Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 2 av 65

Hönsfamiljen – nu finns det ägg!

Fick du en höna i julklapp? Eller köpte du en åt dig själv? Nu är det äntligen dags – hönorna har börjat värpa och det finns ägg att hämta ut!

På lördag 13 juni kommer vara första tillfället, så mellan 9-11 kommer jag finnas på plats vid hagen vid Stakheden. För er som inte hittar dit, så svänger ni in vid Stakhedsvägen 15.

Äggen är mindre än vanliga ägg nu i början, men det kompenseras med att du får ta flera. Om några veckor så är äggen normalstora, så är det viktigt för dig så rekommenderar jag att vänta några veckor till.

Vill du vara säker på att det finns ägg när du kommer på plats, så skicka ett SMS till 073-65 96 671 senast fredag kväll och boka upp dina ägg! Ange antal (utifrån ”normalstorlek”) och vad din höna heter. Medtag gärna egna kartonger!

Jag har ingen höna – men jag vill köpa ägg! Kan jag också komma?

Ja, från 10.00 , under förutsättningen att det finns ägg som inte är uppbokade av ”höns-ägare”.

Nu kickar vi igång det här, och det kan vara lite rörigt i början innan jag får till logistiken runt det hela – hav tålamod! Jag gör mitt bästa, och har ni idéer på hur det skulle kunna göras bättre så är ni välkomna att höra av er!

Och som vi alla vet vi det här laget; VI HÅLLER AVSTÅND OCH STANNAR HEMMA VID FÖRKYLNINGS-SYPTOM!

Liv föds och liv dör.

Förra veckan förlorade vi en nyfödd kalv. Det var första gången. Allting har en första gång.

Jag hittade den i hagen, vid mamman. Kanske hade hon redan gett upp. Hon följde mig inte när jag bar bort den slappa kroppen. Dess ögon var bakåtvända och den kippade efter andan. Men hjärtat slog och jag ville så mycket mer. Jag gjorde vad jag kunde. Jag ringde om råd. Jag blåste in luft. Jag sög ut slem. Jag höll den upp och ner. Jag masserade bröstkorgen, ändrade läge.

Vi hjälptes åt. Hon och jag, den där oerhört snälla människan som lyckas dyka upp när hon behövs som mest. Och Vi gjorde vad vi kunde. Och vi gjorde allt igen. För att tillslut inse, att den enda hjälp som fanns kvar att ge, var ett skott i pannan.

Det är den stunden som är den jobbigaste. Att släppa hoppet om livet och istället ta Döden i hand. Beslutet. Insikten. Och sen tårarna. Och frustrationen. Kanske borde jag varit en mer vuxen människa och bitit ihop. Men jag klarade inte det. Jag klarade inte det.

Men liv föds och liv dör, och alla ska vi den vägen vandra.

Instinktivt ville jag gräva ner den. Gräva ett hål i marken, fylla jord över den lilla kroppen och låta den förmultna där. Låta jorden återta det liv som inte längre var, låta kroppen gå tillbaka till de marker som skapat den. Men det funkar inte så. Det funkar inte så, när vi människor bestämmer om hur saker och ting ska vara.

Så motvilligt rättade jag mig in i ledet. Och tre dagar senare kom en lastbil med kran, lyfte på den lilla kroppen och körde den genom halva Sverige för att den ska bli ”miljösmart” biobränsle. Vad jag fick kvar, var en faktura på hämtningen. Det känns som att jag aldrig kommer bli bekväm med det förloppet.

Dagen efter föddes en pigg tjurkalv, med krafter för två. Då kom tårarna igen. Över kontrasterna. Över livet och döden som ständigt vandrar hand i hand. Över allting vi människor inte förstår men som vi ändå är en del av.

Stort tack till er som på olika sätt hjälpte mig med kalven. Det var en tragisk händelse som jag säkerligen kommer få uppleva igen. Men mitt i allt det ledsamma så var det fint att få dela det med er. Men kanske det finaste var, att ni valde att dela den med mig.

….. ……. …….. ……. ……..

Att göra ett bingonummer över den döda kalven känns fel, men ni ska givetvis få bingonumret för den pigga tjurkalven: 26

Det är nu en individ som ännu inte har kalvat. Jag är osäker på om hon kommer göra det, men det lär tiden utvisa. Jag håller er uppdaterade!

Vackra kosvansar och bingonummer.

Jag beundrar den här kossans svans, den är så vacker. Det sitter en personlighet i varje kosvans, så som det gör i människors frisyrer. Med den skillnaden att kossorna inte har friserat till den för att förstärka vem de försöker vara. Inte vad jag vet iallafall. Den liksom bara är. Och den är vacker och unik, och varje kossa har sin variant. Och som sagt, det här är en av mina favoriter.

