Det är ett år sedan jag fick äran att hålla midsommartalet i Grangärde kyrka. Det var en magiskt stund, med mer folk än vad jag hade förväntat mig. Jag var lite nervös, men på ett bra sätt. Så där så att rösten till en början liksom vibrerade, för andetaget satt för högt i bröstet och knäna kändes lite svaga. Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, men det hände då.
När jag talar inför folk, så är det oftast om hur vi gör saker eller om en historia som varit. Men talet som jag höll i kyrkan kom från det innersta rummet i hjärtat. Att öppna den dörren är kraftfullt, men också så oerhört sårbart. Man vet liksom inte riktigt hur det ska mottas. Men jag valde att göra det. Och reaktionerna och mötena som därefter utspelade sig utan för kyrkans portar – kommer jag alltid bära med mig.
Den stunden som vi tillsammans upplevde där i kyrkan, midsommardagen 2024, kommer aldrig gå att återskapa. Men härmed har jag lyssnat på önskningarna om att publicera talet på bloggen. Jag ville inte göra det i skrift, då det är skrivet som ett tal. Men med hjälp av de fantastiska människorna Johan Bodin och Louise Nordström, så har jag fått hjälp att få fram den här videon. Jag tänkte mig typ en liten mikrofon, men de radade upp hela sin proffsutrustning och jag blev nervösare och mer spänd än vad jag någonsin var i kyrkan. Det var en väldigt fin kväll med fina människor och jag känner stor tacksamhet över att de gjorde detta möjligt.
Den här midsommardagen ska jag inte hålla något tal. Igår var det finklänning och lövad stång, vänner och god mat, men idag väntar stövlar och koflytt. Svett i pannan och jord under naglarna. Imorgon är det klänning, mat och människo igen.
Livet är fantastiskt i sina kontraster. Låt oss förundras, njuta och hylla förmånen att få finnas till. Just här, just nu, i det här andetaget. Håll dig själv i handen och våga.
(och till alla dräktpoliser – jag gjorde så gott jag kan, med de förutsättningar som var, och mer än så kan jag inte göra. Bättre lycka nästa gång!)
Det är den tiden nu. När sommarlovet är pinfärskt men vi minns inte ens hur skoldagarna kändes. Den tiden när andra människor ”checkar in” för semester och vi varvar upp för toppen på högsäsongen. Det är den tiden nu.
Den tiden då ljuset är med oss och vi går upp tidigt för att hinna göra så mycket som möjligt innan barnen vaknar. När kvällarna är ljusa, så man passar på att fixa lite då också. Och det är stängsel som ska fixas, och gräs som måste slås och lupiner som stillsamt hotar allt som hyllas i varenda sommar psalm som ekar mellan kyrkväggarna och på skolavslutningar.
Och det är den tiden då det är fotbollscup och rymmande kalvar, skolavslutning och maskiner som måste fixas, tältnätter, kalla bad och de sista plantorna som ska i jorden. Och det där ogräset som växer. Och alla fästingar. Och myggen och knotten och alla vill vi bara få leva och finnas till.
Och det är den tiden då högtider ska firas och personer som vi älskar fyller år och vi tittar på väderapparna några gånger i timmen ungefär. Och ungarna cyklar till kompisar och vi slänger oss ut med röjsågen, och det är skrubbade knän, solbrända kinder och en hjärna som inte klarar av att organisera något större än precis det här stora i det lilla som är allt som händer i högsäsong. Och knappt det. Och plötsligt så är det slutet på juni och vad hände med alla dagarna i maj?
Och det är tiden för varmchoklad efter kalla tältnätter, och tvätt som hängs ute på linan, och spontana kvällar vi sjön, svettiga efter en arbetsdag som ännu inte är slut. Det är sandkorn under fötterna, både ute och inne och katter som går ut på äventyr och ungarna likaså, det är vattna växthus när natten blir så mörk den kan bli.
Det är den tiden då vi ständigt får frågan; får ni någon semester då? Och jag vet inte vad jag ska svara, för vi har byggt ett liv där vi inte vill ha semester. Men det blir för komplicerat att förklara i kön på ICA, med famnen full av mjölk och alienation, så jag säger att vi får vår semester när vinter kommer. Och jag vet att det inte stämmer, och jag är fullständigt lugn med det.
Det är är den tiden nu, när vi har som mest att göra. Det är också den tiden då livet rusar som starkast genom våra kroppar, då tacksamheten är som störst. Vi väljer det här. Och den dagen vi inte längre vill, så har vi alla möjligheter att sluta.
