Livskraft i samspel

Författare: forsbergkristina (Sida 1 av 17)

Livet är det som händer, när man planerat för annat.

Livet är det som händer när man planerar för annat. Sällan har den meningen känns så aktuell som den senaste veckan.

Jag hade nogsamt strukturerat upp administrativ tid i min kalender, med köttpussel och bokföring i tankarna. Handling och matlagning, skörd och syrning. Möten och ärenden. Klappat mig själv på axeln över mina framsteg i att strukturera upp dagarna och få till någon form av rutin att vila mig mot. Att få förväntade saker gjorda.

Och det var då en ko blev kraftigt halt. Och det var då vi upptäckte den hängiga kalven i hagen. Och det var då som allting inte blev, så där som jag hade planerat.

En tilltänk rutinkoll på djuren i hagen, vart en helkväll med pannlampor, oro och beslutsfattande. När sådana saker händer, så finns det inte utrymme för matlagning, bokföring , möten och utlovade filmkvällar. Livet händer, och det enda du kan göra är att surfa med.

Kalven dog. En stor fin tjurkalv, som vi tänkt behålla för att använda som avelsdjur. Obduktionen visade att den fått en fraktur och inre blödningar i området där käke blir till hals. Troligtvis en smäll av något slag. Ett yttre trauma. Sånt där som kan uppstå när livet är. En olycka helt enkelt.

Det känns trist att vi förlorade tjurkalven, men känns bra att veta orsaken. Att veta att dödsorsaken var inget vi kunde förhindra, och den hotar inte hälsan i den övriga flocken. Och den vetskapen kan jag tacka människorna i byn för.

För det fanns inte utrymme att lägga en hel arbetsdag på att skjutsa en död kalv till Uppsala för obduktion. Men jag ringde ett samtal, som blev till flera samtal. Och någon timme senare så stod en bybo redo med bil och släp för att köra den döda kalven till Uppsala åt oss. Det är så fint, så jag blir tårögd bara jag tänker på det. Engagemanget. Godheten. Människorna. Det är en stor tacksamhet att få vara bonde i en bygd som denna.

Och de ska ha en stor eloge, de arma barnen. Våra barn. Som finner sig i situationen, som förstår att det är skarp läge och som tillsammans axlar ansvaret när vi vuxna behöver lägga allt fokus på ett sjukt djur. Som finner sig mat och sen går och lägger sig. Som sover tryggt och lugnt när vi sent på kvällen smyger in, frusna efter en kall höstkväll. Lite omtumlade av att livet händer, när vi planerade för annat. Så som det ofta är.

Köttpussel och specialdetaljer.

Just nu lägger jag köttpussel. Köttpussel är det som uppstår när jag sitter med en hög köttbokningar i ena handen, och några slaktvikter i den andra handen. Sen ska det där liksom pusslas ihop efter önskemål och tillgång.

Varje år har jag oro i bröstet. Kliar mig i hårbotten och tänker; hur sjutton ska jag få ihop det här!? Men det går alltid ihop tillslut, på något konstigt sätt. Och alltid blir det människor som anmält intresse som tyvärr blir utan. Trots att vi slaktar fler djur, allt medan åren går, så har jag aldrig tillräckligt. Det är ett angenämt besvär, som jag gör mitt bästa för att råda bot på. Ett steg i taget, undan för undan.

Det är en fin tid, tiden för köttpusslet. Då sitter jag och ringer runt till människor som anmält intresse för kött, får mig en liten pratstund om ditten och datten. Jag blir så glad av alla fina människor som vi har omkring oss, och som jag får anledning att ha kontakt med på grund av djuren. Lite så där så jag bara vill ge bort köttet till alla som vill ha, men det funkar ju inte heller. Inte än, iallafall.

Men trots att det är kö på köttlådorna, så grämer jag mig över att jag ännu inte hittat tillräckligt många som uppskattar det som i dag kallas för specialdetaljer, men som på mormors tid ansågs vara näringsrik mat. Jag pratar om lever, tunga, hjärta, oxkind, köttben, svans, njure och framför allt mitt egna livselexir – fettet!

Fettet är nästan det jag ser mest fram emot att få påfyllning av. Jag använder det till allt där andra använder smör eller vegetabiliska oljor. Och lite till. Vill du läsa mer om hur jag gör, så finns det att läsa här. I det inlägget använder jag ordet talg, men jag menar alla typer av fett som går att hitta på djuret. Det som slakteriet putsar bort och lägger i en låda.

Blir du sugen på att testa, så hör av dig så snart som möjligt och boka upp dig på en låda! Eller om du är sugen på andra specialdetaljer. Jag vill att så mycket av möjligt av djuren kommer till användning, det känns så respektlöst och slösaktigt annars.

