Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Kalvningens slut, filmmakare och visioner.

I helgen avslutades årets kalvningssäsong. På morgonen möttes vi av första-gångs-kalvaren Ellen som fött en fin och välmående kvigkalv, och framåt sena eftermiddagen märktes det att stora Dora också var på gång.

Jag har ju varit lite nervös för Doras kalvning, eftersom hennes kroppshydda intagit enorma proportioner. Det är tredje året nu som vi säger att hon måste ha två därinne. Och det är tredje året som det visar sig att vi har fel. Och det är tredje året som kalvningen flyter på hur fint som helst. Jag ska sluta nervösa mig helt enkelt.

Hur som helst så var det en stor tjurkalv, som är så där ovanligt vacker. Den har fått namnet Dario, efter regissören Dario Argento. Men det är inte jag som hittat på namnet till kalven. Upphovsmakare till kalvens namn är filmaren Johannes Graaf, som var på plats med sin filmkamera och förevigade stundens mirakel.

Johannes Graaf driver Södra Dalarnes TV – gå in och följ deras FB-sida här, så missar du inte något av hans filmprojekt. Titta gärna igenom tidigare material också, det finns många fina filmer och texter med lokal och historisk koppling till bygderna här omkring! Och vill du se kort-filmen som han gjorde hos mig och korna tidigare i vintras, så hittar du den här.

Så nu är kalvningssäsongen 2021 avklarad. Tio kalvningar under fyra veckor och jag pustar ut. Samtidigt nås jag av min vän Tomas på Bältaregården utanför Falköping – han har märkt 10 nyfödda kalvar innan lunch. Det ger perspektiv. Och visioner. Kanske mest det sista.

Nu finns det ägg!

Till min stora glädje kan jag nu informera – det finns återigen ägg i boden på Stakheden! Det är mina vänner Ann och Staffan, från Fallet Östanbjörka, som ser till att ni kan handla lokalproducerade ägg av högsta kvalité igen.

JA, vad roligt, som jag har längtat. Men hur gör jag?

Du promenerar, hoppar, springer, cyklar eller åker bil ner till ko-hagen vid Stakheden. Det är vägen ner mot båthamnen, där det står ett stort rött tält. På gårdsplanen finns en liten röd bod – gå fram till den. Sen är det bara att följa instruktionerna! Äggen ligger i korg, så du behöver själv ha med dig något att plocka äggen i. Betalning sker via swish eller kontant i en burk.

Det fylls på med ägg varje dag, och du kan gå dit när som helst på dagen, vilken dag som helst i veckan.

Bilden är från sommaren 2020, men Ann och Staffans hönor har det minst lika bra!

Men hallå, det finns ju ägg i affären – varför ska jag bemöda mig med att gå ner till Stakheden för att köpa ägg?

För att du vill ha en stark, levande landsbygd här där du lever. För att du vill kunna äta de godaste äggen, värpta av hönor som mår bra och som gör gott för landskapet. För att du vill ha fler regenerativa bönder som lägger ner sin själ i att stärka markerna, tryggheten och levnadsvillkoren för oss alla. För att du vill ha fjärilar, fåglar, blommor och starka ekosystem. För att du vill baka en kaka som är så gul av den näringsrika ägg-gulan, att din gäster frågar om det är saffran i.

Har du tur så får du se en nykläckt kalv också – det har precis blivit tillökning i ko-hagen.

Vi syns nere vid Stakheden!

Vårbruket.

Vårbruket är igång och för oss innebär det arbete med stängsel och flytt av djur. Ungefär som resten av året egentligen, men med lite mer intensitet.

Vår vision är att bygga livskraftiga permanenta gräsmarker som kan förse djuren med mat både sommar och vinter, med minimal inblandning av maskiner. Där gödseln och djurens tramp och ätande blir till en resurs för att stärka livskraften, för att få det att växa mer och skapa jordar som är tåliga i både torka och regn.

