Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Där livet leker dansar döden.

Gårdagens plan var att jag skulle ha en administrativ dag och bland annat skriva ett inlägg med anledning av den fina filmen som Johannes Graaf från Södra Dalarnes TV gjorde med mig och kossorna, (du kan se den om du klickar här).

Men livet ville annorlunda. För under tillsynen och den dagliga skötseln av korna, så hittade vi en skadad stut (=kastrerad tjur) under ett träd. Vi anande oråd direkt, för djuren brukar inte lägga sig ensamma, så långt bort från flocken, om de mår bra. Ganska snart insåg jag att den här dagen kommer inte bli någon annan lik.

Efter noggrannare undersökning, rådgörande och stöttande samtal, så stod det klart att troligtvis är det en fraktur och stuten behöver avlivas. Den typen av beslut är aldrig roliga att ta, men den här gången var det inte svårt. Inte för att jag börjar bli van, utan för att allt annat vore en plåga för djuret. Men stundens allvar är tungt att bära.

Vi sköt honom i hagen, under träden. När själen lämnade ögonen, föll tårarna. Kvar i snön låg en kropp utan liv. Vi stod tysta och stilla, hand i hand och lät tårarna få rinna klart. Sen var det bara att torka de våta kinderna och kavla upp ärmarna.

Vi körde hem kroppen till gården, och i pannlampornas sken bearbetade vi den för att bli till vår egna föda. Ett tätt duggregn föll i mörkret utanför, och från den varma kroppen bildades ånga som letade sig upp mot taknocken i det gamla slakteriet. Och kanske var han med oss, Slaktar-August, när vi för första gången hissade upp vårt egna djur i gårdens slakteri, som han byggde för 100 år sedan. Det var en annorlunda stund.

Kvällen var sen och barnen hade redan somnat när vi stupade i säng. Trötta och frusna, men ännu en erfarenhet rikare. Tacksamma över att vi kunde ta reda på kroppen, tacksamma att vi båda fanns hemma och kunde göra detta tillsammans. Tacksamma över de handlingskraftiga barnen, som bara finner sig i läget, beställer lite kort på hur djuret ser ut inuti och sen går och lägger sig alldeles på egen hand.

Så idag är vi lite slitna. Allting har en första gång, och i går var en sådan dag. Men vi redde ut det också, och antagligen var det inte sista gången även om jag hoppas att det dröjer länge mellan gångerna. Nu ska jag försöka beta av de administrativa grejerna som inte blev gjorda igår.

Vinter och tapeter.

Veckan har bjudit på riktig vinter – äntligen! Det är obeskrivligt vackert att få möta dagen med en snöskyffel i handen, kylan som biter i kinderna och en januarisol som strilar guld över det vita snötäcket. Då är det inte så svårt att jubla med hela hjärtat över att jag är just här, istället för ett kontor.

Men ändå är det helgens framsteg som fått mig att jubla mest – vi har tapetserat i hallen! För er som följt bloggen ett tag, vet att vi påbörjade en utbyggnad för ca 6 år sedan. Ni vet också att vi hittat på massa annat under de 6 åren, vilket gjort att utbyggnaden hamnat lite i skymundan. Ni vet, skaffat lite kor och sånt där som lätt händer när man har småbarn och för lite att göra. (Tillåt er att ana en viss ironi….)

Hur som helst – i helgen satt vi den sista tapetbiten i utbyggnaden! (Kors i taket, tvitvi och svart katt och allt sånt där). För mig känns det smått otroligt, vi är, på riktigt, snart klara! (Med den delen, ska tilläggas.) Millimetermannen är dock mest i chock över all färg och mönster, medan jag klappar händerna i iver över densamma. Kommer ni ihåg förresten när jag handlade väggfärg till groventrén – bruten vit?

Till helgen ska listjävlarna upp, det kan du ge dig på. Sen ska vi fira på sedvanligt sätt – dela en folkis i soffan och känna oss nöjda i 4 minuter ungefär.

Årssammanfattning 2020

Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.

Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.

Bilden kan innehålla: 1 person, inomhus

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.

Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.

Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.

Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.

Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken. 

Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.

Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i  sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.

Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)

Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig.  Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!

Favoritserier från året som gått?  Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!

Bästa boken du läst i år?  Tatueraren i Auswitch av Heater Morris

Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.

Största framgång på det privata planet?  Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.

Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.

Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.

Något du önskade dig och fick?  Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.

En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.

Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.

Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.

Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.

Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.

Högsta önskan just nu?  Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..

Gott nytt år!

Vi firar nyår och räknar ner till tolvslaget mitt på dagen. Det är perfekt för oss som inte längre har småbarn att skylla på, men som nu är mogna nog att stå för att vi inte fattar grejen med att hålla sig vaken till mitt i natten för att se klockan slå tolv.