Och vill ni ta del av köttet, men ännu inte fått möjligheten – håll ut! Vår förhoppning är att det inom det närmaste åren ska finnas till fler. Och för dig som inte kan vänta, så kan jag avslöja att det kommer finnas möjlighet att äta vårt kött hos andra lokala aktörer – mer info om det längre fram. Men tills dess – hurra för Grangärdebygden!

10:e september 2022

På knä med händerna i den svarta jorden. Kroppen som arbetar och tankarna som sorteras i samma takt. Att känna fukten mot fingrarna, jorden som tränger in under naglarna, svetten som pärlar sig i panna och på överläpp – att tvinga mig själv att bara vara här – nu – i just den här verkligheten. Verkligheten där jag gräver fram potatis en höstdag i september. Där korgen fylls på av ljusa knölar, där jorden vänds och maskarna kryper omkring. Jag behöver klamra mig fast i den verkligheten emellanåt. Som en påminnelse om vad som är viktigt. Som en påminnelse om vad som är verklig. På riktigt. Potatis som växer, jord som lever, muskler som jobbar för mat. Vänner som delar på skördar och fröer, likaväl som skratt och gråt.

Imorgon är det val. Jag har redan röstat. Det är viktigt. Kanske mest för allt jag inte vill ska bli. Men vad vet man egentligen, om hur saker och ting ska bli. Inte ett dyft. Det här som kallas valrörelse känns mest som en ordlek, ett pinsamt skådespel mellan människor, som lite för sällan ligger på knä med händerna i den svarta jorden. Och det stressar mig, oroar mig. Att det är de människorna jag har att välja mellan. Men nu har jag gjort det och om det var det ingen tvekan. Vad det leder till i slutändan vet jag inte. Men jag vet, att oavsett vem jag väljer så kommer de aldrig stå utanför min dörr med en kasse mat om tillgången tryter. De kommer aldrig värma mitt hus när det är kallt.

Så jag gräver upp min potatis och bär in min ved. Det är ett ansvar som känns tryggt att bära. Det där ansvaret, över de egna basala behoven. Jag är för feg för att överlåta det till någon annan, någon som aldrig behöver se mig i ögonen.

Så jag gräver vidare. Plockar upp potatis efter potatis. Fukten från marken tränger in mot mina knän, och solen värmer min rygg. Sen går jag in. Lugnare i huvudet, tillfreds i kroppen.

Augusti, 2022

Kära Blogg,

Du har blivit högst åsidosatt den senaste månaderna. Det händer varje år vid den här tiden och jag kan bara konstatera att sommaren inte är en tid för att försjunka i texter framför datorskärmen.

På ett sätt är det tråkigt att det blir så, att jag inte skriver och uppdaterar, då sommaren är full av händelser och upplevelser att berätta om. Å andra sidan så är det kanske precis de historierna som ska sparas till det mörka november, när den evighetslånga vintern ligger framför oss och vi klaffsar runt i lera, kyla och mörker.

Kanske är det då jag ska fylla dig med historien om tjurens entré hos korna, om växtföljden som uppstår när naturen själv får välja, om halta kalvar och sommarkollot som kom av sig. För att inte tala om alla de tankar som fyller huvudet efter att jag serverat filbunke på gammelgården, betraktat korna i gröngräset med ett nybrutet kalhygge i bakgrunden, skurit loss en råbock från fårnätet eller när vi hittade flertalet golfbollar i kohagen – uppe på dygnsfärska komockor.

Men nu tänker jag mycket på den vinter som vi går tillmötes, och jag gör det med en skavande klump i maggropen. Samtidigt vet jag, att om framtiden vet vi inget, men det känns extra viktigt att fylla glasburkarna i skafferiet med givmilda augustis alla ätbara läckerheter. Och det är vad jag sysslar med, dagar som dessa, när vardagens intågande kramar de sista dropparna ur sommaren.

Till veckan börjar skolan igen, liksom olika aktiviteter för både stora och små. Veckorna blir återigen formade efter veckodagar och klockslag, i någon form av rutsystem som vid första anblicken kan uppfattas som tråkigt och förutsägbart, men som ger mig kraft och lugn. Och förhoppningsvis kan jag i det rutsystemet göra plats för att skriva. Det är min intention och ambition, men du vet hur det är – livet är det som händer medan vi planerat för annat.

No. 5 Gränge Ko-nytt

Om kossorna hade tagit semester vid förra publiceringen, så var det för att de laddade inför veckorna som skulle komma. Det är också anledningen till att Gränge Ko-nytt tog ledigt en vecka – redaktören behövde sova ikapp! Men nu är vi på banan igen.