Och dagen efter hade kossan med den vackra svansen, fött en pigg och stark kviga.

Ytterligare en kalv såg dagens ljus den här veckan, och ni kan nu kryssa för följande nummer i kalvbingon; 12 & 13

Och det bästa av allt – än finns det kalvar kvar att vänta!

Grattis Knutsbo och Rävsnäs!

I måndags kom årslammen hit till Stakheden. Jag var nervös och hade mardrömstankar om att de skrikande skulle springa åt olika håll, ut genom stängslet och att jag sen skulle få ägna resten av sommaren till att samla ihop dem.

Men det blev inte så. De flöt liksom bara av från den där transporten och ut i landskapet. Tyst började de beta av det gröna gräset. Och sen dess har de böljat omkring där. Förnöjda. Och jag slås gång på gång av vad vackert landskapet blev, med den böljande fårflocken. Som en pusselbit som man inte visste saknades. Dock blir den åsynen kortvarig här ute, för den här flocken ska in och beta i stan.

När vi tog över kossorna från kommunen för ett år sedan, fick vi även överta ansvaret för deras beteshagar inne i Ludvika. Och i år är det tänkt att fåren ska beta därinne. Och därmed är det folket runt Knutsbo och Rävsnäs som får njuta av den böljande fårflocken. GRATTIS!

Hur det blir nästa år återstår att se. Men jag hoppas att det inte är sista gången som vi får markerna att bölja.

Åh vad roligt! När kommer lammen in till stan?

Troligtvis redan i helgen. Ta med en termos kaffe och kom ut och snacka lamm! Ungefär tre årslamms avstånd är lämpligt – det ska bli så roligt att göra bekantskap med dessa nya marker och folket runt omkring!

Fick du en höna i julklapp?

Tillhör du en av dem som fick en höna i julklapp? Eller kanske köpte du en till dig själv? Då är det dags att läsa här!

Gott folk, det börjar närma sig! I veckan ska jag hämta hem den nya hönsflocken – äntligen! Jag har längtat efter det här sen i höstas, och jag vet att vi är flera som längtar, för ni är flera som har ringt och frågat när hönorna är på plats – nu händer det!

De kommer bo i vagnen som finns på Stakheden och de kommer vara ganska vilsna innan de kommer på hur man lever livet som lyxhöna, men det brukar ge sig efter ett par dagar. Det kommer dröja ytterligare några veckor innan de lägger ägg, men sen smäller det till och då vill jag att vi är beredda med våra äggkartonger och hungriga magar.

Till en början är äggen något mindre, men det kompenserar jag med att ni får några fler. Ett vanligt 15-pack brukar väga ungefär 1kg, så jag har det som riktmärke. Om det är viktigt för dig att ha lite större ägg, så får du vänta ytterligare en tid.

Jag kommer framöver tillämpa ägg-prenumeration, dvs att du kan boka upp dig på att hämta ägg på överenskommen dag, varje eller varannan vecka. Utlämningen kommer vara vid Stakheden där hönsen finns, och du kan hämta när det passar dig under överenskommen dag. Antalet möjliga prenumeranter är begränsat och du som innehar en höna (dvs ett värdebevis), har förtur på dessa platser.

Vet du redan nu att du vill ha en ägg-prenumeration – hör av dig till mig, så styr vi upp det så snart som möjligt och står redo när hönorna är redo!

Enklast är om du mailar till slaktarstina@slaktarstina.se. Då har jag allt på pränt som inte min hönshjärna annars inte kommer ihåg. Om det inte är möjligt så är du välkommen att kontakta mig via telefon 073-65 96 671

Även om du inte vill prenumerera, så får du självklart hämta ut dina ägg. Mer information kommer här på bloggen och på facebook, när hönorna är igång med äggläggningen. Väl mött!

Livets tango och kalvbingo.

I måndags vaknade jag till snöblandat regn och kalla vindar. Och jag tänkte, att hoppas det är lugnt i kohagen idag, så jag kan kura inne och jag kan få göra undan lite administrativt. En timme senare kom första samtalet – en ensam kalv i hagen, misstänksamt nyfödd. Misstänksamt ensam.

Det klafsade om stövlarna när jag gick över markerna, fram till den lilla krabaten som stod där på darriga ben, ensam i blötsnön. Och just där, just då, kände jag mig lika darrig och ensam – vad gör jag nu? Då är det alltid tryggt att ha människor med mer erfarenhet. Ett samtal senare och jag visste att assistans var på väg. Och tacksamheten – över människorna som vill hjälpa till, över människorna med mer erfarenhet – det finns inte längre ord. De är ovärderliga i det äventyr vi gett oss in i.

