Livskraft i samspel

Författare: forsbergkristina (Sida 1 av 10)

Inför vintern.

Det var minus i morse. Så där så att gräset var vitt och det frasade under fötterna när jag hasade ut i träskor och underställ för att fylla på vedkorgen. Mormors kofta hängde över axlarna och jag huttrade till i morgonkylan.

Den är på något sätt efterlängtad. Kylan. Jag saknade den förra vintern. Den vintern som var allt annat än vinter. Hur det blir i år vet ingen, men vi förbereder just nu för fullt för att möta nästa årstid. Hur den än må bliva.

Att färdigställa för vintern är lite som att stänga ner allt i stand-by. Det blir lite lugnare tempo, dagarna blir sig ganska lika. Och till en början så är det väldigt skönt. Med det lunga tempot, med dagarna som avslöser varandra utan större överraskningar. Men sen, lagomt fram i februari, när de första solstrålarna börjar värma – då suger längtan till igen. Efter bete och gröngräs, fållindelning och kalvning. Men just nu, i mitten av oktober, så är det ganska bekvämt att få lägga det bakom sig. Nu ser jag fram emot att få sammanställa säsongen som varit. Utvärdera, analysera och ta nya beslut som leder oss i rätt riktning.

När vi invintrade kossorna för ett år sedan, så gick vi med dem till Stakheden, där de har sin nuvarande vinterhage. (klickar du på testen kommer du till det inlägget). Det var en fantastiskt upplevelse på många sätt, och en av de bästa dagarna. Och vi har lekt med tanken att gå hem med dem i år också, men tagit beslutet att låta bli. Anledningarna är flera. Den främsta är nog att jag inte orkar med spänningen det innebär. Just nu vill jag bara få lite lugn och ro, så jag tillåter mig själv att få vara lite bekväm. Så därför kommer vi köra dem i transport.

Och egentligen tycker jag alla de sista meningarna är jättekonstiga. Hur kan det vara enklare att köra djur i transport istället för att gå med dem? Vilka barriärer har vi byggt upp som skapat den balansen? I andra länder är det ju fullt möjligt att gå flera mil med tusentals djur – vad är det som gör det så svårt att gå några kilometer i Sverige med ett 30-tal? Men kanske den viktigaste frågan av de alla – hos vem finns barriären?

Än är inte klockan slagen så att säga…så…. Vaknar ni en morgon och det står kor i er trädgård – då struntade vi i transporten och tog oss en promenad istället. Den som lever får se.

Sorgekantat vemod, glädje och stolthet.

Mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Elden sprakar i spisen och jag smyger runt i ull-underställ och mormors gamla kofta. Det är många tankar i huvudet nu. Tankar som jag samlat på mig under hela den intensiva sommaren, tankar som jag behöver reda ut, ta tag i och sortera. Det har inte funnits utrymme för det ännu och det känns som om huvudet ska explodera och ändå känns det tomt. Ett par veckor kvar, sen ska jag fira att vi tagit oss igenom den här högsäsongen. Och sen ska tankarna sorteras.

De senaste veckorna har vi skickat djur på slakt och levererat kött. Det har fyllt mig med ett vemod, kantad av sorg. Eftertänksamheten har omslutit mig och orden har känts för djupa för att dela med sig av. Vem vill tala om livet, i gestaltning av döden? Och vad är livet, om vi inte samtidigt beaktar döden?

Vi har delat ut kött till många människor under de senaste veckorna. Trots sorgekantat vemod, så har jag gjort det med stolthet i bröstet och tacksamhet i hjärtat. Det känns fint att förse människor i min omgivning med näringsrik mat, från marker som är vårt gemensamma landskap. Ett landskap som vi fått förtroende att förvalta och där vår ambition är att lämna det friskare, starkare och vackrare, när nästa generation tar vid. Så att barnen som vi idag sätter till världen, har alla förutsättningar att leva ett gott liv, på den här platsen där vi lever vårt.