Vi tror att det är vägen för oss att gå, i en tid när stora förändringar behöver göras för att bygga ett samhälle som tål framtidens utmaningar.

Det är inget som görs på en pisskvart, men vi har hela livet på oss att skapa någon bra för generationen efter oss, så vi gör vad vi kan, med vad vi har, under den tiden som står oss till förfogande.

Det är sällan som vi följer industrinormens förväntningar om hur ett lantbruk skall skötas, men vi tänker att ska vi skapa något bättre än det som varit, så måste vi också göra och tänka annorlunda. Hittills har vi lärt oss massor, och hittills är vi mycket tillfreds med de resultat vi ser under de år som vi varit igång. För djuren, mår bra, människorna mår bra och och jordarna och vattnet mår bra – vad kan man mer begära?

Så därför flyttar vi massa stängsel nu i vårbrukningstider, och under kommande månader, och så länge som vi bara kan. Den här veckan hade jag förstärkning av ungdomen. Med fullt rimlig attityd, måste jag säga.

Förutom att sätta stolp, rulla tråd och valla förvirrade kalvar, så kläckte han en lösning på ett problem som min vuxenbegränsade hjärna inte klarade av att lösa. Nu ska vi bara bygga lite prototyper och experimentera lite. Funkar det som han tänkt sig så är det helt genialt. Enkelt, men genialt.

När vi flyttar stängsel så ger vi djuren tillgång till en ny yta med växtlighet, samtidigt som vi stänger av den yta som de kommer ifrån. Djuren har tillgång till den nya ytan 1-3 dagar, beroende av omständigheterna. Genom detta förfarande får vi det jämt avbetat, trampat och gödslat, medan växtligheten får en schysst chans att återhämta sig och växa sig starkare till nästa gång djuren är tillbaka.

På bilden nedan syns tydligt vart de har betat innan de fick dagens fålla. Om några veckor, eller kanske till och med dagar, kommer man kunna se hur gräset börjat återhämta sig i de tidigaste fållorna. När de på nytt skjuter upp gröna blad som skall fånga solljuset, suga åt sig koldioxid och omvandla det till energi och syre för jordelivet. Och hela området kommer skifta i olika nyanser av grönt, beroende på vart i utvecklingsstadiet växtligheten befinner sig. Det är en häftig syn.

Väntan, kroppar och det kalla april.

Även fast vi väntar och väntar på att de sista klavarna ska komma ut, så är jag bra tacksam över att de inte kom under den gågna veckan. Det har blåst isvindar och regnet har blandats med snö. Både kalvar och kor klarar vädret fint, men för de fundersamma och klena människorna runt omkring, så är det mer tveksamt.

Nu är det två individer kvar som ska kalva. Ellen, som bär på sin första kalv, och Dora som bär på sin tredje. Om det nu bara är en, det vet man ju inte. Det kan ju vara två. Och Dora är av den kroppstypen att vi varje år är övertygade att det är två därinne i magen. Hon är rund som en tunna, minst sagt! Och i år är inget undantag.

Vi brukar också oroa oss för att det istället för två kalvar, är en jättestor kalv och att det ska bli väldiga problem vid förlossningen. Inget av detta har hänt, varken tvillingar eller någon jättekalv. Hon är helt enkelt bara av kraftig benstomme och blir väldigt rund i havande tillstånd. Hittills har det i alla fall varit så. Vi håller tummarna för att det är så i år också.

Och innan någon förfärar sig över att jag kommenterar Doras kroppshydda, så är hon helt okej med det. Hon har även full tillåtelse att kommentera min. Vi båda är nämligen rörande överens om att man har ju den kropp man har, och så är det med det. Och om någon lägger några värderande ord i sina kommentarer, så säger det ju mer om deras värderingar, än om den kropp de av någon anledning valt att kommentera. Det är vår inställning. Man kan ha en annan om man mår bättre av det.

