Livskraft i samspel

Kategori: Ord & Tankar (Sida 1 av 18)

Ett nytt beroende, vilsenheten och tjuren. Och lugnet.

Jag har fastnat i ett beroende. Kanske inte ett så negativt beroende egentligen, men jag kan erkänna att det påverkat livsföringen på så sätt att andra saker blir åsidosatta. Stickning + ljudbok i hörselkåpor = farligt beroendeframkallande kombo. Det kan bero på mitt behov av att fly från mina egna tankar en stund, samtidigt som jag får sysselsätta händerna med något som ger ett synligt resultat.

Tankarna fylls av mycket just nu. Framför allt handlar det om att försöka röna ut vad jag kan göra för att påverka en verklighet som jag inte kan påverka. Eller kan jag det? Vissa delar ja, andra delar nej. Men det handlar lika mycket om en känsla av vilsenhet. Kombinerad med en stor näve frustration. Jag tror det är ett bra recept för att blanda en dos av mänsklig dynamit. Det ska bara jäsa till sig lite. Och jag vilar i det. Jag vilar i det.

Annars så händer det inte så mycket just nu. Vi planerar för säsongen som kommer och är lugnare än vi någonsin varit. Det är en ovanlig känsla. Men även nybörjaren får ju erfarenhet så småningom, och kanske är det den som vi nu börjar skörda frukterna av? Vi har gjort våra första skrämmande år i lantbrukarsvängen, och står nu inför utmaningen att styra den här skutan som vi sjösatt. Det är nog lite så det känns; som att skutan flyter och det är nu vi tittar ut mot det öppna havet. Ovetandes om vilka stormar och oväder som vi kommer utsättas för.

Närmast till hands ligger hur som helst att hämta hem en ny tjur. Vi har gjort det förut. På försommaren 2018, när värmeböljan tog vid och vi ännu inte varit med om några kalvningar. Hela den resan är en historia att minnas, och vi lärde oss mycket. Jag grät på knä i gräset när Tjuren äntligen var på plats, nöjd och lugnt tuggandes på den gröna meny som erbjöds. Det var en jävla strapats, både rent praktiskt men framför allt emotionellt. Men vi klarade det också. Och nu är det dags igen. Det känns lugnare nu, även om vi garanterat har många lärdomar framför oss. Livet liksom, en lång väg av lärdomar. Som blir till bra historier att berätta, så småningom.

Stjärnhimlen och livet.

De är vackra stjärnorna, där de glittrar som utströdda sockerkorn runt mångubbens sken. Det är lätt att förföras av dess skönhet, och förblindat titta ut i allt det oändliga, glittriga, svarta. Förlora sig själv i tankar om livet.

Och kanske är det inte så konstigt, för alla bär vi en del av stjärnhimlen i oss. Det kan låta symboliskt och vackert, men är i själva verket fakta. Det som finns därute, finns i mig. Och i dig. Och jorden under våra fötter. Det är samma byggstenar, och just de byggstenarna formade dig och mig, och jorden som ger oss livet. Och den dag vi dör, för det ska vi alla göra, så blir vi mat till andra varelser på denna jord. Som bryter ner oss i alla våra beståndsdelar och låter de bli tillgängliga för allt det liv som vill växa, spira och föröka sig. Som ett legobygge som plockas isär när det gjort sitt, och blir till glädje i nya kreationer i jordelivets ständiga kreativitet.

Precis som vi låtit andra liv blivit byggstenar åt vår egna kropp, när vi försatt dem i vårt eget matspjälkningssystem. Morötter, och broccoli, kål och kött. Mjölk, bönor och potatis. Liv som växt sig starka via jorden, och som i sin tur bygger det liv som är du och jag. Och en dag återförs vi till jorden, och alla våra  byggstenar frigörs för andra livsformer på denna planet.