Djuren är vårt starkaste kort i den strävan. Och priset vi betalar, är oket av vemod när hösten gör sin ankomst. Men det lättar något, när jag får bilder över festmåltider i goda vänners lag. Från när vardagsmaten blev festmåltid och historier om barn som gladeligen tuggar i sig lammkotlett efter lammkotlett. Det glädjer mig, att arbetet vi gör, ger glädje och njutning till så många fler.

Hösten är en tid för ambivalenta känslor. För glädje och stolthet, vemod och sorg. Vördnad. Och för att förstå det, så behöver vi tala om livet i gestaltning av döden. Och vi behöver beakta döden för att förstå, vad liv är.

Ja, ni hör själva, hur de djupa orden bara sprutar ut. När allt jag tänkt skriva om var köttutlämning och höstens ankomst. Behöver nog lyfta på ord-locket lite oftare ändå. Behöver nog skriva lite mer för att inte trassla in mig själv i mina egna tankar. Behöver nog låt bloggen leva upp igen. Tack för att ni tålmodigt följer mig på vägen.

Är ägg-säsongen slut?!?

Idag annonserade jag om att det var sista söndagen, den här säsongen, som jag stod och sålde ägg på Stakheden. Genast började det plinga till i mailkorgen och telefonen. Med lätt oro mellan raderna, har ni frågat : är det slut på ägg för säsongen?

Kort svar: nej

Långt svar; Nej, honorna fortsätter värpa och så länge de gör det så finns det ägg. Hur mycket och hur länge, vet inte ens de själva, men det kommer vi alla att märka tänker jag. Vi kommer ha dem kvar över vintern, så i bästa fall finns det ägg hela vintern, dock inte i den utsträckningen som över sommaren.

Vad som dock tar slut nu, är att jag står vid Stakheden mellan 9-11 på söndagar.

Jaha du, men jag vill ju köpa ägg? Hur gör jag då?

Du kontaktar mig så löser vi det. NI som varit prenumeranter över sommaren behöver inte bekymra er – det löper på som vanligt. Men hör av er till mig om det är några funderingar.

Jag har ju fått en höna, och har ännu inte hämtat ut alla äggen – är det för sent nu?

Nej det är inte försent. Kontakta mig så löser vi det. Den första januari 2021, då är det dock försent. Och tillgången minskar nu när vi går in i mörkare tider, så jag kan inte längre garantera att det alltid finns. Men jag och hönorna gör vårt bästa för att du ska få dina ägg, så hör av dig!

Kommer du sälja hönor den här hösten/vintern också?

Den som lever får se, men troligtvis ett begränsat antal. Vi har möjlighet att utöka hönshotellet något, men inte med lika många hönor som inför det här året. Återkommer gällande det!

Stort TACK till alla er som handlat ägg av mig under sommaren. Det är en glädje att få träffa er, prata med er och erbjuda ägg från de hönor som NI har gjort möjliga. TACK.

Augusti står inför dörren.

Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.

Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den  här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.

Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.

Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.

Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.

Trafikinfo: flytten genomförd – så här gick det.

Igår genomförde vi flytten av årslammen som betar i Räfsnäs. Det gick som en dans och de medtrafikanter som fick stanna upp ett tag, räknade det nog mer som tur än otur, att de hamnade mitt i vår fårflytt.

Vi hade den bästa hjälp man kan få, av en fyrfota skönhet som utstrålar trygghet, lugn och pondus – border collien Härja.

Hon hade i sin tur med sig sin lika lugna och stabila fåraherde Sanna. Så efter att vi varnat alla cyklister och fotgängare om vad som komma skulle, så var det bara att knalla på.

Lammen var mest glada över sånt fint bete längs cykelbanan, och undrade varför man stängslat bort all denna fina grönska för betande mular. Det var det ingen som hade svar på, men jag anar att det är för att det ska finnas utrymme för att använda alla maskiner för slåtter, som man en gång har investerat i. Vore ju tråkigt om de blev stående, liksom. Och att personalen på underhållsavdelningen fick mindre att göra.