Och för att ni inte ska funder allt för mycket över snömängden på föregående bilder, så är bilderna inte tagna den här veckan, utan tidigare i april. Men de symboliserar lite känslan av april 2021, med all sin kyla och ogästvänlighet. Nu längtar jag efter vår och värme, gräs som växer, bin som surrar och löv som spricker ut! Och de sista kalvarna – jag är för otålig för denna väntan!

Tillbaka i odlingarna.

Mellan kalvningar och den eviga väntan som det för med sig, så har vi spenderat mycket tid ute i odlingarna, jag och barnen. När hela vår odlingsresa började för en handfull år sedan, så bar jag den yngsta på ryggen och körde den äldre i skottkärran. Det var ett jäkla slit och släp med både ungar och jord, men vi trivdes alla tre och fyllde dagarna med något meningsfullt att göra. Jag visst inte då vilken resa som vi gett oss in på, men kan bara konstatera, att än är den inte slut. Och vi har lärt oss så ofantligt mycket längs vägen.

Och jag är så oerhört glad, att jag tidigt bestämde att rörelseglädje och meningsfullhet var ledorden i våra odlingar. Att estetik fick kliva åt sidan till förmån för kreativitet och exprimentella idéer. Annars hade jag kört ner mig själv i måste-träsket. Och missat alla de fantastiska lärdomar och kunskaper som odlingarna gett oss, både mig och barnen. För att inte tala om alla fina stunder tillsammans. Nu behöver jag ju inte ens släpa runt på ungarna längre, de fixar saker själva. Och rörelseglädje och meningsfullhet är fortfarande ledorden.

Förra året blev det väldigt lite tid i odlingarna, helt enkelt för att jag jobbade häcken av mig på andra områden. Men jag saknade att ligga på knä och gräva ner mina händer i jorden. Saknade den friden det ger mig, tankeutrymmet och meningsfullheten. Och jag saknade att följa barnens kreativa projekt som växer fram mellan odlingsbäddar och pallkragar. Saknade utspridda spadar, sågar och ihopspikade träbitar. Fyllda maskburkar och soppor lagade av jord, vatten och växtlighet. Och jag saknade tryggheten som en potatisodling innebär.

Och när barnen kröp upp i mitt knä, och sa att de saknade att vi var tillsammans i odlingarna, så var det droppen som rann över – här behöver ske en förändring. Så förändring fick det bli, jag minskade ner på annat jobb – och nu njuter vi igen av den svarta jorden under våra händer, av tiden tillsammans och meningsfullheten i att maten växer utanför vårt fönster.

Och jag är tacksam för varenda eviga minut, trots intensiva konflikter och impulsmässiga grävningar i nysådda bäddar. För än så länge vill de hänga i odlingarna med sin urtråkiga mamma. Än så länge vill de upptäcka livet tillsammans med mig. För högst troligt kommer det en dag, då de inte vill det längre. Men fram till dess så njuter vi av det som är nu, tacksamma för att vi styrde om kursen.

Kalvningstider och bild-kavalkad.

Kalvningstider och jag vet aldrig hur dagen blir. Det är spännande och jag tillbringar mycket tid i hagen. Tänker att jag ska skriva om dagens upplevelser, men sen när kvällen kommer är jag för trött. Somnar som en klubbad säl, solbränd och vindpinad i ansiktet.

Hittills har det kommit 7 kalvar, varav 6 stycken nu skuttar omkring i hagen med sina mödrar. En kalv tog vi beslut om att avliva, då det visade sig att den var blind. Det var inget roligt beslut, men det är de besluten som vi måste klara av att ta. Det kostar alltid massa tårar och energi, både från barn och vuxna, men jag tänker att den reaktionen är ett sundhetstecken. Att vi lever och är mänskliga. Att det vi gör har betydelse. Känslor är inte farliga – de finns där för att vi lever, fullt ut.

