Slaktarn´s Gård

Idag kommer kursen Regenerativt lantbruk & Holistic Management till oss i Grangärde. Det är femte året de kommer hit, och det ska bli väldigt spännande att möta alla nya människor, och bli bekant med den här årskursen!

Troligtvis kommer ni se oss en del ute på markerna, då vi kommer gräva, känna, lukta, titta, observera och resonera kring jordhälsa och hur våra mänskliga beslut och handlingar formar landskapet som vi lever i, och utav. Vi kommer resonera kring hur de beslut vi tar i dag formar framtidens förutsättningar till liv på en plats, och hur man kan guida sig fram i den komplexitet som Livet är på stenplaneten jorden. Vad det är att vara Homo Sapiens i det ekosystem som som vi lever i och utav.

Vi ska även klippa får och resonera lite kring dem, kolla in kossor, praktiska lösningar och en hel del annat. Det blir helt enkelt en fullspäckad helg, fylld med givande, viktiga och fina möten och samtal. Eller, det har iallafall blivit så förut, och jag ser ingen anledning att det skulle bli annorlunda i år. För det händer något när människor möts.

Och det är så fint att vi får, och har, möjlighet att göra det här igen – så till alla tillresta; välkommen till Grangärde!

Så här skrev jag på min Instagram förra veckan;

”Onsdag. Det har regnat hela dagen. Så där så jag måste ha telefonen i plastpåse för att den inte ska bli fuktskadad. Det är lika bra. Jag känner allt mer aversion mot sociala medier. Vad det gör med oss människor. Vad det gör med mig.

Visst finns det en del ljusglimtar. Konstnärliga bilder och livstolkningar som förgyller för en stund. Förebilder och kloka texter. Underhållande skådespel och smarta lösningar. Och en hel massa annat också, som jag inte själv valt att ta del av.

Och allt är sammanmixat på ett sätt som hijackar min hjärna. Kapar den. Stjäl min tid och ger mig luftslott tillbaka. Jag vet att det påverkar mig. Kanske mer än vad jag är medveten om. Och jag tror inte att det är till det bättre. Tyvärr.

Så jag backar ett tag. Kliver tillbaka till det gamla och långsamma. Vad händer då? Jag tänkte ta reda på det.

Så vill man ta del av mina texter och bilder, så kommer de luftas på bloggen framöver.

För även IRL finns det ljusglimtar. Konstnärliga bilder och livstolkningar som förgyller för en stund. Förebilder och kloka texter. Underhållande skådespel och smarta lösningar. Och en hel massa annat också, som jag inte själv valt att ta del av. Men det har en annan dimension.

Kanske blir det en kort paus från instagram. Kanske hittar jag ett sätt att hantera det hela. Kanske är det bara hösten, mörkret och vätan som får mig att längta efter något annat, något mer. Kanske är det här det bästa beslut som jag tagit. Det återstår att se.”

Jag har sedan flera år haft alla aviseringar på mobilen avstängda, men nu handlar det istället om att inte delta eller ta del av den informationsmatning och interaktion som sociala medier ändå är. Att inte använda Instagram som tidsfördriv helt enkelt. Facebook har jag distansierat mig från sedan ett drygt halvår tillbaka, genom att helt enkelt inte ha det installerat på telefonen. Upplevelsen har varit övervägande positivt. Därav min nyfikenhet kring vad ett likande ställningstagande kring instagram kan leda till.

Nu har det gått några dagar, och hittills kan jag konstatera att mellanrummen har kommit tillbaka till mitt medvetande. Mellanrummen, de där små länkarna av tid, som hakar ihop alla små aktiviteter till en fullständig dag. De fylldes förut av scrollande, som i sin tur gav information om allt möjligt och omöjligt. Många gånger information som sällan behövdes eller efterfrågats av mig, men som tog tillräckligt mycket plats och intresse för att jag skulle glömma vad som egentligen var viktigt.

Men nu är mellanrummen tillbaka i mitt medvetande. Och då fylls de istället av mina egna tankar och reflektioner. Kring vad som varit, vad som är, och vad som ska bli. Det har gett mer sammanhållna dagar, även om de egentligen varit lika fullspäckade av aktiviteter, läxor, djurskötsel och stängselfix som tidigare. Det har, räknat i siffror, inte gett så mycket mer tid, men jag UPPLEVER att jag har väldigt mycket mer tid. Huvudet hinner liksom med.