Men jag kan inte låta bli att tänka tanken; vad blev effekten om dessa dikeskanter betades och blev till mat, istället för att diverse dyra maskiner inkl.förare ska slå detta gräs som inte kommer till någon nytta? Hur många magar skulle det kunna mätta, hur mycket biologisk mångfald skulle det ge, hur mycket pengar skulle man spara?

Hur som helst, tillbaka till gårdagens flytt. Behöver man få lite fart på flocken också, och behöver komplettera vallningshunden med något, så kan jag starkt rekommendera att låna in, en eller flera, 9-åringar. Vi hade ypperlig hjälp av duktiga Malte, som i avsaknad av våra egna ättlingar, gjorde ett fint vallningsjobb tillsammans med Härja och Sanna.

Flytten var över lite väl snabbt för min del, jag älskar att se hunden flytta flocken. Jag går liksom med och låtsas att det vore min egna vallhund. Låter fantasierna fladdra iväg om hur det skulle vara att ha en sån arbetskamrat vid min sida under dagarna. Jag tror att det hade varit alldeles fantastiskt. Alla i familjen är dock inte lika övertygade. Men något säger mig att Härja kan ha öppnat en liten dörr på glänt.

Trafikinfo: Lösa får i Räfsnäs!

Imorgon, måndag, ska vi flytta årslammen som betar i Räfsnäs. De ska vallas längs cykelbanan, tillbaka till den delen av hagen där de började beta i somras. Så till er som brukar cykla, springa, promenera och uppehålla er längs hagarna i Räfsnäs – bli inte förvånade eller upprörda om ni möter hinder längs vägen.

Möter ni en flock inne på gågatan så ska ni dock reagera – då har saker och ting inte riktigt gått som vi har tänkt oss….

Och för dig som funderar på att beställa lammkött – Fundera inte för länge! Skicka ett mail till slaktarstina@slaktarstina.se eller ring mig på 073-65 96 671 om du vill säkra din låda med gräsbeteskött av lamm. Du kommer då få en blankett med mer information om olika val och hur det hela går till. Är du intresserad av priser så finns det under fliken ”Produkter & Tjänster”.

Väl mött imorgon!

Ett års distans från skräck och självtvivel.

Det är ett år sedan vi tog över Ludvika kommuns betesdjur, och jag minns skräcken jag bar inom mig. En varm dag i juli skrev vi på papperen, sen åkte vi hem och hämtade tjuren för att låta honom gå med den stora flocken. Jag var darrig och skör, uppfylld av osäkerhet och självtvivel – vad hade vi gett oss in på? Skulle vi klara det här?

Idag har det gått ett år. Vi har klarat av en betessäsong. Vi har klarat av en vintersäsong. Vi har klarat av diverse flyttar, med vagn och utan vagn. Vi har klarat av en kalvningsperiod. Och nu är tjuren på plats igen. Vi är redo för ett nytt år, kanske mer än någonsin. Nu vet vi vad det innebär att ha en större flock, nu bär vi med oss erfarenheter. Nu kan jag lägga rädslorna och tvivlet åt sidan – vi klarar det. Och jag är så tacksam för den möjligheten vi fick, och att vi ändå, trots tvivel och rädslor, fann modet att ta den möjligheten.

Tjuren uppvaktar damerna.

Med dessa tankar går jag över marken som vi brukat längst. Drar upp knäna högt för att ta mig framåt bland tät och varierad växtlighet. Det surrar och fladdrar. Syrsorna spelar och bland all färgprakt kokar det av bin och humlor, skalbaggar och flugor, fjärilar och andra små kryp. Jag är ingen artkännare, men variationen och mångfalden är svår att undgå. Det är vackert. Det är fullt av liv, och någonstans inom mig vet jag att vi är något på spåren. Allt detta liv, all denna mångfald och skönhet på denna lilla markplätt. Och en handfull kor är vad vi använt oss av.