Vi vet att det kommer en lugnare tid. När allt det gröna lugnar ner sig, färgerna blir dovare och säsongen går mot sitt slut. Då vi kan finna en annan typ av vila, kontemplera och reflektera. Men den tiden är inte nu. Nu är det att dundra fram i livet med fartvinden i håret. Känna hjärtat som slår och tacksamheten att få finnas till. Mitt i allt det här, mitt i livet som försigår. Det är den tiden nu.
Kalvningen har kommit igång och hittills har 8 kalvar kommit till världen. Hittills har allt gått bra, förutom att kossan NollÅtta drabbats av mastit och därför behövde vi tillkalla veterinär igår. Hon är nu under behandling, och kalven mår bra och spritter omkring.
Veterinären som var på besök till följd av att en ko drabbats av mastit.
Våra kor kalvar ute på betet, och jag vet att det finns massa tankar och funderingar kring det. Om det är någon fråga som du grubblar på, så får du gärna höra av dig. Det är onödigt att gå runt med obesvarade frågor som kan få svar.
Så här kan det se ut när kon har kalvat i hagen och tagit väl hand om sin kalv.
Klarar de verkligen kalvningen själva?
Ja, i de flesta fall klarar våra kor kalvningen alldeles själva. Vi håller dock koll med hög intensitet för att upptäcka om något inte går som planerat, då rycker vi självklart in och hjälper till.
Hur det kan se ut när vi kört fram behandlingsanläggningen.
Men hur gör ni då, när de är ute i hagen?
Det har inte hänt jättemånga gånger att vi har behövt hjälpa till under kalvningen, men när det behövts så ser lösningarna lite olika ut beroende på situation. Vid några tillfällen har vi kunnat gå fram till kon och hjälpa till att rätta till kalven som ligger fel, eller hjälpa till att dra ut den. Om det inte är möjligt så har vi en mobil behandlingsanläggning som vi kör ut i hagen med traktor. Sen har vi alltid en ”kalvnings-box” redo i bilen, där det finns en del tillbehör som kan vara bra att ha om något krånglar. Laddade pannlampor är också bra att ha.
Magnus plockar ihop grejerna efter att han har hjälpt en ko med kalvningen en sen kväll.
Hjälper ni kalven till juvret?
Nej, det klarar de själva. Under de första åren, så var vi väldigt snabba med att stötta upp kalven, för att vara på den säkra sidan. Med de erfarenheterna i ryggsäcken har vi lärt oss att det oftast är bäst att gå därifrån och låta ko och kalv sköta det där själva – det var flera gånger som vi insåg att det var vi, i våran iver att göra gott och få vara behövd, som orsakade problem som från början inte fanns.
Självklart håller vi koll att kalven slutligen hittar till juvret, och om den inte gör det, så går vi såklart in och hjälper till. Men tålamodet till den punkten har blivit avsevärt större med åren, vilket både kor och kalvar tackar oss för. Skulle dessutom kalven behöva hjälp för att den är för svag eller för att kon inte låter den dia, så ger det oss viktig information kring individerna inför framtiden.
Uppställning för frukost.
Men jag har en farbror som är riktig bonde, som jämt måste hjälpa sina kor med kalvningen – så jag tycker att det låter väldigt oansvarigt att ha de kalvande ute på betet!
Oansvarig vore att inte ge kon de bästa möjliga förutsättningarna till en trygg och lugn kalvning, där hennes nedärvda instinkter får ta sin plats. Oansvarigt vore om vi inte hade en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken, för att få fram individer som klarar av att sköta kalvningen själv ute på betet. Oansvarigt vore att inte ha en tydlig avgränsad kalvningssäsong, för att under den tiden kunna lägga mycket tid på tillsyn av djuren. Oansvarigt vore att inte ha en plan A och en plan B för hur vi agerar om något inte går som det är tänkt.
Åtminstone är det så som vi resonerar. Om jag skulle ha en flock som ständigt behövde hjälp i kalvningen, så hade jag frågat mig själv vilka andra beslut jag behövde ta för att det inte ska vara så. Men det är ju för att vi tycker att kon ska få möjlighet att klara kalvningen själv, och för att vi vill ha en vital och frisk flock som kan vitalisera ekosystemet året runt. Om jag inte vill ha det så, så behöver man ju inte fundera mer på det.
Vi agerar och resonerar på samma sätt vad gäller lamningen, där fåren också lammar ute på betet.
Några av årets lamm.