Och det är en intressant observation och upplevelse tycker jag. Vikten av att mellanrummen. Vikten av tiden. Vikten av tiden för att lyssna till sina egna tankar och reflektioner, som en reaktion på omvärlden i ens direkta närhet. Och hur det kan ge mig känslan av att ha mer tid, även om den faktiska tiden som jag frigjort, egentligen är försumbar.

Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig.

Med jämna mellanrum så kommer det in frågor kring vår verksamhet, så jag tänkte att det var dags att svara på dem officiellt här på bloggen.

Hur många kor har ni?

I dagsläget har vi 50 nötkreatur, varav 24 stycken beräknas kalva till våren.

Hur mycket mark har ni?

Vi har fått förtroendet att bruka ca 70 ha mark, varav majoriteten tillhör någon annan. Markägarna är i huvudsak olika privatpersoner, men även Svenska kyrkan och Ludvika kommun. För vår egna del gör vi inte skillnad på åkermark och betesmark, eftersom vi betar all mark. All mark lämpar sig dock inte för att skörda vinterfoder med maskin, så den arealen är något mindre, men sammanlagt ca 70 ha.

Hur får ni foder?

Våra djur äter enbart grovfoder, dvs gräs. På vår, sommar och höst betar dem, så då blir det även en del löv och örter. På vintern, när snön ligger tjock och isen hård, äter de hösilage som helt enkelt är gräs och örter som konserverats genom torkning och inplastning. Allt vinterfoder skördar vi själva med maskin på de marker vi har fått förtroende att bruka. Millimetermannen slår av, stränglägger och balar. Jag kör plastaren och fixar med allt annat runtomkring.

Vad använder ni för utsäde?

Vi använder befintlig fröbank i jorden. Den är kostnadseffektiv, varierande och har aldrig gjort oss besvikna vad gäller grobarhet eller djurens tillväxt. Utmaningen ligger i att använda djuren på ett sätt som ger bästa möjliga förutsättningar för god växtlighet och god jordhälsa.

Vår strävan är att bygga upp perenna gräsmarker som inte är beroende av maskinell bearbetning eller tillförsel av olika pesticider eller mineralgödsel. Det känns mest recilient inför en framtid som vi inte vet hur den kommer utveckla sig, men också mest etiskt mot livet som lever här nu (allt från skalbaggar och svampar till människor och rävar), och de som ska leva här efter oss.

Vid något enstaka tillfälle har vi spritt ut någon fröblandning för hand över en liten yta, men har ännu inte sett någon anledning att utöka den aktiviteten.

Vart är djuren på vintern?

De är i landskapet, då vi är med i utedriftsprogrammet för nötkreatur. Utedriftsprogrammet innebär att vi betalar för att ha fler utomstående kontroller av vår djurhållning (dvs en veterinär kommer hit med jämna mellanrumför att försäkra sig och oss om djurens hälsa och välmående är på topp) och i utbyte får vi förtroendet att kunna fortsätta flytta runt djuren i landskapet även vintertid.

Rent praktiskt innebär det att djuren inte har ett regelrätt tak att gå in under, men de ska kunna söka skydd i den terräng där de befinner sig, hitta vettiga platser att ligga på och helt enkelt vara vid god hälsa och välmående. Det kräver en hel del engagemang, omsorg och tankeverksamhet från oss som djurägare, men känns som den självklara vägen för oss att gå. Om du klickar här kan du läsa om vad jag skrivit om Utedriftsprogrammet för nötkreatur, i samband med att vi gick med.

Du kan sen fortsätta till det här inlägget, för att läsa mer om vår strategi för utfodring under vinterhalvåret.

Hur får ni lantbruket att gå runt?

En mycket relevant fråga, som kräver en del följdfrågor. Den första – får vi det att gå runt? Skulle man strikt kolla på vårt timpenning, dvs splitta överskottet på antalet timmar som jag och min man lägger in i verksamheten, så skulle majoriteten av er läsare tänka att vi är fullkomligt dumma i huvudet. Och kanske är vi det.

Men för oss handlar det inte bara om antalet kronor vi tjänar per timme, även om vi i dagsläget tar en del aktiva beslut för att det ska bli bättre. För vi behöver ändå kunna betala våra räkningar och ändå hinna med att sova, äta och umgås.

Men verksamheten med djuren och landskapet ger oss meningsfullhet, motion, mat på bordet och en hel del lärofyllda utmaningar. Verksamheten, är just nu, vårt bästa sätt att åstadkomma vad vi vill med vår korta stund på jorden. En dag kanske det inte längre är så, och då lägger vi ner. Vi har byggt verksamheten precis så, att den dagen vi inte vill längre, då är det bara att avsluta. Det är en oerhörd frihet att veta det – vi kan sluta när vi vill. Vi väljer att göra det här.