Kalv-boom och kalvdramatik

Första-gångskalvarna nere på Stakheden pluppade ut kalvar på löpande band, och i det flesta fall gick det smidigt och fint. Men under tisdagseftermiddagen var det en utdragen kalvning som bönderna behövde assistera. Grindar och behandlingsbox kördes fram med traktorn, och sen var det dags att agera kalvmorska. Felläge konstaterades och Millimetermannen plockade fram en oanad talang som lugn och beslutsam kalvförlösare, som mindes varenda detalj av kalvningskursen som gick av stapeln för några månader sedan. Felläge rättades till och sen drogs kalven ut då värkarbetet hos kossan hade avstannat. Ut kom en stor och välmående tjurkalv.

Magnus servar kossan Fläcken med vatten och omsorg, efter att han gjort en imponerande stabil insats som kalvbarnmorska. Stina låter hälsa att man kan ju bli ny-kär för mindre!

Kon var aningen medtagen, men efter omsorg och några hinkar vatten så piggnade hon till och tog väl hand om sin kalv.

Kossan Fläcken med sin kalv, ett par dagar senare.

Smyg som en indian!

Kalvningar betyder märkning, och märkning betyder två bönder som smyger fram på led. Stina först med märktängerna i handen, Magnus därefter med oklar uppgift. Men troligtvis som något moraliskt stöd som är redo att hoppa in i hjälterollen om något skulle gå snett. Hittills har allt gått smärtfritt och Stina gör som hon brukar göra – närmar sig kalven långsamt och med trygg och obekymrad kroppshållning. Men plötsligt hör hon bakom sin rygg, ett tyst men upprört väsande; Smyg som en indian! Hon vänder sig om och ser där Magnus som upprörd står och stampar med sin stövelbeklädda fot medan han upprepar meddelandet; smyg som en indian! Uppenbart missnöjd över sin partnerns insats inom specialgrenen smyga-på-djur. Varpå hela kalvjakten tog slut, eftersom Stina föll ihop i en skrattattack. Det finns något oerhört underhållande i att uppleva Magnus 45 år, som småsurt instruerar Stina 36 år, att smyga som en indian.

Indian-smygaren.

Som en utveckling av verksamheten kommer nu Magnus hålla helgkurser i indian-smygandets ädla konst – teori varvas med praktik och efter genomgången kurs erhåller du ett certifikat som intygar att du kan indian-smyga. Certifikatet krävs för att få märka kalvar i fält och ertappas du av kontrollorganet att märka kalvar utan att ha certifikatet i bakfickan, så väntas dyra sanktioner, ett bannande finger och evig skam – helt i linje med övrig bonde-byråkrati.

Kalvar på rymmen

I ett missriktat försök att hjälpa en kalv att komma till flocken, så skaffade sig bönderna lite mer att göra. Istället för att gå till övriga flocken så sprang den genom stängslet och ut på Stakhedsvägen, vidare genom diverse trädgårdar, genom en fårhage och fram till ravinen. Efter sprang bönderna i storstövlar och arbetskläder, hoppandes över rabatter och diken, viftandes mot bilar och med ett ganska stressat uttryck i både ansikte och kroppsspråk. Slutligen lyckades de få kalven att springa åt rätt håll och tillbaka in i hagen, och kunde därefter andas ut efter en imponerande språngmarsch.

Av förklarliga skäl finns inga bilder från kalvjakten. Istället bjuder vi på bilden av två lugna, exemplariska kalvar innanför hagen.

Nästa dag var det dock dags igen, då stjälpredorna till bönder återigen var i farten. I samband med en märkning, efter att de smygit fram som indianer, så sprang kalven genom stängslet och ut mot Stakhedsvägen. Och efter kom bönderna i storstövlar och med imponerande steglängd. Tack vara rådigt ingripande från en ko-granne, så hann kalven inte så långt den här gången under kunde motas tillbaka in hagen redan efter att en trädgård var passerad.

FOTNOT: Kalven som skulle ”hjälpas” till flocken vågade inte gå över ett lerigt parti i hagen. Till saken hör, att kalven utmärker sig i flocken genom att benen och partiet upp mot magen är i princip helvita och det ser ut som att den har vita strumpor på sig. Han har därmed, logiskt nog, fått namnet Vitstrumpa. Var det ett logiskt sammanträffande eller en ren slump att just Vitstrumpa inte ville gå över det leriga partiet som alla andra kalvar med lätthet skuttar över? Vi inväntar på en vetenskaplig rapport i ämnet innan vi vågar uttala oss.

Stina övervakar pågående kalvning, medan skeptiska 56:an övervakar Stina.

Kalv-loppet

Under händelserna med kalvarna på rymmen, uppmärksammades Millimetermannens imponerade sprintförmåga. Och som vi alla vet, så ska speciella händelser med utmärkande personer, minnas med någon form av evenemang. Vi överväger därför att bjuda in till Kalv-loppet. En sprintform som genomförs i stövlar, med start i hagen på Stakheden.