Och jag tänker på det, när jag i mörkret går vägen ner. Det knarrar under mina fötter och den krispiga snön glittrar i månljusets sken. Kylan biter i min kinder, det är kallt. Men framför allt är de vackert, så oändligt vackert. Fullmånen kastar skuggor över den böljande snön och ingen pannlampa behövs. Det är en tacksamhet att få vara vid liv, nätter som denna.

Sen öppnar jag den stora rostiga porten. Där inne hänger kroppen av den stut som vi behövde avliva förra veckan. Jag fascineras av musklernas estetik och lagret med fett som omger dem. Funderar på fotosyntes och jorden och gräset, som i livets magi omvandlats till detta stora stycke kött som hänger framför mig. Det är vackert, så oändligt vackert. Och ändå så makabert. Jag skänker en tanke till mitt 15-åriga jag som i en känslomässig etikstorm sjönk ihop i skolkorridoren och grät efter att ha dissekerat en fisk. Hon förtjänar all respekt. Vart hade jag varit utan henne?

20 år senare ska jag stycka en stut. Jag kontrollerar lufttemperaturen. Försäkrar mig om att den bitande kylan inte kommer att tjäla kroppen. Vi har säkrat upp på alla sätt vi kan, men man kan inte vara tillräckligt säker. Till helgen får vi hjälp med hantverket. Låta knivbladet följda senskidor och anatomi, och låta kroppen bli till biff, filé, innerlår och entrecote. Som varsamt paketeras och fryses ner. Mat för ett helt år, till mig och min familj. Från jorden, från solen, från gräset.

Jag stänger porten. Vandrar långsamt vägen upp. Tittar upp mot stjärnhimlen och förlorar mig i tankar om livet. Till våren fyller jag 35. Om jag lever till dess, det vet ju ingen. Men jag vet, att den dag jag dör, så bryts min kropp så småningom ner. Och mina små beståndsdelar blir tillgängliga för nytt liv. Kanske för trädet som sträcker sig mot himlen. Kanske för daggmasken som krälar i jord. Kanske för gräset som sträcker sig mot solen. Kanske för djuret som betar i skuggan av träden. Kanske kommer jag finnas i dem alla, så som en bit av stjärnhimlen finns i alla oss.

Årssammanfattning 2020

Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.

Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.

Bilden kan innehålla: 1 person, inomhus

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.

Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.

Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.

Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.

Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken. 

Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.

Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i  sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.

Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)

Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig.  Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!

Favoritserier från året som gått?  Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!

Bästa boken du läst i år?  Tatueraren i Auswitch av Heater Morris

Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.

Största framgång på det privata planet?  Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.

Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.

Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.

Något du önskade dig och fick?  Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.

En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.

Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.

Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.

Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.

Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.

Högsta önskan just nu?  Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..

Gott nytt år!

Vi firar nyår och räknar ner till tolvslaget mitt på dagen. Det är perfekt för oss som inte längre har småbarn att skylla på, men som nu är mogna nog att stå för att vi inte fattar grejen med att hålla sig vaken till mitt i natten för att se klockan slå tolv.

Nyår 2019

Nyårsafton 2019 stod vi ute på en vacker blankis, under klarblå himmel och välkomnade 2020. Det var mycket effektfullt, inte bara för det vackra vädret och de fina människorna. Utan för precis när vi räknat ner, och familjerna brister ut i ett SKÅL och höjer de bubblande glasen mot varandra, så drar en kastvind in och sveper med sig flaskor, muggar och diverse sittunderlag. Kanske var det 2020 som ville presentera sig – en oväntad virrvelvind.

I år låg inga isar på sjöarna och himlen var stabilt grå. Lite sådär så man inte ser vart det börjar eller slutar. Och mitt i allt det grå, så var vi så upptagna i samtalen med varandra, att vi missade nedräkningen och så var klockan 12, och vi välkomnade 2021 utan större effekter. Men där fanns ett par eldar och vänner som värmde och lyste upp i allt det stabila jämna grå. Kanske är det 2021 som presenterar sig – det stabila jämna grå.

