Är det något som jag vet, så är det att landsbygden är ett fantastiskt nätverk av resurser i form av människor. Jag vet också, att det finns de som äger hus, men som inte riktigt vet vad man ska göra av det. Ibland kan det handla om att man ärvt något och sedan inte hunnit tänka längre. Ibland är det för att man är mån om att det hamnar hos rätt människor, oavsett om man ska hyra ut eller sälja.
Och nu tänkte jag att vi tar och testar det här nätverket av kontakter. Ni vet, nån som känner nån, som känner nån och helt plötsligt så har man pusslat ihop fler människors behov till en enda stor och glad lösning!
Jag har inget hus eller gård som jag kan göra tillgängligt. Men jag har två fantastiska människor med hjärtat på rätt ställe som söker hus eller gård i Grangärde med omnejd.
Ni har säkert sett att jag ibland har haft hjälp av Mathias när jag jag varit ute bland djuren och ute på markerna? Och det är Mathias och hans sambo Rebecka som nu ser över möjligheterna att slå ner sina bopålar i Grangärdebygden. Så här skriver de själva;
”Vi är Mathias och Rebecka, en nordmann og ei dalkulle på 28 år som i dag bor i en hyresrätt i centrala Ludvika, men som lengter ut til livet og samverkan på bygden. Vi söker därför et enklare hus/gård i Grangärde-traktene, med tillhörande mark för odling och småskalig djurhåll. Befintliga ressurser som egen brunn/vattenkilde, jordkällare, vedspis, fruktträr och bärbuskar är ett stort plus.
Denna söknaden er et försök på att nå ut til en potentiell säljare, som söker efter de rätte människorna att ta över. Hyresavtal kan också vara av interesse.
Om du eller noen du känner sitter på något som passar til denna beskrivningen, ta gärna kontakt med mig på tlf. 0793570178 eller min mail christensenhagen@gmail.com så pratar vi vidare. Vi önskar att flytta så snart som möjligt!”
Känner du att det här kan vara intressant, eller du vet någon som borde komma i kontakt med Mathias och Rebecka? Hör av dig! Kanske är det en match, kanske är det inte det – men ta kontakt och undersök möjligheterna!
Jag lämnar mina varmaste rekommendationer och önskar att jag själv vore den som kunde ge dem möjligheterna att bosätta sig här. Låt det här inlägget bli en liten pusselbit åt rätt håll. Och låt nu internet, sociala medier och landsbygdens djungeltrumma visa sig från sin bästa sida.
I veckan när jag besökte den lokala mataffären så blev jag stoppad av en man. ”Är det du som har hand om korna?” Därefter vet man aldrig vad som väntar.
Det kan följas av en avhyvling kring att vi sköter det hela så in i helvete dåligt, eftersom vi inte gör som normen. Eller så kan det vara en hyllning över att vi sköter det hela så himla bra, eftersom vi inte gör som normen. Det är alltid en spänning att invänta vart samtalet tar vägen. Så och den här gången.
Mannen berättade att han besökt sitt barndomshem i somras. Ett hus som han genom sitt liv spenderat mycket tid vid och som ligger alldeles intill de marker som vi fått förtroendet att förvalta. I somras hade dock den välbekanta miljön kryddats av ett intensivt ljud han inte hört förut. Det visade sig vara Kornknarren och detta gjorde honom glad! Glad över att den fågeln hittat hit och att vi skötte markerna på ett sådant sätt så att den ville hitta hit. Och det var det han ville berätta. Och att han sett att det vi gör, som ju är lite annorlunda, gör skillnad. På ett bra sätt. Och den här gången för Kornknarren. Så han hade tänkt på det sen i somras. Att han ville berätta det här för oss. Och idag korsades våra vägar på den lokala mataffären.
Jag blir så glad när jag får ta del av sådana här observationer. För det, mina damer och herrar, är bättre än vilken annan uppsnackad certifiering i världen! När människorna som vi delar landskapet med, märker hur det blir mer liv. Och hur det bjuder in till fler former av liv. Som Kornknarren. Det är den bästa och starkaste bekräftelsen på att det vi gör om dagarna, leder åt det hållet vi vill. Så tack för att ni delar med er! Tack för att ni är vårt viktigaste certifieringsorgan!
Jag blir bara än mer peppad på att få dra igång ännu en växtsäsong. Ännu en möjlighet till att ta beslut som leder oss åt det håll vi vill. Att lära av våra erfarenheter. Och bygga starka förutsättningar till liv, för alla de som bor här – nu men framför allt för kommande generationer. Människor och fåglar. Kräldjur och kärlväxter. Rötter, gräs, mikroliv och fjärilar. Humlor, kor, blommoroch skalbaggar. Allt hör ihop i en komplex väv av liv. Och allt vi vill är att få vara en starkt och positiv kraft i den väven. För de som lever här nu, men framför allt för de som kommer efter oss.