Vad menar du med att ni har ”en långvarig strategi kring hur vi bygger upp flocken”?
Med det menar jag att vi sparar inte på kor som inte klarar kalvningen själv, eller som andra anledningar inte får starka och friska kalvar, eller som själva inte är friska och vitala. Det kan kännas hårt för individen, men är viktiga beslut för välmåendet i flocken ur ett längre perspektiv.
Ko och kalv ganska snart efter att kalven har kommit ut.
Får man gå in i hagen och klappa djuren? De ser ju så snälla ut när ni är där och ser till dem.
NEJ! Du får inte gå in i hagen och klappa djuren. Kossorna gör skillnad på oss som de träffar varje dag, året om, och på andra människor. Korna har också en stark instinkt om att skydda sina kalvar från sånt som är främmande eller verkar hotfullt. Det är FARLIGT att gå in i hagen, och korna vill inte ha massa oknytt folk som springer omkring på deras domäner, på samma sätt som du troligtvis inte vill att det ska komma några okända kor och storma in i ditt hus eller i din trädgård. Så nej, du får inte gå in i hagen. Även om det är för att du ”bara ska ta en bild”.
Men du får mer än gärna titta på korna och kalvarna från utsidan av stängslet.
Ko som är beredd att försvara sin kalv, även fast du inget illa menar.
Till sist vill jag bara rikta ett starkt och varmt TACK till alla engagerade människor som hör av sig när de upplever att något inte står rätt till i hagen, eller som ser att någon kalvar eller något annat.
Det betyder väldigt mycket för mig och Magnus att ni är engagerade i djuren och deras välmående, och ser till att kontakta oss ifall något känns fel. Tveka inte att höra av er! Om det visar sig att det inte var någon fara på taket, så har vi ju iallafall fått en pratstund – och det är ju inte farligt tänker jag! Så ring, oavsett tid på dygnet.
073-65 96 671
Men nu är det dags att åka ner och se till djuren. Kanske blir det några fler kalvar innan dagen är slut? Vill man se mer av kalvarna och vad som händer om dagarna, så delar jag ibland filmsnuttar och händelser på Instagram och Facebook. Så följ SlaktarStina där om du inte vill missa något!
Det blev inga påsk-kalvar. Och inga lamm heller för den delen. Så väntan fortsätter.
Men regnet kom, äntligen. Det har varit oroande torrt ute i markerna, så ett par dagar med nederbörd var välkommet. Så vi drog på oss regnkapporna och flyttade lite djur.
Fläcken, kon som stod i sjukbox, är något bättre. Så vi fixade en egen hage till henne och väninnan, något som var mycket uppskattat. Då slipper de stångas och tampas med korna i den stora gruppen, men får ändå möjlighet att komma ut i landskapet. För oss känns det bättre att ha de ute i landskapet inför kalvningen, istället för att de ska stå i box. Men hur vi tänker kring kalvningen ska jag ta i ett eget inlägg nästa vecka.
Hur som helst så blev Fläcken och Nollfemman glada att återigen ha gräs under klövarna. Men det var inte det späda vårgräset som lockade mest efter att de hade skuttat ur sig glädjen. Det första de gjorde var att ställa sig vid en av björkarna och slicka i sig jord. Och ja, de har haft tillgång till salt och mineraler när de stått i sjukboxen. Och ändå. Att slicka i sig jord var det de valde att göra först. Oerhört intressant observation om du frågar mig, som är intresserad av komplexiteten i Livet och samspelet mellan olika organismer.
Men jag har ingen bra, detaljerad förklaring till varför korna valde att göra så. Den enda förklaring jag har – och kanske den enda vi behöver – är att korna behöver sitt landskap och landskapet behöver sina kor, om livskraften ska sprudla.
Och när jag säger livskraft, så menar jag allt det där som gör liv möjligt. Och de möjligheter som liv i sin tur bygger.
Vår livskraft koncentrerades mycket runt korna under påskhelgen. Förutom att fixa hage åt Fläcken och Nollfemman, så flyttades även ungdomsgruppen till andra marker och tjurarna fick också en ny hage. Syftet med att flytta djuren är flera, men ett av dem är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för växtligheten.
För att skapa bra förutsättningar för växtligheten, så behöver markerna både närvaro av betande djur, därefter frånvaro av betande djur och det hela i en bra kombination där tiden är en avgörande faktor. Både tiden som djuren har tillgång till marken, men framför allt den tid som växtligheten sen får återhämta sig innan betande djur återigen är tillbaka. Och så vart i växtsäsongen man befinner sig. Och hur livet ser ut i övrigt. Och så vädret. Och det hela kulminerade i att det var dags att rotera grupperna.
