Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Författare: forsbergkristina (sida 1 av 5)

Avslutning i Slakteriet och Vinnaren.

En gång per år brukar vi öppna upp det gamla slakteriet. Där på hösten, precis när löven börjar gulna och kalla vindar ruskar om i trädkronorna. När allting börjar lugna ner sig och vi står med en avklarad sommar i ryggen och en mörk vinter i antågande. Då skjuter vi upp den gamla rostiga järndörren, skrapar ihop vad gården har att erbjuda, tänder en eld och bjuder in markägare och byfolk, kodrängar och barnpigor, hönsgeneraler och alla andra fantastiska människor som hjälpt oss under säsongen.

För mig är det en av höjdpunkterna på året. Att få bjuda på kaffe och mat och att samla alla här hemma på gården. Alla de som gör det möjligt för oss att göra det vi gör. Utan alla dessa människor vore Slaktarn´s Gård inget mer än två idioter med annorlunda idéer. Men med de här människorna omkring oss, så blir vi något större än så.

Slakteriet är en viktig del i gårdens historia och det känns bra att byggnaden får stoltsera i all sin enkelhet, även om det är bara en gång per år. På den gamla styckarbänken dukar vi upp allehanda godsaker och runt om på gården sitter det självklart en tipspromenad. För det vet ju alla, att en av Sveriges grundlagar är just den; inga festligheter på landsbygden utan en tipspromenad!

Och jag tänkte nu försöka mig på att sammanfatta de rätta svaren;

Magnus och Kristina flyttade till gården 2010. När hönan är ”sur” innebär det att hon är ruvningsbenägen. Hönsen har under sommaren fått nytt bete varje dag i syfte att låta deras gödsel och sprättande bli en tillgång för ekosystemen. Endast 1 gram välmående jord krävs för att rymma 200 miljoner micorliv! I limporna av gammalt hösilage skördade Kristina 320 kg potatis i år, och växten vid grinden var majs. Nötkreatursrasen Hereford härstammar från England. Kor kan vara både miljöbovar och miljöhjältar, beroende av hur vi människor föder upp dem och hanterar alla omkringliggande resurser. Varken högteknologiska reningsverk eller högkonjunktur kan ge världen både bra mat, rent vatten och syre – men välmående jordar kan! Psydonymen SlaktarStina kommer från gårdsnamnet och pumpan vägde……10,34 kg!

Bra jobbat av samtliga inblandade, men den slutgiltliga vinnaren är….AnnSofie Danielsson! Stort Grattis! Vinnaren får välja mellan ett paket ägg eller en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! Fri service ingår under den första månaden. Dock ingår inte installation, men det står i bruksanvisningen som går att leta fram på nätet. (Och för alla er som nu blev väldigt intresserade av det här fina priset så kan ni googla ”HÖNA”).

Och med det avklarat så fortsätter nu förberedelserna för vintern och säsongen 2020. Och jag hoppas att kunna lägga lite mer tid vid tangentbordet och bloggen igen. På återhörande!

Från mitt skafferi.

Jag odlar i år också, även om rapporteringen därifrån är väldigt bristfällig. Jag har funderat på varför det blivit så, men en anledning är att nyhetens behag liksom har tonat ut och att odlingarna blivit min vardag. Sånt som vanliga människor gör liksom. Precis som vanliga människor gärna vill ha ett par kor och intresserar sig mer för fotosyntes och kolbindning, än nyaste serierna på närmaste streamingtjänst. Och det är ungefär där som jag inser att jag kan inte ha mig själv som referens. Och att jag behöver spräcka min bubbla och träffa folk för att prata om annat än fotosyntes och betesdjur.

Men ändå. I år har tanken på att ta en bild i odlingarna och dela med mig av, liksom känts likvärdig med att ta en bild i kylskåpet eller skafferiet. För det är lite så det fungerar just nu. Att gå ut i odlingarna för att plocka ihop något inför middagen. Och jag kan konstatera att det som för några år sedan var en dröm, har nu blivit vardag. De flesta gångerna ligger det egenproducerat på tallriken.