Att lämna över ett landskap till nästa generation som ger stabila förutsättningar till liv, borde vara det enda som intresserar mänskligheten. Tyvärr är det inte alltid så.
Tyvärr är tidsperspektivet sällan längre än en mandatperiod eller en kvartalsrapport. Och framgång räknas enbart i ekonomisk kapital och spekulerad värdeutveckling. Inte i välmående, fågelarter, rent vatten och jordens bördighet.
Låt oss ändra på det. Kornknarren kan vara ett steg på vägen.
Huvudet är rörigt och själen är rastlös. Jag sätter på mig pjäxorna och kastar mig ut med hunden hack i häl. I vedboden står skidorna och medan jag knäpper på dem så hinner jag se tusen saker som behöver göras på byggnaden. Livet med gård – du blir aldrig klar och det är lika bra att lära sig leva med den insikten.
Jag grabbar tag i de äldsta stavarna. De där med stora runda trugor, som funkar där snön är opreparerad. Gjorda i trä, och med en skinnrem runt handleden. De som skulle förmultna och bli till jord om jag lämnar dem här i skogen. De som är gjorda av det som finns här i skogen. Jag tänker på det när jag skidar iväg. Hur väl de funkar, och hur enkelt de kan återgå till jord. Helt utan återvinningsindustri. Jävligt omodernt med andra ord. Bakåtsträvande och fullständigt fritt från innovation. Idiotiskt. Varför skapa något som kräver små resurser, när det är resursutnyttjandet som bygger vårt samhälle? Varför bygga ett samhälle som kräver små resurser, tänk på all arbetslöshet det skulle skapa? Alla problem som inte skulle behöva lösas? All teknisk innovation som inte skulle behöva utvecklas?
Jag är en aning ironiskt. Kanske börjar jag också bli gammal och bitter. Det kvittar. Säkert är jag lite dum i huvudet också som inte fattar hur ett ökande behov av mer energi och mer resurser ska lösa problemet att mänskligheten nyttjar för mycket energi och för mycket resurser.
Jag stakar på genom orörd snö. Frenetiskt för att få ur energin i kroppen. Meditativt och taktfast stöter de omoderna stavarna i snön och tar mig framåt. Ljudet. Av skidorna mot skaren, av pjäxorna som far genom nysnön ovanpå, stavarna som spjärnar och tyg som nöter mot tyg när ben och armar pendlar.
Här finns inga preparerade spår. Men det finns skogsbilvägar som inte plogas, och milslånga vidder med snö. Och en energi och vilja att ta sig fram.
Tillslut når jag sjön. Träden är täckta med snö och allting är stilla. Här är det fullkomligt tyst. Jag stannar. I öronen susar blodet som pumpas runt i min kropp, jag hör ljudet av mina egna hjärtslag. Du-dunk. Du-dunk. Det här är en av de få platser som är så tyst, så att det enda jag hör är livet inom mig. Det är en fullkomlig upplevelse som jag står kvar i, tills kylan når min svettiga kropp och jag vänder om för att skida hem.
Väl hemma så är tankarna sorterade och själen nöjd. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske räcker det med att bara vara Kristina?
Den där känslan att få sova tills kroppen vaknar av sig själv. Den gav jag mig själv idag. Det är en mycket fin känsla. Att vakna och känna att man inte vill sova mer. Att vakna och känna att kroppen vill ut. Att vakna och känna att, nu, nu vill jag ta tag i vad den här dagen har att erbjuda!
Det är sportlov och i kombination med att barnen blir äldre och allt mer självgående, så möjliggör det för sådana utsvävningar som att sova tills kroppen själv väljer att vakna. Det innebär också att vardagens rutiner sätts ur spel av andra anledningar, så man kan behöva göra jobbet hos djuren med pannlampa och tröttheten hängande över sig. Men det är lugnt. Balansen där emellan är det viktiga.
Jag föredrar att arbeta hos djuren i dagsljus. Mest för att det ger mig bästa överblicken över flocken. Det är enklare att läsa in deras mående och humör i dagsljus, än med en pannlampa riktad i var och ens nylle. I dagsljus ser jag mönstren i gruppen och dess beteende på ett annat sätt. Men ibland kräver omständigheterna pannlampa och obekväm arbetstid. Det har varit några sådana dagar under den senaste tiden. Det har varit helt självvalt och har vägts upp av anledningen. Men idag ska jag möta djuren i dagsljus. Med en kropp som fått vakna när den själv ville. Det blir en fin dag.
Himlen är grå och minusgraderna fåtaliga. Men i ljudkulissen har fåglarna börjat ta plats igen, och när solen letar sig fram, så droppar det från taken och ögonen kisar. Det är en tacksamhet att få arbeta ute, och uppleva de små skiftningarna som sker, vecka för vecka. Om ett par månader börjar kalvningen.
Det är en orolig värld och lite vad som helst kan hända känns det som – inget vet vi om framtiden. Det enda som vi vet, är att vi kommer att behöva mat, om vi – oavsett allt – ändå tänker att vi ska leva. Så jag tänker, att vi behöver prata om det. Maten.
