Du är. Det finns ingenting som du behöver bli. För allt du någonsin är – är du. Du har talanger och svårigheter, precis som oss andra. De kanske inte är samma, oss emellan. Men vi fyller ut och hjälper varandra, där det behövs. Ger utrymmer och ger – möjligheten att få vara – den som kan. För du kan! Och jag kan. Även om det inte är samma. Och det är just det, som är så fantastiskt.
Du kommer aldrig misslyckas. Men du kommer lära dig, massor. Och du är kapabel, att utifrån den kunskapen besluta vart du ska lägga ditt fokus. Kanske gör du en ny ansats, men den nya kunskapen, den nya erfarenheten. Kanske väljer du att göra något annat. Du kommer aldrig veta om riktningen är rätt. Men du behöver ta beslut. Du behöver pröva. Och därifrån ta nya beslut. Du är kapabel.
Du ska inte hitta dig själv. För du finns här. Och det, är inget du behöver förverkliga. För du är – högst verklig. Med ett hjärta som slår, blod som pumpar, kraft och vilja. För den finns där. Du vill må bra. Du vill känna dig uppskattad och du vill hitta dina människor. Människorna att dela livet med. Det kan ta tid. Och allt du kan göra, är att stå i det som är du – med acceptans, ansvar och stolthet. Fortsätta utvecklas. Fortsätta ta beslut. Fortsätta inhämta lärdomar. Om dig själv, din omvärld och allting som den utgör.
Och gör du det, så kommer dina människor att hitta dig. För att du är. Du är – den som de letar efter. Och bara om du står i det som är du, så kan de hitta dig. Och du hittar dem.
Tidsuppfattningen är rubbad denna tid på året – det känns som att en vecka har förflutit men så kan de visa sig att det var tre! Dels så har det att göra med tempot – allt går i ett, och känslan är att jag jonglerar med alldeles för många bolllar. Några bollar tappar jag och låter ligga, en del bollar gör jag mitt bästa för att plocka upp.
Det hade ju varit under kontroll (kanske) om jag själv valde vilka bollar jag ska jonglera med, men det kommer nya, oväntade bollar kastade till mig i en strid ström den här tiden på året! Men jag känner igen känslan från tidigare år. Det bästa och enda jag kan göra är att ta djupa lugna andetag och gnata på i bästa förmåga. Se till att sova och äta ordentligt. Krama på de jag tycker om, och insupa doften av vårregn som faller på solvarma häggblommor.
Nog om det tjaffset – du vill ju såklart ha en uppdatering om vad som händer på kalvsidan!?
V20 så har det kommit kalv följande datum; 11/5 och 13/3. Därefter så har det varit stiltje. Det är fortfarande 7 djur som inte har kalvat, varav alla nog inte är dräktiga. Men hittills har det sammanlagt kommit 20 kalvar, varav 15 är tjurar och 5 är kvigor…
Kvigkalven Rut.
Den här kvigan har fått namnet Rut, eftersom en av våra markägare heter Rut och fyllde 100 år här i veckan. Hipp, hipp HURRA! Rut är en häftig kvinna – om jag får möjligheten att leva i 60 år till, så ska jag sträva efter att bli som Rut. En mer levnadsglad människa har jag aldrig träffat!
Annars har vi dragit igång med betet ordentligt – kvigorna (dvs förra årets honkönade kalvar) är utflyttade på bete, likaså är tjur-gruppen igång med betesflyttarna. Eftersom våra djur går ute året runt, så har vi inget kosläpp att fira, men det är alltid en glädje för både oss och djuren när deras dagsmeny består av färskt, grönt gräs och nyutsprugna löv, istället för konserverat dito – och där är vi nu.
Några av tjurarna på bete. Den här marken var för 10 år sedan igenvuxen med tjock skog, men är nu betesmark innehållande flertalet nyckelarter.
Tack och lov så har det ju fallit en del regn under senaste tiden. Ett tag såg det väldigt oroväckande ut med den frånvarande nederbörden.
Omplåstring av stut i spöregn.
