Slaktarn´s Gård

I fredags delat vi kalvarna från korna. Det gör vi för att korna ska få återhämta sig inför nästa kalvning. Kalvarna är nu tillräckligt stora för att klara sig själva, men det blir alltid mer eller mindre stress för både ko och kalv i samband med att de delas. Det gör att de under några dygn muar väldigt intensivt och kan även röra sig fram och tillbaka i hagen mer än vanligt.

Korna muar framför allt när det börjar spänna lite i juvret, och kalvarna för de gärna vill snutta lite mjölk. Detta lugnar ner sig efter några dygn i takt med att det inte längre spänner i juvret för kon.

Men fy fan vad elaka ni är! Stackars ko och kalv – varför får de inte bara gå tillsammans?

Det provade vi under våra första år. Resultatet blev att fjolårskalven puttade bort den nyfödda kalven för att äta upp råmjölken, och att en del kor inte hade optimala fysiska förutsättningar för att genomgå en förlossning och sen föda upp det nya livet. Så då får man välja vad som är bäst/värst – ska nästa kalv få en dålig start i livet? Ska kon ha sämre förutsättningar inför nästa födsel? Eller ska det bli ett par dygn med separationstress? Vi har valt det senare.

Det är olika hur individerna reagerar – några muar jättemycket, och tar då ofta med sig de andra i sitt beteende eftersom de är flockdjur. I år har varit ett sådant år, då många individer har låtit mycket och dragit med sig de andra. Det är inget jag kan förutspå och det är heller ingenting jag kan göra något åt i stunden. Jag är tacksam över er som uppmärksammar att djuren beter sig annorlunda än vanligt, och hör av er direkt till mig.

Men usch och fy – finns det inget annat sätt?

Det finns nosringar för avvänjning och det finns olika sätt att gå tillväga för att få kalven att sluta dia. Men det behöver även fungera utifrån andra omständigheter som ex tillgänglig infrastruktur, väder och vilka marker vi för tillfället kan använda. Det behöver också vara en rimlig arbetsinsats i förhållande till alternativen. Jag bollar ständigt med andra och gör olika justeringar för att hitta den bästa vägen, och det här är det bästa vi kan åstadkomma just nu.

Men jag hörde hur kalvarna och korna ropad hela natten – Vilken djuplågare du är, de är faktiskt kännande individer!

Ja, korna är individer och de har känslor – det behöver du inte övertyga mig om. Men du kan heller inte likställa kornas upplevelse av situationen med den upplevelse och de värderingar som vi människor kan lägga in i situationen. Det är en stress i stunden, ja – av helt biologiskt funktionella skäl. Men därefter så funkar kor annorlunda än oss människor. Jag har ännu inte sett någon ko eller kalv som blir långvarigt traumatiserad eller utvecklar PTSD till följd av att delningen. Och när grupperna släpps ihop igen, senare i sommar, så är det inget gråtfylld återförening som äger rum ute i hagarna.

Så. Det var det, om helgens drama nere i hagarna. Om du har mer funderingar, åsikter, tankar och frågor om det här – så är du välkommen att kontakta mig på 073-65 96 671, så att du snabbt får svar på dina frågor.

Jag har ett komplicerat förhållande till månaden december. Det finns många olika händelser och anledningar att beskylla för det, men det har jag ingen lust att fastna i. Allt jag kan göra i nutid är ju att hitta strategier att hantera det hela. Och nu, när mitt 39:e december är över för den här gången, så är det fint att inse att jag börjar hitta nycklar som släpper fram ljuset i årets mörkaste månad.

Nästan så jag kan se fram emot att möta december 2026.

Det vart ett fint avslut på 2025. En avslappnad jul med de som betyder mest, slött häng och långa sovmorgnar, och ett klassiskt nyår ute på isen, följt av finmat på en välbesökt kökssoffa.