Under första och andra världskriget så undveks svältkatastrof i Sverige till stor del av livsmedelsransonering och möjligheten till inhemsk livsmedelsproduktion. Men jordbruket såg väldigt annorlunda ut då, mot vad det gör idag.
Gårdarna som var verksamma då, var små och byggde till stor del på kretsloppsjordbruk och kunde framställa råvaror av arbetskraft och resurser som fanns i deras direkta närhet.
Dagens gårdar är större och mer specialiserade, och kräver resurser som bygger på global handel. Verksamheten på dagen gårdar bygger på att det finns tillgång til bränsle, mineralgödsel, el, insatsmedel, reservdelar, utsäde och digitala verktyg – resurser som ofta behöver transporteras över landsgränserna eller har sitt säte där någon annan regering styr.
När du hör att Sverige är självförsörjande till 50%, så bygger det på att alla de här flödena fungerar. Att världens ledare är sams och överens, att handelsavtal följs, att vädret är stabilt och att ingen blockerar eller förstör uppförd infrastruktur för att transportera runt resurserna och sedan råvarorna.
Fram till slutet av 1990-talet bedrev jordbrukspolitik med självförsörjning som mål. Därefter lades det ansvaret ut på företagen i livsmedelskedjan. Företagen i livsmedelskedjan har inte haft som mål att stärka livsmedelsberedskapen för Sverige. Företagen i livsmedelskedjan har som mål att göra vinst.
Våra svenska bönder, de som förväntas leverera råvaror till företagen i livsmedelskedjan, har varit och är pressade till effektivisering och rationalisering när de ska förhålla sig till världsmarknadspriser och global konkurrens, samtidigt som de ska förhålla sig till Sveriges välutvecklade regelverk kring livsmedelsproduktion. Utveckling som har lett till färre och större gårdar, som är än mer beroende av digital teknik, importerat utsäde, fossila bränslen och importerad kemi i form av både konstgödsel och växtskyddsmedel. Många gårdar har lagt ner.
Från andra världskriget fram till millennieskiftet, så fanns beredskapslager av livsmedel och olika insatsvaror i syfte att minska sårbarheten. Dessa lager är avvecklade och finns inte längre.
1914 behövde en gård försörja 11 personer. Motsvarande siffra 2023 var 187. Då, 1914, kunde vi driva en gård utan importerade insatsvaror. Kan vi det idag?
Vågar vi lita på att möjligheten till import kvarstår lika friskostlig och smärtfritt som under de senaste decennierna?
Min egna slutsats är; även fast butikshyllorna i matbutikerna är fyllda idag, så kan de gapa tomma inom ett par veckor. Den i nutid omtalade köttbristen är verklig i dagsläget, och den är bara ett tidigt symptom på vad som komma skall, om det inte omgående tas krafttag för att förändra Sveriges livsmedelsproduktion.
Så hur vill vi ha det med maten? Vad tänker du?
(Den här texten är baserad på info från broschyren ”Om krisen eller kriget kommer – till Sveriges lantbruksföretag”. Vill du läsa den i sin helhet så finner du den här.)
Dags att sammanfatta 2025! Känns jättekonstigt, har precis lärt mig att det är 2025 och nu är det helt plötsligt 2026? Hur som, här kommer den årliga sammanfattningen.
Kopussar.
Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut? Sett en stor snok som åt upp en padda. Bjöd in till dra-ris-kalas. Odla potatis i samarbete med andra, med maskinell upptagning dessutom! Varit tonårsförälder. Publicerade ett youtube-klipp. Blev moster. Instruerat skolbarn i hur man gör smör. Låtit veterinär dräktighetsundersöka en ko. Varit på kurs där majoriteten av deltagarna hade manikyrerade naglar. Köpt merch från en artist jag gillar.
Genomdrev du någon stor förändring? Sålde fåren. Kanske kommer det åter igen finnas en fårflock i vår ägo, men den tiden är inte nu. Jag kommer framför allt sakna lamningen och fårens tillgivenhet. Jag kommer även sakna möjligheten att ha ett gäng får att beta med, de är liksom ett annat verktyg i landskapet än ett gäng nötkreatur. Som en annan pensel att måla med.
Utöver det har jag inte gjort så stor förändring. En del förändringar sköter sig själv.
Lamm.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Min syster har blivit förälder och jag är entusiastisk moster! Min bror fick barn ungefär samtidigt som jag, och då var det fullt med småungar överallt. Jag var mitt uppe i småbarnsåren, byggde ut både hus och lantbruk och hade svårt att ta till mig det fantastiska i en liten bebis som föds och utvecklas. Men nu var det några år sen, och med den distansen i kombination med insikten om att jag själv inte kommer föda fler barn, så är det lätt att bli överentusiastisk moster. Tack för den möjligheten.