Under veckan så blev en av stutarna i tjur-gruppen rejält halt, så det vara bara att plocka fram sjuklådan och behandlingsbox för att göra en undersökning. Det visade sig att han hade trampat in en pinne mellan klövhalvorna – AJ! Tänk dig att du trampar in en pinne i hålfoten och att den fastar där…. Vi kunde tack och lov få loss pinnen och tvättade sen rent och plåstrade om såret enligt konstens alla regler. Han har nu läkt fint, och betar vidare med grabbgänget.
Utöver fortsatt tillsyn och flytt av djuren, så arbetar vi vidare med stängselöversyn och uppsättning av en del nya. Den här veckan drar lupinröjningen igång också – vill du hjälpa oss i arbetet för den biologiska mångfalden i Grangärdebygden, så hör av dig så snackar vi ihop oss om hur vi bäst kan samarbeta!
Det blev försening i utgivningen av Kosvepet för v19, men allt har sin förklaring. Förklaringen till det mesta just nu, är att jag sover för lite, jobbar för mycket och dessutom njuter av situationen. Kalvningstider är slitigt men alldeles, alldeles underbart.
Den här veckan har det kommit kalvar följande datum; 4/5, 5/5, 6/5, 7/5, 9/5 och 10/5.
Det hela har gått bra, förutom att vi fick hjälpa en kalv ut i torsdags. Magnus favoritkviga skulle få sin första kalv, och det ville inte gå lika smidigt som det brukar, så vi bestämde oss för att hjälpa till. När kalven väl var ute, var det en väldigt utmattad ko som låg apatisk framför oss. Jag oroade mig för att hon inte skulle ta hand om kalven, men efter lite återhämtning, lugn och med kalven framför nosen, så kickade moders-hormonerna in. Det är så oerhört häftigt att se, hur en varelse bara vet, precis exakt vad hon ska göra när hon har det där lilla värnlösa livet framför sig. Hur krafterna och drivet kommer, som från ingenstans och ser till att hon gör vad som krävs för att kalven ska överleva. Biologin och evolutionen har liksom styrt upp det så oerhört fint.
Väldigt tacksam att ha just Magnus vid min sida när det är kalvningar som inte flyter som förväntat. Jag känner ingen annan människa som kan uppbåda en sån styrka och målmedvetenhet samtidigt som han håller sig lugn och metodisk när läget är skarpt. Man kan ju bli nykär för mindre…. Tack till alla som på ett eller annat sätt steppade in och tog våra åtaganden när vi behövde fokusera på kon och kalven i torsdags!
Kalvar är ju oerhört söta, men är de svarta med vit svans, så klättrar de ytterligare en nivå. Kolla bara på den här!
Den heter Roten, till följd av att jag misstog den för en rot och totalt avfärdade Magnus kalv-spanings-förmåga. Roten är ytterst livlig och busig och kan oftas ses springa omkring med de andra med den vita svansen lyft som en liten radiostyrningsantenn. Man kan dö söt-döden för mindre! Till min stora glädje är det dessutom en kviga, vilket innebär en långtidsplan i flocken.
Vi har även haft ett par kalvmärkningar där kossan har varit lite labil i humöret. En fullt rimlig reaktion hos kossan, men vi behöver fundera kring hur mycket vi kan tolerera för att det inte ska bli ett problem i framtiden.
Utöver det har vi jobbat på med att se över stängsel och att bli klara med veden. Vi säljer ved som är kapad och kluven, så hör av er om ni vill fylla upp förrådet inför vintern! Priserna just nu ligger på en normal nivå, vad de hamnar i höst när globala kriser börjar slå igenom kan vi inte gå i god för. Veden är kapad och klyvd, finns både björk och blandved, och vi har både torr och nykluven. Transport i närområdet är möjligt.
Nu kan jag inte skriva mer. Dags för nästa koll i hagen och slänga i mig lite lunch innan eftermiddagen tar vid. Hörs och syns!
Nu är vi i gång med kalvningen på allvar! Tack till alla som skickat in en lottorad i kalv-lottot! Ni ger en extra dimension till kalvningen, då det är väldigt roligt att kolla av raderna. Men framför allt har ni bidragit till att ett härligt gäng med ungdomar kommer iväg på fotbollscup i sommar – tack för det!
De datum som det hittills har kommit kalv på är; 24/4, 28/4, 29/4 och 3/5.