Och nu är det januari 2026. Under natten har de kommit snö, och det är oklart om hunden eller om det är barnen som är mest pepp. Det spelar egentligen ingen roll.

Själv hasar jag runt i trasiga långkalsonger och förbannar min egen rastlöshet. Den är svår att hålla styra på. Sådär så jag har tusen projekt igång, men ändå ägnar mig åt något annat. Och huvudet är på ytterligare ett annat ställe, och lagomt till jag lyckas samla ihop alla energier i kroppen och rikta dem åt samma håll – så är jag behövd i ett annat sammanhang. Som det nav jag är. Och det är ju ändå rätt fint, att få vara det.

Men nu ska jag rycka upp mig och sätta på kaffepannan! Jag önskar er alla en fin start på 2026!

En vecka i Stockholm är tillända och jag är väldigt nöjd över att vara hemma i vardagen. Jag älskar min vardag. Jag hoppas alla har skapat sig möjligheten att känna så.

Det är fint och bekvämt på många sätt att bo på hotell, men tämligen ostimulerande i längden. Och det är fint och bekvämt att vara inomhus hela dagarna, sitta still på en stol, räkna siffor och snacka med folk – men tämligen osunt och ostimulerande i längden. Åtminstone för mig – jag behöver någonting annat att blanda upp sånt där med. Jag är väldigt glad att jag har någonting annat.

Så idag, när jag fick väcka barnen och servera dem frukost, så var själen nöjd. Och sen fick jag ta med mig hunden och åka ner till kossorna – då rusade lyckokänslan genom kroppen. Minusgraderna bet mig i kinderna och komockorna ångade. Hunden var fokuserad och reda att hjälpa till, korna var nöjda och sävliga kossan Ior stod som vanligt i vägen.

Nöjdast av alla var jag. Jag rullade foderhäck och kliade korumpa. Kroppen fick röra på sig, novembers blygsamma dagsljus sögs in som hos en törstande och jag kände en enorm tacksamhet att det här är min vardag.

Samma känsla inföll när jag kom hem. Kontrasten var så brutal. Ett myllrande Stockholm med all sin rörelse, trafik, ljus och ljud. För att sen kliva ur bilen hemma på vårt lilla berg. Mörkret, ensligheten tystnaden. Doften av eld i kaminen, ljuset från fönstren och min familj som rörde sig därinne. Det var en fin stund. En mycket fin stund.

Vi gav oss omedelbart ut i skogen och mörkret. Pannlampor på, och allt blev så tydligt – allt jag önskar och behöver, finns precis här. (Det skulle möjligtvis vara så att jag saknar en mjölkko – men jag fyller 40 till våren, så att säga……)

Livets vägar äro outgrundliga. Vem vet vart jag står om 10 år? Vem vet om jag lever då? Det är spännande att tänka på; att inget vet vi om framtiden. Men det förbannat fint att få finnas till och uppleva livets kontraster.

Vad skulle jag till Stockholm att göra då? Fullt relevant fråga. Jag läste en kurs i bokföring. Livets vägar äro outgrundliga.

Det är en ovanlig vecka. I vanliga fall så åker Magnus till Stockholm för att jobba, medan jag är på gården och tar hand om resten. Men den här veckan är det ombytta roller – Jag är i Stockholm den här veckan, och Magnus är hemma och tar hand om resten. Dock har jag inte hoppat in bland arbetarna som bygger Stockholms infrastruktur, utan istället bedrivs dagarna på ett konferenscenter och jag lär mig mer om siffror. Och jag konstaterar kort: det är den första kurs jag varit på, där majoriteten av deltagarna har fixade naglar. Jag är inte en av dem.

Det är ett nytt sammanhang för mig. Ett nytt sammanhang, som påminner mig om varför jag tagit många av de beslut som lett dit jag är idag. Med fingrarna i jorden och dagarna fyllda med kor, familj och gräs. Inte så att jag ångrat att jag har åkt hit – jag vill ha kunskapen och jag vet att det blir något bra av det här.