Man kastar sig genom eltråden, löper Stakhedsvägen ner, in genom en häck, över en rabatt, sicksackar mellan några leksaker och bilar, in i fårhagen, rundar en tall och sen tillbaka igen genom trädgårdarna. Målgången sker nere på Stakheden när man kastar sig in genom eltrådarna igen. Deltagaravgift 100kr som avkortat går till förlåtande buketter till trädgårdsägare och eventuella lagningar av staketet. Vinnaren får en guldstövel samt ett hedersamt diplom som fungerar som CV vid eventuell arbetsansökan på lantbruk. Vad tror ni – är ni med?

Kalven som försvann

Kort efter kalabaliken med kalvarna utanför stängslet, så började 73:an ett intensivt råmande efter sin kalv. Till en börjar reagerade bönderna inte nämnvärt, eftersom det ibland händer att korna bli lite irriterade på kalvarna som inte kommer springande direkt när det är matdags. Men när råmandet fortsatte, och tog en allt mer desperat ton, så anades oråd. Att 73:an dessutom stod alldeles vid stängslet och vänd mot ån som är strax utanför, gav grogrund för en stark oro hos bönderna. Kalven var ett dygn gammal – hade den snubblat ut genom stängslet och ner i den strömmande ån?

Nykläckt kalv.

Ett intensivt sökande inleddes tillsammans med kon, där hagen söktes av ett flertal gånger, utan resultat. Sökområdet utökades, men även det utan resultat. Kon återkom ständigt till samma plats vid ån, som om det var där hon sist såg sin kalv. Och med timmarna som gick så blev kon allt mer förtvivlad, liksom bönderna.

Tillslut passerades gränsen till hopplöshet, och bönderna tog till sig insikten om att kalven inte fanns att finna, så troligen hade den drunknat. I famlandet efter ett sista halmstrå, så publicerades ett meddelande på sociala medier, vilket ledde till ytterligare sökinsatser och mental stöttning av den trötta och gråtande bonden. Och då, som ett under, så fann Millimetermanen kalven i en grop under en rot – inne i hagen. Djupt sovandes och högst obekymrad och ovetande om moderns och böndernas förtvivlan. Millimetermannen knuffade ut den sovande kalven från gropen, varpå den yrvaket sprang upp och på pigga ben tog sig direkt bort till sin mamma för ett stärkande mål mat.

Ja, men annars då?

Parallellt med oväntade händelser och dramatik, så har bönderna ägnat sig intensivt åt stängsling, omgruppering av djur och flytt av densamma. Ännu mer potatis har blivit satt, några tomater har placerat i växthuset och den administrativa delen av bonderiet har blivit än mer eftersatt. Men kanske så är den mest intensiva vår- och försommarinsatsen nu avklarad. Det beror på vad djuren har tänkt hitta på, dessa veckor fram tills höskörden drar igång! Spänningen är olidlig – kommer det finnas bränsle, och om det kommer finnas – vad blir kostnaden? Och om kostnaden överstiger tillgångarna – hur gör bonden då?

Veckans fråga – har alla kalvat klart nu?

Nej, det är två eftersläntare som ännu inte har kalvat. Dessa två är kvar på Stakheden, medan de andra korna och kalvarna flyter vidare genom landskapet. Hittills har det blivit 20 kalvar, varav majoriteten är tjurkalvar.

No. 4 Gränge Ko-nytt

Kalvsemester

Den här veckan tog nötkreaturen ledigt från kalvningen. Trots spända juver och allmän svullnad, så har ingen kalv kommit till världen.

Detta berättade dock inte nötkreaturen för bönderna, som lika intensivt som vanligt varit och tittat till djuren, i hopp om att få möta en ny kalv. Nu verkar dock semestern vara till ända, för under söndagen så kom en till tjurkalv till världen nere på Stakheden, och flera kommer titta ut inom de närmaste dagarna.

Fårturné

Fåren har fått av sig sin vinterpäls och drog iväg på sommarturné under början av veckan. De började i backen upp mot Mjölnarbacken och har sen under veckan flyttat vidare till markerna kring kyrkan i Grangärde.

Tanken är att fåren ska flytta omkring på marker som är lite för små för ko-flockarna. Denna idé har slagit väl ut och deras turnéplan är så gott som fullbokad. Dessutom är det väldigt bra träning för Bonden och Nilson att träna vallning i nya miljöer i takt med att hagen flyttas runt.