Kalvningstider är känslotider. Jag vilar i det. Att det är en berg-och-dal-bana. Att vi varje dag lägger nya erfarenheter till vår kunskapsbank. Att det är en intensiv period som inte går att planera. Dagarna blir vad det blir, och händelselösa är de inte. Och trots intensiva dagar, trots trötthet och ibland frustration – kärnan inom mig har aldrig varit nöjdare. Det känns som att jag dansar med Livet. En vildsint tango, där jag parerar och följsamt följer med i varenda tvärvändning.

Jag har gråtit några gånger den här veckan. Gråtit i frustration och ilska över kossan som inte vill ta hand om sin kalv. Jag har gråtit av tacksamhet över människorna omkring mig. Som passar barn, ger mig mat och offrar sin dag för att i regn och lera bära fram en nyfödd kalv och sen envisas med hennes nonchalanta men oberäkneliga morsa. Jag har gråtit över liv som föds och liv som ska ta slut. Men jag har aldrig önskat mig någon annanstans.

Och imorgon kommer lammen. Och om några dagar kommer de nya hönsen. En tango som sagt. Eller en cirkus som just klivit in i manegen.

Men först! Veckans bingonummer; 4, 8 och 9 är det någon som får någon rad? Misströsta inte – det är några nummer kvar!

Vill ni se en skuttande kalv så finns det förresten en liten film på Instagram – SlaktarStina heter jag där!

Bingonummer!

Vilken vecka det har varit…! Jag har stått i förmiddagssolens sken, hand i hand med min Millimeterman och betraktat en kalvs födelse. Jag har blivit nedringd till hagen på kvällen, av människor som bevittnat samma sak. Jag har stått på knä i lera och regn och uppmuntrat en nybliven förstagångs-ko att slicka rent sin kalv. Jag har envist försökt hjälpa samma kalv till spenarna, för att inse att det ordnade sig bara vi gick därifrån.

Jag har smugit bland björkarna för att sätta öronmärken, föst kalvar som kommit på fel sida stängslet. Jag har förundrats över över flockens engagemang i de nya kalvarna, och även insett att det engagemanget inte gäller alla. Det har varit långa, spännande och intensiva dagar den här veckan – så nu ska jag ge mig själv en god natts sömn, för nästa vecka kan bli minst lika intensiv.

Men först; en hel hög bingonummer! Datumen som kalvarna prickade in den här veckan var;

28, 29, 30 och 1

Söndagsrapport

Nu är vi igång – i torsdags födde kossan Dora en vacker kvigkalv. Jag var där när det hände, nervös så jag nästan kröp ur kläderna. Men det hade jag inte behövt vara, Dora klarade allting galant. Både födseln, omhändertagandet, och introduktionen till den nya flocken. Det märks att hon är mer rutinerad i år och vet vad det handlar om.

Det är en fantastisk upplevelse att sitta i en björkhage och se ett liv komma till. Adrenalinkick så det heter duga. Och det är fantastiskt att observera koflocken och se deras kommunikation och samspel, när en ny liten krabat gör entré.

Och det är fantastiskt, att sen känna att jag har förtroendet från mamma-kossan, och försiktigt smyga mig fram och känna på den sammetslena pälsen. Den har den där djupa färgen och skimret som Dora har. Solvarm och alldeles underbar.

Så! Nu gott folk är vi igång – den här söndagen kan ni kryssa för 23 på era bingobrickor! Och för er som inte vet vad jag menar – kolla in det här inlägget och gör dig en bingobricka – du får en chans den här veckan också, men sen är det för sent.

Webinarie om lokal matförsörjning

På torsdag kl. 18.00 kommer jag delta i ett webinarium, anordnat av Omställningsnätverket. Jag kommer prata om de insikter och tankar som gjorde att jag sa upp mig från lönearbetet för att bli självförsörjande, och hur detta senare utvecklats till att driva ett regenerativt lantbruk. Jag kommer prata om mina tankar kring lokal matförsörjning, livskraft och friheten och glädjen att kunna framställa sin egna och bygdens mat. Det kommer finnas möjlighet för frågor och diskussion och jag ser fram emot att möta er! Välkomna!

Du anmäler dig enklast genom att gå in på Omställningsnätverkets FB-sida, leta upp webinariet bland deras evenemang och där anmäla dig via länken. Sen när webinariet närmar sig så kommer du få en länk via mail, vilken kommer ta dig direkt till webinariet.

Har du inte FB så kan du gå in på www.eventbrite.com och söka på Omställningsnätverket.

