Livskraft i samspel

Kategori: Ord & Tankar (Sida 1 av 19)

En uppdatering i en hektisk tid.

Det är en månad sedan jag skrev här sist, och anledningen till det är att vi befinner oss i den mest intensiva perioden av året. Det är kalvningar och lamningar, hagar som ska byggas och underhållas, rovdjur och ovanliga fåglar som hälsar på, samtal som behöver göras, förfrågningar som behöver besvaras, föreläsningar som ska genomföras, studiebesök, slutförande av betesplaneringen, kvällsaktiviteter och fotbollsmatcher, potatis som ska ner i jorden – och mitt i allt det där så ska man sova, laga mat och se till att kläderna inte är allt för orepresentabla.

Det kan låta fruktansvärt, men det är en oerhört fin tid. Visserligen är den slitsam emellanåt. Men slitsamt är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farlig. Och känslan av meningslöshet. Den upplever jag aldrig.

Dessa händelserika dagar ger en glöd och krydda till livet, som ytterligare stärker tacksamheten att få vara vid liv, och få uppleva allt det här. Jag skulle inte vilja byta det mot något välbetalt kontorsjobb i världen. Den här tiden är varje dag ett äventyr, en utmaning och fullt av känslor spridda över hela känslospannet. Små stunder av återhämtning, mitt i allt sprudlande liv. Jag är aldrig så levande som nu.

Och mitt i det här kraftiga, brusande forsen av dagar och liv, så behövde vi byta vindrutan på en bil. Och jag åtog mig det uppdraget, med tilltron om att det ingick en lånebil och att jag skulle kunna utföra en hel del ärenden i staden medan vindrutan byttes. Men ingen lånebil ingick, så nu sitter jag strandad på ett industriområde en hel dag. Som om livet själv satt ner en stoppkloss och sa – nu sätter du dig och skriver! För datorn har jag turligt nog med. Så nu får jag ägna timmarna åt allt det där som jag senaste månaden skjutit undan.

Och då blev det en inlägg här. För att ni ska veta att vi lever, och är igång, men det blir väldigt lite tid vid datorn. Jag har ständigt bloggen i tankarna, men prioriterar sömn och mat.

Vill man följa eskapaderna som är så här års, så kan jag rekommendera att söka upp mig på Instagram – det är oftast enklare att skriva något kort där när tillfälle ges (klicka på länken så kommer du dit). SlaktarStina heter jag där, om du vill söka själv.

De datum som det har kommit kalvar är; 17/4, 19/4, 22/4, 27/4, 28/4, 1/5, 3/5, 5/5, 7/5, 8/5, 9/5, 11/5 och 15/5. Det är ännu tre stycken kor som inte har kalvat, men trots det, så börjar det dra ihop sig för att sammanställa kalv-lottot och utse vinnaren! Ni är några stycken som har gissar riktigt bra!

Nu börjar det.

Måndag morgon. Det knastrar från nattfrusen mark och solen letar sig upp bland grantopparna. Det blir små moln av mina andetag och i huvudet listar jag upp de administrativa uppgifterna som jag behöver ta tag i den här måndagen, så här efter påsklov och flerfaldiga födelsedagsfirande. Skatteverket, infomail, rapportering till certifieringsorgan. Betesplanering, förbereda föredrag, skriva faktura, betala faktura. Så mycket längre hinner jag inte, det plingar till i telefonen. Kalv i hagen. Hjärtat tar ett skutt och adrenalinet ökar i kroppen. Egentligen ingen större överraskning, men ändå, årets första kalv är alltid lika omtumlande. Nu börjar det.

Upp med barnen och i med frukost. Packa iordning grejer och ner till hagen. Det är en vacker morgon. Två grader kallt och en sol som lovar varmare temperaturer längre fram på dagen. En fin dag för ett nytt liv. Jag undrar vem det är som kalvat. Millimetermannen har sin övertygelse, jag har en annan, men ingen av dem är rätt.

