intresse som tyvärr blir utan. Trots att vi slaktar fler djur, allt medan åren går, så har jag aldrig tillräckligt. Det är ett angenämt besvär, som jag gör mitt bästa för att råda bot på. Ett steg i taget, undan för undan.

Det är en fin tid, tiden för köttpusslet. Då sitter jag och ringer runt till människor som anmält intresse för kött, får mig en liten pratstund om ditten och datten. Jag blir så glad av alla fina människor som vi har omkring oss, och som jag får anledning att ha kontakt med på grund av djuren. Lite så där så jag bara vill ge bort köttet till alla som vill ha, men det funkar ju inte heller. Inte än, iallafall.

Men trots att det är kö på köttlådorna, så grämer jag mig över att jag ännu inte hittat tillräckligt många som uppskattar det som i dag kallas för specialdetaljer, men som på mormors tid ansågs vara näringsrik mat. Jag pratar om lever, tunga, hjärta, oxkind, köttben, svans, njure och framför allt mitt egna livselexir – fettet!

Fettet är nästan det jag ser mest fram emot att få påfyllning av. Jag använder det till allt där andra använder smör eller vegetabiliska oljor. Och lite till. Vill du läsa mer om hur jag gör, så finns det att läsa här. I det inlägget använder jag ordet talg, men jag menar alla typer av fett som går att hitta på djuret. Det som slakteriet putsar bort och lägger i en låda.

Blir du sugen på att testa, så hör av dig så snart som möjligt och boka upp dig på en låda! Eller om du är sugen på andra specialdetaljer. Jag vill att så mycket av möjligt av djuren kommer till användning, det känns så respektlöst och slösaktigt annars.

Och vill ni ta del av köttet, men ännu inte fått möjligheten – håll ut! Vår förhoppning är att det inom det närmaste åren ska finnas till fler. Och för dig som inte kan vänta, så kan jag avslöja att det kommer finnas möjlighet att äta vårt kött hos andra lokala aktörer – mer info om det längre fram. Men tills dess – hurra för Grangärdebygden!

10:e september 2022

På knä med händerna i den svarta jorden. Kroppen som arbetar och tankarna som sorteras i samma takt. Att känna fukten mot fingrarna, jorden som tränger in under naglarna, svetten som pärlar sig i panna och på överläpp – att tvinga mig själv att bara vara här – nu – i just den här verkligheten. Verkligheten där jag gräver fram potatis en höstdag i september. Där korgen fylls på av ljusa knölar, där jorden vänds och maskarna kryper omkring. Jag behöver klamra mig fast i den verkligheten emellanåt. Som en påminnelse om vad som är viktigt. Som en påminnelse om vad som är verklig. På riktigt. Potatis som växer, jord som lever, muskler som jobbar för mat. Vänner som delar på skördar och fröer, likaväl som skratt och gråt.

Imorgon är det val. Jag har redan röstat. Det är viktigt. Kanske mest för allt jag inte vill ska bli. Men vad vet man egentligen, om hur saker och ting ska bli. Inte ett dyft. Det här som kallas valrörelse känns mest som en ordlek, ett pinsamt skådespel mellan människor, som lite för sällan ligger på knä med händerna i den svarta jorden. Och det stressar mig, oroar mig. Att det är de människorna jag har att välja mellan. Men nu har jag gjort det och om det var det ingen tvekan. Vad det leder till i slutändan vet jag inte. Men jag vet, att oavsett vem jag väljer så kommer de aldrig stå utanför min dörr med en kasse mat om tillgången tryter. De kommer aldrig värma mitt hus när det är kallt.

Så jag gräver upp min potatis och bär in min ved. Det är ett ansvar som känns tryggt att bära. Det där ansvaret, över de egna basala behoven. Jag är för feg för att överlåta det till någon annan, någon som aldrig behöver se mig i ögonen.

Så jag gräver vidare. Plockar upp potatis efter potatis. Fukten från marken tränger in mot mina knän, och solen värmer min rygg. Sen går jag in. Lugnare i huvudet, tillfreds i kroppen.

Augusti, 2022

Kära Blogg,

Du har blivit högst åsidosatt den senaste månaderna. Det händer varje år vid den här tiden och jag kan bara konstatera att sommaren inte är en tid för att försjunka i texter framför datorskärmen.

På ett sätt är det tråkigt att det blir så, att jag inte skriver och uppdaterar, då sommaren är full av händelser och upplevelser att berätta om. Å andra sidan så är det kanske precis de historierna som ska sparas till det mörka november, när den evighetslånga vintern ligger framför oss och vi klaffsar runt i lera, kyla och mörker.

Kanske är det då jag ska fylla dig med historien om tjurens entré hos korna, om växtföljden som uppstår när naturen själv får välja, om halta kalvar och sommarkollot som kom av sig. För att inte tala om alla de tankar som fyller huvudet efter att jag serverat filbunke på gammelgården, betraktat korna i gröngräset med ett nybrutet kalhygge i bakgrunden, skurit loss en råbock från fårnätet eller när vi hittade flertalet golfbollar i kohagen – uppe på dygnsfärska komockor.