Men det är nyttigt att få distans. Det är nyttigt att sätta sig själv i sammanhang som inte bekräftar sina egna val och åsikter. Det är utvecklande att lära sig något nytt. Och givande att få det bekräftat; att en hel del kan jag redan.

Jag har hittat en kompis. En annan själ som förstår när jag beskriver grusvägarnas enslighet. Vi har samma längtan efter hemmets trygghet, och är lika vilsna på Stockholms vägar. Det är fint ändå, att lyckas mötas i detta hav av människor och betong. Som om vissa energier dras till varandra.

Jag har egentligen inte så mycket att skriva. Huvudet är för trött. Men allt jag kan konstatera hittills är; det är bra att åka bort ibland, för det gör det så tydligt kring vad som är hemma. Och så kan man hitta nya kompisar att dela sin hemlängtan med. Kanske borde jag åka bort oftare, för att uppleva känslan av att längta hem?

 Onsdag och jag lägger köttpussel för glatta livet. Jag våndas alltid inför att få ihop det, men kan konstatera att jag fått ihop det under alla tidigare år, så det ska nog gå bra det här året också. Även om jag våndas inför att få ihop datum, vikter, människor och utlämningsplatser, så blir jag alltid på gott humör när jag ringer runt. Det finns så många trevliga människor!

Samma tanke slår mig när jag jobbar vidare med att sätta mig in vad en vindkraftspark i mitt närområde kan komma att betyda – det finns så många trevliga människor! Och kompetenta! Just nu drar jag i alla trådar och kontakter jag har, för att försöka förstå processen och den del av den som vi befinner oss i nu. Men också för att förstå vad som är viktigast att fokusera på nu, i det skede som är.

När jag var på samrådet så blev jag överväldigad av känslor. Mer än vad jag hade förväntat mig. Jag hade ändå förstått tidigare att det här var på gång och sett samrådsunderlaget, men ändå. När jag stod där i rummet och insåg vilken påverkan det här kan få på skogen, mörkret, och tystnaden som jag värdesätter så högt – då är det svårt att hålla sig känslokall. Jag åkte hem och bröt ihop några dagar. Kände mig liten, betydelselös och jävligt överkörd.

Man måste få känna känslorna. Man måste få bryta ihop. Samtidigt så vet jag så väl, att det är inte så man tar sig framåt. Det är inte under känslornas tyngd och i ilskans dimsyn som man tar bra beslut. Det är inte i känslornas stormande hav som man finner de rätta stigarna. Men kan använda kraften i känslorna, och kanalisera den till en riktad energi mot ett mål – då kan man påverka. Kan man sen göra det tillsammans med flera andra – då kan man uträtta stordåd.

För mig handlar inte den här vindkraftparken om att vara för eller emot något. För mig handlar den här vindkraftparken om hur vår framtida Grangärdebygd ska vara. Där vi lever våra liv nu, och där generationer, förhoppningsvis, ska leva efter oss. Vad vill vi lämna efter oss? Vilka värden är det som gör att jag vill bo just här? Vad vill vi lämna efter oss?

En vindkraftpark kräver ingrepp i landskapet. Den kommer förändra horisonten som många vilar ögonen på och den kommer att förändra ljudkulissen. Men vad mer kommer den förändra? Vattenflöden? Viltstammen? Turismen? Fågellivet? Är det till det bättre eller sämre? Är ingreppet stort eller smått? Det är upp till var och en att bedöma, men oavsett så känns det relevant att sätta sig in i projekteringen. Hur vill vi ha det, vi som ska leva här?

Samrådsunderlag i all ära, där både länsstyrelse och kommun redan varit delaktig tillsammans med bolaget. Men för mig är det uppenbart att här har de missat många synvinklar och kunskaper om området som bara lokalbefolkningen kan bidra med. De som känner varje grop och sten, som vet vart fåglarna häckar och som vet vart källorna aldrig sinar. Som vet i vilka vikar gäddorna hugger och  vart isen är tunn. De som vandrar för att finna ro, dom som vet vilka fötter som trampat här innan oss. Och just nu har vi vår chans. Vi måste se till att ta den chansen!