Framtidslöftet Nilson och hans klåpare till hundförare

Under veckan var vallhunden Nilson och bonden iväg på vallningsträning. Talangen Nilson överöstes av lovord, medan hans hundförare fick en del tips om vad hon behöver träna på. Man kan tycka lite synd om Nilson som fått en sån klåpare till hundförare, men Nilson hälsar att han ändå hyser hopp för framtiden.

Slagsmål i tjurhagen – en skadad

Sammanföringen av de två tjurgrupperna har lett till en del tumult. De kaxiga småtjurarna från Älvdalen har fortsatt utmana Stor-tjuren och i början av veckan verkar någon form av uppgörelse gått av stapeln. Stor-tjuren gick vinnande ur striden, och en av småtjurarna blev halt. Efter noggrann undersökning konstaterades trolig lårkaka, och lill-tjuren ordinerades vila och att avstå från att utmana de stora killarna. Detta lyssnade han inte alls på, men verkar ändå har repat sig bra under veckan som gått.

Ko-flyttar och vägvakter

Gräset har börjat växa och därmed börjar ko-flockarna rulla runt i bygden. Tjurarna uppe i Kullen är inne på sin tredje hage, korna har svept över till hagen vid noret och ungdomsgruppen har promenerat genom Norrbo för att fortsätta sitt viktiga jobb på markerna där. Bonden vill rikta ett hjärtligt tack för uppslutningen kring flyttarna, till alla glada bilförare som uppskattar lite trafikstockning och till nötkreaturen som visar sig från sin bästa sida när de vet att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. (Åtminstonde till den sidan dit bonden tycker de ska gå). I samband med att flockarna börjar flyttas runt, börjar det dyka upp stängsel kring åkrar och hagar och ibland i skog och dungar. Ser du en vit eltråd, eller ett grönt nät – utgå från att det är el i dem. Ser du inte tråden eller nätet, så märker du om det är el i den.

Mata bonden istället för fåren

Fåren befinner sig nu på platser där det passerar mycket folk, och Gränge Ko-nytt vill uppmana alla att INTE mata fåren med knäckebröd eller dylikt. Risken är att fåren börjar förknippa varenda människa med godsaker och därmed vill tillkalla all uppmärksamhet så fort de ser en tvåbent varelse. Detta gör dem genom att bääääääääääa. Högt. Och detta kan ju kännas smickrande till en början, men inte i längden.

Intensivt bäande får kan leda till en belastande ljudmiljö, enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter, och kan därmed leda till att fåren inte kan arbeta i en miljö där många människor passerar. Tråkigt tycker deras arbetsgivare och uppmanar er istället att mata bonden, för där har det nämligen helt omvänd effekt. En bonde som får mat och godsaker blir kanske inte tystlåten, men åtminstone mjuk i rösten och på gott humör. Och möjligtvis är bonden heller inte lika söt som fåren, men kisar man lite i motljus så kan man nog urskilja siluetten av en fårskalle.

Veckans fråga – tycker Millimetermannen det är skönt att vara hemma?

Nu är det ju så att Millimetermannen är inte hemma, han är bara lite kortare hemifrån. Just nu arbetar han intensivt med att slå upp sommarens alla hagar nere på byn, till skillnad från vinterhalvåret då han arbetar med att bygga infrastruktur åt Stockholmare. Då är det dock inte stängsel, utan mer betongväggar. Skillnaden kan tyckas stor, men likheterna är fler än vad man kan tänka sig. Eller är det tvärtom, att likheterna är stor men skillnaden är mer än vad man kan tänka sig? Hur som helst så vill han hellre vara lite kortare hemmifrån än längre hemifrån. Så vet du något jobb som kan behöva en fokuserad, målinriktad, noggrann snickare med betongkunskap och farligt hög arbetsmoral – hör av dig.

No. 3 Gränge Ko-nytt

Förlossningshjälp

Veckan startade med vackert väder och en kviga som skulle få sin första kalv. Bonden smög omkring på slätten med en kikare i handen, och kvigan sände ondsinta blickar mot den självutnämnde spanaren. Tiden förflöt och två klövar syntes under svansen på kvigan, men sen hände inte så mycket mer, trots tappert kämpande. Bonden beslutade då att hon behövde bestämma hur kalven låg, för att göra en vidare bedömning om insats. Och lyckades med hjälp av intensiv telepati och imponerande slughet, få komma fram till kvigan och göra en lägesbedömning. Kalven låg med huvudet och framklövarna åt rätt håll, men troligtvis låste armbågarna mot bäckenkanten vilket försvårade det hela. Bonden tog beslut att kalven behövde hjälp att komma till världen. Det tyckte dock inte kvigan, som inte lät bonden närma sig igen. Hjälp tillkallades och grindar bars ut på slätten. En traktor hade varit till hjälp, men eftersom den var upptagen på annat uppdrag, så fick bonden anledning till att finslipa på sin fysik, styrka så väl som kondition. Väl med grejerna på plats, så fållades kvigan in och kalven fick hjälp att ta sig ut. Det hela gick fint, och den ny-kalvade kon tog väl hand om sin avkomma, bara hon fått dricka några hinkar vatten och återhämtat sig en stund.