Just nu ansvarar vi över ett 40-tal kor, och större markplättar än det här. Vad kan dessa marker bli om några år? När klövarna har fått trampa, när mularna har fått beta, när dyngbaggarna stortrivs i komockorna? Vilka fåglar kommer åter när dyngbaggarna finns på plats, och vilka arter kommer fåglarna locka till sig? Vilka växter kommer kossorna att främja, vilka insekter och fjärilar blir tacksamma för det? Och hur mycket mat kan skapas på marker som trivs, som sprudlar av liv och frodighet? Hur många magar kan det mätta, hur många arbetstillfällen kan det ge?

Och det är då det pirrar till i magen, och glöden inom mig flammar upp. För jag tänker ta reda på det. Och tack vare den större flocken som vi fick ta över för ett år sen, tack vare människorna som omger oss, så har vi alla möjligheter att göra just det. Och det är det jag tänker på, när jag går omkring på denna lilla markplätt, med höga knän och ett års distans från skräck och självtvivel.

Sommargäst i P4 Dalarna

Igår fick jag anledning att svira om från arbetsbyxor och stålhättor, till vanliga jeans och sandaler – jag var nämligen inbjuden till Förmiddagsprogrammet i P4 Dalarna som sommargäst.

Jag var nervös, men ändå kändes det fint att någon/några tycker att det vore intressant att lyssna till en intervju med mig. Tiden gick fort och sen var det bara att byta om till arbetsbyxor och stålhättor igen. Just nu jagar vi lupiner på slåttermarkerna, förbereder för att flytta tjuren till kossorna och väntar ihärdigt på några dagar utan regn så vi får möjlighet att avsluta årets grässkörd.

Vill man lyssna på intervjun så finns den här, 2h och 4 minuter in i programmet; https://sverigesradio.se/avsnitt/1525227

Tack för den möjligheten, Lina Hård och ni människor som tipsat om mig som sommargäst!

Vi säljer kött!

Det är hög tid att boka upp sig på höstens köttlådor och jag har äntligen gjort en informationsflik här på hemsidan om vad vi säljer och priser – du hittar den bland de andra flikarna och heter ”Produkter och tjänster”.

Ni som följer oss här på bloggen vet att våra djur betar på sommaren, och på vintern äter de gräset som vi skördat under sommaren. Ni vet att de går ute året runt och ni vet att de är vårt viktigaste verktyg för att väcka liv i de slumrande marker som omger oss.

Vi har ingen möjlighet till lagerhållning, så det är enbart förbokning som gäller. Vänta inte med att anmäla ditt intresse, stora delar är redan uppbokade! (och ni som redan har lämnat in er bokning kan känna er trygga med att köttet kommer till sensommaren/hösten).

Funderar du kring något gällande uppfödning, slakt, transport, djurhållning, etik eller annat – kontakta oss så svarar vi på dina frågor.

Frågor, intresseanmälan/bokning görs enklast via mail: slaktarstina@slaktarstina.se

VÄLKOMNA MED ER INTRESSEANMÄLAN!

Den intensivaste tiden.

Vi är mitt i den intensivaste tiden nu. Dagarna är långa, nätterna korta och vår arbetsdag och vila lika så. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Och någonstans däremellan lite mat till oss själva också. Det är arbetsintensivt och ingen av oss har svårt att arbeta. Det är vår välsignelse, likväl som vår förbannelse.

Vår största utmaning ligger i att balansera detta. Att hantera känslan av att alltid vara otillräcklig, på alla plan åt alla håll. Att våga vila i vetskapen om att vi gör så gott vi kan, och mer än så kan vi inte göra.

Vi svalkar våra kroppar i sjön, mellan arbetsuppgifter och efter dagens slut. Det är det skönaste, finaste och somrigaste känslan – att låta det svalkande vatten omsluta min varma och svettiga kropp efter ännu en arbetsdag. Damm och lort som sköljs av, huvudet som kyls ner när jag simmar ner i det mörka, kalla, tysta. Sekunder när inget annat finns.

Tack till er som på olika sätt erbjuder hjälp, ni är ovärderliga. Tack till er som handlar ägg och kött, tar hand om ungar och på andra sätt är delaktiga i allt det här – vad vore vi utan er?

« Äldre inlägg

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