2020 kan beskrivas på många sätt. Många kallar det för ett ”skitår”, men jag ser det inte så. Saker och ting har inte varit som det brukar. Många människor har haft det jobbigt. För att vardagen har förändrats, för att vi inte har kunnat umgåtts som vanlig, för att man blivit sjuk eller att någon anhörig blivit sjuk och kanske även avlidit. Många människor har förlorat sina jobb, medan andra har arbetat omänskligt mycket. Men jag vill inte beskriva det som ett skitår. Vi har haft mat på bordet, tak över huvudet och inga granater har kastas ovanför våra huvuden. Vi har haft vatten i kranen, kläder på kroppen och möjlighet till att kommunicera.

Jag hoppas att få se tillbaka på 2020 och beskriva det som en vändpunkt. Året då krafterna började dra åt ett annat håll. För 2020 fick vi anledning och tid till att reflektera över vad vi håller på med. Över vår sårbarhet och över våra mest basala behov. För några tankar måste ha farit genom huvudet på Sveriges befolkning de där veckorna i våras, när hyllorna med lagringsbara livsmedel gapade tomma. Någon form av insikt måste ha infunnit sig, när en märkbar mängd individer samtidigt började bunkra mat.

Nyår 2020

Jag vill se tillbaka på 2020 som året som lade grunden till de stora förändringarna som en lycklig framtid kräver av oss. När individers beslut och tankar om framtiden, i samtal med sina grannar, nära och kära, förändrade hela vårt samhälle till något stabilare, tryggare, vackrare. Jag vill tro, att 2020 var året som fick den välbärgade delen av mänskligheten att tänka till. Och det är ändå vackert, trots allt som varit så annorlunda och lite ledsamt.  

Året 2021 är inte året då allt ska återgå till det normala. Det är året som vi bygger något bättre, starkare och tryggare, än det som var innan 2020. Och det är ingen politiker eller myndighet som kommer se till att det händer. Men det kan du och jag göra, och alla andra omkring oss. Så låt oss börja – välkommen 2021!

Små fläckar av skönhet.

Dagen före julafton och jag planterar vitlök. Kanske är det försent, men jorden är svart och mjuk och solen skiner. Och allt jag vill är att sätta vitlök. Så då gör jag det. Jag tar några från årets skörd, de är lite jordiga och de yttre lagren är torra och fnasiga.

Jag har för längesedan glömt vilken sort det är, troligtvis för att det inte är viktigt för mig. De ska krydda min mat, och så länge de gör det, och växer och trivs här på vår gård, så är jag mer än nöjd.

Jag bryter isär dem i klyftor, de frasar och faller sönder.

Och jag hänförs av deras skönhet, de lila strimmorna mot det matta pärlemorvita. Jorden runt rötterna och det blanka, fuktiga livkraftiga under allt det där torra.

Och jag önskar att jag lagt mer tid på att fördjupa mig inom fotograferandet, för att förstå hur jag ska kunna förmedla allt det vackra som jag ser. Jag vill så gärna visa alla fläckar av skönhet som döljer sig där bland jord, frön och livskraft. Jag vill så gärna lyfta fram den skönhet som vi själva aldrig behöver skapa. Det är så mycket jag vill.

Och just idag, den 23:e december 2020 ville jag sätta vitlök. Så då gjorde jag det.

Tankar i december.

Dagarna är i en grå dimma. Dagsljuset kommer aldrig riktigt fram och något annat än stövlar är inte att tänka på. Det är plusgrader enligt termometern och vindstilla. Tyst. Jag har svårt att avgöra om det är ett tätt duggregn eller den fuktiga dimman som gör jackan blöt och får det att strila i takrännorna.