Sammanlagt har det kommit 7 kalvar, varav 5 tjurar och 2 kvigor. Allting har gått fint hittills och vi hoppas att det fortsätter så.
Hur många kalvar är det kvar?
Förhoppningsvis är det 20 kor till som ska kalva, men mer troligtvis så är det 18. Ett par visar tecken på att inte vara dräktiga, men jag är inte helt säker förrän kalvningsperioden är över. Jag har varit tvärsäker på det förut, och haft fel – så det kan hända igen.
Hur gör man med navelsträngen?
Navelsträngen går av när kalven föds. En liten bit sitter kvar under magen på kalven och den torkar så småningom ihop och ramlar bort.
Klarar kon kalvningen själv eller hjälper ni till?
I majoriteten av fallen klarar kon kalvningen själv, och det är så vi vill att det ska vara. Kor och kvigor kalvar vart de vill i hagen, oftast väljer de att gå undan från flocken och söka upp ett skyddat ställe bland träden. Men det har hänt att några individer kalvat vid flocken och ute på gärdet också. De väljer själva vart de vill vara. Vi har tät tillsyn, så märker vi att något inte flyter som det ska, så hjälper vi självklart till.
Vart är korna som kalvar?
De är i Norrbo, nere längs ån. De syns lite dåligt från vägen i år, då jag ännu inte släppt upp dem på åkrarna, så ni får hålla er till tåls. Det är en väldigt torr vår, så jag vill att växtligheten ska finnas kvar ute på de öppna ytorna och hjälpa till att håll kvar fukten i backen nu när gräset börjar komma igång. Korna betar på friskt inne i snåren nere vid ån istället, de nyutsprugna löven smakar smaskens!
Det var allt för den här gången – nästa Kosvep utkommer söndag v19! Då rapporter jag vilka datum det har kommit kalv, samt om det finns annat matnyttigt att berätta. Är det något du vill veta om korna och kalvningen eller som jag ska förklara mer ingående? Ställ en fråga, så svarar jag!
Vill du följa kalvningen tätare? Jag rapporterar relativt flitigt i Stories på Instagram, men jag tror man kan se det via händelser på Facebook också.
April kom som en brusande vårflod, med allt vad det innebär. Just nu nöter vi på med att se över stängsel så att korna ska flytta till ny och ren hage inför kalvningen som drar igång när som helst!
En ny grej den här våren är att jag även är fotbollstränare för ett gäng härliga tjejer 12-14 år i Nyhammars IF. Att vara tränare för det här gänget är det roligaste jag gjort sen jag sa upp mig och skaffade kor! Tjejerna lär mig så oerhört mycket och det är en obeskrivlig glädje att guida dem i fotbollens värld.
Nu vill vi åka på cup till sommaren och behöver samla in pengar. Som en del i det, så drar vi igång ett kalv-bingo! Du ska gissa på sju datum som du tror att det kommer födas kalv och flest rätt vinner! (ett fårskinn ska tilläggas… det kommer även finnas några andra fina priser)
Gör så här; swisha 50kr till vår kassör Sofia Fors 070- 28 29 053
Sen skriver du ner sju datum då du tror det kommer födas kalv + svaret på utslagsfrågan (Hur många steg gick Slaktar-Stina en genomsnittlig dag i april 2026?) och skickar det i ett sms till Kristina Forsberg 073-65 96 671
Ledtråd; tjuren släpptes till korna 15 juli 2025.
Sista dag att lämna lottorad är 23 april – så det är lite snabba ryck som gäller om du vill vara med på vårens mest spännande lottodragning!
Vinnaren kommer kontaktas och annonseras i slutet av juni.
Stort tack på förhand till att du vill bidra till att främja rörelseglädje, samhörighet och härliga fotbollsminnen för våra viktiga och fantastiska ungdomar!
Är det något som jag vet, så är det att landsbygden är ett fantastiskt nätverk av resurser i form av människor. Jag vet också, att det finns de som äger hus, men som inte riktigt vet vad man ska göra av det. Ibland kan det handla om att man ärvt något och sedan inte hunnit tänka längre. Ibland är det för att man är mån om att det hamnar hos rätt människor, oavsett om man ska hyra ut eller sälja.
