Livskraft i samspel

Kategori: Ord & Tankar (Sida 1 av 18)

En morgon.

Vi vaknar till tysthet och mörker. Stötvis sliter vinden i väggar och tak, och vi vet att strömavbrottet är ett faktum. Jag smyger upp, så som jag alltid gör, och sätter mig på knä vid vedspisen. I skenet från pannlampan, spentar jag upp stickor till tändved. Doften av torkad gran och barkböset som fastnar på mina långkalsonger.

Jag arrangerar en liten tändningshög i vedspisens lucka. Drar tändstickan mot plånet och för en sekund betraktar jag lågan på den lilla stickan i min hand. Den brinner ljudlöst och mina tankar är ingen annanstans. Jag för den fram mot tidningspapper och smala stickor, och låter elden föröka sig. Det sprakar bekant när lågorna växer sig större. Jag lägger dit ett större vedträ och låter katten smyga upp i mitt knä. Hon lägger sig till rätta och låter svanstipen mjukt gunga fram och tillbaka. Förnöjd över vår lilla morgonrutin tillsammans. Jag klappar henne varsamt, känner hennes värme i mitt knä. Vi betraktar elden och jag vet inte hur många minuter som passerar. Men värmen strålar mot mig och brasan sprakar livligt. En stilla stund, innan det är dags att väcka barnen.

Jag tänder upp fotogenlampan i taket och förbannar mig själv över att jag inte fyllt på lagret av stearinljus. Lyckas ändå rota fram ett par stumpar, och konstaterar nöjt att de räcker tills solen går upp.

Sen väcker jag barnen. Gör frukost på vedspisen. Och hoppas, lite i hemlighet för mig själv, att elen inte ska komma tillbaka inom de närmaste dygnen. Och inser lika snabbt, att det finns något intressant att utforska i den tanken.

Slutet för hönsen.

Måndag och jag skickar iväg de sista hönsen. I onsdags tog vi beslutet att pausa hönseriet, på torsdagen gjorde jag det officiellt och idag måndag så har alla hönsen nya hem. Alla utom en liten utvald flock som ska förse min familj med ägg. De ska flytta hem till det gamla hönshuset tillsammans med tuppen Stefan, och troligtvis är vi lika nöjda med det, både han och jag. Där ska de få picka i sig ungarnas ratade brödkanter och äppelskruttar, sprätta runt under enebusken och ruva fram några kycklingar till våren.

Att pausa hönseriet var inte ett roligt beslut, men ett beslut som var tvunget att tas. Det känns vemodigt att avsluta något som är så uppskattat, men det är utan tvivel rätt beslut. I samband med att jag lämnat iväg hönsen så har det känts som att stenar har lyfts av mina axlar och hur något trasigt inom mig börjat läka.

Bakgrunden till beslutet ligger i att vi behöver mer tid. Känslan av att behöva mer tid, grundar sig i att man har för mycket att göra. Tiden fylls av måsten, som många gånger är påhittade av oss själva. Eller självvalda. Hönorna var ett självvalt måste. Och det var vad vi i dagsläget valde bort för att frigöra tid för annat. Frigöra tid för sådant, som vi den gångna sommaren valt bort till fördel för hönseriet.

Men vår vilja och vision kvarstår, och det är alltid den som leder oss i besluten. Även denna gång. Nya stigar är sällan raka. Och vi trampar vidare. Med nya erfarenheter och med nya tankar, men med samma vilja, vision och passion för de sammanhang som vi verkar i, Både de stora och de små. Och jag är övertygad om att det kommer något bra ur det här. Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna en annan.

Sorgekantat vemod, glädje och stolthet.

Mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Elden sprakar i spisen och jag smyger runt i ull-underställ och mormors gamla kofta. Det är många tankar i huvudet nu. Tankar som jag samlat på mig under hela den intensiva sommaren, tankar som jag behöver reda ut, ta tag i och sortera. Det har inte funnits utrymme för det ännu och det känns som om huvudet ska explodera och ändå känns det tomt. Ett par veckor kvar, sen ska jag fira att vi tagit oss igenom den här högsäsongen. Och sen ska tankarna sorteras.

De senaste veckorna har vi skickat djur på slakt och levererat kött. Det har fyllt mig med ett vemod, kantad av sorg. Eftertänksamheten har omslutit mig och orden har känts för djupa för att dela med sig av. Vem vill tala om livet, i gestaltning av döden? Och vad är livet, om vi inte samtidigt beaktar döden?

Vi har delat ut kött till många människor under de senaste veckorna. Trots sorgekantat vemod, så har jag gjort det med stolthet i bröstet och tacksamhet i hjärtat. Det känns fint att förse människor i min omgivning med näringsrik mat, från marker som är vårt gemensamma landskap. Ett landskap som vi fått förtroende att förvalta och där vår ambition är att lämna det friskare, starkare och vackrare, när nästa generation tar vid. Så att barnen som vi idag sätter till världen, har alla förutsättningar att leva ett gott liv, på den här platsen där vi lever vårt.