Utanför dörren ligger barnens skidor i ett plockepinn och kanske har vi klarat av årets skidsäsong, de där få dagarna då temperaturen höll sig under nollan. Jag vill egentligen inte tänka så, men vet ändå att det är nog dessa vintrar som vi kan vänta oss framöver. Gråa och blöta, där tjälen aldrig når ordentligt ner i backen. Det är beklagligt förstås, och vi människor är snabba att beklaga oss inför detta faktum. Om de stackars barnen som inte kan åka skidor på loven, som inte kan bygga snökojor och snögubbar. Om mörkret som är mer kompakt när inte snön reflekterar de få solstrålar som letar sig fram. Men sen stannar det där. För i nästa andetag planerar vi inför en konsumtionsfest som kallas julen och låtsas vara helt omedvetna om sambanden mellan bristen på snö och hur vi lever våra liv. Dränker ungarna i julklappar, och köper krystade presenter till vuxna som redan har allt. Överfyller våra kylskåp med mat som vi sen ändå inte hinner äta upp innan det blir dåligt. Eller innan vi tröttnar.

Och jag har så svårt att förhålla mig till allt det här. I ett grått, fuktigt december, där tjälen aldrig kommer ner i backen. För barnen kommer inte tacka oss för sina berg av paket, när giftet i tillverkningen förstört deras dricksvatten. Och de kommer inte att tacka oss för all mat och godis som ingen orkade äta upp, när deras matjordar är utarmade. Och de kommer framför allt inte leva på minnet av sina barndoms jular, när vår tids överflöd saboterat framtidens livsbetingelser.

Och det är sånt jag tänker på, i detta december när dagarna är i en grå dimma. Hur kan vi ge framtidens generationer bra liv, med det vi har nu?

En morgon.

Vi vaknar till tysthet och mörker. Stötvis sliter vinden i väggar och tak, och vi vet att strömavbrottet är ett faktum. Jag smyger upp, så som jag alltid gör, och sätter mig på knä vid vedspisen. I skenet från pannlampan, spentar jag upp stickor till tändved. Doften av torkad gran och barkböset som fastnar på mina långkalsonger.

Jag arrangerar en liten tändningshög i vedspisens lucka. Drar tändstickan mot plånet och för en sekund betraktar jag lågan på den lilla stickan i min hand. Den brinner ljudlöst och mina tankar är ingen annanstans. Jag för den fram mot tidningspapper och smala stickor, och låter elden föröka sig. Det sprakar bekant när lågorna växer sig större. Jag lägger dit ett större vedträ och låter katten smyga upp i mitt knä. Hon lägger sig till rätta och låter svanstipen mjukt gunga fram och tillbaka. Förnöjd över vår lilla morgonrutin tillsammans. Jag klappar henne varsamt, känner hennes värme i mitt knä. Vi betraktar elden och jag vet inte hur många minuter som passerar. Men värmen strålar mot mig och brasan sprakar livligt. En stilla stund, innan det är dags att väcka barnen.

Jag tänder upp fotogenlampan i taket och förbannar mig själv över att jag inte fyllt på lagret av stearinljus. Lyckas ändå rota fram ett par stumpar, och konstaterar nöjt att de räcker tills solen går upp.

Sen väcker jag barnen. Gör frukost på vedspisen. Och hoppas, lite i hemlighet för mig själv, att elen inte ska komma tillbaka inom de närmaste dygnen. Och inser lika snabbt, att det finns något intressant att utforska i den tanken.

Slutet för hönsen.

Måndag och jag skickar iväg de sista hönsen. I onsdags tog vi beslutet att pausa hönseriet, på torsdagen gjorde jag det officiellt och idag måndag så har alla hönsen nya hem. Alla utom en liten utvald flock som ska förse min familj med ägg. De ska flytta hem till det gamla hönshuset tillsammans med tuppen Stefan, och troligtvis är vi lika nöjda med det, både han och jag. Där ska de få picka i sig ungarnas ratade brödkanter och äppelskruttar, sprätta runt under enebusken och ruva fram några kycklingar till våren.