En törstig ko och hennes kalv innanför grindarna.

Kola-Bönan

Några dagar senare så kalvade förstagångskalvaren Kola. Kola har fått sitt namn eftersom hon har samma färg som ljus kola. Kalven som kom ut var en kviga, och var minst lika ljust kola-brun hon med, och heter därmed Kola-Bönan. Kola-Bönan är den ljusaste kalven vi fått, och det ska bli spännande att se om hon behåller sin speciella färg i takt med att hon växer på sig.

Tumult vid Sockenstugan

Den sista kalven vid Sockenstugan kom till världen utan dramatik. Rutinerade 26:an fixade det hela galant, och en till tjurkalv kunde välkomnas till världen. Samma dag fick Beatrice och hennes kalv ansluta till väninorna vid Sockenstugan.

Beatrice åker lyxtaxi tillbaka till vänninorna.

Hon möttes av en bestämd Dora som råmade högt och dovt, och skrapade med klövarna för att informera om att det fortfarande är hon som leder gruppen. Ett mindre tumult bröt ut när väninnorna skulle göra upp om att hiarkin kvarstod, och Kossan Fia passade på att ropa med sig alla kalvarna till andra sidan hagen medan korna i ett moln av jord for runt med dinglande juver och kraftmätte sig med varandra. Stora Dora vann som vanligt, hon är nästan lite skräckinjagande när hon sätter den sidan till. Hur som helst så är gruppen vid Sockenstugan nu fulltaglig; åtta kor och åtta kalvar, och de kommer snart börja flyta fram i landskapet och göra sitt viktiga jobb på fler marker.

Trafikstockning i Norrbo

Under fredags förmiddag uppstod stopp i trafiken i Norrbo, i samband med att ungdomsgruppen skulle flyttas över vägen. Gräset börjar bli grönare på andra sidan, men ungdomsgruppen var inte riktigt säker på den saken och övervägde att stanna kvar i vårvinterhagen. Tillslut var det en av gangster-kvigorna från Älvdalen som vågade sig över och blev den första att få smaka på nytt bete. Då var inte de andra så svårövertalade längre, och väg-proppen lossnade.

Ungdomsgruppen på nytt bete.

Fotnot: Gangsterkvigorna utgör en sub-grupp inom ungdomsgruppen. De flyttade hit i december, och har sedan dess hittat på mer bus än vad de andra djuren någonsin gjort tillsammans.

Veckans fråga; Hur många kalvar är det kvar?

Det vet vi ju såklart inte. Något djur kanske bär på två kalvar, och någon kanske föder en döfödd kalv. Men det är 8 djur som ännu inte har kalvat, och som vi håller extra koll på.

Kalv-Kollen

Antal kalvar vid Sockenstugan: 8

Antal kalvar på Stakheden: 6

No. 2 Gränge Ko-nytt

Dora och den olydiga kalven.

Kossan Dora var först ut den här veckan, och födde under tisdagen en välskapt kvigkalv. Födseln bevittandes av nästintill hela kyrkosexpeditionen som snart har utvecklat en full bondekompetens till följd av händelserna i hagen. Kvigkalven visade sig vara en av de livligaste som satt klövarna på denna mark, och man kan med jämna mellanrum se hur den springer och skuttar runt i hagen med mamma Dora ropandes efter – helt ointresserad av att lyssna. Vad den kalven ska hitta på innan sommaren är slut, det tycker nyhetsredaktionen ska bli spännande att följa.

Glittra och hennes tjurkalv. Mer logiskt vore ju att ha Dora och hennes kalv, men den står aldrig still så jag lyckas få en bra bild.

Ketchupeffekten

Första delen av veckan förlöpte relativt lugnt, men lagomt till att popcornen var poppade för fredagsmyset, så var det som att någon slog i botten på ketchupflaskan – inom loppet av 24 timmar hade 4 kalvar kommit till världen. Högst odramatiskt, men bönderna var aningen slitna efter en lång dag nere på byn med kalvtillsyn, fotbollsmatch, fika och vallningsträning. Sen när morgonen grydde, och de tidigt var uppe för att kolla till nytillskotten, så visade det sig kommit ytterligare en. Stort grattis till Stjärna som fick sin första kvigkalv!

Förra året födde Stjärna en blind kalv, som vi tyvärr behövde avliva. Men i år hade naturen kompenserat för det och gett henne kalv glasögon istället! (dvs ringar runt båda ögonen).