Men det är också de ledsamma upplevelserna i samband med kalvningen, som gör att jag till fullo kan glädjas och förundras över alla gånger som det går bra. Att få observera hur kon väljer sin plats i hagen när förlossningen drar igång. Hur det lilla livet kommer ut och kon som instinktivt börjar slicka den ren, se anknytningen som tar vid.

Den lilla kalven som vinglar upp på sina ben och letar sig fram till juvret, trevande men ändå så målmedvetet. Hur den tillslut hittar rätt och girigt slurpar i sig den feta råmjölken. Kons omhändertagande sätt, mödra-ljudet som den frammanar, och omsorgen.

Kalvens skuttande och rörelseglädje. Och kon som sen oroligt svansar efter, när kalven drar iväg för att med nyfiken blick och noll konsekvenstänkande, upptäcka världen. Det är en så fin del att få stå på första åskådarplats och bevittna!

Just nu väntar vi på 3 kalvar till. Lite som att vänta på jultomten. Fast tusen gånger bättre.

9:e april, 2021

Det finns dagar, då jag slår in presenter till en 7-åring. Bakar bröd och eldar i vedspisen, medan gryningsljuset letar sig in genom fönstret. Huvudet fullt av minnesbilder, bröstet fyllt av känslor. Från den där tidiga morgonen, för 7 år sedan. Då jag blev tvåbarnsmor och sårbarare än någonsin. Och det rufsiga håret, ligger som en gloria kring ditt ansikte. När du kliver in i köket, med en självklarhet som bara du kan åstadkomma.

Det finns dagar, då kyrkklockorna ringer till begravning, för en man som var godheten själv. Och en hel bygd samlas i sorgen, över han som betydde något för alla. Och jag lovar mig själv, att föra din godhet vidare. För vad kan jag annars göra, i den tomhet som du lämnar efter dig. Och jag står i en kohage, i min del av världen. Medan kyrkklockorna ringer, i en bygd vid Siljans böljande berg. Aprilvädret är på sitt busigaste humör, och snöblandat regn spär ut tårarna på mina kinder.

Och det finns dagar, då en kalv föds till världen, bland björkstammar och prasslande fjolårsgräs. Och jag står på krönet en bit därifrån, betraktar hur livet tar sin plats i världen. Och tätt vid min sida, han som aldrig vacklar. Tårögd och kraftfull. Vi betraktar hur det lilla livet, drar sitt första andetag, och säger hej till världen. Förundras över moderskapets kraftfullhet, som bara finns där.

Och det finns dagar, då allt händer på samma gång. Då livet liksom bara är, och fullständigt kör över en. Samtidigt. Idag var en sådan dag. Idag var det 9 april, 2021.

Påskhelg på vedbacken.

Det finns många olika backar som man kan spendera påskhelgen vid, och vårat val var ganska självklart – vedbacken. Ingen trängsel, fysiskt tillsammansarbete och vedförrådet blir uppfyllt inför nästa vinter – bättre kan man ju knappast ha det.

Vi föredrar att arbeta intensivt och hårt under en begränsad tid för att få det hela avklarat. Det har blivit som en liten vårcermoni, när den där vedhelgen kommer. En vårcermoni som följer vissa traditioner och mönster, nästan som en egen högtid.

Det börjar med propp-aftonen, högtidens första dag som i sin begynnelse innebar att vi tömde bygden på elproppar, förpassade matlagningen till vedspisen och svor långa ramsor över proppskåpet. Nu i modern tid har vi uppgraderat det hela och minns istället tillbaka till forna tider och kastar välsignelser över oss själva som gjorde något åt saken.