Men det spelar ingen roll. För där i hagen på foderresterna ligger kon tillsammans med sin nyfödda kalv, och allt ser bra ut. Det var jag iochförsig redan informerad om, av de skickliga kalvspanare som jag har runtomkring mig, men oron släpper aldrig helt innan jag sett dem själv.

Kalven sover och kon reser på sig när jag kommer emot dem. Hon tittar på mig med den där blicken som bara nykalvade kor kan ge, och hon muar det där typiska ko-kalv lätet. Tittar på mig utforskande, med frambenen något bredare isär och huvudet ner. Det prasslar av fruset fjolårsgräs runt mina stövlar och jag ryser. Om det är av kylan eller över situationen som sådan, kan jag inte riktigt svara på. Jag pratar med henne och hon låter mig klia henne över ryggen. Efterbörden har inte släppt, men jag ser att ena sidan av juvret är urmjölkad.

Jag lämnar henne och kalven ifred. Öppnar en bal åt de andra korna, ser att de mår bra, men det är svullet, spänt och stånkigt för flera av dem. Inom 6 -7 veckor så kommer hela hagen att bubbla av skuttiga kalvar. Jag ryser igen. Solen har klättrat upp till trädtopparna och den värmen min rygg när jag går tillbaka till kalven igen. Jag har med mig en famn med hö till kossan, och hon äter med god aptit. Jag kontrollerar kalven närmare och den får sina gula, fula lappar i öronen.

Men förutom dem så är allting så övervälvande vackert. Morgonen, kalven, kon och livet. Värmen från kropparna i den kyliga morgonen, fjolårsgräset som gömmer det nya, späda, gröna. Nu börjar det, nu börjar det!

Årssammanfattning 2021

Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.

Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? 9:e april. Och jag skrev om det här

Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.

Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.

Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.

Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Nilson. Familjen. De härliga sommardagarna med EOV-mätningarna. Alla fina tänkande människor som jag träffat under året. Tid i odlingarna med barnen. Att Ann och Staffan , som driver Fallet Östanbjörka, körde igång med grönsbetesägg och möjliggjorde att boden på Stakheden återigen innehåller de bästa äggen. Alla trevliga samtal med människor som jag får till följd av korna.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.

Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.

Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.

Bästa boken du läst i år?  Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.

Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!

Vad var din största framgång på jobbet 2021?  Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.

Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.

Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.

Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!

Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.

Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?

Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.

Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.

Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.

De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!

Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.

Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.

Den dagen är inte nu.

Söndag och han packar sin väska. Eftermiddagstimmar som är så välkända för oss båda, men som vi förträngt under sommarens ström av fina dagar. Vi har skördat vinterfoder, flyttat djur, byggt stängsel, planerat och beräknat. Drömt framtidsvisioner, burit fångsgrindar, väntat på veterinär och lärt oss lägga klövomslag. Flyttat djur i gryningen, röjt gräs i skymningen och legat på knä i markerna för att analysera arter, jorden och den livskraft som vi vill främja.

Men det där ligger bakom oss nu. Den långa sommaren är över och imorgon väntar lönearbete för min andra hälft, för min Millimterman.

Det är lite tungt. För oss båda. Vi tycker om att arbeta tillsammans. Och en dag ska vi göra det, varje dag, med djuren och markerna.

Ibland överväldigas vi av själva tanken – tänk att få använda varje dag till att vitalisera ekosystem – tillsammans. Att få göra det på heltid, helhjärtat med fullt fokus på den bygd som är vårt hem – tanken svindlar och får det att pirra i magen. Vilken lycka!

Det är sånt vi drömmer om, sena kvällar runt det stabila furubordet. Eller tidiga mornar när nattfukten fortfarande sitter kvar i gräset. På söndagar i hallen med väskan i handen och blanka ögon. Det är det vi drömmer om. Att få arbeta tillsammans med djuren och markerna, varje dag, året om. En dag är vi där. Men den dagen är inte nu. Så han packar sin väska och vi har båda en klump i magen.