Djuren är vårt starkaste kort i den strävan. Och priset vi betalar, är oket av vemod när hösten gör sin ankomst. Men det lättar något, när jag får bilder över festmåltider i goda vänners lag. Från när vardagsmaten blev festmåltid och historier om barn som gladeligen tuggar i sig lammkotlett efter lammkotlett. Det glädjer mig, att arbetet vi gör, ger glädje och njutning till så många fler.

Hösten är en tid för ambivalenta känslor. För glädje och stolthet, vemod och sorg. Vördnad. Och för att förstå det, så behöver vi tala om livet i gestaltning av döden. Och vi behöver beakta döden för att förstå, vad liv är.

Ja, ni hör själva, hur de djupa orden bara sprutar ut. När allt jag tänkt skriva om var köttutlämning och höstens ankomst. Behöver nog lyfta på ord-locket lite oftare ändå. Behöver nog skriva lite mer för att inte trassla in mig själv i mina egna tankar. Behöver nog låt bloggen leva upp igen. Tack för att ni tålmodigt följer mig på vägen.

Augusti står inför dörren.

Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.

Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den  här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.

Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.

Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.

Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.

Ett års distans från skräck och självtvivel.

Det är ett år sedan vi tog över Ludvika kommuns betesdjur, och jag minns skräcken jag bar inom mig. En varm dag i juli skrev vi på papperen, sen åkte vi hem och hämtade tjuren för att låta honom gå med den stora flocken. Jag var darrig och skör, uppfylld av osäkerhet och självtvivel – vad hade vi gett oss in på? Skulle vi klara det här?

Idag har det gått ett år. Vi har klarat av en betessäsong. Vi har klarat av en vintersäsong. Vi har klarat av diverse flyttar, med vagn och utan vagn. Vi har klarat av en kalvningsperiod. Och nu är tjuren på plats igen. Vi är redo för ett nytt år, kanske mer än någonsin. Nu vet vi vad det innebär att ha en större flock, nu bär vi med oss erfarenheter. Nu kan jag lägga rädslorna och tvivlet åt sidan – vi klarar det. Och jag är så tacksam för den möjligheten vi fick, och att vi ändå, trots tvivel och rädslor, fann modet att ta den möjligheten.

Tjuren uppvaktar damerna.

Med dessa tankar går jag över marken som vi brukat längst. Drar upp knäna högt för att ta mig framåt bland tät och varierad växtlighet. Det surrar och fladdrar. Syrsorna spelar och bland all färgprakt kokar det av bin och humlor, skalbaggar och flugor, fjärilar och andra små kryp. Jag är ingen artkännare, men variationen och mångfalden är svår att undgå. Det är vackert. Det är fullt av liv, och någonstans inom mig vet jag att vi är något på spåren. Allt detta liv, all denna mångfald och skönhet på denna lilla markplätt. Och en handfull kor är vad vi använt oss av.

Just nu ansvarar vi över ett 40-tal kor, och större markplättar än det här. Vad kan dessa marker bli om några år? När klövarna har fått trampa, när mularna har fått beta, när dyngbaggarna stortrivs i komockorna? Vilka fåglar kommer åter när dyngbaggarna finns på plats, och vilka arter kommer fåglarna locka till sig? Vilka växter kommer kossorna att främja, vilka insekter och fjärilar blir tacksamma för det? Och hur mycket mat kan skapas på marker som trivs, som sprudlar av liv och frodighet? Hur många magar kan det mätta, hur många arbetstillfällen kan det ge?

Och det är då det pirrar till i magen, och glöden inom mig flammar upp. För jag tänker ta reda på det. Och tack vare den större flocken som vi fick ta över för ett år sen, tack vare människorna som omger oss, så har vi alla möjligheter att göra just det. Och det är det jag tänker på, när jag går omkring på denna lilla markplätt, med höga knän och ett års distans från skräck och självtvivel.

Sommargäst i P4 Dalarna

Igår fick jag anledning att svira om från arbetsbyxor och stålhättor, till vanliga jeans och sandaler – jag var nämligen inbjuden till Förmiddagsprogrammet i P4 Dalarna som sommargäst.

Jag var nervös, men ändå kändes det fint att någon/några tycker att det vore intressant att lyssna till en intervju med mig. Tiden gick fort och sen var det bara att byta om till arbetsbyxor och stålhättor igen. Just nu jagar vi lupiner på slåttermarkerna, förbereder för att flytta tjuren till kossorna och väntar ihärdigt på några dagar utan regn så vi får möjlighet att avsluta årets grässkörd.

Vill man lyssna på intervjun så finns den här, 2h och 4 minuter in i programmet; https://sverigesradio.se/avsnitt/1525227

Tack för den möjligheten, Lina Hård och ni människor som tipsat om mig som sommargäst!

