Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 2 av 63

Välkommen Vabbruari!

Februari och vi tog steget in i VAB-livet (Vård Av Barn), så som sig bör den här tiden på året. En tradition helt enkelt. Dock kan jag konstatera, och gladeligen meddela, att det blir bättre med åren! Och det hjälper föga att höra det när man har ett antal ungar under 5 och är mitt uppe i magsjukor, förkylningar och vattenkoppor. Jag vet det. Så här kände jag själv för fyra år sedan, när Vabbruari byggde murar av baciller och magsjukor mot omvärlden – ”Känslan av Vabbruari”. (klicka på länken så kommer du till inlägget).

Men nu är det fyra år senare. Ungarna är större, huset är mer rymligt och jag är stabilare som både människa och förälder. Så VAB-dagarna ser annorlunda ut nu. Tack och lov.

Dock kan jag ju inte vara hemma från mitt jobb för Vård Av Barn längre, till följd av den väg jag valt i livet. Så när baciller och snor i näsan är motiv nog för att undgå den ordinarie skolplikten, så infaller nutidens VAB – Vitaliserings Akademin för Barn.

Det är ganska trevliga dagar, ska jag erkänna. Vi utfodrar kossor, maskar, microorganismer och andra avgörande länkar i livets kretslopp. Jag lär honom och han lär mig. Och tillsammans lär vi oss hur man formar en bra dag trots trytande energi och snor i näsan. Kanske den viktigaste kunskapen av dem alla.

Men den absolut roligaste är att tämja en kossa till ridhäst, förlåt jag menar ridko. Vilka transportmöjligheter som öppnar sig! Tänk dig själv att ta sig fram på ett kraftpaket som drivs av gräs, ger mjölk och som ger ytterligare en ny avkomma varje år! Utsläppskurvan mäts i mängd gödsel, som i sin tur ger möjlighet till effektiviserad bränsletillgång (dvs mer grästillväxt) och ännu mera transportmöjligheter…! Skattebefriad är den också. Nu väntar jag bara på markerade laddytor i anslutning till affärer och dylikt, där kossan kan stå och beta medan jag gör mina ärenden. Elbil känns helt plötsligt väldigt 2019….

Men Vitaliserings Akademin för Barn är ju öppen av en anledning också. Så när djuren är gjorda och lungorna fyllda med frisk luft, så bäddar vi ner oss i soffan och samlar energi. Klappar katten och pratar hockey. Och när han somnar sen, så får jag passa på att slå upp datorn och arbeta bort allt det där administrativa som så lätt lägger sig på hög. Ganska nöjd ändå, över att vi får dessa dagar tillsammans.

Husmödrar och benbuljong.

En grej som är svår att undgå när man börjar med att producera sin egna mat, är vilket fullkomligt resursslöseri vår tid består av. Och det kan man ju förfasas över, predika och skriva argsinta inlägg om. Eller så gör man något åt saken, handgripligen. Vilket jag oftast föredrar som strategi. Så just nu håller jag på att upptäcka olika sätt att till fullo nyttja de resurserna som kommer från ett nötkreatur.

Det finns en del recept och trendiga maträtter att finna på nätet, men ännu har jag inte hittat någon sida som behandlar hela djuret som den magiska näringsresurs som det faktiskt är. Så jag letade fram ett exemplar av Husmoderns kokbok från 1935 för att kunna insupa mig livets resurskloka kokkunskap. För 1935 förstod man vikten av att bruka de resurser som fanns att tillgå. Sen kom oljan, industrialiseringen och någon märklig idé om att talg är till för fåglar, att inälvor är en restprodukt att bränna och att processade bönor fraktade från ett annat land är bättre än grannens betande ko.

Och ibland tänker jag som så – hur hade vår värld sett ut om husmödrarna och deras kunskap hade hyllats istället för att svartmålas? Om man valt att stärka dem istället för att rädda dem?

Det lär jag aldrig få veta. Med med buljongen puttrande på spisen och en mycket angenäm doft i huset, så förkovrar jag mig i all den klokhet som husmödrarna ombesörjde för 80 år sedan. Och sänder en tacksamhetens tanke till de kvinnor som för ett par år sedan gav mig denna eminenta kokbok. Tack – ni ska veta att den har kommit väl till användning den senaste tiden.

Hundvakt.

Jag är hundvakt åt min systers hund. Det är bra. Med sina mörkbruna ögon berättar hon, när det är dags för mig att släppa alla papper och istället bege mig ut i skogen. Det är så lätt att glömma sådana viktigheter när man omger sig med siffror, kalkyler och byråkratins stundom ologiska snår.