Vilken dag från år 2025 kommer du alltid att minnas? Det finns flera. En kall dag när jag kollade på när min barndomsvän uppträdde med ett danssolo i Falun. Jag hade med mig min dotter och hade en mycket fin kväll tillsammans med min vän och hennes familj som jag inte träffat på många år.
Helgen i Västerås tillsammans med mina syskon och deras familjer. Vi har sedan några år tillbaka slutat att köpa julklappar till varandra, utan hittar istället på något att göra tillsammans. Kan varm rekommenderas! Uppskattas av både vuxna och barn!
Kurs- och kontroll-dag med länsstyrelsen och veterinär från Gård & Djurhälsan.
Kursdagen som Länsstyrelsen Dalarna ordnade hos oss, med anledning av utedriftprogrammet. På plats var veterinär från Gård & djurhälsan, och flertalet människor som är nyfikna på att ha nötkreatur utan ligghall. Veterinären föreläste och jag berättade om vår verksamhet och sen kollade vi in den i praktiken. På frågan om svårighet att få upp kräm i stängslet vintertid, så svarade jag att det var inget problem – våra djur hade aaaaaaaaldrig rymt på vintern. Varpå telefonen ringde som tokig eftersom tjurarna gett sig in i grannen växthus… De hade alltså gått utanför hagen. Till mitt försvar hade en gran fallit över tråden och aggregatet hade gått sönder. Det blev en intensiv eftermiddag att åtgärda problemet.
När min son klippte sig hos frisör för första gången på mycket länge, och ur frisörstolen klev en kopia av min far i unga år.
Dra-ris-kalaset. Sån oerhört fin känsla att så många slöt upp och gav av sin tid! Det oöverstigliga omvandlades till en fin vårdag med mat, fika och umgänge. Förväntar mig att många kopierar konceptet – Vi vill inget hellre än att hjälpa tillbaka!
Och däremellan så kommer jag minnas en mycket fin vardag. Stunderna med barnen i köket, bland djuren och ute i landskapet. I rörelse och lärande och utforskande. Det dagliga arbetet med djuren – själv och tillsammans med andra. Människorna omkring och det landskap vi delar.
Vardag.
Dog någon som stod dig nära? Vår katt Jupiter försvann under hösten, troligen har hon blivit mat åt något rovdjur i skogen. Jag kallade henne spök-katten, eftersom hon flertalet gånger skrämde mig genom att hoppa upp på fönsterrutan i det rum jag befann mig, för att kommunicera att hon ville in. Jupiter var en väldigt kelig och pratig katt, så det har blivit ett rejält tomrum hos hela familjen.
Även några betydelsefulla personer i min omgivning har gått bort under 2025. Människor som stöttat oss, på olika sätt och genom olika skeenden i livet.
Vikten av en tidig plantering innan ängarna börjat blomma.
Vilka länder besökte du? Har traditionsenligt stannat i Sverige. Men var till Stockholm två gånger och Falköping en! Har inget behov av att göra större utsvävningar än så just nu. Men i hemlighet drömmer jag om att besöka Savory-hubben i Zimbawe.
Bästa köpet? Barfotaskor för alla tillfällen. Har knappt haft ont i varken fötter och rygg efter det. I kombination med välinriktad träning, så klart. Något ska jag ju ha min fysioterapiutbildning till.
Och en klassisk sax i rostfritt stål, som jag hittade på loppis för en femma. Ni vet, en sån där med riktigt saxljud, som liksom skär i luften. Oerhört fin kvalité – den kommer vara med mig resten av livet, vilket är precis det jag eftersträvar när jag köper en kökspryl.
Arbetsredskap och barfotaskor.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att bli moster.
Livet, så som det är nu, i all sin komplexa enkelhet. Jag älskar vår vardag. Jag älskar livet som vi har byggt. Det är inte alltid lätt, och det passar oss perfekt. Nästan så jag skäms emellanåt. Men bara nästan. Det finns många beslut som hade kunnat ta oss någon annanstans. Men vi är precis här, och jag kan inte tänka mig en bättre tillvaro.
Barnens kreativitet som plötsligt dyker upp där man minst anar det.
Miniorerna och andra småfigurer som har invaderat mitt växthus.
Kaffe på kökssoffan hos mina vänner, med arbetskläder och ruffsigt hår.
Att dansa. I köket. I skogen. Och åtminstone en kväll ute på en dansbana. Tack till er som drog med mig!
Fotboll. Jag spelade fotboll fram tills jag var typ 22, och fotbollen har varit en avgörande del av mina tonårsår, men därefter har intresset legat på is, både att titta och att delta. Men så halkade jag in att hjälpa till med min dotters lag, och blev helt golvad av hur dessa tjejer väckte igång min fotbollsglädje! Kan jag ge dem en liten gnutta av allt det som mina forna ledare och lagkamrater gett mig, så är jag mer än nöjd.
Fotbollströjor på tork
Saknade du något under år 2025 som du vill ha år 2026? Ett par mjölk-kor. Ett par trasmattor som är måttanpassade efter min kökssoffa. Möjlighet att besöka en Maxida konsert. En respektfull och mogen politisk dialog.