Sen kommer långfredagen, som är precis vad den låter som. Vi börjar okristligt tidigt, för att arbeta till långt efter mörkret har lagt sig. Det är en slitsam dag, men högtidlig dag. Det är något så fint med att få arbeta hårt och målinriktat tillsammans, se resultaten av dagens verk och stå där bland vedklappar och sågspån tillsammans med sin livskamrat. Vi lyssnar på radio i hörselkåporna och i känslan av samhörighet och meningsfullhet, så brukar det alltid bli en liten svängom där på vedbacken. I hörselkåpor, pannlampor och arbetskläder. Det är nog en syn för gudarna, men det är en sån glädje att få känna att man är vid liv!

Långfredagen följs av vedaftonen. Den kännetecknas av att Millimetermannen har ont i kroppen och knoppen och lägger sig tidigt, medan jag lever livet själv ute på vedbacken. Lyssnar på ljudbok eller bra musik, sjunger högt och kör lite fridans långt in på kvällningen, medan veden kapas och klyvs. Oslagbart.

Och efter ved-aftonen kommer veddagen. Veddagen är Millimetermannens dag, medan jag lägger mig tidigt och sköter andra sysslor, så sköter han vedhanteringen, och oftast brukar den bli klar ungefär här.

Annandag-ved är dagen då vi sopar upp efter helgens festligheter och njuter av minnena från helgen som gick. Blickar framåt mot våren och är allmänt nöjda glada.

Och nu är vi klara med veden för i år. Nu väntar kalvningen, och vad det verkar så är vi inte de enda som väntar…

Senaste ägg-nytt!

I höstas pausade vi hönseriet, trots stor efterfrågan på äggen och fantastisk uppskattning från alla er kunder.

Det var ett svårt beslut att ta, men var helt klart rätt beslut för vårt välmående. Ibland vill man mer än vad som är rimligt. Det är inget fel i det, felet uppkommer om man aldrig inser det. Men det gjorde vi, den här gången, och har nu en tillfredställande vinter bakom oss och ser nu fram emot sommarsäsongen med glädje, längtan och glöd i blicken.

Det blir ingen hönsvagn för oss i år, men ingen gråter för det, för lokalproducerade ägg från regenerativa bönder blir det ändå – jippie!

Ann och Staffan kör nämligen igång med en hönsvagn den här sommaren och äggen kommer finnas till försäljning nere i boden på Stakheden – hurra! Jag har kan inte till fullo hitta ord för min glädje i detta, och jag är lika säker att jag delar den glädjen med flera i bygden som saknat de fantastiska äggen.

Det dröjer ännu några veckor innan hönsen är på plats, och det dröjer ännu några veckor innan äggen börjar komma. Men förberedelserna är i full gång och när det återigen finns ägg till försäljning så kommer ni få veta det – to be continue och hurra för Ann och Staffan!

Vävglädje, skinn och bok.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en av mina favoritplatser; runt ett stabilt bord, med lite förtäring och samtal. Det spelar inte så stor roll vart bordet befinner sig, eller vilken förtäring som bjuds – det är människorna och samtalen som jag älskar. Det här samtalet ledde fram till att ett urval av våra skinn, samt boken ”Jord, Hopp och Kärlek” nu finns tillgängliga på Ataljé Vävglädje i Sunnansjö!

Boken är skriven av Anders Lugn, formgiven och fotograferad av Jeanette Andersson. Det är en mycket fin bok där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med andra jordfrämjande människor.

Skinnen som finns på plats är ett urval av de vi har kvar, både korthåriga i olika nyanser. …

…..Och långhåriga, i olika nyanser.

Utöver skinn och bok, så erhåller Vävglädje en stort urval av garn, stickor, vävmaterial, inredning och genuina presenter. Besök butiken eller ring till Lena så kan hon skicka det du behöver! Öppetider, kontaktuppgifter och dylikt hittar du på hemsidan, eller om du söker upp Vävglädje på FB eller Instagram.

Jag kan varmt rekommendera er att hålla utkik på Vävglädjes flöde. När coronan inte härjar i landet så brukar det erbjudas ett fint, varierat och uppskattat utbud av olika stick- väv- och sömnadskurser!

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