Och det bästa med det är att jag vet allt jobb som ligger bakom. Och jag vet att det arbetet har inte drabbat någon annan än mig själv och min familj. Och jag vet vad maten innehåller, hur jorden mår där maten har växt. Och jag vet, att något bättre går inte att få på tallriken. Det behövs inga kontrollorgan, forskningsrapporter eller märkningar för att konstatera det.

Årets klara favorit och nyhet i odlingarna är helt klart majsen. Jag trodde aldrig att vi skulle få fram så fina majskolvar, och i mängd dessutom! En klar favorit. ”Nästa år odlar vi ett helt fält med majs”, säger barnen. Millimetermannen smackar medhållande, fullt upptagen med att äta sin tredje majskolv med smör och salt. Jag som vårdat plantorna kan dock sträcka mig till att dubbla upp årets odling. Men något fält, det blir det nog inte.

Sommaren, bygden och korna

Det har varit en omtumlande sommar. Eller sommar och sommar – det började redan i våras med kalvningen. Då, när vi lättade konstaterade att vi genomgått vår första kalvningssäsong, men ändå en aning besviket konstaterade att det blev bara en kvigkalv och resten tjurkalvar. Besviket, eftersom visionen var att successivt bygga oss en större besättning.

Men vi putsade på vårt tålamod, tröstade varandra med peppande ord om att det bara är att tugga på. Säsong efter säsong, så kommer besättningen att växa. Och vi hade väl precis landat i den acceptansen, när kommunen annonserade om att de skulle lägga ner sin betesdjursverksamhet. Och sen gick allting väldigt fort. När högsommarvärmen brände som hetast, hade vi plötsligt hoppat fram en sissådär 4-5 år i vår målbild och det skulle skördas vinterfoder för en tre gånger så stor besättning. Samma besättning skulle även ha bete resten av sommaren och ansvaret låg på oss.

Och många gånger har den självkritiska rösten viskat elaka ord inuti mitt huvud. Och många gånger har jag funderat hur vi kunde kasta oss in i det här, utan tvivel och tillsynes utan rädsla. Men alla dessa motståndskrafter har överröstas av en övertygelse som vi bär inom oss. Men framför allt har de överröstat och tryckts tillbaka av all den värme, generositet och engagemang som mött oss ute i bygden. Det har varit helt otroligt. Det ÄR helt otroligt.

Det är många sena kvällar som vi avslutat med tårar i ögonen och tacksamhet i bröstet. Alla dessa fina ord, alla dessa glada tillrop. Människor som ger oss förtroendet att förvalta deras mark, människor som lånar ut allt från maskiner till husnycklar, människor som spontant sluter upp och erbjuder oss sin hjälp. Som ger av sin tid, som delger sina upplevelser. Och allt, bara för att två idioter tror att världen behöver fler betande kor.

Och när tvivlet har skrikit som högst, när ansvaret har varit som tyngst – då har jag bara behövt lyfta blicken. För där, omkring oss, står en hel mängd med människor som uttryckligen vill se den förändring som vi själva vill se. Människor som är en del av den bygd som vi själva är en del utav. Människor som vill känna trygghet, gemenskap och framtidstro. Människor, som tror på två idioter som vill ge bygden fler betande kor. Och att känna den kraften – det är ett stor privilegium som jag inte riktigt finner ord för.

Avtalet med Kommunen.

I fredags skrev jag under avtalet med Ludvika kommun, vilket innebär att jag och Magnus nu tar över driften och ansvaret för kossorna nere på Stakheden.

Vadå, ska alla kossor flytta till Kullen nu?

Nej, det ska de inte. Det har snarare blivit tvärtom. Just nu har vår flock åkt på semester ner till Stakheden, och det i sällskap med Tjuren. Där ska de vara tillsammans med de andra djuren under några veckor nu, för att säkra tillgången på kalvar till kommande vår.

Jaha, men hagarna i Knutsbo och Rävsnäs då – vad händer med dem?