Och nu tänkte jag att vi tar och testar det här nätverket av kontakter. Ni vet, nån som känner nån, som känner nån och helt plötsligt så har man pusslat ihop fler människors behov till en enda stor och glad lösning!
Jag har inget hus eller gård som jag kan göra tillgängligt. Men jag har två fantastiska människor med hjärtat på rätt ställe som söker hus eller gård i Grangärde med omnejd.
Ni har säkert sett att jag ibland har haft hjälp av Mathias när jag jag varit ute bland djuren och ute på markerna? Och det är Mathias och hans sambo Rebecka som nu ser över möjligheterna att slå ner sina bopålar i Grangärdebygden. Så här skriver de själva;
”Vi är Mathias och Rebecka, en nordmann og ei dalkulle på 28 år som i dag bor i en hyresrätt i centrala Ludvika, men som lengter ut til livet og samverkan på bygden. Vi söker därför et enklare hus/gård i Grangärde-traktene, med tillhörande mark för odling och småskalig djurhåll. Befintliga ressurser som egen brunn/vattenkilde, jordkällare, vedspis, fruktträr och bärbuskar är ett stort plus.
Denna söknaden er et försök på att nå ut til en potentiell säljare, som söker efter de rätte människorna att ta över. Hyresavtal kan också vara av interesse.
Om du eller noen du känner sitter på något som passar til denna beskrivningen, ta gärna kontakt med mig på tlf. 0793570178 eller min mail christensenhagen@gmail.com så pratar vi vidare. Vi önskar att flytta så snart som möjligt!”
Känner du att det här kan vara intressant, eller du vet någon som borde komma i kontakt med Mathias och Rebecka? Hör av dig! Kanske är det en match, kanske är det inte det – men ta kontakt och undersök möjligheterna!
Jag lämnar mina varmaste rekommendationer och önskar att jag själv vore den som kunde ge dem möjligheterna att bosätta sig här. Låt det här inlägget bli en liten pusselbit åt rätt håll. Och låt nu internet, sociala medier och landsbygdens djungeltrumma visa sig från sin bästa sida.
I veckan när jag besökte den lokala mataffären så blev jag stoppad av en man. ”Är det du som har hand om korna?” Därefter vet man aldrig vad som väntar.
Det kan följas av en avhyvling kring att vi sköter det hela så in i helvete dåligt, eftersom vi inte gör som normen. Eller så kan det vara en hyllning över att vi sköter det hela så himla bra, eftersom vi inte gör som normen. Det är alltid en spänning att invänta vart samtalet tar vägen. Så och den här gången.
Mannen berättade att han besökt sitt barndomshem i somras. Ett hus som han genom sitt liv spenderat mycket tid vid och som ligger alldeles intill de marker som vi fått förtroendet att förvalta. I somras hade dock den välbekanta miljön kryddats av ett intensivt ljud han inte hört förut. Det visade sig vara Kornknarren och detta gjorde honom glad! Glad över att den fågeln hittat hit och att vi skötte markerna på ett sådant sätt så att den ville hitta hit. Och det var det han ville berätta. Och att han sett att det vi gör, som ju är lite annorlunda, gör skillnad. På ett bra sätt. Och den här gången för Kornknarren. Så han hade tänkt på det sen i somras. Att han ville berätta det här för oss. Och idag korsades våra vägar på den lokala mataffären.
Jag blir så glad när jag får ta del av sådana här observationer. För det, mina damer och herrar, är bättre än vilken annan uppsnackad certifiering i världen! När människorna som vi delar landskapet med, märker hur det blir mer liv. Och hur det bjuder in till fler former av liv. Som Kornknarren. Det är den bästa och starkaste bekräftelsen på att det vi gör om dagarna, leder åt det hållet vi vill. Så tack för att ni delar med er! Tack för att ni är vårt viktigaste certifieringsorgan!
Jag blir bara än mer peppad på att få dra igång ännu en växtsäsong. Ännu en möjlighet till att ta beslut som leder oss åt det håll vi vill. Att lära av våra erfarenheter. Och bygga starka förutsättningar till liv, för alla de som bor här – nu men framför allt för kommande generationer. Människor och fåglar. Kräldjur och kärlväxter. Rötter, gräs, mikroliv och fjärilar. Humlor, kor, blommoroch skalbaggar. Allt hör ihop i en komplex väv av liv. Och allt vi vill är att få vara en starkt och positiv kraft i den väven. För de som lever här nu, men framför allt för de som kommer efter oss.