Men nu tänker jag mycket på den vinter som vi går tillmötes, och jag gör det med en skavande klump i maggropen. Samtidigt vet jag, att om framtiden vet vi inget, men det känns extra viktigt att fylla glasburkarna i skafferiet med givmilda augustis alla ätbara läckerheter. Och det är vad jag sysslar med, dagar som dessa, när vardagens intågande kramar de sista dropparna ur sommaren.

Till veckan börjar skolan igen, liksom olika aktiviteter för både stora och små. Veckorna blir återigen formade efter veckodagar och klockslag, i någon form av rutsystem som vid första anblicken kan uppfattas som tråkigt och förutsägbart, men som ger mig kraft och lugn. Och förhoppningsvis kan jag i det rutsystemet göra plats för att skriva. Det är min intention och ambition, men du vet hur det är – livet är det som händer medan vi planerat för annat.

No. 5 Gränge Ko-nytt

Om kossorna hade tagit semester vid förra publiceringen, så var det för att de laddade inför veckorna som skulle komma. Det är också anledningen till att Gränge Ko-nytt tog ledigt en vecka – redaktören behövde sova ikapp! Men nu är vi på banan igen.

Kalv-boom och kalvdramatik

Första-gångskalvarna nere på Stakheden pluppade ut kalvar på löpande band, och i det flesta fall gick det smidigt och fint. Men under tisdagseftermiddagen var det en utdragen kalvning som bönderna behövde assistera. Grindar och behandlingsbox kördes fram med traktorn, och sen var det dags att agera kalvmorska. Felläge konstaterades och Millimetermannen plockade fram en oanad talang som lugn och beslutsam kalvförlösare, som mindes varenda detalj av kalvningskursen som gick av stapeln för några månader sedan. Felläge rättades till och sen drogs kalven ut då värkarbetet hos kossan hade avstannat. Ut kom en stor och välmående tjurkalv.

Magnus servar kossan Fläcken med vatten och omsorg, efter att han gjort en imponerande stabil insats som kalvbarnmorska. Stina låter hälsa att man kan ju bli ny-kär för mindre!

Kon var aningen medtagen, men efter omsorg och några hinkar vatten så piggnade hon till och tog väl hand om sin kalv.

Kossan Fläcken med sin kalv, ett par dagar senare.

Smyg som en indian!

Kalvningar betyder märkning, och märkning betyder två bönder som smyger fram på led. Stina först med märktängerna i handen, Magnus därefter med oklar uppgift. Men troligtvis som något moraliskt stöd som är redo att hoppa in i hjälterollen om något skulle gå snett. Hittills har allt gått smärtfritt och Stina gör som hon brukar göra – närmar sig kalven långsamt och med trygg och obekymrad kroppshållning. Men plötsligt hör hon bakom sin rygg, ett tyst men upprört väsande; Smyg som en indian! Hon vänder sig om och ser där Magnus som upprörd står och stampar med sin stövelbeklädda fot medan han upprepar meddelandet; smyg som en indian! Uppenbart missnöjd över sin partnerns insats inom specialgrenen smyga-på-djur. Varpå hela kalvjakten tog slut, eftersom Stina föll ihop i en skrattattack. Det finns något oerhört underhållande i att uppleva Magnus 45 år, som småsurt instruerar Stina 36 år, att smyga som en indian.

Indian-smygaren.

Som en utveckling av verksamheten kommer nu Magnus hålla helgkurser i indian-smygandets ädla konst – teori varvas med praktik och efter genomgången kurs erhåller du ett certifikat som intygar att du kan indian-smyga. Certifikatet krävs för att få märka kalvar i fält och ertappas du av kontrollorganet att märka kalvar utan att ha certifikatet i bakfickan, så väntas dyra sanktioner, ett bannande finger och evig skam – helt i linje med övrig bonde-byråkrati.

Kalvar på rymmen

I ett missriktat försök att hjälpa en kalv att komma till flocken, så skaffade sig bönderna lite mer att göra. Istället för att gå till övriga flocken så sprang den genom stängslet och ut på Stakhedsvägen, vidare genom diverse trädgårdar, genom en fårhage och fram till ravinen. Efter sprang bönderna i storstövlar och arbetskläder, hoppandes över rabatter och diken, viftandes mot bilar och med ett ganska stressat uttryck i både ansikte och kroppsspråk. Slutligen lyckades de få kalven att springa åt rätt håll och tillbaka in i hagen, och kunde därefter andas ut efter en imponerande språngmarsch.

Av förklarliga skäl finns inga bilder från kalvjakten. Istället bjuder vi på bilden av två lugna, exemplariska kalvar innanför hagen.