Och för varje sak han lägger ner, växer ansvaret på mina axlar. Vi vet båda om det, och vi vet att jag fixar det. Men det känns lite som när man vandrar på fjället, och tillfälligt tagit av sig sin tunga ryggsäck för att vila. Och när man sen ska ge sig iväg igen, och knappt orkar axla den där tunga ryggsäcken, för man blir så medveten om dess tyngd. Lite så känns det, den här söndagen då han packar sin väska.

Ansvaret känns tungt att bära. Men vi vet också att det är precis som med vandrarens ryggsäck – bara man har fått den på plats igen och börjar vandra, så funkar det bra. För jag vet att jag klarar av att rodda med kor och barn, skola och träningar, mat och tvätt, bilar och hus, odlingar och hönor, handling och kompisar. Jag klarar av att rodda med allt som krävs, medan han sliter kropp och sula för att skapa oss den inkomst som djuren ännu inte ger oss.

Varje dag är ett steg närmare den vardag vi bestämt oss för att skapa. En vardag där vi får arbeta tillsammans, med djuren och markerna, med ekosystemen och livskraften. En dag är vi där, men den dagen är inte nu.

Vi behöver prata.

Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.

För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.

I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.

Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.

Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.

Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.

Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.

Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.

Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.

Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.

Att vara människa på stenplaneten jorden.

Tidig morgontimma och jag är mosig efter en natt i ett varmt sovrum. Det är knappt så jag är vaken när jag kliver utanför dörren, men luften som strömmar emot mig och ner i mina lungor är som livselexir. Den är frisk, klar och flödande, och allt det dimmiga i min hjärna blir långsamt glasklart och faller på plats. Allt som den här dagen har att ge, allt som jag har att ge den här dagen.

Jag strosar ut på gården, barfota och barbent. Gräset är vått och strån och bös fastnar mot huden som blir kall och fuktig. Stenarna är vassa när jag går över grusvägen till odlingarna, men det ger mig en oförunderlig glädje. Att känna är att leva, och att känna kylan från det fuktiga gräset och de vassa stenarna under mina fötter, är som att få leva lite extra, just nu, just här.

Det rasslar i metallramen när jag för växthusdörren åt sidan, varm och fuktig luft strömmar emot mig och jag omsluts av doften av levande jord och grönskande tomaterplantor. De gula små blommorna ståtar emot mig och ger löften om något njutbart längre fram. Jag strösslar lite omtanke och nyper av en tjuv, binder upp ett varv till. Rycker några ogräs som letar sig fram under täckmaterialet. Jag lägger dem ovanpå, utlämnade åt sitt öde att torka och dö under den varma dag som väntar.

När små pärlor av svett börjar tränga fram i mitt ansikte, lämnar jag den varma luften i växthuset och kliver ut i det friska, klara flödande. Gräset är fortfarande fuktigt, men solen börjar leta bort den kyla som den tidiga morgontimmen gav. I sandlådan har olika växter letat sig fram och hela synen berättar om en tid som nu är förbi. Många skulle nog kalla växtligheten för ogräs, men jag är inte bekväm med betydelsen av ordet. Jag ser på dem med beundran, över den pionjäriska livskraft som bryter fram i den tillsynens livlösa sanden och med tidens gång bildar livsförutsättningar för andra arter. Och bredvid, en påminnelse om döden. Fjädrar från vår ståtliga tupp Stefan, vars liv avslutades på midsommaraftonens kväll. Barnen var med och tårar rann, och vi pratade om livet och döden och de förutsättningar vi inte kan friskriva oss ifrån.

En dag ska vi alla dö, men fram till dess ska vi leva. Och den dag som vi dör, så tar annat liv vid, och formar nytt liv av det som var dött. Tanken lindrar inte sorgen, men den ger en förståelse för de förutsättningar som är att vara människa på stenplaneten Jorden.