Att lämna över ett landskap till nästa generation som ger stabila förutsättningar till liv, borde vara det enda som intresserar mänskligheten. Tyvärr är det inte alltid så.
Tyvärr är tidsperspektivet sällan längre än en mandatperiod eller en kvartalsrapport. Och framgång räknas enbart i ekonomisk kapital och spekulerad värdeutveckling. Inte i välmående, fågelarter, rent vatten och jordens bördighet.
Låt oss ändra på det. Kornknarren kan vara ett steg på vägen.
Huvudet är rörigt och själen är rastlös. Jag sätter på mig pjäxorna och kastar mig ut med hunden hack i häl. I vedboden står skidorna och medan jag knäpper på dem så hinner jag se tusen saker som behöver göras på byggnaden. Livet med gård – du blir aldrig klar och det är lika bra att lära sig leva med den insikten.
Jag grabbar tag i de äldsta stavarna. De där med stora runda trugor, som funkar där snön är opreparerad. Gjorda i trä, och med en skinnrem runt handleden. De som skulle förmultna och bli till jord om jag lämnar dem här i skogen. De som är gjorda av det som finns här i skogen. Jag tänker på det när jag skidar iväg. Hur väl de funkar, och hur enkelt de kan återgå till jord. Helt utan återvinningsindustri. Jävligt omodernt med andra ord. Bakåtsträvande och fullständigt fritt från innovation. Idiotiskt. Varför skapa något som kräver små resurser, när det är resursutnyttjandet som bygger vårt samhälle? Varför bygga ett samhälle som kräver små resurser, tänk på all arbetslöshet det skulle skapa? Alla problem som inte skulle behöva lösas? All teknisk innovation som inte skulle behöva utvecklas?
Jag är en aning ironiskt. Kanske börjar jag också bli gammal och bitter. Det kvittar. Säkert är jag lite dum i huvudet också som inte fattar hur ett ökande behov av mer energi och mer resurser ska lösa problemet att mänskligheten nyttjar för mycket energi och för mycket resurser.
Jag stakar på genom orörd snö. Frenetiskt för att få ur energin i kroppen. Meditativt och taktfast stöter de omoderna stavarna i snön och tar mig framåt. Ljudet. Av skidorna mot skaren, av pjäxorna som far genom nysnön ovanpå, stavarna som spjärnar och tyg som nöter mot tyg när ben och armar pendlar.
Här finns inga preparerade spår. Men det finns skogsbilvägar som inte plogas, och milslånga vidder med snö. Och en energi och vilja att ta sig fram.
Tillslut når jag sjön. Träden är täckta med snö och allting är stilla. Här är det fullkomligt tyst. Jag stannar. I öronen susar blodet som pumpas runt i min kropp, jag hör ljudet av mina egna hjärtslag. Du-dunk. Du-dunk. Det här är en av de få platser som är så tyst, så att det enda jag hör är livet inom mig. Det är en fullkomlig upplevelse som jag står kvar i, tills kylan når min svettiga kropp och jag vänder om för att skida hem.
Väl hemma så är tankarna sorterade och själen nöjd. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske räcker det med att bara vara Kristina?
Den där känslan att få sova tills kroppen vaknar av sig själv. Den gav jag mig själv idag. Det är en mycket fin känsla. Att vakna och känna att man inte vill sova mer. Att vakna och känna att kroppen vill ut. Att vakna och känna att, nu, nu vill jag ta tag i vad den här dagen har att erbjuda!
Det är sportlov och i kombination med att barnen blir äldre och allt mer självgående, så möjliggör det för sådana utsvävningar som att sova tills kroppen själv väljer att vakna. Det innebär också att vardagens rutiner sätts ur spel av andra anledningar, så man kan behöva göra jobbet hos djuren med pannlampa och tröttheten hängande över sig. Men det är lugnt. Balansen där emellan är det viktiga.