Sen vardagen drog igång har jag fyllt mina dagar med holistic financial planning och projektering av kommande projekt. Det är mycket siffror, räknande och läsande. Jag har så lätt att försvinna i den världen, glömma av både tid och rum. Och då är det så bra att ha någon som påminner mig om, att livet är så mycket mer än siffror, regler och datum. Någon som tvingar mig att lyfta blicken från anteckningar och skärmar, och istället vända ansiktet mot ljuset. Mot trädkronorna likväl som mot marken. Och tänka på att livet fortgår, oavsett hur dåligt jag räknar.

Och sen förlorar jag mig i fascination över naturens livskraft, över fotosyntesens under och dess perfektion. Som liksom bara fungerar, utan varken projektplanering eller finansiella planer.

Men ändå. Den här tiden av planering och projektering är viktig. För jag vet att 2020 kommer bli ett år av utmaningar. Som en flock ystra kalvar, vild och oberäknelig. Men vi vet vart vi ska, vi har vår kompass. Så med lugn, följsamhet och envishet ska vi tämja det här året. Tålmodigt valla det över berg och genom dalar. Och ska vi ha en ärlig chans att ta oss igenom det här, så är noggrannheten i förberedelserna en viktig del. Och det är vad jag pysslar med just nu. När jag inte går i skogen med hunden som jag önskar var min.

Äntligen vardag och extra arbetsstyrka.

Jullovet är slut för den här gången och jag är glad att det äntligen är vardag igen. Det är fint med ledigheter, men efter nån vecka börjar det krypa i både kropp och själ hos mig, desperat längtande efter rutiner. Rutiner och lite förutsägbarhet.

Vissa rutiner kvarstår ju dock, oavsett om det är jullov eller inte. Dagliga skötseln hos djuren, till exempel. Så med anledning av jullovet, så har arbetsstyrkan varit förstärkt. Till arbetsledarens stora glädje och förtret.

Första uppgiften bestod i att rulla foderhäck.

Sen var det dags att öppna balen.

Först av med plasten och sen nätet. Noga övervakad av nyfikna kossor som vill försäkra sig om att allt går rätt till.

Sen när maten var serverad till damerna, så var det dags för lite bal-dans. Det är vanligen ett moment som jag brukar hoppa över i min vanliga vardag. Oklart varför egentligen, det är onekligen ett trevligt inslag och kanske något som bör införas under det kommande året. Den som lever får se.

Sen var det dags att mocka ur vindskydden. Ett mycket lärorikt moment som kräver sin arbetsledare. Teman som vi hann avhandla var; varför man inte kastar kobajs på varandra, skillnaden på kalvbajs och kobajs och varför en ko uppenbarligen har tryckt rumpan mot väggen innan hon bajsade. Vi hann även med en hel del konflikthantering som även får den mest luttrade arbetsledaren på fall. Som den starka viljan att ta exakt samma komocka av minst 30 möjliga. En konflikt som ständigt återupptogs, för varje ny komocka. En annan konflikt gällde vem som skulle använda den blå skyffeln. Det löste jag, tillika arbetsledare, med att argumentera för den röda skyffeln. Vilket helt enkelt ledde till konflikt om vem som skulle ha den röda. Sa jag att skyfflarna är exakt lika, förutom färgen?

Tillslut var det sånt liv i vindskyddet att en kossa kom för att se efter vad som stod på! Tålamod, tålamod.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av deras kraft och vilja att hjälpa till. De vet så väl vad som ska göras och vill så gärna hävda sin egna rätt att göra just det. Men det kan bli slitigt för arbetsledaren att kanalisera all denna energi i rätt riktning och samtidigt få saker och ting gjorda, utan för många extrakonsekvenser. Som en vattenslangsvinda som kärvat upp sig, ihoptrasslad eltråd, skrubbsår på knäna och vattenfyllda skor till följd av att en vattenslang som riktats åt fel håll. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop och vara glad över att de vill vara med. För allt de lär sig och för allt de lär mig. En dag kommer jag längta tillbaka till de här dagarna.

Men just nu är jag väldigt glad för att det är vardag igen.

Odla en hållbar framtid

Okej, med anledning av mitt inlägg om att skapa den utbildning du vill ha – allt behöver man inte skapa själv, det kan finnas människor som redan gjort det.