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit ner allt det där som jag är för feg för att skriva ner. Och att jag vågat dela med mig. Jag är en idiot som sätter mina egna hinder – låt mig förklara. Om jag leker med tanken att jag skulle dö om en vecka, så är det bara en sak som hugger till inom mig av ånger – och det är att jag inte gett plats för alla formuleringar i mitt huvud att komma ut.
Djur och ängar.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Hängt på anti-social-medier. Jag hatar dem, samtidigt som det finns några intressanta nyckelpersoner som jag gärna vill följa. Problematiken uppstår just därför, då jag gärna vill följa några få personers kloka inlägg men eftersom appen är konstruerad för att hi-jakka hjärnan, och suga upp all din uppmärksamhet – så fastar jag i skit som egentligen ger mig noll och som hindrar mig från att göra sånt som betyder något – skapa minnen, mening och betydelse. Samtidigt delar jag själv en del, och ser en funktion i att få ut vad och varför vi gör det vi gör. Och detta funderar jag väldigt mycket på just nu.
Hur tänker ni andra? Är 2026 året som vi skiter i anti-sociala-medier och hittar bättre sätt? Eller har ni hittat strategier för att inte sugas upp i ständigt dopamin-påslag? Låt oss hjälpa varandra framåt!
Ko i kvällningen.
Favoritserier från året som gått?
Har upptäckt ”Bäst i test” tillsammans med familjen. I övrigt har jag inte kollat så mycket.
Bästa boken du läst i år?
Den viktigaste: Till växten – en kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Hon har även gjort en podd-dokumentär som heter ”I tomaternas skugga”, du hittar den på en vanlig streaming-tjänst. Tycker även att du ska söka upp henne som Growing__thoughts på Instagram eller substack. Hon har många viktiga kunskaper och insikter att delge!
Annars har jag plöjt en hel del romaner som utspelar sig i och runt första och andra världskriget. Har speciellt uppskattat romaner med verklighetsförankring och funderat över paralleller till den tid vi befinner oss i nu. Hur vardagen och matförsörjningen fungerade. Om medias rapportering. Om neutralitet och politiska spel och eftergifter som inte når befolkningen. Om personer som blir idiotförklarade, smutskastade och även förintade när de försöker sprida information som inte är så smickrande och för olika maktinstanser.
kor, kalvar och gräs som börjar grönska.
Största musikaliska upptäckten?
Maxida Märak – är helt såld. Texterna, soundet, budskapet. DET HON GÖR! Sådär så jag köpte ett par merch-tröjor tillochmed! Brukar inte köpa sånt, men eftersom Maxida löst det hela med att anlita ett företag som inte säljer nyproducerat, utan istället återanvänder kläder och gör tryck på, så kände jag att här ville jag bidra. (www.dvalastore.com) Favoritlåtar; Rebell, Graven, Nu brinner ängarna, Backa bak.
Laleh – lyssnade på radio, en väldigt tidig vårvintermorgon när jag och Magnus skulle få fram en nedblåst gran. Det spelades en ganska okänd låt med Lahle och några av hennes rader träffade mig rakt i själen som en slägga. Så där så det fysiskt kändes i kroppen. Behövde avbryta allting för att leta upp låten på en streamingtjänst och sen sätta på repeat. Sen började jag noggrant lyssna på fler av hennes texter och undrade hur fan jag kunnat missa hennes genialitet.
Vinterdag på berget.
Vad var din största framgång på jobbet 2024? Stabiliteten. Lugnet. Vi har levt det här livet några år nu, och vet att vi löser det som uppstår. Det kan vara jobbigt både fysiskt och mentalt i stunden, men vi reder ut det. På ett eller annat sätt. Och den insikten, och den känslan som den insikten ger, är guld värd.
Största framgång på det privata planet?
Insikten om att det spelar ingen roll hur jag anstränger mig – de som vill hitta nedvärderande ord om mig, kommer alltid att göra det. Så jag kan lika gärna sluta anstränga mig och bara vara mig själv. För det är good enough. Och för de som inte tycker det, så kan de vända sig någon annanstans. Intelligensmässigt så är ju det här ingen nyhet, men 2025 var året då jag kände det fysiskt, ut i varenda cell i kroppen. Och kände mig lugn med det. Det tog bara 39 år.
Björkar, vinter och det sköra dagsljuset.
Största misstaget? Skulle vara det där med att skrävla på om djur som aaaaaaaldrig varit utanför stängslet. Karma kom och bet mig i röven, kan man säga. Det är lätt att bli vidskeplig när man sysslar med lantbruk.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Lika glad som förra året. Men mer harmoniskt.
Vad spenderade du mest pengar på? Fordon. Usch och fy.
Något du önskade dig och fick? Kontinutet. Flera personer som lyfter bräckligheten och idiotin i vårt livsmedelsystem. En egen jordkällare.
Jordkällare under uppbyggnad.