Men för att ge ett enkelt svar utan för stora utsvävningar på frågan; hur får ni lantbruket att gå runt? Vi har låga utgifter, finner meningsfullhet i vad vi gör och Millimetermannen har ett lönejobb under vinterhalvåret. Vi tar återtag på allt kött och säljer direkt till konsument.

Det var kort om det! Det finns en del andra tankar, frågor och påståenden som jag också planerar att bemöta, men det får bli egna inlägg framöver. Så håll utkik; du som tänker att vi utarmar markerna, betar dåligt eller är för oansvariga för att välja lämpligt utsäde till djurens vinterfoder. Det finns ett därför till varenda varför, och jag önskar mig ännu fler frågor, så funderar du på något – skicka mig ett meddelande eller kommentar!

Måndag och jag vaknar med tät näsa, huvudvärk och en kropp som känns febrig. Föga förvånande egentligen. September har varit en intensiv månad, och helgen som nu är över, var som någon form av målsnöre.

Den innehöll 120 mil i bil, påkörning bakifrån och försäkringsärende, vänner som steppar in och hjälper till att flytta kor, familj som passar hund och barn, extrafamilj som förser oss med mat, konservering av tomater och paprika, ett barn som lagar matberedaren, strupsång av en man i eskimåkläder och kärt återseende på en plats som jag pratat så mycket om och hänvisat till – men aldrig besökt.

Livet – vad fantastiskt oberäkneligt det är.

Allt nötkött är nu utlämnat, korna är flyttade till området där de ska vara över vintern, tjurkalvarna och deras mammor här separerats från övriga flocken och inplanerade föreläsningar är avklarade. Barnens aktiviteter har gått in i vinter-mode, vardagsrutinerna börjar kila sig fast, och växthuset är slutskördat.

Majoriteten av potatisen ligger fortfarande i jorden, men idag ska kroppen få vila. Är tanken. Jag har svårt att vila i stillhet, om jag inte är så trött så jag behöver sova. Jag föredrar att vila i långsam rörelse. När tanken får vandra som den vill och tiden inte har någon betydelse. Helst i kontakt med jord eller något som växer i eller av jorden. Så kanske petar jag upp några potatisar ändå, för min egna hälsas skull. För att det är vila och återhämtning, för mig.

Den här veckan drar älgjakten igång också, men för första gången så observerar vi den på avstånd. Man kan prova det ibland också, att avstå. Att betrakta från ett annat håll. Vi testar det nu.

Och är det någon som behöver en bössa inför veckan som stundar, så har jag ett företagsamt barn som tillverkat träbössor i lite olika modeller. Samtliga är designade, ursågade, slipade och provskjutna av entreprenören i fråga.

De finns till salu för 100kr/st – hör av er till mig om ni är intresserade! (alla förtjänster går direkt till entreprenörens sparbössa, jag ställer upp som PR-konsulent på ideell basis)

Men då så. Då är det väl dags att kicka igång den här måndagen. Önskar er en fin vecka!

I veckan så nåddes jag av påståendet att vi skulle lägga av med djuren. Det gjorde mig lite paff, eftersom jag nyligen köpt in ett dussin nya herefordkvigor från Värmland och kände mig väldigt långt ifrån den förändringen.

Men efter en kort betänketid, så kom jag på att påståendet kanske härstammar från de facto att vi beslutat oss för att avveckla fåren. För så är det ju faktiskt. Eller iallfall nästan. En minimal flock tackor kommer troligtvis finnas kvar hemma på vår gård, mest som sällskapsdjur och markskötare. Men det kommer inte finnas någon flock som flyttas omkring nere på byn.

Anledningen är helt enkelt att vi vill frigöra tid för annat, och då behöver vi förändra något. Och då blev det fåren som fick stryka på foten den här gången. Det känns tråkigt, då jag vet att flocken varit väldigt uppskattad bland markägare och bybor. Men det känns också som helt rätt beslut utifrån vad vi som familj behöver just nu. Dessutom har Nilson börjat jobba mer med nötkreaturen, så fåren har lite spelat ut sin roll för hans träning också.

Beslutet känns om möjligt ännu mer rätt, när jag vet att tackorna flyttat till Calle och Åsa på Naturknuten i Borlänge.