Kommunen ansvarar för de hagarna med tillhörande djur ett tag till, men kommande år så är det vi som tar över ansvaret för att de blir betade. I stort sett kommer det inte bli någon större skillnad för att vi tar över. Betesdjur kommer finnas på de platser de finns idag och vi kommer fortsätta att samarbetet med skolorna. Jag hoppas det finns möjlighet utveckla det ytterligare – tänk att få vara delaktig i framtida generationers förståelse för de ekosystem som möjliggör våra liv! Vilken fantastisk meningsfull uppgift!

Kommer ni leverera kött till de kommunala köken?

Det står inget i avtalet om detta, men om Kommunen vill fortsätta servera högkvalitativt gräsbeteskött från sina egna marker, så står vi med öppna armar. Att leverera kött till en kommunal verksamhet är i dagsläget en snårskog av byråkrati, upphandlingsregler och undantag – som det helt enkelt inte fanns tid att orientera sig fram i just nu. Men jag hittar gärna en stig fram i denna snårskog, om efterfrågan finns.

Jaha, vad händer nu då?

Nu ska vi landa i det här. Hitta rutiner och lära känna de nya individerna, likväl som de nya markerna. Vi ska se till att skörda klart vinterfodret. Både till oss och till nötkreaturen. Och sen när hösten kommer, och sommarens intensitet dämpar sig med mörkret och kylans ankomst, då ska vi sätta oss ner. Med papper, penna och pannan i djupa veck. För att försäkra oss om att göra det här till något riktigt bra. Något riktigt bra. För oss, för djuren, för markerna och bygden.

Juni som blev juli

Början av juli och ostadigt väder har gett oss andhämtning i skörd av vinterfoder. Den här sommaren slår vi mer marker än någonsin och det med förhoppningen att vi inför vintern står med fler kreatur än någonsin. Eller det gör vi egentligen oavsett, men hur stor flocken blir – det återstår att se.

För er som inte följ med i lokalpressen så meddelade Ludvika kommun förra veckan att SlaktarStina tar över deras betesdjur. SlaktarStina är ju jag, men Millimetermannen är lika inblandad han också, även om det är jag som ansvarar för den dagliga driften av gården. En muntlig överenskommelse finns, men ingenting är klart förrän det finns underskrifter på ett papper. För är det någonting jag har lärt mig de senaste 10 åren så är det just det; vikten av underskrifter på ett papper. Och där är vi inte än.

Men jag hoppas så klart, och vi skördar gräs för att föda en större flock än de 13 nötkreatur som vi har i dagsläget. Men just nu har det ostadiga vädret gett oss en paus och möjlighet att pyssla med annat.

Så vi rödmålar byggnader och förbereder takbyte på en lada. Flyttar runt kossorna och flyttar runt hönorna. Bygger kojor, kollar hagar och följer kycklingarnas uppväxt. Våldgästar vänner och dricker kaffe alldeles för länge. Förlorar oss i odlingarna och jakten på röda jordgubbar. Säger att vi ska lägga oss tidigt, men blir alltid uppe sent. Sent, sent, sent. För efter stängning hos hönsen och vattning i växthuset, så landar vi alltid där runt mormors stabila furubord i vårt kök. Med kvällsmacka i munnen och tusen idéer i huvudet. Tankar, reflektioner, observationer. Dagen som gått och den dag som komma skall. Och där blir vi sittande. Förlorade i visioner, ambitioner och situationer, så sänker sig mörkret utanför vårt fönster och gryningen kommer allt närmare ju ivrigare våra diskussioner blir.

Och sen ringer klockan på morgonen. Men tröttheten översköljs av en eld och en övertygelse som jag hoppas alla får uppleva någon gång i livet. Och när vi yrvakna tar på oss arbetskläderna för morgonrundan, så säger vi till varandra – ikväll måste vi komma i säng i tid…! Vi håller med och vi lovordar. Men så går dagen och vi fylls av upplevelser och tankar och så landar vi där igen. Med kvällsmackan vid mormors stabila furubord, medan mörkret sänker sig utanför fönstret.

Maj som blev juni

Helt plötsligt blev det juni och maj försvann som i en virrvelvind. Det är en dag kvar tills sommarlovet börjar, kossorna har påbörjat sin betesrutt genom byn och varje måltid föregås av en runda i odlingarna. Sallad, kryddor, lök och rädisor som fyller händerna för att sedan mätta våra magar.