Något du önskade dig och inte fick? Mjölk-ko. En vändning i hur världen utvecklas. Ett bra samtals-klimat, oavsett åsikt.
Vad gjorde du på din födelsedag 2025? Åkte bil med vänner ner till ett vårigt Falköping, där Regenerativt Sverige hade sitt årsmöte. Vänner som dessutom är aktuella i tidningen Land – kolla här!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Avsaknad av vindkraftsprojektering.
Bergen, himlen och månen.
Vad fick dig att må bra? Att slå på boxningssäcken. Springa. Fotboll. Alla kökssoffor som välkomnar mig. Barnens kreativitet som dyker upp där man minst anar det. Att läsa böcker. Att skriva på daglig basis. Dansa. Skogen, ängarna och allt däremellan. Djuren.
Vem saknade du? Människorna som jag utforskade Holistic Management tillsammans med för flera år sedan.
De bästa nya människorna du träffade? Det var flera, men kan inte nämna några specifika. Men många var kopplade till det regenerativa lantbruket – de människorna ger mig hopp! Regenerativt Sveriges årsmöte var en bra plats för sådana möten, men också några olika kurstillfällen här på hemmaplan.
Och så träffade jag en fin lantis-vän i Stockholm när jag var på kurs – Karin.
Präktig klöver.
Mest stolt över? Jag är glad och stolt över jordkällaren som vi byggt. Över Millimetermannens outtömliga målmedvetenhet och outtröttligt höga arbetsmoral. Över verksamheten vi byggt och driver. Över barnen som driver mig till vansinne, när de utvecklas till egentänkande människor. Mina syskon och deras familjer, som sluter upp när det behövs.
Högsta önskan just nu?
I det lilla – att jag och mina nära och kära får vara med ett år till. Låt oss vara friska, starka och sårbara. Låt oss känna tillit, trygghet och förundran. Låt oss vara mätta och lagomt varma. Låt oss möta utmaningar och växa med uppgiften. Låt oss känna livets alla känslor och vara tacksamma för att vi får vara tillsammans.
I det stora – att våldet på ekosystemet upphör och människan finner frid i sin plats i ekosystemet. Låt vattnet få ge liv till både djur och landskap. Låt det porla klart och friskt. Låt skogarna få leva och utvecklas i all sin mångfaldhet, låt det vilda få trivas. Låt jordarna vara friska och bördiga. Låt bergen få stoltsera med hela sin mäktighet. Låt stjärnhimlarna strössla natten. Låt girigheten dö ut och ersättas med viljan att göra gott för de ännu inte födda.
Sinnesfrid.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska marinera mig i ångesten över att posta texter vars enda syfte är att jag ska stå ut med ångesten över att posta texter. Så, nu har jag sagt det. Och jag vill att ni håller mig ansvarig för mitt uttalande. Ifrågasätt mina undanflykter. Var icke barmhärtiga!
Jag kommer vrida mig i våndor och ånger. Men både du och jag vet att du gör mig en tjänst. I förlängningen. Tack på förhand.
I fredags delat vi kalvarna från korna. Det gör vi för att korna ska få återhämta sig inför nästa kalvning. Kalvarna är nu tillräckligt stora för att klara sig själva, men det blir alltid mer eller mindre stress för både ko och kalv i samband med att de delas. Det gör att de under några dygn muar väldigt intensivt och kan även röra sig fram och tillbaka i hagen mer än vanligt.
Korna muar framför allt när det börjar spänna lite i juvret, och kalvarna för de gärna vill snutta lite mjölk. Detta lugnar ner sig efter några dygn i takt med att det inte längre spänner i juvret för kon.
Men fy fan vad elaka ni är! Stackars ko och kalv – varför får de inte bara gå tillsammans?
Det provade vi under våra första år. Resultatet blev att fjolårskalven puttade bort den nyfödda kalven för att äta upp råmjölken, och att en del kor inte hade optimala fysiska förutsättningar för att genomgå en förlossning och sen föda upp det nya livet. Så då får man välja vad som är bäst/värst – ska nästa kalv få en dålig start i livet? Ska kon ha sämre förutsättningar inför nästa födsel? Eller ska det bli ett par dygn med separationstress? Vi har valt det senare.
Det är olika hur individerna reagerar – några muar jättemycket, och tar då ofta med sig de andra i sitt beteende eftersom de är flockdjur. I år har varit ett sådant år, då många individer har låtit mycket och dragit med sig de andra. Det är inget jag kan förutspå och det är heller ingenting jag kan göra något åt i stunden. Jag är tacksam över er som uppmärksammar att djuren beter sig annorlunda än vanligt, och hör av er direkt till mig.
Men usch och fy – finns det inget annat sätt?
Det finns nosringar för avvänjning och det finns olika sätt att gå tillväga för att få kalven att sluta dia. Men det behöver även fungera utifrån andra omständigheter som ex tillgänglig infrastruktur, väder och vilka marker vi för tillfället kan använda. Det behöver också vara en rimlig arbetsinsats i förhållande till alternativen. Jag bollar ständigt med andra och gör olika justeringar för att hitta den bästa vägen, och det här är det bästa vi kan åstadkomma just nu.