Men man behöver inte göra så här, flytta djur och hålla på. Det beror ju på om man tycker livskraften är viktigt. Tycker man inte det, så är det fritt fram att ta bort djuren i landskapet och låta maskiner, diesel, kemikalier och handelsgödsel ta plats istället.
Men det är inte så vi vill jobba, och det är inte det landskapet som vi vill lämna efter oss. Vi vill skapa förutsättningar till liv. Rent vatten, biologisk mångfald och välmående matjordar. För oss som lever här nu, och de som kommer efter oss. Så vi fortsätter att flytta djur.
Men nu återgår vi till att vänta på kalvar och lamm. Inget är som väntans tider.
Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.
I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.
Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.
Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.
Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.
Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.
Men nu ligger allting framför oss.
Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!
Just nu har vi en ko som står i sjukbox. Eller egentligen är de två, men de ena är där enbart i egenskap av stöttande väninna. Hur stöttande hon egentligen är, kan man dock reflektera kring, men Fläcken slipper i alla fall vara ensam.
Att någon ko står i sjukbox är inte så vanligt hos oss, men det händer med jämna mellanrum. Anledningen den här gången var att Fläcken, som kon heter, var väldigt ömfotad en morgon och hade besvärligt att gå. Alltså ingen hälta, som det blir när de har ont i ett ben, utan mer ett stört rörelsemönster som bevittnade om att hon hade ont. Så vi kopplade på boskapsvagnen och åkte iväg och hämtade hem henne till vindskydden.
Kossan Noll-femman och Fläcken på plats i sjukboxen. Eller VIP-avdelningen som vi också kallar det.
Vi tar alltid med ett djur som sällskap, så att ingen ska vara själv. Det skapar onödig stress hos djur som vill leva i flock, och det vill kor. Men det kan vara bra att se till att det är två djur som går bra ihop också, eftersom de kommer stå på en begränsad yta. Vi skulle exempel aldrig tagit med Poccahontas, Älva, eller Fia i kombination med Fläcken. De alla är helt enkelt lite för starka karaktärer för att samsas på den lilla yta som en sjukbox ändå blir.
Eller liten och liten, djuren står inte inträngda så att de inte kan röra på sig. Men det är en liten och begränsad yta i jämförelse med vad de är vana med när de rör sig ute i landskapet. Vindskyddet som vi har som sjukbox är en båghall, 6×6 meter som är upphalmad, och sen har de en yta framför den där det finns vatten, mat, salt och mineraler.
Fläcken vid maten – gissa hur hon har fått sitt namn?
Fläcken kändes väldigt nöjd när hon fick komma hit. Det är inte många steg hon behöver gå för att äta, dricka och sen gå och lägga sig i halmen för att idissla. Perfekt om man har ont i klövarna. Hennes väninna, Noll-femman, är inte riktigt lika nöjd då hon har mer studs i kroppen, men det går ingen nöd på henne.
Vad är det för fel på Fläcken?
Det vet vi inte med säkerhet. Hon har inte feber, är inte svullen, har inga sår, sprickor eller annat fysiskt tydligt avvikande och klövarna verkades i höstas. Och hon äter, dricker och idisslar som hon ska. Men hennes rörelsemönster avslöjar att hon har ont i flera av klövar när hon går. Fläcken är högdräktig och ska snart få sin tredje kalv, så av den anledningen vill vi inte hissa upp henne i en klövverkarstol, som är det som krävs om vi ska kunna göra en ordentlig bedömning och en eventuell åtgärd. Och att ställa henne i en vanlig behandlingsbox för att se över klövarna, skulle innebära en risk för att hon lägger sig ner och då kan det bli ett helvete att få ur henne därifrån.
Så i samråd med veterinär och klövverkare, så har vi beslutat att låta henne stå kvar i sjukboxen så hon inte behöver gå så mycket och inte heller behöver tampas med de andra korna i flocken. Och så länge hon verkar må bra av det, och ingenting annat tillkommer, så är det den åtgärden som vi gör i dagsläget. Om problemet kvarstår när hon kalvat, så får vi ta hit klövverkare då.
Dock upplever jag att hon långsamt blir bättre. Låt oss hålla tummarna för det. Och nu börjar nedräkningen för kalvningen – om ett par veckor kör det igång! Alltid lika spännande!