Jag släpper ut de yva hönorna. De har fått sällskap av en ungtupp från Siljansnäs, men han har ännu inte uppnått någon tuppstatus hos mina rutinerade damer. Han hukar inne i ett hörn medan den övriga flocken rultar ut i det höga gräset och börjar picka och sprätta runt.

Själv går jag in för att hugg tag i bokföringen innan resten av familjen vaknar. Det är också en del av att vara människa på stenplaneten Jorden. Iallafall så som livet ser ut nu.

9:e april, 2021

Det finns dagar, då jag slår in presenter till en 7-åring. Bakar bröd och eldar i vedspisen, medan gryningsljuset letar sig in genom fönstret. Huvudet fullt av minnesbilder, bröstet fyllt av känslor. Från den där tidiga morgonen, för 7 år sedan. Då jag blev tvåbarnsmor och sårbarare än någonsin. Och det rufsiga håret, ligger som en gloria kring ditt ansikte. När du kliver in i köket, med en självklarhet som bara du kan åstadkomma.

Det finns dagar, då kyrkklockorna ringer till begravning, för en man som var godheten själv. Och en hel bygd samlas i sorgen, över han som betydde något för alla. Och jag lovar mig själv, att föra din godhet vidare. För vad kan jag annars göra, i den tomhet som du lämnar efter dig. Och jag står i en kohage, i min del av världen. Medan kyrkklockorna ringer, i en bygd vid Siljans böljande berg. Aprilvädret är på sitt busigaste humör, och snöblandat regn spär ut tårarna på mina kinder.

Och det finns dagar, då en kalv föds till världen, bland björkstammar och prasslande fjolårsgräs. Och jag står på krönet en bit därifrån, betraktar hur livet tar sin plats i världen. Och tätt vid min sida, han som aldrig vacklar. Tårögd och kraftfull. Vi betraktar hur det lilla livet, drar sitt första andetag, och säger hej till världen. Förundras över moderskapets kraftfullhet, som bara finns där.

Och det finns dagar, då allt händer på samma gång. Då livet liksom bara är, och fullständigt kör över en. Samtidigt. Idag var en sådan dag. Idag var det 9 april, 2021.

Jag är Kristina.

Jag är Kristina. Jag är människa och jag är kvinna. Om det råder inga tvivel. Sen kan du sätta alla möjliga epitet på mig, utifrån din världsbild, dina värderingar och ditt behov av att dela upp världen i mindre, mer förståeliga delar. Det får du gärna göra, varsågod. Och då kan du kalla mig ful, klumpig, ärelysten, elak, dum. Du kan även kalla mig vacker, smidig, ödmjuk, snäll och intelligent. Jag skiter i vilket. Det är din bild av mig, som bygger på dina tolkningar av omvärlden. Den kan jag inte ta ansvar för.

Men jag kan ta ansvar för mig själv. Och jag vet, att jag är Kristina. Jag är människa och jag är kvinna, med de behoven och de möjligheterna som det innebär. Jag mår bra av att leva i min kropps fulla potential och jag har en fallenhet att vrida och vända på tankar och funderingar tills jag nästan slår knut på mig själv. Gärna tillsammans med andra.

Jag har svårt för känslan av stagnation, men sätter stort värde i rutiner och trygghet. Jag har nära till alla typer av känslor, ofta starka och stormande, och finner glädje i att måla upplevelser och tankar med ord. Jag tycker om att lära mig nya saker. Har svårt för detaljer men har lätt för att uppfatta mönster. Jag har stort behov av närhet, kärlek och känslan att få höra till. Att få vara en positiv kraft av någonting större, om det så är en bokklubb eller ett landskap.

Men jag umgås hellre med mig själv, än att vara tillsammans med människor som förväntar sig att jag ska vara någon annan. Jag är Kristina. Varken mer eller mindre. Och att bara få vara det, är allt jag begär.