Men jag hörde hur kalvarna och korna ropad hela natten – Vilken djuplågare du är, de är faktiskt kännande individer!
Ja, korna är individer och de har känslor – det behöver du inte övertyga mig om. Men du kan heller inte likställa kornas upplevelse av situationen med den upplevelse och de värderingar som vi människor kan lägga in i situationen. Det är en stress i stunden, ja – av helt biologiskt funktionella skäl. Men därefter så funkar kor annorlunda än oss människor. Jag har ännu inte sett någon ko eller kalv som blir långvarigt traumatiserad eller utvecklar PTSD till följd av att delningen. Och när grupperna släpps ihop igen, senare i sommar, så är det inget gråtfylld återförening som äger rum ute i hagarna.
Så. Det var det, om helgens drama nere i hagarna. Om du har mer funderingar, åsikter, tankar och frågor om det här – så är du välkommen att kontakta mig på 073-65 96 671, så att du snabbt får svar på dina frågor.
Jag har ett komplicerat förhållande till månaden december. Det finns många olika händelser och anledningar att beskylla för det, men det har jag ingen lust att fastna i. Allt jag kan göra i nutid är ju att hitta strategier att hantera det hela. Och nu, när mitt 39:e december är över för den här gången, så är det fint att inse att jag börjar hitta nycklar som släpper fram ljuset i årets mörkaste månad.
Nästan så jag kan se fram emot att möta december 2026.
Det vart ett fint avslut på 2025. En avslappnad jul med de som betyder mest, slött häng och långa sovmorgnar, och ett klassiskt nyår ute på isen, följt av finmat på en välbesökt kökssoffa.
Och nu är det januari 2026. Under natten har de kommit snö, och det är oklart om hunden eller om det är barnen som är mest pepp. Det spelar egentligen ingen roll.
Själv hasar jag runt i trasiga långkalsonger och förbannar min egen rastlöshet. Den är svår att hålla styra på. Sådär så jag har tusen projekt igång, men ändå ägnar mig åt något annat. Och huvudet är på ytterligare ett annat ställe, och lagomt till jag lyckas samla ihop alla energier i kroppen och rikta dem åt samma håll – så är jag behövd i ett annat sammanhang. Som det nav jag är. Och det är ju ändå rätt fint, att få vara det.
Men nu ska jag rycka upp mig och sätta på kaffepannan! Jag önskar er alla en fin start på 2026!
Det finns all anledning att fundera kring hur djuren mår och har det i dessa tider -precis som alla andra tider på året. Och får ni ett plötsligt behov av att ta reda på det – så vet ni att våra djur finns tillgängliga för översyn dygnet runt, för vem som helst, alla dagar om året. Det är liksom en effekt av att inte stänga in dem i en byggnad – transparensen är hög, precis som vi vill ha det.
Magnus och Bodil.
Har du ett starkt behov av att gå in i hagen, så vill jag att du först kontaktar mig, för din egna säkerhets skull. Individerna i flocken känner inte dig, och du känner inte individerna. Det är högst osannolikt att du ser när Älvan surnar till för att MonaLisa helt fräck tog hennes favoritplats. Och då kan de gå hett till. Och du vill inte stå i vägen för 700kg ko. Tro mig.
Vi utgår också från att du kontaktar oss om det är något som du ser som inte känns bra i magen. Flockens hälsa och välmående är prioriterat i alla val vi gör, liksom vår helhetseffekt i landskapet. Vi tror oss ha ett svar på varje varför. Och har vi inte det, så är vi bara tacksamma över hjälpen att ifrågasätta våra beslut och strävan efter att utvecklas till något ännu bättre.
Från vintern 2024-2025.
Jag deltar gärna i utforskande dialog, men är inte beredd att ägna tid att stå som måltavla i ett spruteld av nervärderande ord, driva av någons ilska och frustration över världens varande. Helt enkelt för att det knappast kommer göra saker bättre. Men jag möter dig gärna under sansade former, i respektfull och utforskande dialog, på tu-man-hand eller tillsammans med andra, oavsett hur mycket våra ställningstagande skiljer sig åt. Det är först i de formerna, vi båda kan komma framåt och göra saker bättre. Och det utgår jag från att du vill. Har jag fel i det, så låt mig veta.
Men om du, just nu, inte vill ta dig ner till åkrarna i Norrbo, för att skaffa dig en uppfattning om hur korna har det – så ska jag ge dig en ögonblicksrapport om hur djuren mår och har det i vätan. För vår värsta tid är nu.
Hur det kan se ut runt foderhäckarna alldeles innan de flyttas.