Under våren kommer det gå en folkhögskoleutbildning i Brunnsvik, Ludvika kommun, som heter ”Odla en hållbar framtid”. Jag fick nys om den härom veckan, när jag träffade upphovskvinnorna tillika kursledarna, Sara och Hanna.

Så här beskriver de själva kursen;

Odla en hållbar framtid är kursen för dig som är nyfiken på hur vi tillsammans med hjälp av ett helhetsperspektiv kan skapa vår framtid genom ett hållbart sätt att leva, odla och ta hand om jordens resurser i en värld som behöver vårt engagemang. Kursen ger dig kunskaper, nya perspektiv och ett nätverk så att du kan ställa om till en mer hållbar livsstil, både på insidan och utsidan.

Jag gillar att de betonar helhetsperspektivet. Det är i det jag själv har landat, efter år av sökande, diskussioner och tankar. Vikten av att ta beslut med full uppmärksamhet på alla de sammanhang vi befinner oss i.

Det var precis den här kursen jag saknade för 6-7 år sedan, när jag som värst grubblade runt i mina tankar om framtiden, hållbarhet, ekologi och omställning. Då, när jag på riktigt började inse, att mänskligheten förstör allt det där som håller oss vid liv. Då, när jag fick lite panik, (inte så lite heller, egentligen) men inte visste vem jag skulle prata med och inte visste hur jag skulle gå tillväga för att styra åt ett annat håll. Hade den här kursen funnits då, så hade jag definitivt hoppat på. Den är studiemedelsberättigad, går på distans 50%, och med 7 fysiska träffar som är anvisade till helgerna – fantastiska möjligheter alltså, även för den som har ett jobb, familj och allt sånt där annat som lätt skapar ett hinder för att gå en omvälvande utbildning.

Så vad väntar du på? Klicka in dig här för att läsa mer.

Hjälp -jag har fått en höna!

Kanske är du en av de lyckliga som fått en höna i julklapp? Här kommer lite kort information om vad som händer nu.

Hönsen kommer finnas på plats i slutet av maj. De är då unghöns och det tar några veckor innan de kommer igång med att lägga ägg. De kommer att bo i en vagn som flyttas omkring i betesmarkerna, allt för att hönorna ska ha ett riktigt bra hönsliv och samtidigt vara en positiv kraft i ekosystemet. (Mer info om det kommer längre fram)

Jag kommer kontinuerligt informera här på bloggen om vad som händer, så ett hett tips är att titta in här med jämna mellanrum. Du kan även följa Slaktarn´s Gård på FB eller SlaktarStina på FB. Där lägger jag ut inlägg som jag skrivit.

Om du är en av de kloka typerna som inte lägger någon tid på FB och sånt, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen. (Längst ner om du läser via mobil, till höger om du läser via dator) Du får då ett mail varje gång jag skrivit ett inlägg, är kostnadsfritt och du kan sluta prenumerera när du vill.

Då så – varmt välkommen till hönsfamiljen 2020!

10 år senare.

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

Julen påminner mig om känslan att vänta på döden. Det är tio år sen nu. En evighet i ett ögonblick och för varje ljus som tänds minns jag den låga som släcktes hos dig. Vecka för vecka, dag för dag, tynade du sakta bort framför våra ögon, under våra händer. Allt medan hysterin kring julklappar, matöverflöd och städmani växte sig allt större. Men vi väntade på döden. Och det gav perspektiv.

Först försvann allt det du gjorde. Ljuden tystnade på gården och lamporna i garaget tändes inte mer. Snön låg tjock och inga fotspår fanns dit du brukade gå.

Sen försvann din styrka. Din raka rygg blev böjd och jag hjälpte dig upp för trappen. Klockan dinglade löst på din arm och glöden i dina mörka ögon slocknade. Och jag insåg att jag aldrig mer kommer få känna dina varma kraftiga fingrar i min hand igen. Det som fanns kvar var något helt annat. Kalla, spinkiga. Och inga önskningar eller pengar i världen kunde ändra på det.

När det tredje ljuset tändes så låg du bara där. Adventsljusens varma ljus lyste över det som var kvar av din kropp. Jag lyssnade till de ojämna andetagen och förundrades över hjärtat som fortfarande slog. Men när det fjärde ljuset tändes så stannade även det.

:::::::::

Det är tio år sen nu och sorgen efter dig kommer aldrig att läka. Men jag har lärt mig bära den, på ett sätt som inte tynger mig längre. Hur den påverkat mig kan jag bara sia om, men jag vill tro att den gjort mig till något bättre än vad jag var då. Då när du fortfarande levde och var stark. Då när jag trodde att det viktiga fanns i titlar och matchande dyrt porslin. Det är annorlunda nu. Det är mycket som är annorlunda nu.