Nyår 2019

Nyårsafton 2019 stod vi ute på en vacker blankis, under klarblå himmel och välkomnade 2020. Det var mycket effektfullt, inte bara för det vackra vädret och de fina människorna. Utan för precis när vi räknat ner, och familjerna brister ut i ett SKÅL och höjer de bubblande glasen mot varandra, så drar en kastvind in och sveper med sig flaskor, muggar och diverse sittunderlag. Kanske var det 2020 som ville presentera sig – en oväntad virrvelvind.

I år låg inga isar på sjöarna och himlen var stabilt grå. Lite sådär så man inte ser vart det börjar eller slutar. Och mitt i allt det grå, så var vi så upptagna i samtalen med varandra, att vi missade nedräkningen och så var klockan 12, och vi välkomnade 2021 utan större effekter. Men där fanns ett par eldar och vänner som värmde och lyste upp i allt det stabila jämna grå. Kanske är det 2021 som presenterar sig – det stabila jämna grå.

2020 kan beskrivas på många sätt. Många kallar det för ett ”skitår”, men jag ser det inte så. Saker och ting har inte varit som det brukar. Många människor har haft det jobbigt. För att vardagen har förändrats, för att vi inte har kunnat umgåtts som vanlig, för att man blivit sjuk eller att någon anhörig blivit sjuk och kanske även avlidit. Många människor har förlorat sina jobb, medan andra har arbetat omänskligt mycket. Men jag vill inte beskriva det som ett skitår. Vi har haft mat på bordet, tak över huvudet och inga granater har kastas ovanför våra huvuden. Vi har haft vatten i kranen, kläder på kroppen och möjlighet till att kommunicera.

Jag hoppas att få se tillbaka på 2020 och beskriva det som en vändpunkt. Året då krafterna började dra åt ett annat håll. För 2020 fick vi anledning och tid till att reflektera över vad vi håller på med. Över vår sårbarhet och över våra mest basala behov. För några tankar måste ha farit genom huvudet på Sveriges befolkning de där veckorna i våras, när hyllorna med lagringsbara livsmedel gapade tomma. Någon form av insikt måste ha infunnit sig, när en märkbar mängd individer samtidigt började bunkra mat.

Nyår 2020

Jag vill se tillbaka på 2020 som året som lade grunden till de stora förändringarna som en lycklig framtid kräver av oss. När individers beslut och tankar om framtiden, i samtal med sina grannar, nära och kära, förändrade hela vårt samhälle till något stabilare, tryggare, vackrare. Jag vill tro, att 2020 var året som fick den välbärgade delen av mänskligheten att tänka till. Och det är ändå vackert, trots allt som varit så annorlunda och lite ledsamt.  

Året 2021 är inte året då allt ska återgå till det normala. Det är året som vi bygger något bättre, starkare och tryggare, än det som var innan 2020. Och det är ingen politiker eller myndighet som kommer se till att det händer. Men det kan du och jag göra, och alla andra omkring oss. Så låt oss börja – välkommen 2021!

Jord, hopp och kärlek

Hösten 2019 hände många ovanliga saker som jag inte berättat så mycket om. En av de händelserna var att författaren Per Anders Lugn och fotografen Jeanette Andersson, bodde hemma hos oss ett par dagar. Vi snackade om jord, kor, vägval och livet i största allmänhet. Det fotograferades kor, människor, hönor och allt annat som ryms där emellan.

Och nu, lite drygt ett år senare, har det blivit en del av deras bok som kommer i slutet av januari; Jord, hopp och kärlek – att bygga jord och reparera ekosystem. Så här skriver de själva om boken;

En bok om hopp och lösningar

Under sin utveckling har människan gått från att leva av vad naturen ger, till att ta mer av naturen än vad den tål. Resultatet är underpresterande ekosystem och att mänskligheten står inför stora och farliga utmaningar. 

Den här boken handlar om människorna som vill återställa ekosystemen och skapa välstånd genom att arbeta tillsammans med naturen, istället för att motarbeta den. Det börjar och slutar med jorden. Det handlar inte om lokalproducerat, ekologiskt, vegetariskt, klimatsmart eller svenskt. Det handlar om att vi människor måste börja bete oss som en nyttig art i den natur vi är en del av. 

Vi tror på människans förmåga att vända en farlig utveckling. Vi tror på kärlek till naturen och allt levande. Vi vet att en del av lösningen ligger i att öka antalet betande djur. De bygger matjord som binder kol och vatten och skapar förutsättningar för mer och bättre mat. Detta är en bok om jord, hopp och kärlek.