Det drog igång med besked. Våren. PANG så var all snö borta, ljuset var tillbaka och både puls och andning omvandlades till något snabbt, kort och kaninaktigt.
Vårstressen. Den där känslan som drabbar mig när marken ligger bar och solen avslöjar varenda spindelnät och dammtuss som vintermörkret har gömt. När det från ena dagen till den andra finns tusen saker som behöver göras, och jag vet knappt vart jag ska börja och blir nästan lite lamslagen av alltihop och vill mest lägga mig under täcket ett par månader till.
Men det gör jag ju såklart inte. För jag har lite svårt att sitta still. Så jag försöker göra alla tusen sakerna samtidigt, och blir dum i huvudet på köpet. Dum i huvudet på det sättet att egentligen ingenting blir riktigt gjort och som egentligen leder till att det blir ännu mer att göra i slutändan. Och inte mår någon bra utav det heller. Varken jag eller resten av familjen. Möjligtvis mår jag bra just i stunden, just i känslan att få stick ner handen i jorden. Just i stunden att få dra ett stängsel och se korna som börjar svullna inför kalvningen. Men däremellan – totalt kaos i huvudet och en ständig kaninpuls. Som att vara jagad. Av våren.
Och jag vet att snön försvann tidigt i år. Så egentligen har jag mer tid än vanligt att få vissa saker gjorda. Men det är som Pavlos hundar – bar mark drar igång någonting inom mig. För jag vet vad som kommer. Vad som ligger framför. Som att med skräckblandad förtjusning stå högst upp i en bergochdalbana, och veta att nu åker vi. Och det är bara att hänga med.
Det drabbar mig, varje vår. Men nu har jag hållit på tillräckligt länge för att se det återkommande mönstret av hur min känsla av ”tusen saker som måste göras” sätter käppar i hjulet för både det ena och det andra. Och när man blivit medveten om det, så kan man jobba fram strategier för att göra situationen bättre.
Så jag jobbar på det. Och det går emellanåt riktigt bra. Och sen går det inte alls. Och sen går det bra igen. Och sen går det inte alls. Men det gäller att inte ge upp, utan att strävsamt sträva på mot den förändring man vill se. Så jag anstränger mig för att bryta gamla beteenden som inte är fördelaktiga. För att hitta strategier som gör att jag kan möta allt det som händer när våren kliver in. Strategier för att stå stadigt, i kropp och själ, även när vårens vindar börja blåsa.
Jag tänker inte ge upp. Möjligtvis kan jag behöva byta eller förändra en strategi om jag märker att det inte leder mig dit jag vill. Men det gäller att nöta på. Nöta på, observera, reflektera och justera. Och sen repetera. Nöta på, observera, reflektera och justera. Kanske är det den viktigaste vuxenlärdomen ändå. Att det är så resultaten kommer. Oavsett om det handlar om förmågan att planera, att få bättre fysik, bättre mentalt välmående eller att hålla krukväxter vid liv. Så nu nöter jag på. För att klara av att möta våren utan att bli dum i huvudet.
Sista dagen i januari. Det är en haltande vinter, men här uppe på berget är det stabilare. Det spekuleras kring fler vindkraftsparker i kommunen. Jag vill banka huvudet i en gran och skrika högt. Men det löser sällan problemen.
I början av 1900-talet så stod det ett vindkraftverk på vår gård. Det försörjde flera hushåll med den el som behövdes då. Människorna gick hit och laddade batteriet till sin transistorradio.
Kraftverket var nedplockat när vi kom hit, men rotorbladen står i ladan. De är kortare än mig, men det räckte till då. Idag är läget något annat. Och det finns så mycket att säga om det, och samtidigt ingenting.
Så jag säger som Albert Einstein; ”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; men jag är inte säker på det andra.”
Om tre månader drar kalvningen igång. Solen värmer och småfåglarna har börjat sjunga. Djuren har börjat barka, och det må se ut som att allting fortfarande ligger i vintervila. Men det har börjat nu. Det har börjat nu.
Idag sjöng småfåglarna! Vädret må vara grått och fuktigt, men idag ackompanjerades arbetet av fåglarnas kvitter, bland de bara trädens grenar. Det är alltid lika fantastiskt, varje år, när den här brytpunkten kommer. Brytpunkten när fågelkvittret återtar ljudkulissen. När jag vet, att härifrån nu, så kommer det bara att öka. Och öka. Ett smygande crescendo i naturens egna symfoni. Som tilltar, med färger och former, och som når sin kulmen med vinden i lövklädda trädkronor och regnet som dånar och en sol som aldrig vill gå ner. Det här där vi är nu. Alldeles i början. När symfonin försiktigt och stegvis drar igång. Med hela konserten framför oss.