Jag vill leva i ett landskap fyllt av liv, fyllt av kraft, fyllda av mångfald. Där vattnet porlar klart och går att dricka. Där markerna är bördiga och ger mat. Där människorna är människor i all vår styrka och sårbarhet.

Och detta landskap vill jag vara en del av, som en art bland alla andra arter. Som gör vad som krävs för att hålla sig vid liv, och må hyffsat gott under tiden, utan att förstöra för andra. Jag vill känna mig trygg, välkomnad och respekterad, även när vi inte delar samma världsbild eller åsikter. Och jag vill att vi ska förstå, att vi alla i grunden har samma behov av mat, vatten, skydd och kärlek. Och att ingen av oss kan tillgodose de behoven helt alena, avskärmade från den jord som föder oss. Hur gärna vi än vill, och hur mycket vi än försöker.

Fotograf: Louise Norström

Jag vill ge en framtid till generationerna efter mig, och jag vill ge dem förståelsen för att allting bygger på vår egna förmåga att vara en positiv kraft i den helhet som vi är en del utav. Vår förmåga att vara en art som gör gott för andra samtidigt som vi gör gott för oss själva. Livskraft i samspel, helt enkelt.

Kanske ser du på det hela annorlunda. Kanske vill du använda ord som högtravande, naiv, romantiserande och självgod. Kalla mig kärringjävel, översittare, lögnare, idiot och bitch. Du får gärna göra det, varsågod. Det är din bild av mig, som bygger på din världsbild och dina tolkningar. De orden säger mer om dig, än om mig. Och det kan jag inte ta ansvar för.

Men jag kan ta ansvar för vad jag fyller mitt liv med. Att jag fyller det med sådant som tyckes mig meningsfullt för att forma det liv som jag vill leva, och den värld jag vill lämna efter mig. Det som får mitt hjärta att slå, själen att glöda och livskraften att bubbla. Det kan jag ta ansvar för. Jag kan ta ansvar mig själv.

Och jag är Kristina – vem är du?

Ett nytt beroende, vilsenheten och tjuren. Och lugnet.

Jag har fastnat i ett beroende. Kanske inte ett så negativt beroende egentligen, men jag kan erkänna att det påverkat livsföringen på så sätt att andra saker blir åsidosatta. Stickning + ljudbok i hörselkåpor = farligt beroendeframkallande kombo. Det kan bero på mitt behov av att fly från mina egna tankar en stund, samtidigt som jag får sysselsätta händerna med något som ger ett synligt resultat.

Tankarna fylls av mycket just nu. Framför allt handlar det om att försöka röna ut vad jag kan göra för att påverka en verklighet som jag inte kan påverka. Eller kan jag det? Vissa delar ja, andra delar nej. Men det handlar lika mycket om en känsla av vilsenhet. Kombinerad med en stor näve frustration. Jag tror det är ett bra recept för att blanda en dos av mänsklig dynamit. Det ska bara jäsa till sig lite. Och jag vilar i det. Jag vilar i det.

Annars så händer det inte så mycket just nu. Vi planerar för säsongen som kommer och är lugnare än vi någonsin varit. Det är en ovanlig känsla. Men även nybörjaren får ju erfarenhet så småningom, och kanske är det den som vi nu börjar skörda frukterna av? Vi har gjort våra första skrämmande år i lantbrukarsvängen, och står nu inför utmaningen att styra den här skutan som vi sjösatt. Det är nog lite så det känns; som att skutan flyter och det är nu vi tittar ut mot det öppna havet. Ovetandes om vilka stormar och oväder som vi kommer utsättas för.

Närmast till hands ligger hur som helst att hämta hem en ny tjur. Vi har gjort det förut. På försommaren 2018, när värmeböljan tog vid och vi ännu inte varit med om några kalvningar. Hela den resan är en historia att minnas, och vi lärde oss mycket. Jag grät på knä i gräset när Tjuren äntligen var på plats, nöjd och lugnt tuggandes på den gröna meny som erbjöds. Det var en jävla strapats, både rent praktiskt men framför allt emotionellt. Men vi klarade det också. Och nu är det dags igen. Det känns lugnare nu, även om vi garanterat har många lärdomar framför oss. Livet liksom, en lång väg av lärdomar. Som blir till bra historier att berätta, så småningom.