Regenerativt lantbruk och Holistic Management

Till hösten händer flera spännande saker. En av de mest spännande är att Bäckedals Folkhögskola startar igång en kurs under namnet ”Regenerativt lantbruk och Holistic Management”. De har samlat ett imponerande gäng kompetenta och kloka människor som under ett år kommer att dela med sig av sin kunskap och erfarenheter kring regenerativt lantbruk och livet själv. Om ekologi, biologi, ekosystemprocesser och hälsa. Om verktyg, metoder och kunskaper för att skapa förutsättningarna för liv, och för ett gott liv – för dig själv och allt omkring dig.

Och mitt i detta gäng har jag fått äran att bidra med en del, vilket känns roligt, utmanande och spännande! Så jag hoppas vi ses i höst!

Så här lyder introduktionen av kursbeskrivningen;

Vill du lära dig om olika sätt att bruka jord och natur som ökar biologisk mångfald och stärker ekosystem? Samtidigt som du producerar mat och andra förnödenheter? 

Vill du få ökad förståelse för hur dina beslut påverkar ditt eget och andras liv och välmående, och naturen som försörjer oss?

Vill du få inspiration, nya insikter och många olika verktyg för att kunna förverkliga din idéer och möjliggöra det liv du vill leva? 

Denna kurs riktar sig till dig som vill lära om hur du kan bidra till livskraftiga ekosystem och få praktiska erfarenheter av regenerativt lantbruk för att kunna omsätta dessa i din vardag. Kursen är även till för dig som vill fatta beslut och agera med hänsyn taget till helheten – dig själv, människorna omkring dig och den omgivande naturen.

Kursen vänder sig både till dig som har en befintlig verksamhet eller en plats på jorden som du vill utveckla vidare, och till dig som har, eller söker idéer och vägar mot framtiden.”

Ansök innan 30 juni! Mer information hittar du här. Jag hoppas vi möts i höst!

I ovisshetens tid

Det är lätt att tankarna och känslorna tar fart. Som kärnan i en virrvelvind samlas de tillsammans med ord och meningar från omvärlden. Corona. Dödsfall. Permittering. Uppsägning. Konkurs. Karantän. Kris. Katastrof. Hot. Riskgrupp. Nödläge. Feber. Brist. Skyddsutrustning. Inställt. Död.

Det är förståeligt att alla dessa ord, alla dessa sammanbitna ansikten med trötta ögon, alla dessa förmaningar sätter fart på virvellvinden inom oss. Den snurrar och snurrar och växer sedan till en ondsint cyklon som tar med sig allt i sin väg, ödelägger och förmörknar. Det är inte konstigt att det är så. Nu, i ovisshetens tid.

Och de sammanbitna ansiktena talar om lugn. Att behålla lugnet i denna storm. Men ingen berättar om hur man gör, mer än att man ska göra saker man mår bra av. Men det kan vara svårt. När man är satt i karantän och uppmanas att inte träffa andra människor. När inkomsten som man byggt sitt liv kring, plötsligt försvinner. När man vet att man inte ska kramas, när man mest av allt skulle behöva kramas med halva världen. Och när allt som man annars brukar göra är inställt. Då är det ingen liten sak att behålla lugnet och må bra. Då är det lätt att förlora sig i orons cyklon. Låts sig slitas omkring av ovisshet och skrämmande ord, i tankar om en framtid som ingen kan förutspå.

Och i den snabba informationens oändliga djungel försöker vi finna tankestigar som ger oss den trygghet som vi alla vill ha. Den där tryggheten som nu har rubbats. Eller som vi inbillade oss, bakom filtret av högt BNP och billiga importvaror.

Och jag tänker, att varje storm har en öga. Ett centrum dit krafterna inte når. Där tryggheten finns, trots stormarna som viner omkring oss. Vi behöver hitta dit, till stormens öga. Du, jag, vi.

Det är inte lätt. Men vi kan fråga oss själva; hur vill jag att mitt liv ska vara? Vilka känslor vill jag uppleva, och hur kan jag göra det möjligt, med de resurser som finns omkring mig?

Till en början kan det tyckas omöjligt. Speciellt om man står med sin forna vardag som en ruin runt sina fötter. När ovissheten slagit sönder, allt det där som förut var trygghet.

Ibland måste vår värld få rasa. Först då uppstår möjligheten att bygga upp något annat, något bättre, något hållbarare, något vackrare. Det är först då vi får chansen att på riktigt rätta till alla de brister som fanns i den förra konstruktionen. Bygga något annat, från grunden. Det är en tröstlös tanke, när man står där mitt i stormen, rädd och förblindad av dammet från rasmassorna.

Men ändå, tillåt dig själv att tänka tanken – vilken värld vill du se, uppleva, känna – när stormen mojnat och dammet har lagt sig? Vilken omvärld vill du vara en del av, och vad kan du göra precis nu, med precis det lilla du har – för att det ska bli så?

Du kan inte stoppa stormen. Men du kan hitta stormens öga. Och där kan – du, jag, vi – lägga grunden för det som ska bli. Något där tryggheten kan bo, även när omvärldens ovissa vindar blåser.

Det inställda föredraget.

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Jag är regenerativ bonde.

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

« Äldre inlägg

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