Webinariet är en del av en serie, där Omställningsnätverket i samarbete med Omställning Österbotten bjuder in till samtal om lokal matförsörjning i Coronakrisens skugga. Först ut var Johannes Wätterbäck, även känd som Farbror Grön, och nu är det alltså min tur. Andra personer som kommer ha webinarium framöver är bla Jörgen Andersson, Maria Österåker, Fredrik Rosenqvist, Anita Storm och Andrew McMillion – kolla in Omställningsnätverkets FB så missar du inget!

En solig söndag i april.

En särdeles fin söndag i april. En sån där som börjar med lite bitande morgonkyla i kinderna, när solen målar himlen morgonvacker och kvittren från träden är som en hel bakgrundsorkester under morgonrundans uppvaknande lunk. En sån där söndag när familjen äter frukost i motljus, så mormors gamla furbord glänser som guld och allas morgonsruffsiga hår, lyser som glorior i morgonsolens strålar.

Och medan jag torkar av och förbereder förmiddagens göromål, så susar halva familjen iväg på cykel, ner till korna, och vi alla har ett väldans pirr i magen, för nu, när som helst så måste det bli en kalv. Men det var ingen idag heller.

Men vi dröjer oss all kvar i hagen, för det är något speciellt med förmiddagssolen som börjar värma, och korna som ligger i fjolårsgräset och idisslar. Och vi ser på deras runda magar att det rör sig därinne, och några låter oss få känns sparkarna från de liv som snart skuttar omkring i hagen. Och det är en tacksamhet att få finnas till, just där, just då, med korna i hagen och gräset som strävsamt börjar leta sig upp.

Sen tar dem cyklarna därifrån, vidare till nästa instans. Den lilla, som inte är så liten längre, lärde sig cykla igår. Och sladda också, och hon visar det gärna, och när skrubbsåren ställs i kö över ben och händer, så borstar hon bara av sig och förtsätter. För det är så det känns när man precis har lärt sig cykla, och det är en solig söndag i april.

Och sen plockar vi med virke, för att göra plats inför året sågning. Och barnen tycker det är supertråkigt, och börjar kivas för att något ska hända, och tillslut cyklar den äldsta iväg till en kompis, och föräldrarna drar en lättnandens suck för halva virkeshögen är kvar att göra. Och vi binder fast plåtar som blåst av från några av virkesstackarna, och svärmor bakar sockerkaka och i aprilsolen kan vi sen dricka kaffe på verandan. Och det enda som påminner oss om omvärlden är att vi sitter vid varsitt bord med några meter ifrån varandra. 

Sen kastar vi cyklarna i traktorns skopa, fyller bilen med kompisar och åker hem till huset där ute i skogen. Och barnen leker vid stora stenen i skogen, där den lilla bäcken porlar fram. Och bland, mossa, pinnar, kottar och ris, finns en helt fantastisk värld där allt kan hända och de försvinner iväg i timmar medan jag står inne och lagar mat. Sen fyller jag den gamla kökssoffan med hungriga barn, som tar om en, två, tre gånger och jag behöver inte truga med maten, för det är en sån där solig söndag i april när solen, leken och livet hela tiden hungrar efter mer i en bomullsmjuk förnöjsamhet.

Och när eftermiddagssolen blir så där guldig, och köket inte är det minsta avtorkat, så går jag ut till odlingarna och gräver ner mina händer i den mörka jorden. Den är luftig, kall och fylld av drömmar. Och hjärtat slår lite hårdare, och dofterna doftar lite starkare, och fåglarna kvittrar lite vackrare och jag översköljs av den där känslan som bara kan komma en solig söndag i april, när inget annat spelar någon roll, för allt som finns är här och nu och just det är helt fantastisk. Helt fantastiskt.

Jag drar ut på eftermiddagen, så länge det bara går. Uppgifterna ute avlöser varandra, och jag drar upp tröstlösa mängder kvickrot i en borglömd odlingsbädd, men till och med det är en glädje. Och den äldsta kommer med små buketter av tussilagos och han sätter en i mitt otvättade hår och säger att att jag är finast just så där i arbetsbyxor och min lappade underställströja och påminner mig om att jag inte ska fixa till mig nästa gång jag ska på fest. För jag är finast just så här, men kanske kan jag ha en liten blomma i håret.

Och när kvällen blir oundviklig går vi tillslut in. Hungriga magar fylls med nötstek och potatis, frysens sista majskolvar och äppeldrickan som mormor gjort. Och i köksoffan kryper trötta barn upp i mitt knä och jag begraver näsan i det toviga håret som doftar sol och våriga äventyr och jag tänker på den dag som har gått. Hur vi i andras ögon bara arbetar och arbetar, när vi själva känner att vi mest bara lever. Så som vi vill leva, i den vardag som ger oss meningsfullhet och trygghet. Den vardag som ger oss livskraft.

Det kom ingen kalv den här dagen heller, men det var en särdels vacker dag. En sån där solig söndag i april.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