Att pausa hönseriet var inte ett roligt beslut, men ett beslut som var tvunget att tas. Det känns vemodigt att avsluta något som är så uppskattat, men det är utan tvivel rätt beslut. I samband med att jag lämnat iväg hönsen så har det känts som att stenar har lyfts av mina axlar och hur något trasigt inom mig börjat läka.

Bakgrunden till beslutet ligger i att vi behöver mer tid. Känslan av att behöva mer tid, grundar sig i att man har för mycket att göra. Tiden fylls av måsten, som många gånger är påhittade av oss själva. Eller självvalda. Hönorna var ett självvalt måste. Och det var vad vi i dagsläget valde bort för att frigöra tid för annat. Frigöra tid för sådant, som vi den gångna sommaren valt bort till fördel för hönseriet.

Men vår vilja och vision kvarstår, och det är alltid den som leder oss i besluten. Även denna gång. Nya stigar är sällan raka. Och vi trampar vidare. Med nya erfarenheter och med nya tankar, men med samma vilja, vision och passion för de sammanhang som vi verkar i, Både de stora och de små. Och jag är övertygad om att det kommer något bra ur det här. Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna en annan.

Sorgekantat vemod, glädje och stolthet.

Mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Elden sprakar i spisen och jag smyger runt i ull-underställ och mormors gamla kofta. Det är många tankar i huvudet nu. Tankar som jag samlat på mig under hela den intensiva sommaren, tankar som jag behöver reda ut, ta tag i och sortera. Det har inte funnits utrymme för det ännu och det känns som om huvudet ska explodera och ändå känns det tomt. Ett par veckor kvar, sen ska jag fira att vi tagit oss igenom den här högsäsongen. Och sen ska tankarna sorteras.

De senaste veckorna har vi skickat djur på slakt och levererat kött. Det har fyllt mig med ett vemod, kantad av sorg. Eftertänksamheten har omslutit mig och orden har känts för djupa för att dela med sig av. Vem vill tala om livet, i gestaltning av döden? Och vad är livet, om vi inte samtidigt beaktar döden?

Vi har delat ut kött till många människor under de senaste veckorna. Trots sorgekantat vemod, så har jag gjort det med stolthet i bröstet och tacksamhet i hjärtat. Det känns fint att förse människor i min omgivning med näringsrik mat, från marker som är vårt gemensamma landskap. Ett landskap som vi fått förtroende att förvalta och där vår ambition är att lämna det friskare, starkare och vackrare, när nästa generation tar vid. Så att barnen som vi idag sätter till världen, har alla förutsättningar att leva ett gott liv, på den här platsen där vi lever vårt.

Djuren är vårt starkaste kort i den strävan. Och priset vi betalar, är oket av vemod när hösten gör sin ankomst. Men det lättar något, när jag får bilder över festmåltider i goda vänners lag. Från när vardagsmaten blev festmåltid och historier om barn som gladeligen tuggar i sig lammkotlett efter lammkotlett. Det glädjer mig, att arbetet vi gör, ger glädje och njutning till så många fler.

Hösten är en tid för ambivalenta känslor. För glädje och stolthet, vemod och sorg. Vördnad. Och för att förstå det, så behöver vi tala om livet i gestaltning av döden. Och vi behöver beakta döden för att förstå, vad liv är.

Ja, ni hör själva, hur de djupa orden bara sprutar ut. När allt jag tänkt skriva om var köttutlämning och höstens ankomst. Behöver nog lyfta på ord-locket lite oftare ändå. Behöver nog skriva lite mer för att inte trassla in mig själv i mina egna tankar. Behöver nog låt bloggen leva upp igen. Tack för att ni tålmodigt följer mig på vägen.

Augusti står inför dörren.

Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.

Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den  här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.

Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.

Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.

Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