Nästa dag var det dock dags igen, då stjälpredorna till bönder återigen var i farten. I samband med en märkning, efter att de smygit fram som indianer, så sprang kalven genom stängslet och ut mot Stakhedsvägen. Och efter kom bönderna i storstövlar och med imponerande steglängd. Tack vara rådigt ingripande från en ko-granne, så hann kalven inte så långt den här gången under kunde motas tillbaka in hagen redan efter att en trädgård var passerad.

FOTNOT: Kalven som skulle ”hjälpas” till flocken vågade inte gå över ett lerigt parti i hagen. Till saken hör, att kalven utmärker sig i flocken genom att benen och partiet upp mot magen är i princip helvita och det ser ut som att den har vita strumpor på sig. Han har därmed, logiskt nog, fått namnet Vitstrumpa. Var det ett logiskt sammanträffande eller en ren slump att just Vitstrumpa inte ville gå över det leriga partiet som alla andra kalvar med lätthet skuttar över? Vi inväntar på en vetenskaplig rapport i ämnet innan vi vågar uttala oss.

Stina övervakar pågående kalvning, medan skeptiska 56:an övervakar Stina.

Kalv-loppet

Under händelserna med kalvarna på rymmen, uppmärksammades Millimetermannens imponerade sprintförmåga. Och som vi alla vet, så ska speciella händelser med utmärkande personer, minnas med någon form av evenemang. Vi överväger därför att bjuda in till Kalv-loppet. En sprintform som genomförs i stövlar, med start i hagen på Stakheden.

Man kastar sig genom eltråden, löper Stakhedsvägen ner, in genom en häck, över en rabatt, sicksackar mellan några leksaker och bilar, in i fårhagen, rundar en tall och sen tillbaka igen genom trädgårdarna. Målgången sker nere på Stakheden när man kastar sig in genom eltrådarna igen. Deltagaravgift 100kr som avkortat går till förlåtande buketter till trädgårdsägare och eventuella lagningar av staketet. Vinnaren får en guldstövel samt ett hedersamt diplom som fungerar som CV vid eventuell arbetsansökan på lantbruk. Vad tror ni – är ni med?

Kalven som försvann

Kort efter kalabaliken med kalvarna utanför stängslet, så började 73:an ett intensivt råmande efter sin kalv. Till en börjar reagerade bönderna inte nämnvärt, eftersom det ibland händer att korna bli lite irriterade på kalvarna som inte kommer springande direkt när det är matdags. Men när råmandet fortsatte, och tog en allt mer desperat ton, så anades oråd. Att 73:an dessutom stod alldeles vid stängslet och vänd mot ån som är strax utanför, gav grogrund för en stark oro hos bönderna. Kalven var ett dygn gammal – hade den snubblat ut genom stängslet och ner i den strömmande ån?

Nykläckt kalv.

Ett intensivt sökande inleddes tillsammans med kon, där hagen söktes av ett flertal gånger, utan resultat. Sökområdet utökades, men även det utan resultat. Kon återkom ständigt till samma plats vid ån, som om det var där hon sist såg sin kalv. Och med timmarna som gick så blev kon allt mer förtvivlad, liksom bönderna.

Tillslut passerades gränsen till hopplöshet, och bönderna tog till sig insikten om att kalven inte fanns att finna, så troligen hade den drunknat. I famlandet efter ett sista halmstrå, så publicerades ett meddelande på sociala medier, vilket ledde till ytterligare sökinsatser och mental stöttning av den trötta och gråtande bonden. Och då, som ett under, så fann Millimetermanen kalven i en grop under en rot – inne i hagen. Djupt sovandes och högst obekymrad och ovetande om moderns och böndernas förtvivlan. Millimetermannen knuffade ut den sovande kalven från gropen, varpå den yrvaket sprang upp och på pigga ben tog sig direkt bort till sin mamma för ett stärkande mål mat.

Ja, men annars då?

Parallellt med oväntade händelser och dramatik, så har bönderna ägnat sig intensivt åt stängsling, omgruppering av djur och flytt av densamma. Ännu mer potatis har blivit satt, några tomater har placerat i växthuset och den administrativa delen av bonderiet har blivit än mer eftersatt. Men kanske så är den mest intensiva vår- och försommarinsatsen nu avklarad. Det beror på vad djuren har tänkt hitta på, dessa veckor fram tills höskörden drar igång! Spänningen är olidlig – kommer det finnas bränsle, och om det kommer finnas – vad blir kostnaden? Och om kostnaden överstiger tillgångarna – hur gör bonden då?

Veckans fråga – har alla kalvat klart nu?

Nej, det är två eftersläntare som ännu inte har kalvat. Dessa två är kvar på Stakheden, medan de andra korna och kalvarna flyter vidare genom landskapet. Hittills har det blivit 20 kalvar, varav majoriteten är tjurkalvar.

« Äldre inlägg

© 2022 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