Stjärnhimlen och livet.

De är vackra stjärnorna, där de glittrar som utströdda sockerkorn runt mångubbens sken. Det är lätt att förföras av dess skönhet, och förblindat titta ut i allt det oändliga, glittriga, svarta. Förlora sig själv i tankar om livet.

Och kanske är det inte så konstigt, för alla bär vi en del av stjärnhimlen i oss. Det kan låta symboliskt och vackert, men är i själva verket fakta. Det som finns därute, finns i mig. Och i dig. Och jorden under våra fötter. Det är samma byggstenar, och just de byggstenarna formade dig och mig, och jorden som ger oss livet. Och den dag vi dör, för det ska vi alla göra, så blir vi mat till andra varelser på denna jord. Som bryter ner oss i alla våra beståndsdelar och låter de bli tillgängliga för allt det liv som vill växa, spira och föröka sig. Som ett legobygge som plockas isär när det gjort sitt, och blir till glädje i nya kreationer i jordelivets ständiga kreativitet.

Precis som vi låtit andra liv blivit byggstenar åt vår egna kropp, när vi försatt dem i vårt eget matspjälkningssystem. Morötter, och broccoli, kål och kött. Mjölk, bönor och potatis. Liv som växt sig starka via jorden, och som i sin tur bygger det liv som är du och jag. Och en dag återförs vi till jorden, och alla våra  byggstenar frigörs för andra livsformer på denna planet.

Och jag tänker på det, när jag i mörkret går vägen ner. Det knarrar under mina fötter och den krispiga snön glittrar i månljusets sken. Kylan biter i min kinder, det är kallt. Men framför allt är de vackert, så oändligt vackert. Fullmånen kastar skuggor över den böljande snön och ingen pannlampa behövs. Det är en tacksamhet att få vara vid liv, nätter som denna.

Sen öppnar jag den stora rostiga porten. Där inne hänger kroppen av den stut som vi behövde avliva förra veckan. Jag fascineras av musklernas estetik och lagret med fett som omger dem. Funderar på fotosyntes och jorden och gräset, som i livets magi omvandlats till detta stora stycke kött som hänger framför mig. Det är vackert, så oändligt vackert. Och ändå så makabert. Jag skänker en tanke till mitt 15-åriga jag som i en känslomässig etikstorm sjönk ihop i skolkorridoren och grät efter att ha dissekerat en fisk. Hon förtjänar all respekt. Vart hade jag varit utan henne?

20 år senare ska jag stycka en stut. Jag kontrollerar lufttemperaturen. Försäkrar mig om att den bitande kylan inte kommer att tjäla kroppen. Vi har säkrat upp på alla sätt vi kan, men man kan inte vara tillräckligt säker. Till helgen får vi hjälp med hantverket. Låta knivbladet följda senskidor och anatomi, och låta kroppen bli till biff, filé, innerlår och entrecote. Som varsamt paketeras och fryses ner. Mat för ett helt år, till mig och min familj. Från jorden, från solen, från gräset.

Jag stänger porten. Vandrar långsamt vägen upp. Tittar upp mot stjärnhimlen och förlorar mig i tankar om livet. Till våren fyller jag 35. Om jag lever till dess, det vet ju ingen. Men jag vet, att den dag jag dör, så bryts min kropp så småningom ner. Och mina små beståndsdelar blir tillgängliga för nytt liv. Kanske för trädet som sträcker sig mot himlen. Kanske för daggmasken som krälar i jord. Kanske för gräset som sträcker sig mot solen. Kanske för djuret som betar i skuggan av träden. Kanske kommer jag finnas i dem alla, så som en bit av stjärnhimlen finns i alla oss.

« Äldre inlägg

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