Jag föredrar att arbeta hos djuren i dagsljus. Mest för att det ger mig bästa överblicken över flocken. Det är enklare att läsa in deras mående och humör i dagsljus, än med en pannlampa riktad i var och ens nylle. I dagsljus ser jag mönstren i gruppen och dess beteende på ett annat sätt. Men ibland kräver omständigheterna pannlampa och obekväm arbetstid. Det har varit några sådana dagar under den senaste tiden. Det har varit helt självvalt och har vägts upp av anledningen. Men idag ska jag möta djuren i dagsljus. Med en kropp som fått vakna när den själv ville. Det blir en fin dag.
Himlen är grå och minusgraderna fåtaliga. Men i ljudkulissen har fåglarna börjat ta plats igen, och när solen letar sig fram, så droppar det från taken och ögonen kisar. Det är en tacksamhet att få arbeta ute, och uppleva de små skiftningarna som sker, vecka för vecka. Om ett par månader börjar kalvningen.
Det är en orolig värld och lite vad som helst kan hända känns det som – inget vet vi om framtiden. Det enda som vi vet, är att vi kommer att behöva mat, om vi – oavsett allt – ändå tänker att vi ska leva. Så jag tänker, att vi behöver prata om det. Maten.
Under första och andra världskriget så undveks svältkatastrof i Sverige till stor del av livsmedelsransonering och möjligheten till inhemsk livsmedelsproduktion. Men jordbruket såg väldigt annorlunda ut då, mot vad det gör idag.
Gårdarna som var verksamma då, var små och byggde till stor del på kretsloppsjordbruk och kunde framställa råvaror av arbetskraft och resurser som fanns i deras direkta närhet.
Dagens gårdar är större och mer specialiserade, och kräver resurser som bygger på global handel. Verksamheten på dagen gårdar bygger på att det finns tillgång til bränsle, mineralgödsel, el, insatsmedel, reservdelar, utsäde och digitala verktyg – resurser som ofta behöver transporteras över landsgränserna eller har sitt säte där någon annan regering styr.
När du hör att Sverige är självförsörjande till 50%, så bygger det på att alla de här flödena fungerar. Att världens ledare är sams och överens, att handelsavtal följs, att vädret är stabilt och att ingen blockerar eller förstör uppförd infrastruktur för att transportera runt resurserna och sedan råvarorna.
Fram till slutet av 1990-talet bedrev jordbrukspolitik med självförsörjning som mål. Därefter lades det ansvaret ut på företagen i livsmedelskedjan. Företagen i livsmedelskedjan har inte haft som mål att stärka livsmedelsberedskapen för Sverige. Företagen i livsmedelskedjan har som mål att göra vinst.
Våra svenska bönder, de som förväntas leverera råvaror till företagen i livsmedelskedjan, har varit och är pressade till effektivisering och rationalisering när de ska förhålla sig till världsmarknadspriser och global konkurrens, samtidigt som de ska förhålla sig till Sveriges välutvecklade regelverk kring livsmedelsproduktion. Utveckling som har lett till färre och större gårdar, som är än mer beroende av digital teknik, importerat utsäde, fossila bränslen och importerad kemi i form av både konstgödsel och växtskyddsmedel. Många gårdar har lagt ner.
Från andra världskriget fram till millennieskiftet, så fanns beredskapslager av livsmedel och olika insatsvaror i syfte att minska sårbarheten. Dessa lager är avvecklade och finns inte längre.
1914 behövde en gård försörja 11 personer. Motsvarande siffra 2023 var 187. Då, 1914, kunde vi driva en gård utan importerade insatsvaror. Kan vi det idag?
Vågar vi lita på att möjligheten till import kvarstår lika friskostlig och smärtfritt som under de senaste decennierna?
Min egna slutsats är; även fast butikshyllorna i matbutikerna är fyllda idag, så kan de gapa tomma inom ett par veckor. Den i nutid omtalade köttbristen är verklig i dagsläget, och den är bara ett tidigt symptom på vad som komma skall, om det inte omgående tas krafttag för att förändra Sveriges livsmedelsproduktion.
Så hur vill vi ha det med maten? Vad tänker du?
(Den här texten är baserad på info från broschyren ”Om krisen eller kriget kommer – till Sveriges lantbruksföretag”. Vill du läsa den i sin helhet så finner du den här.)