Skulle jag vara får, så skulle jag vilja flytta dit. Och skulle jag vara förälder i Borlängetrakten, så skulle jag definitivt sätta mitt barn i deras barnomsorg. Nu är jag varken får eller förälder i Borlänge, men att få skicka dit mina sociala och kelsjuka tackor känns som det bästa alternativet som kunde uppstå. Tack Calle och Åsa för det!

Men trots att tackorna har flyttat dit, så är inte avvecklingen ännu inte riktigt i hamn. Sommarens lamm ska växa ett tag till, innan de går vidare i livets eviga kretslopp. (Allt kött är uppbokat, och blir det några förändringar kring det så låter jag er veta det.)

Så nu vet ni. Att vi ska inte sluta med djuren, men vi har valt att avveckla fårflocken.

Söndag igen och återigen en sista dans, när vi sorterar upp de djur som ska vara kvar och de som skall till slakteriet. Jag kallar det för dans, för det är så det känns. Ett ömsesidigt avläsande av varandra, människa och nötkreatur, där det ändock är jag och Millimetermannen som styr. Ibland är det lite bändigt. Men oftast, oftast, går det väldigt smidigt. Så som det gör idag. Vi dansar runt. Placerar våra kroppar i förhållande till deras kroppar. Kommunicerar med ord, rörelser och blickar. De rör sig, och vi likaså. Ett steg fram och ett åt sidan. Ett steg fram och en gest med handen. En dans. Lugnt och sansat kliver de på vagnen som de så väl känner igen.

Vi kör själva till slakteriet. Eller vi och vi, det är Millimetermannen som sköter den biten. Jag roddar runt med allt annat som behöver göras. Matlådor, djurkollar, skjutsar av barn, städa ihop efter en rörig och hektisk vecka. Det är en klassisk fördelning som inte är PK, men som alla inblandade är nöjda med.

Idag är inget undantag. Vagnen åker iväg och jag landar en stund i den stunden som är. Det är varmt som om hela högsommaren låg framför oss, men löven som faller omkring mig vittnar om att det är sommarens sista suck. Svetten rinner längs tinningarna, och traktorns ljud bleknar bort bakom träden.

Jag ringer till slakteriet och berättar att djuren är på väg. Det tar ca 2 timmar innan de är framme och får kliva in i mottagningsstallet. Det är ett litet slakteri och jag är så oerhört tacksamma att de finns. Det har aldrig känts dåligt att lämna av djuren där. Vemodigt, absolut. Men aldrig dåligt. Och det är viktigt för oss. Att magkänslan är lugn och mjuk. Att det blir så bra det kan bli. Och det känner vi oss trygga med att det blir här.

På fredag hämtar jag köttet från första omgången. Allt är uppbokat sedan länge, så det återstår bara att pussla ihop rätt låda med rätt hushåll. Det är det jobbet som ligger framför mig imorgon. Och sen gäller det att allt stämmer och klaffar på fredagen. Det är alltid lika spännande. Och alltid lika trevligt.

Men först ska vi avverka en ny vecka. Jag planerar för att få tid att berätta om fåren som flyttat till Borlänge, och de fyrbenta värmlands-töserna som flyttat hit. Och kanske något ord om veckans hög-oddsare; SlaktarStinas samarbete med ett hudvårdsföretag!

Men om det sen blir som jag har tänkt, det återstår att se. För som vi så väl vet; livet är det som händer medan man planerar för annat.

Första dagen i september och det är en sådan där vemodig september-söndag. Vemodigt för att sommaren nu är slut i så många bemärkelser. Värmen och solen ser ut att vara med ett tag till. Men det här är söndagen då Millimetermannen åker tillbaka till sitt lönejobb i storstan, så där som han gör över vinterhalvåret. Det är också söndagen då första gruppen kor åker till slakteriet. Och det är nog kombinationen av de båda, som får mig att vara lite sluten och invänd den här dagen. Eller om det är något mer, det vet jag inte. Det är så många tankar som brottas i huvudet, så där som det är varje höst.

Vi bjuds på ostkakelunch och trevlig samvaro, efter att traktorn backats inåt hagen. Djuren betar lugnt och vi sitter på altan. Det är fortfarande varmt i luften, men vindarna blåser kallt. Löven börjar gulna, och gräset växer inte lika hetsigt längre.