Genom boken får du följa Per Anders Lugns resa in i det regenerativa lantbruket. Förutom mig och Magnus på Slaktarn´s Gård, får ni möta Jörgen Andersson – Fjällbete , Märta Jansdotter Aguirre – Gröna Gårdar, Patric von Corswant – Stafva mejeri, Jan Karlsson – Bjällansås gård, Andreas Måttgård och Stefan Sundström. Reportagen varvas med texter som ger läsaren en introduktion till allt det här jag tjatar om med ekosystemprocesser, fotosyntes, microorganismer i jorden och vitalisering av ekosystem. Men framför allt ger den en fin bild om hur allting hänger ihop – jorden, maten, korna, naturen, människorna och vår gemensamma framtid. Det är helt enkelt en bok om jord, hopp och kärlek.

För leverans v 4 kan du redan nu förbeställa boken direkt via Leopard Förlags hemsida, då klickar du in här;

”Jord, hoppa och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem”

Jag kommer troligtvis ha tillgång till några exemplar också, så vill ni köpa ett exemplar via mig – hör av er, så jag vet hur många jag ska ta hem!

Små fläckar av skönhet.

Dagen före julafton och jag planterar vitlök. Kanske är det försent, men jorden är svart och mjuk och solen skiner. Och allt jag vill är att sätta vitlök. Så då gör jag det. Jag tar några från årets skörd, de är lite jordiga och de yttre lagren är torra och fnasiga.

Jag har för längesedan glömt vilken sort det är, troligtvis för att det inte är viktigt för mig. De ska krydda min mat, och så länge de gör det, och växer och trivs här på vår gård, så är jag mer än nöjd.

Jag bryter isär dem i klyftor, de frasar och faller sönder.

Och jag hänförs av deras skönhet, de lila strimmorna mot det matta pärlemorvita. Jorden runt rötterna och det blanka, fuktiga livkraftiga under allt det där torra.

Och jag önskar att jag lagt mer tid på att fördjupa mig inom fotograferandet, för att förstå hur jag ska kunna förmedla allt det vackra som jag ser. Jag vill så gärna visa alla fläckar av skönhet som döljer sig där bland jord, frön och livskraft. Jag vill så gärna lyfta fram den skönhet som vi själva aldrig behöver skapa. Det är så mycket jag vill.

Och just idag, den 23:e december 2020 ville jag sätta vitlök. Så då gjorde jag det.

Information om skinnen

Jag får en hel del frågor om skinnen, och det är ju inte så konstigt. Så jag ber om ursäkt för att detta klappträ till bloggare slänger ut godispåsen framför näsan på er utan att berätta förutsättningarna. Så här kommer det nu, all tänkbar information om skinnen, dvs den som går att framföra i skriftlig form.

Skinnen kommer från de gotlandsladslamm som vi hade på bete i somras. De är beredda av Donnia skinn som har sitt huvudkontor i Tranås, beredningen sker på deras egna garveri i Bosnien. Vi valde Donnia för att de rekommenderades av människor som jag har stort förtroende för och för att de kunde tillhandahålla vegetabilisk garvning, vilket är beredningen på alla de skinn vi säljer.

Vegetabilisk garvning innebär att de EJ går att tvätta i tvättmaskin, men skulle olyckan vara framme så går de att kemtvätta, om inte vanlig hederliga husmoderstips skulle fungera. Vegetabiliska skinn innebär att det är helt biologiskt nedbrytbara, vilket innebär att de kan läggas på komposten den dagen de har gjort sitt. Detta tilltalar oss, istället för att det ska behövas lämnas in som avfall och kräva massa extra energi för att kunna tas om hand.

Storleken på skinnen skiljer sig åt, men överlag är de ganska stora. Det finns i dagsläget alla olika nyanser av grått, samt några vita. Vilka färger som finns tillgängliga förändras efterhand som skinnen blir sålda.

Kort ull.
Kort ull.

Skinnen finns i två olika varianter, med kort ull (ullen är då klippt på garveriet), eller lång ull.

Lång ull.
Lång ull.

Priset är 1700kr för de kortklippta, och 2300kr för de med lång ull. Vissa justeringar i priserna, både uppåt och neråt, kan förekomma på enstaka skinn som på något sätt utmärker sig.

Hur gör man då, om man är intresserad av att köpa ett skinn?

Då kontaktar du mig, via mail forsbergkristina@hotmail.com, eller via telefon 073-6596671. Då bestämmer vi en tid då du kan komma hem till oss för att titta och känna på skinnen. Vi har en stor hall där vi lägger upp dem, och det finns alla förutsättningar att hålla coronasäkra avstånd. Välkomna att höra av er!

Idag är det julafton – skinnen är här!

De senaste veckorna har jag gömt mig i min innersta krets och grubblat på saker som jag ibland behöver grubbla på. Och då hamnar sommaren som gått och dess äventyr lite i glömskans rum, långt inne där i huvudet. Som om allt bara var en fantasi, eller en intensiv dröm.

