Trots att det känns som att mer än halva sommaren har gått, så är vi bara i början på juni. Sommarlovet har inte ens börjat, men sjön är uppvärmd, badkläder och cyklop är ingrusade och sommarbenen är ett faktum. Solkysst hud som är kryddad med skrubbsår, insektsbett och jordfläckar som knappt går att skrubba bort. Det är vackert, samtidigt som jag undrar vart våren tog vägen.
Både kalvning och lamning är avslutad, och det har gått hur fint som helst. Jag brukar vara ganska uppstressad under den perioden, men inser att jag har varit förvånansvärt samlad ändå. En del av förklaringen kan vara att vi hade bara 15 kalvningar i år, i jämförelse med förra året då vi hade det dubbla.
En annan del av förklaringen kan vara att åren ger erfarenhet. I erfarenheten finns ett lugn att vila sig mot. Insikten om att det oftast går bra. Liksom insikten om att när det inte går bra, så är det ändå inget vi skulle kunna gjort innan situationen uppstått.
När något händer, så är det alltid parametrar som gör situationen unik, och det enda som finns att göra är att lösa det efter bästa förmåga. Efter några år, i takt med att erfarenheten inom oväntade utmaningar blir större och större, så kan man även där luta sig mot ett lugn. För det löser sig. På ett eller annat sätt. Och i erfarenheten finns lärdomar att plocka, för att använda framöver.
Jag tänker ganska mycket på sånt här; erfarenhet och kunskaper som inte kan valideras med intyg, certifieringar, diplom och akademiska högskolepoäng. Kunskaperna som liksom sitter i kroppen och dess sinnen, men som är väldigt svåra att få ner i någon platt lärotext. Kunskaperna som liksom finns i relationen mellan allt levande, och som är väldigt svår att fånga i text och ord.
Den är så oerhört viktigt. Samtidigt så är den så oerhört nedvärderad. Som att den inte finns, eller ens ska få finnas, om det inte går att plita ner i en bok. Om det inte går att reducera den till några få parametrar och ge en teoretisk underbyggd förklaring. Om det inte går att betygsätta efter en linjär skala. Då, är det inte värt att ha. Då finns den inte. När den inte går att mäta, så är det bara ”hitte-på”. Eller åtminstone tämligen värdelöst.
Jag vet ju att det är helt fel. Många med mig vet detsamma. Men den struktur vi har byggt vårt samhälle kring, signalerar något annat. Det är inte bara synd, det är förödande.
Men det ska jag resonera kring en annan gång. Nu behöver jag ta tag i dagen, i praktiska handlag.
Så kloka ord Kristina. Ser fram emot nästa inlägg 🍀