Tillslut så är det dags. Dags att lasta djuren. De är på andra sidan hagen, i en lång sväng som sveper runt huset. Så jag går dit. Och sen ropar jag på korna, så som mormor en gång ropade på korna. De tittar nyfiket upp och traskar efter mig. Ömsom tvekande, ömsom hoppande och nyfiket springande. Jag fortsätter gå och låter mormors läten ljuda genom mig. Så gott som det går. Och de följer mig. Genom hagen som leder runt huset. Gör en sväng runt stenröset och sen fortsatt efter mig. Hela vägen in i boskapsvagnen som vi har bakom traktorn. De vänder igen när jag själv behöver gå ur. Vi sorterar upp dem i vad som blir vår sista dans och stänger sen dörrarna. Kollar av individnumren. En sista blick, en sista klapp. För den som tillåter det.

De här djuren känner inte mig. De har varit på sommarkollo hos våra vänner och har i huvudsak skötts av dem, så någon djupare relation har jag inte till de här individerna. Men det är ändå, den där själsliga tyngden. Vemodet. Beslutet som är på våra axlar, och fullständigt utan tvivel. Känslan att axla en mantel av ledsamhet, men med rak rygg och utan tveksamhet.

Traktorn och vagn rullar iväg mot slakteriet. Millimetermannen tar de på sin sista tur, och jag åker vidare för att kolla till en annan djurgrupp. Ett annat gäng med kvigor. De som blir kvar.

Jag dröjer mig kvar i hagen lite längre än vanligt. Känslorna måste få ta sin plats, tankarna likaså. Andetagen. Sen åker jag vidare till sonens fotbollsmatch. Vindarna är kalla och jag klär mig i de kläder som ligger kvar i bilen efter en sommar som nu är över.

Vemodets söndagar är här. Och de varar hela september ut.

Halvvägs in i juli och trots att kalendern är tom, så fylls dagarna på, inte sällan till över bristningsgränsen. I sedvanlig ordning är jag en forma av sambandscentral, där telefonen ringer stup i ett, och min huvudsakliga uppgift är att samordna utfodring, välmående och förväntningar hos både människor och djur. På något konstigt sätt, så når allt detta kulmen i juni, juli.

Oftast tycker jag om insikten om att mina dagar har betydelse för andra. Men emellanåt sitter jag och skriver utlämnande, och kanske en aning tungsinta texter, om vara den som bär. Skiljelinjen mellan det två sinnesstämningarna, handlar enbart om mina egna tankar om vad folk har för förväntningar på mig och mina dagar, och min känsla av att kunna tillgodose dem.

Den insikten är inte så smickrande, men den är viktig. Och det är fint att känna att man är 38år och ännu har så mycket utvecklingspotential.

Just nu följer vi alla väderleksrapporter med en aning maniskt inslag. Vi har skördat lite mer än hälften av de marker som vi ska skörda på, men resten står kvar i väntan på ett par dagars uppehåll. Väderleksrapporterna beter sig som den värsta retstickan, där vi ständigt pendlar mellan förhoppning och besvikelse. För hela tiden hägrar några dagars uppehåll, men alltid kommer det någon regnskursprognos, precis när det är dags. Det bygger upp en icke önskvärd frustration, som därmed erbjuder ännu mer möjlighet till självutveckling. Och tänker jag efter, så är det ju det mänsklighetens liv är – en enda lång resa i självutveckling.

Som här om dagen, när jag tillbringat kvällen tillsammans med proffsiga Johan Bodin och Louise Norström och en chockande mängd teknisk ljud och filmutrustning för att se vad som går att åstadkomma med ett sommartal – och jag är klädd i högtidskläder och ser fram emot att åka hem för att få några timmar välbehövlig sömn – då får jag ett samtal om att fåren har rymt.

Så det var bara att svänga av tillbaka till Norrbo, få grepp över situationen och tillämpa lämplig insatsstyrka. Våra får är av den sävliga sorten, så läget var stabilt. De vandrade runt och verkade rätt nöjda med tillvaron. Och jag var rätt nöjd med att kunna ringa in Nilson, även om jag hade finfin hjälp av tvåbenta också. Men fåren lyssnar lite bättre på Nilson faktiskt. Så, så gick det till när jag fick möjligheten att arbeta i Leksandsdräkten. (Tack till Marie och Ingemar som var snabbt ryckte ut när det behövdes, och dessutom dokumenterade det hela!)

Och samtidigt så går det bara att konstatera – att det är de här oväntade svängningarna som skapar de starkaste minnena och de bästa historierna. Och oväntade svängningar finns det gott om i bondelivet. Speciellt i juni och juli.