Busungarna vid sockenstugan

I hagen vid sockenstugan så är det nu 6 stycken kalvar som springer runt och busar med varandra. Under söndagskvällen passade Glittras kalv på att lära sig om eltråden. Den hann både göra en sväng in i trädgården hos grannarna och en sväng in på Plättens odlingsområde. För er som är oroliga över att era odlingar skall ätas upp, så kan ni släppa den oron. Kalven vill genast tillbaka till sin mamma för att dia, och är måttligt intresserad av allsköns växter som finns på utsidan.

Kalv på äventyr på Plätten

Det tar ett par dagar innan kalvarna förstå syftet och sambandet med eltråden, så det kan vara lite livat där uppe nu. Märker du att kalven är utanför tråden och inte vågar passera den igen (det är en eltråd)- ring bonden så löser hon det.

Matkoma

Många av korna vid sockenstugan har gott om mjölk i sina juver, och kalvarna äter glupskt när det väl är dags. Sen lägger sig kalvarna för att sova, medan mamma-ko ofta går iväg för att i lugn och ro äta och socialisera sig lite med de andra korna. Kalvarna kan då bli liggande så, tysta och stilla i flera timmar, medan kroppen suger i sig av den näringsrika mjölken. Detta kan se aningen oroväckande ut för människosläktet som ofta har med sig sin avkomma hela tiden och som dessutom skulle betala guld för att, ett dygn efter födseln, kunna gå iväg och äta i lugn och ro, och socialisera sig lite med väninnorna.

Veckans fråga; hur går det för Beatrice med juverinflammationen?

Beatrice och hennes kalv huserar fortfarande nere i ett VIC-rum (Very Important Cow) på Stakheden. Antibiotikabehandlingen är avslutad, men bonden mjölkar fortfarande ur den sjuka spenen. Det har blivit avsevärt mycket bättre, och bonden börjar fundera om det här med mjölkningen inte är en rutin som hon trivs lite för bra med för att avsluta.

urmjölkning pågår.

Kalven diar på de andra tre spenarna och växer så det knakar. Och även om de trivs bra nere på Stakheden, så ska de snart få återvända till sina kompisar vid sockenstugan.

Beatrice och kalven i VIC-rummet.

KALV KOLLEN;

Antal kalvar i hagen på Stakheden: 4

Antal kalvar i hagen vid sockenstugan: 6

Antal kalvar i VIC-rummet; 1

No. 1 – Gränge Ko-nytt

Just nu finns det så mycket att rapportera om från kohagarna och omgivningarna, så jag och min ständiga följeslagare Nilson, beslutade att vi drar igång en liten sammanfattande nyhetstidning som vi döpt till Gränge Ko-nytt. Den är i första hand digital, men skulle göra sig oerhört smickrande i pappersform också tror jag! Här är först numret – håll till godo!

Okänd hjälte räddade kalv

Söndagen den 24 april, födde den godhjärtade kon Bodil en vacker kvigkalv i hagen vid Sockenstugan. Solen sken och nedkomsten var högst odramatisk när den pigga kalven kom till världen utanför Käthis hus. Dramatiskt blev det dock några timmar senare, när kalven i skymningstid stapplat ut genom stängslet och tagit sig ut på vägen. En förbipasserande okänd man, lyfte in kalven i hagen igen och letade upp kyrkoherden för att kunna ringa och informera bonden. Bonden åkte då ner och buffrade in kalven och dess stabila moder längre in i hagen, för att undvika mer dramatik den natten.

Dock hade kalven en oförklarlig dragning ut mot vägen, och kvällen blev sen innan kalven lagt sig till ro och bonden kände sig tillräckligt lugn för att åka hem igen. Dagen efter kompletterades stängslet ut mot vägen, med ytterligare ett stängsel, i syfte att skapa en större distans mellan vägen och korna. Hittills har insatsen varit lyckad, men bonden utesluter inte att någon kalv kan stappla ut genom trådarna igen och uppmana därför trafikanter att hålla sinnet vaksamt och ögonen öppna!

Par i tjurar och kalvbrottning

Under tisdagen föddes två stora och pigga tjurkalvar i hagen vid Sockenstugan. De stolta mammorna heter Ellen och Beatrice, och var nästan lika malliga som bonden. Bondens uppgift en sådan dag består i att se till att alla inblandade mår bra, samtidigt som hon smyger omkring med märkningstången, ständigt beredd att nypa fast ett högst oromantiskt gult märke i vardera öra på kalven. Denna märkning sker enklast inom ett dygn från kalvens födelse, ty därefter blir kalven oftast för snabb och stark för att få fatt på.