Det är en speciell dag, den här fågelkvitter-dagen. Det är en speciell känsla som kickar igång inom mig, när ljudet kommer för första gången efter vintern. Något ljust och hoppfullt. Och det behöv just nu.
Det finns en trygghet i, att småfåglarna återkommer. Hur deras årscykel fortsätter att rulla, hur deras drifter kickar in, och hur deras mening här på jorden inte låter sig överskuggas av mörka nyheter. De återkommer. Så länge det finns mat, så länge det finns någonstans att bo. Så länge som deras omgivning inte är förgiftad av en mänsklighet i hybris, så finns småfåglarna där. De sjunger sina sånger. Söker sig en partner. Uppfostrar en avkomma. Och sen börjar de om. Äter, matar, skiter, andas. Lever. Ovetandes om att det finns ekonomiska system som riskerar att crasha, Ovetande om att det finns metaller som är värda att offra liv för. Ovetandes om att deras egna liv är ovidkommande och värdelösa, när mänskligheten är på jakt efter snabba pengar och mer energi. Eller så vet dem om allt det där, småfåglarna. Men har förstånd nog att förstå, vad som är viktigt på riktigt.
Hur som helst så blev jag så glad idag när jag hörde dem. Som att återse en saknad vän.
Lördag morgon. Barnen sover och Magnus har åkt ner på byn för att se till djuren. Det är 2 grader varmt, slaskig, blåsigt och fortfarande mörkt. I kaminerna brinner elden. Inte för att det behövs när vädret är så milt. Men det behövs för känslan av lugn och trygghet. Vi eldar varje morgon nu för tiden.
Idag ska vi flytta några kor häruppifrån Kullen, ner till den andra kogruppen i byn. De behöver vila och återhämtning innan det är dags för nästa omgång kalvar. Fjolårskalvarna snuttar fortfarande med god aptit, och medan de börjar se ut som fläskiga köttbullar, så börjar kornas hull minska. Det blir några muiga dygn här hemma när tjurkalvarna tvingas möta den bistra verkligheten där det inte går att snutta runt på juvret i tid och otid. Korna å andra sidan, kommer uppskatta lugnet som det innebär att inte har en stor tjurkalv som ska ha mat i tid och otid. Dock kan det nog bli lite rörigt nere i Norrbo ändå, eftersom två av korna som kommer ner är starka individer som kräver sin plats. Älva och Fläcken.
Älva i mitten, och Fläcken till höger.
Älva har en tråkig barndom i sitt bagage, med en mamma som inte ville ta hand om henne. Hon föddes en tidig morgon i april, när aprilvädret var som värst med blötsnö och vindbyar. Där, mitt ute på ett gärde, låg hon blöt och ensam. Kossan som fött henne låtsades som ingenting, men avslöjades av kroppens biologiska tecken. Jag fick hjälp att bära in den lilla krabaten i ett vindskydd, och sen tvinga dit kossan. Och sen påbörjades jobbet med att få kon att ta hand om kalven. Det var många känslor, några gråa hår, kladdig sirap, mycket tid och väldigt lärorikt.
Tillslut, efter många turer fram och tillbaka, så tog kon motvilligt hand om lilla Älva. Det var inga överflödande moderskänslor, men Älva fick åtminstone äta. Den kon åkte på slakt samma höst. Och jag vet att vi velade länge, om Älva ens skulle få chansen att vara kvar, oroliga för att bristen på moderskänslor och vilja att ta hand om kalven skulle gå i arv. Tillslut bestämde vi oss för att hon skulle få en chans, och tur var väl det. Hon är en exemplarisk ko. Om än med mycket personlighet och behov av att ta plats.
Ko och tjurkalvar under granar.
Så det återstår att se vilket drama det blir nere i Norrbo. Så länge ingen bryter benet, eller på annat sätt gör sig illa i uppgörelsen om hiarkin, så är jag nöjd. De får gärna hålla sig innanför stängslet också, när jag tänker efter.
Om vi nu kommer till skott. Regn och plusgrader på vintervägar där snön är kompakterad, kan snabbt bli till isbana utan dess like. Det i kombination med djurtransport, kan bli en lite väl spännande aktivitet. Så vi får se hur dagen utvecklar sig. Kanske behöver vi justera planen, det är ju inte så sällan det blir så i den här verksamhet.