I helgen bar jag högtidskläder och framförde ett tal I kyrkan. Det var en mycket fin upplevelse, som jag hoppas får leva kvar i minnet tills dagen jag dör.

Jag vart omtumlad och golvad av alla känslosamma reaktioner efteråt. Alla människor som kom fram, alla fin ord, omfamningar och handslag. Jag är så glad över den stunden. Den kommer jag alltid bära med mig. Tacksam att jag fick förtroendet. Och över alla som närvarande. Men orden och känslor som jag fick ta del av efteråt, är ovärderliga. Tack.

Många uttryckte en önskan om att jag skulle publicera talet i text. Och det glädjer mig att människor vill att talet ska leva kvar. Men jag har funderat på det där. Och jag vet inte riktigt vad jag själv tycker. Det är skrivet som ett tal, så jag tycker att det hela blir lite platt och tråkigt i textform. Men jag ska fundera vidare. Kanske går det att publicera det ändå, men i ljudformat? Kanske kommer det som text ändå? Tiden får utvisa.

Jag njöt av att var uppklädd och att ha krans i håret. Så när verkligheten kallade igen, så fick kransen sitta kvar. Leksandsdräkten byttes dock mot något mer ändamålsenliga kläder.

Och sen lagade vi stängsel. Och sen fick jag avbryta mitt i matlagningen för att åka ner och fösa kalvar som envisades med att springa in på åkern och härja runt i hösträngarna. Och då såg vi ett retsamt regnväder i horisonten, så då blev det till att rulla balar tills långt in på natten. Och sen kom vi hem mitt i natten, och då var det bara att avsluta matlagningen och ställa sig och slå in paket till födelsedagsbarnet, som är väldigt snabb med att påminna oss om att han inte gillar att fylla år i skördetider.

Livet fortsätter helt enkelt. Och jag längtar tills nästa gång jag får anledning att klä upp mig i dräkt och krans.

(Kransen är bunden av mycket skickliga My Ottosson)

Trots att det känns som att mer än halva sommaren har gått, så är vi bara i början på juni. Sommarlovet har inte ens börjat, men sjön är uppvärmd, badkläder och cyklop är ingrusade och sommarbenen är ett faktum. Solkysst hud som är kryddad med skrubbsår, insektsbett och jordfläckar som knappt går att skrubba bort. Det är vackert, samtidigt som jag undrar vart våren tog vägen.

Både kalvning och lamning är avslutad, och det har gått hur fint som helst. Jag brukar vara ganska uppstressad under den perioden, men inser att jag har varit förvånansvärt samlad ändå. En del av förklaringen kan vara att vi hade bara 15 kalvningar i år, i jämförelse med förra året då vi hade det dubbla.

En annan del av förklaringen kan vara att åren ger erfarenhet. I erfarenheten finns ett lugn att vila sig mot. Insikten om att det oftast går bra. Liksom insikten om att när det inte går bra, så är det ändå inget vi skulle kunna gjort innan situationen uppstått.

När något händer, så är det alltid parametrar som gör situationen unik, och det enda som finns att göra är att lösa det efter bästa förmåga. Efter några år, i takt med att erfarenheten inom oväntade utmaningar blir större och större, så kan man även där luta sig mot ett lugn. För det löser sig. På ett eller annat sätt. Och i erfarenheten finns lärdomar att plocka, för att använda framöver.

Jag tänker ganska mycket på sånt här; erfarenhet och kunskaper som inte kan valideras med intyg, certifieringar, diplom och akademiska högskolepoäng. Kunskaperna som liksom sitter i kroppen och dess sinnen, men som är väldigt svåra att få ner i någon platt lärotext. Kunskaperna som liksom finns i relationen mellan allt levande, och som är väldigt svår att fånga i text och ord.

Den är så oerhört viktigt. Samtidigt så är den så oerhört nedvärderad. Som att den inte finns, eller ens ska få finnas, om det inte går att plita ner i en bok. Om det inte går att reducera den till några få parametrar och ge en teoretisk underbyggd förklaring. Om det inte går att betygsätta efter en linjär skala. Då, är det inte värt att ha. Då finns den inte. När den inte går att mäta, så är det bara ”hitte-på”. Eller åtminstone tämligen värdelöst.

Jag vet ju att det är helt fel. Många med mig vet detsamma. Men den struktur vi har byggt vårt samhälle kring, signalerar något annat. Det är inte bara synd, det är förödande.

Men det ska jag resonera kring en annan gång. Nu behöver jag ta tag i dagen, i praktiska handlag.