Men idag knackade det på dörren, och det överlämnades ett antal proppfulla säckar till mig. Vuxen och världsvan som jag är, så väntade jag tills jag stängt dörren innan jag hoppade jämfota av förtjusning. För det ante mig vad som fanns där i. Och det pirrade i magen när jag knöt upp säcken och slängde ner en första blick.

Och med ens blev jag varse om, att sommaren inte var varken dröm eller fantasi. För här är resultatet av det gräs, örter och blad som betades i somras. Resultatet av vattenpåfyllningar, stängsling och alla de otaliga inräkningarna. Av röjning, oro, glädje, stress, förnöjsamhet och beslutsamhet.

De är vackra. Om möjligen vackrare än vad jag förväntat mig. Ett fåtal svarta och vita, och sen en uppsjö av alla tänkbara grå nyanser där emellan. Jag packade upp dem med högtidlighet. Något annat vore otänkbart. Lät handen fara över de mjuka lockarna, med sin personliga färgsättning. Sveptes med i alla känslor och erfarenheter den här sommaren gav mig.

Blev en aning förstummad. Och tillät mig att känna stoltheten som växte där långt inne i bröstet. De betyder mycket för mig, de här skinnen. Som en varaktig påminnelse om det arbete vi gjorde sommaren 2020. Men även för att de, för mig, symboliserar så mycket mer än det. Förtroendet från Jörgen Andersson och Fjällbete. Modet att våga göra sådant som skrämmer. Naturens fantastiska förmåga, och att insikten att vara en del av den.

Och just därför ska jag ge mig själv precis så många skinn som jag vill ha. För jag vill alltid bli påmind, vill alltid komma ihåg, vill alltid minnas – alla nyanser och lärdomar av sommaren 2020.

Trots det, kommer det bli några skinn över. Hör av er till mig om ni är intresserade.

Tankar i december.

Dagarna är i en grå dimma. Dagsljuset kommer aldrig riktigt fram och något annat än stövlar är inte att tänka på. Det är plusgrader enligt termometern och vindstilla. Tyst. Jag har svårt att avgöra om det är ett tätt duggregn eller den fuktiga dimman som gör jackan blöt och får det att strila i takrännorna.

Utanför dörren ligger barnens skidor i ett plockepinn och kanske har vi klarat av årets skidsäsong, de där få dagarna då temperaturen höll sig under nollan. Jag vill egentligen inte tänka så, men vet ändå att det är nog dessa vintrar som vi kan vänta oss framöver. Gråa och blöta, där tjälen aldrig når ordentligt ner i backen. Det är beklagligt förstås, och vi människor är snabba att beklaga oss inför detta faktum. Om de stackars barnen som inte kan åka skidor på loven, som inte kan bygga snökojor och snögubbar. Om mörkret som är mer kompakt när inte snön reflekterar de få solstrålar som letar sig fram. Men sen stannar det där. För i nästa andetag planerar vi inför en konsumtionsfest som kallas julen och låtsas vara helt omedvetna om sambanden mellan bristen på snö och hur vi lever våra liv. Dränker ungarna i julklappar, och köper krystade presenter till vuxna som redan har allt. Överfyller våra kylskåp med mat som vi sen ändå inte hinner äta upp innan det blir dåligt. Eller innan vi tröttnar.

Och jag har så svårt att förhålla mig till allt det här. I ett grått, fuktigt december, där tjälen aldrig kommer ner i backen. För barnen kommer inte tacka oss för sina berg av paket, när giftet i tillverkningen förstört deras dricksvatten. Och de kommer inte att tacka oss för all mat och godis som ingen orkade äta upp, när deras matjordar är utarmade. Och de kommer framför allt inte leva på minnet av sina barndoms jular, när vår tids överflöd saboterat framtidens livsbetingelser.

Och det är sånt jag tänker på, i detta december när dagarna är i en grå dimma. Hur kan vi ge framtidens generationer bra liv, med det vi har nu?

Den första snön.

Det kom några millimeter snö här uppe på vår lilla kulle. Och som vi längtat efter lite snö och vinter…! Så det fanns ingen anledning att hålla inne med känslorna, eller sätta stopp för rörelseglädjen – Fram med skidorna!

Det uppdagades ganska snart att det gick bättre på gräsmattan än på grusvägen. Måste ha något med vallningen att göra…. bättre att ägna sig åt störtlopp.

Imponerande vad lite vitt på marken kan göra med rörelseglädjen! Det blev backintervaller tills svetten rann från pannan.

Ja, inte för undertecknad alltså, även fast det är jag som skulle behöva det mest. Men var sak har sin tid. Den här stunden hade jag fullt upp med att hålla i kameran – den har nämligen uppstått från de döda – utan att jag behövde skicka den på service. Självläkning i sin bästa form.

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