Den kvicktänkte reflekterar nu över att det upplevda besväret även kan även bero på bondens bristande snabbhet och fysik, mer än kalvarnas energi. Men eftersom flera bönder över hela landet bevittnar om samma besvär, så kan vi iallafall låtsas att det inte är något fel på den här bondens fysik. Smygandet till trots, så behövde bonden ta till tummen-ner-greppet och brotta ner en av kalvarna för att få i öronmärkningen. För den utomstående kan detta ha upplevts som något omtumlande, då bonden ännu inte finslipat själva finessen i manövern. Gränge Ko-nytt låter rapportera att ingen kom till skada, och var det någon som var mest illa ute så var det i så fall bonden.

Fot-not: Tummen-ner-greppet är en icke-patenterad eller licensierad manöver som utövas i områdena kring Falköping och som nu börjar sprida sig ut i landet.

Veterinärutryckning och djurflytt

Under fredagens kvällskoll så fick bonden fart under sulorna, då en ko uppenbart inte mådde bra. Den rörde sig mycket försiktigt, ögonen var glansiga och röda, och från mulen vattnades det. Feber kunde konstateras och veterinär påkallades och pannlampor sattes på laddning. Det nedsatta allmäntillståndet till trots, så tog kon väl hand om sin kalv, och över nejderna hördes en lättnadens suck från bonden när det konstaterades. Korna tittade storögt på när behandlingsanläggningen ställdes upp i hagen utanför sockenstugans parkering, och den röda veterinärbilen sladdade in, redo att ta sig an den påverkade kon.

Veterinären konstaterade mastit, dvs juverinflammation, och kon ordinerades antibiotika i kombination med regelbunden urmjölkning. Därav flyttades kon tillsammans med sin kalv till Stakheden under lördagen. Där står de nu installade för att förenkla behandling och observation av hur mastiten fortlöper, och i vilken utsträckning kalven påverkas. Bonden låter hälsa att efter ett par dagars behandling så mår kossan mycket bättre, och kalven verkar också må fortsatt bra, så prognosen bedöms i dagsläget vara god.

Veckans fråga; Hur går det för Nilson?

Gränge Ko-nytt låter rapporter att Nilson nu har påbörjat sin grundträning och har därmed börjat fösa runt fårflocken som köptes in tidigare i våras. Bonden ser mer förvirrad ut än Nilson, och man kan undra vem det egentligen är som har påbörjat sin upplärning. Nilson sköter det hela med ett koncentrerat lugn, medan han kontrollerat föser fåren fram och tillbaka med bonden i släptåg. Oavsett så ser vi fram emot att följa detta teams utveckling – ska de en dag klara av att valla koflocken?

Tack för att du följt rapporteringen från hagarna, nästa nummer av Gränge Ko-nytt utkommer nästa söndag. Önskar du något speciellt reportage eller notis, eller funderar på något annat – tveka inte att slänga in en kommentar nedan!

En överraskning.

Det var inte så stora överraskningar under min födelsedag, det mesta var sig likt. Ett barn hemma från skolan, korna skulle ha mat, ungarna likaså och Nilson envisades med att spåra räv på morgonpromenaden. Med undantag för alla fina gratulationer från både kända och okända, så var det en helt vanlig dag, vilket i min värld inte är fy skam.

Överraskningen kom dagen efter, när jag i lugnan ro stod och pysslade om Bodils juver ute i hagen, så fick jag se ett par klövar som stack ut ur kossan Femton – en kalvning i full gång! Det var några veckor tidigare än beräknat, så överraskningsmomentet var ganska kraftigt för mig.

Kossan Femton verkade dock inte så överraskad, utan skötte det hela exemplariskt. Hon hade valt ett perfekt läge mot mot Storladans södervägg, i det torra fjolårsgräset och med vårsolen som värmde. Den lilla tjurkalven som kom ut var välskapt och välmående, om än liten och ynklig. Men det är inget problem att vara liten och ynklig, när man har en duktig mamma som tar hand om en. Och det är hon, duktiga Femton.

Och jag som bonde, övervakar och ser till att alla mår bra. Det är så vi har valt att arbeta, att låta djuren så långt det är möjligt sköta kalvningen själva ute i hagen. Tillsammans med flocken eller en bit ifrån. Ståenden, vankandes eller liggande. Så som de själva väljer att ha det. Vi övervakar och har koll, för att kunna hjälpa till om det behövs. Hittills är de gångerna få och vi utvecklar flocken målmedvetet för att det ska fortsätta vara så.

Nu väntar vi med spänning på att de andra kalvarna ska komma till världen, det börjar bli stånkigt och svullet för korna, så det står nog inte på förrän nästa kalv skuttar omkring i hagen! Det är en intensiv tid som ligger framför oss. arbetsmässigt och känslomässigt. Och ändå så är det den bästa tiden av alla som börjar nu.

« Äldre inlägg

© 2022 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