Det finns så mycket trevligt folk, och vi är alla bra på olika saker. Så jag hoppas folk sträcker på sig och knyter handen i fickan. Sväljer sin stolthet och samlas kring vad vi alla vill – att leva ett gott liv i en trivsam Grangärdebygd.

Att skapa konflikter oss emellan kommer inte att ta oss dit. Vi behöver inte tycka lika i alla frågor, men vi behöver acceptera och respektera de som har en annan syn. Och därifrån låta människor engagera sig i den framtid som de vill se, i den bygd som vi alla delar.

__________________________________________________________________________________________

Det här blev något jävla brandtal och det var egentligen inte meningen. Men jag vet vilka värden som fått mig att bosätta mig här. Jag vet vad jag vill lämna efter mig till nästa generation Grangärdebor. Och jag vet att jag vill stå med ryggen rak och säga att jag gjorde vad jag kunde, medan tid ännu var.

Bara drygt två veckor kvar att lämna in synpunkter och åsikter. Informera dig själv om projektet genom att googla ”Stora Enso Larix”. Fundera sedan på om det här går i linje med den framtida Grangärdebygd som du vill se, leva och verka i.

Jag är åter tillbaka i pannlampstider. Den ljusa käglan guidar mig fram i morgonens mörker. Två orangea ögon som emellanåt ser tillbaka mot mig i mörkret, och kollar så jag hänger med. Morgonturen med hunden. Det är en fin start på dagen, en möjlighet att vakna till, att landa i kroppens kännande och varande. Reflektera kring dagen som ligger framför och den som ligger bakom. Den här tiden är det bara mina egna steg som hörs. Stövlarnas klobbande, ljuden som uppstår när sulorna möter grus, och sedan rötter och jord. Vårens iver och sommarens symfoni har för längesen tystnat.

Morgonpromenaderna i september är alltid blöta. Det höga gulnande gräset på hygget, lutar sig in mot stigen, tyngda av fuktigheten. Dropparna smeks av mot mina byxor och lämnar efter sig kyla och väta. Jag tycker det är uppfriskande. Som ett kallbad i lightversion. Man ska inte vara så rädd för det obekväma. Eller ska man det? Vilka blir vi om det aldrig får skava?

I ljudkulissen bryter kronhjortarnas brölande igenom. De brunstar nu. Den inneboende kraften av liv som vill bli mer. Fler. Så de vrålar ut i mörkret för att hitta någon. Inget Tinder där inte. Bara ett grovt avgrundsvrål från livet självt. I bästa fall får de svar. Jag lyssnar på hur de förflyttar sig, från dag till dag. Men just den här morgonen är det ett ensamt vrål som bryter fram genom träden och över bergen.

Solen börjar leta sig upp i horisonten och himlens rand färgas rosa och orange. Idag ska jag jobba med bokföring och köttpussel. Jag ska flytta djur. Jag ska till optikern. Jag ska planera mat för helgen och framför allt ska jag ha soffhäng tillsammans med barn och man. Det är de tiderna nu. När det finns en helig kväll i veckan som det inte är någon aktivitet inplanerad. Emellanåt.

Och jag ska på samrådsmöte för vindkraft. Det projekteras en park i mitt närområde. I kronhjortarnas närområde. I fladdermössen, fiskljusarnas och lappugglornas närområde. Jag har en klump i bröstet och så många frågor.

Jag märker inte att pannlampan slocknar. I perfekt harmoni med dagsljuset som återvänder, så förflyttas jag från min lilla ljuskägla till världen omkring mig. Den är så ofantligt stor. Och jag är så ofantligt liten.

Sen är vi hemma. Jag ser fram emot soffhäng med min familj.