Och det känns fint att samla alla, så som vi gjorde den där sista kvällen tillsammans. Då för 10 år sedan. Dina hjärtslag finns inte här, men här finns nya hjärtan som slår. Starka och friska i de barnbarn som du aldrig fick träffa. Och jag vet att du är med oss. För jag ser det i hans tumme som liknar din. I hennes vindlande öron. De där mjuka kinderna som ännu saknar din stickiga skäggstubb. I plirigheten i ögonen, i finurlighet som gömmer sig i smilgroparna. I styrkan, i viljan och rivet i min röst när jag blir arg. Och jag ser dig i mitt åldrande ansikte. Kindernas slappa kantighet, ögonlocken som ger efter för tyngdlagens kraft. Rynkor och veck som gör mig påmind om att du alltid är med mig. Du är alltid med oss.

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

Ett år senare.

Det är ett år sen nu. Ett år sen jag satte mig i bilen och körde rakt väster ut. Jag landande i ett kök, en bit utanför Oslo, runt ett stort köksbord med människor som jag inte kände. Det enda jag visste då, var att dessa människor har en vilja som liknar min.

Det var kalla vindar utanför, men inne sprakade spisen. Ljusen var tända och jag satt uppkrupen på en blå kökssoffa och väntade på den välbekanta känslan av social vilsenhet. Men den infann sig aldrig. Och jag skrev i min dagbok den kvällen, om känslan att hitta hem i en grupp av främlingar.

Vi delade många måltider runt det bordet. Vi delade tankar, erfarenheter, skratt och idéer. Och vi tog beslut. Beslut om att lära oss mer, om allt det där som fört oss samman. Jag reste hem, ensam i bilen, tillbaka till Finnmarksskogarna i Sverige. Uppfylld av något som jag inte kunde sätta ord på, men som jag instinktivt visste var gott.

Ett år senare samlas vi hemma hos mig. Vi är inte längre främlingar och under året har vi tillsammans erövrat kunskaper och erfarenheter, långt utöver vad jag förväntat mig. Och jag tänker på det när vi sitter runt mitt provisoriska storbord, med lakan som bordsduk och udda porslin. Samtalen som avlöser varandra, alla lyssnande ögon och vänliga ansikten. Jag tänker på, hur mycket bra man kan åstadkomma tillsammans. Jag hade kunnat läsa böcker, artiklar och sett faktaspäckade Youtube-klipp i all oändlighet – och ändå inte nått fram till allt jag lärt mig under det gångna året. Och jag skulle definitivt inte haft detta gäng av vänner – så olika, men ändå så lika. Förenade i vår mänsklighet och vilja.

Och är det något som jag vill råda dig som har en vilja att lära dig mer – oavsett vad det gäller – samla ett gäng som vill samma sak. Ta in någon med kompetensen, dela några måltider och låt resan ta fart. Skapa den utbildning du själv vill ha. Du kommer inte att ångra dig.

Hönsinformation!

Jag har fått ett fantastiskt gensvar på mitt förra inlägg: ”Årets julklapp: en höna för framtiden” – STORT TACK! Jag märker att det uppkommer en del återkommande frågor, så jag tänkte att det är lika bra att avhandla dem här på bloggen.

Hur länge finns det möjlighet att köpa en höna?

Så länge hönshotellet inte är fullbelagt. Det är med andra ord inte tiden som är avgörande, utan det begränsade antal platser. Som det ser ut nu, så ska du inte vänta för länge om du funderar på att boka upp dig på en…

Jag har ju kontaktat dig men inte fått något svar!?

Jag har svarat på alla mail, sms och meddelanden som kommit in, och gör så varje förmiddag. Är det över ett dygn sedan du hörde av dig och inte har fått något svar – kolla skräpmailen. Var uppmärksam på att avsändaren kan heta forsbergkristina@hotmail.com istället för SlaktarStina. Om du ändå inte hittar mitt svar – då har något gått fel, vilket det kan göra med en hönshjärna som jag – ta kontakt igen!

När finns äggen tillgängliga och hur får man reda på det?

Håll koll på bloggen – där kommer jag lägga ut information allt eftersom den här idén sätts i verket. Vill du vara säker på att inte missa något inlägg, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen via hemsidan. Det är kostnadsfritt och innebär att du får ett mail varje gång jag uppdaterar bloggen. Det går lätt att sluta prenumerera om du tröttnar på läsningen. Du kan även följa SlaktarStinas FB-sida,eller Slaktarns Gårds FB-sida.