Eftersom det inte är någon tjäle, och regnet ständigt strilar, så blir det lerigt runt foderhäckarna. Dessa flyttas till ny, orörd plats varje dag, vilket gör att nivån av lera blir begränsad. Det ser inte så roligt ut för marken, men efter tidigare års erfarenhet av samma fenomen – så är jag inte det minsta orolig. Det hade varit skillnad om foderhäcken var på samma plats under längre tid – då hade den långsiktiga effekten blivit en annan.
Hur det ser ut när foderhäcken är flyttad – vilket i den här gruppen görs varje dag. I bakgrunden ser ni träddungen där korna kan söka skydd mot väder och vind – om de vill.
Djuren blir leriga om klövarna när de står och äter, men har stora ytor att röra sig på, så de väljer att lägga sig och idissla på annan plats. När de rör sig på de övriga ytorna, så avlägsnar sig en hel del av leran på klövarna, så det är ingenting som byggs på och som vi hittills har sett orsaka skada eller lidande för djuren. Men vi observerar och utvärderar ständigt.
Kor som idisslar.
Vi är ju bortskämda med att ha tjäle i marken om vintrarna, men en annan utfodringsstrategi kan vara aktuellt att överväga, då vintrarna troligen utvecklas mer åt det man är van att se nere i Skåne. Dvs ingen snö, och inga minusgrader och ingen tjäle. Ett alternativ kan vara att rulla ut balarna istället, för att slippa det höga marktrycket som blir runt varje foderhäck. Vi får snacka med våra söderboende kollegor om hur de möter de utmaningar som kommer med den strategin. Alla sätt har sina utmaningar.
Här fodrade vi korna genom att rulla ut en bal i stället för att använda foderhäck.
Även om pälsarna och kroppsformen är i gott skick hos samtliga kor, så finns det alltid några individer som inte är nöjda med sin egna uppenbarelse. Så nu, så här inför jul, är det några kor som passar på att lägga en välgörande lerinpackning över hår och ansikte.
Kvigan Sion som lagt sig en egen lerinpackning.
Så är du ute efter en fullt naturlig och välgörande lerinpackning för att framhäva din ungdoms skönhet och därmed uppnå någon form av kollektiv respekt som du på annat sätt inte kan uppnå – Så är du varmt välkommen till hagen så ska kossorna visa dig deras bästa ställen. Säg bara till!
Söndag och kroppen behöver den längre morgonpromenaden. Pannlampan är på. Om det inte hade varit för att den behöver laddas emellanåt, så hade den nog växt fast i pannan den här årstiden. Det blir liksom aldrig ljust. Kan bero på min tilltagande ålder också. Troligen en kombination av båda.
Jag går över kalhyggen och in i tallskogen. Den som ska huggas ned den här vintern. Den, där jag såg lappugglan i våras. Marken är blöt och mjuk, och blötsnön faller ljudligt mot grenar och blåbärsris. Ett lätt piskande läte som inte är det singlande snöflinge-advent som man önskar sig. Men det är vad det är, och innan jag är hemma igen så har snöflingorna övergått i stora regndroppar. Jag går in och tänder upp kaminerna. Förbereder frukost, mat och söndagens bestyr. Idag ska jag greja i odlingarna.
Bristen på snö och minusgrader kan tyckas förargligt. Men väljer man att se möjligheterna, så innebär det att att jag kan förbereda odlingarna inför våren. Allt det där som jag oftast inte hinner göra så grundligt om våren. Ni vet våren, då när grönskan åter smyger sig på i sin långsamma explosion och kalvarna spritter runt nere i hagarna. Och en del utanför också för den delen. Men den tiden är inte nu.
Jag gräver och rensar ogräs. Flyttar stenar och städar ihop. Gör en del förändringar och inser hur saker och ting förenklas med tiden. Hur vår gård växer fram utifrån det liv vi formar. Det tar sin lilla tid. Men det blir bra.
Vi har byggt en jordkällare den här sommaren och det känns som en avgörande milstolpe. Ska bli spännande att lära känna den och se hur klimatet i den håller sig över vintern. Om det blir som vi tänkt oss. Känslan just nu, är att det blir bättre än vad jag tänkt mig. Men den som lever får se. Vi satte in potatisen tidigare i helgen. Råttorna hade hittat till den gamla jordkällaren som vi lånat de senaste åren, och ordnat riktigt storkalas, så något behövde göras.
Så fast det är några veckor kvar tills ytterdörren är på plats, så valde vi att flytta över potatisen. Dit ska nog inte några råttor komma in. Och inte ryssen heller, om jag känner byggnadsmästaren rätt…. Men först en ordentlig genomgång av lådorna, så att inga objudna gäster fick flytta med in. Och rensa bort allt musätet. Blev riktigt stämningsfullt framför den upplysta enebusken! Man hinner avhandla en hel del när man plockar igenom en årsförbrukning av potatis.
Jag ska skriva ett eget inlägg om jordkällaren, när dörren är på plats och den är så gott som klar. Men tills dess får ni hålla till godo med denna söndagsuppdatering.
Imorgon är det måndag och december. Den sämsta månaden på hela året.