Kommer man kunna handla ägg i sommar, även om man inte köper en höna nu?

Ja, under förutsättningarna att det finns ett överskott när hönsinnehavarna har fått ta del av sina ägg.

En höna är ju lite mesigt, kan jag inte få köpa en tjur istället?

Jag är inte omöjlig, hör av dig så löser vi det. Eller om du är sugen på ett får, kanske? Elefanter kan jag dock inte fixa i dagsläget, men man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda.

Årets julklapp: En höna för framtiden

Mobillådor i all ära, men vem vill inte ha en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! En höna alltså. Och nu är det faktiskt så, att du har möjligheten att ge bort en höna i julklapp!

SlaktarStina, skärp dig nu! Lokalproducerade ägg i all ära, men vem vill ha en höna som kacklar runt i köket och skiter på golvet!? INGEN! Alla har inte möjlighet att hålla höns på ett bra sätt, så det vore oerhört ansvarslöst att ge bort en stackars ensam höna i julklapp…!

Ja precis så är det. Men jag har möjlighet att hålla höns på ett bra sätt. Och jag ansvarar över marker som till våren och sommaren behöver sprättande och bajsande höns. Och min förhoppning är också, att det finns människor omkring dessa marker som behöver ägg. Och då tänkte jag ju som så, att du kan köpa en höna via mig för 150kr. Jag tar hand om hönan och låter den få vitalisera ekosystemen, och du får den här vackra bilden av en höna, skapad av konstnären Tove Ottosson, hemmahörande i Sunnansjö. Den varken kacklar eller skiter på golvet.

Den kan du sen ge bort, insatt i någon vacker ram, eller så behåller du den själv. Och sen, när gräset börjat grönska och solen värmer våra bleka vinteransikten, så kan innehavaren av det vackra konstverket komma till mig och hämta ut ägg för motsvarande 150kr, i en omgång eller utspritt på flera tillfällen.

Oerhört dålig idé, vem sjutton vill åka upp till urskogen där du bor för att hämta några sketna ägg? Och jag vill ju inte lämna ifrån mig den fina bilden, fattar du väl!

Det är klart jag fattar, och du behöver inte lämna ifrån dig bilden, bara uppge koden som står på baksidan. Bilden behåller du som ett monument över den där gången, då du möjliggjorde för en bonde att förverkliga sin idé om ett regenerativt jordbruk. Ett jordbruk som bygger matjord, binder koldioxid och stärker de ekosystem som allt liv är beroende av. Äggen sen, de kommer finnas på plats nere vid Stakheden i Grangärde. Eventuellt kommer de även finnas tillgängliga på andra strategiska platser, lite beroende av vilka människor som hakar på den här idén och visar att de vill ha ägg från höns som bidrar till en bättre värld.

Lägg av nu va, nu är du bara för mycket – en höna kan väl inte göra världen bättre!?

Nej, kanske inte en, men flera tillsammans. När de får gå ute på gräsmarker, sprätta och skita som en höna ska göra. Picka efter maskar, larver och annat småkryp, och undan för undan få tillgång till nya områden att vara på – så kan de få fart på växtligheten på ett alldeles fantastiskt sätt! Och den biologiska mångfalden, och kolinlagringen i jorden – för att nämna några effekter. När äggen sen konsumeras av människorna som har nära till de marker där hönorna ”jobbar”, så är det bra mycket onödiga transporter och mellanhänder som sparas in.

Hmm, det låter ju onekligen som en bra julklapp. Om inte annat så är det ganska udda! Men nu har det varit så mycket text så jag vet inte vad jag ska göra…?

Kontakta mig. Köp en höna för 150 kr. Få en vacker bild, skapad av konstnären Tove Ottosson. När sommaren gryr; hämta ut fantastiska grönbetesägg för motsvarande 150kr. Känn dig nöjd över att du bidrar till en levande framtid i Grangärdebygden. Njut av äggen. Njut av grönskande marker fyllda med insekter, bin och annan biologisk mångfald. Känn dig stolt över att du gjort detta möjligt.

JA! Jag har ju massa släktingar och vänner som jag vill ge en höna av den här kalibern. Men hur kontaktar jag dig?

Mail: slaktarstina@slaktarstina.se eller telefon; 073-6596671

Och vill du se mer av Tove Ottossons alster och konstnärliga utveckling, så koll in hennes instagram @toveottosson

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