Sommarrutinerna börjar formas, med stängseldragning och nästintill daglig flytt av korna. Tidlösa stunder då jag blir sittande i kohagen och bara tittar. Tittar, lyssnar, analyserar. Bekantar mig med de marker som vi brukar och allt som lever där. Det är viktigt. Viktigt för att förstå hur våra beslut och idéer påverkar allt det där som vi är beroende av. Jord, växter, insekter, djur och vatten. Människan kan inte leva utan detta – ändå har vi byggt upp en matindustri som inte räknar in påverkan på alla dessa faktorer i sina kostnads- och vinstkalkyler. Förklara för mig hur det ska hålla i längden? Förklara för mig hur kalkylen går ihop? Det måste ju vara den sämsta affärsidén någonsin – att inte ta hänsyn till det som gör den egna produktionen möjlig?

Jag kan lätt fastna i dessa grubblerier, men det tjänar lite till. Så jag gör annorlunda istället. Med målet att producera mat som samtidigt stärker allt det där som vi är beroende av. Allt det där som gör att vi överhuvudtaget finns till, att vi kan producera mat.

Jag kommer aldrig kunna försörja hela jordklotet. Men kan jag försörja dem omkring mig och samtidigt göra min lilla bit av världen till en bättre plats – då är vi något på spåren.

Och det är i denna utmaning som jag försvinner, när maj blir till juni och dygnets ljusa timmar är många. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket att upptäcka, så många sanningar att utmana. Och som alltid blir bloggen lidande, denna tid på året.

Men rätt vad det är så dyker det ett inlägg upp, och vill du vara säker på att inte missa något, så rekommenderar jag att du anmäler dig till en prenumeration. Då får du ett mail när det finns ett nytt inlägg att ta del av. Det kostar inget och är enkelt att avregistrera. Och det glädjer mig när ni vill följa med.

Vår första kalvningssäsong.

Kalvningssäsongen är över för den här gången, vår första kalvningssäsong. Den har varit fylld av nya erfarenheter och upplevelser, och det känns skönt att den är över även om jag tänker på det med värme och tacksamhet.

Jag har varit spänd inför det här med kalvningen, jag har inga erfarenheter av något liknande mer än att jag klämt ut mina egna ungar. Och då förlitade jag mig till fullo på mödravårdens erfarenheter och kunskaper och överlämnade mig tacksamt i deras vård. Vid kalvningen var det ju vi som skulle ha det ansvaret, vara dem som kunde rycka in och åtgärda om något behövdes. Och jag har läst mängder med teori, för att förbereda mig på bästa sätt, men vissa saker går inte att läsa sig till. Vissa saker måste upplevas och göras, om och om igen, för att du ska ha något som kan liknas med kunskap. Jag vill hävda att kalvning är en av dem sakerna.

Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag varit över att ha människor omkring mig med de kunskaperna, erövrade genom erfarenhet. Människor som jag har ringt och frågat om både det ena och det andra. Människor som glatt har guidat och hjälpt till, som jag har bollat funderingar med och som med stort allvar svarat på de mest konstiga frågor. Jag är er evigt tacksam, ni vet vilka ni är!

Resultatet av kalvningen uppgav ändå en litet stygn av besvikelse, trots att allt har gått bra; 1 ynka kvigkalv och 4 tjurkalvar. Det är liksom så, att går man med drömmar om att utöka sin besättning, så spelar det inte någon roll hur fina tjurkalvarna är – de är måttligt behjälpliga i ytterligare tillväxt av gruppen. Men men, det är inte mycket vi kan göra åt den saken. De säger, de som vet, att under en tioårsperiod så jämnar det ut sig, mellan kvigorna och tjurarna. Man kan alltid hoppas.

Den första morgonen.

Det är något väldigt speciellt med den där första morgonen, när morgonmackan förgylls med pinfärsk spenat och små späda rädisor. När jag har skyndat ut i träskor och bara ben, för att knipsa åt mig några nävar till frukosten. Känt morgonsolens strålar som jagar undan vårnattens kyla. Det guldfärgade ljuset som tränger in genom vinterskitiga fönster och flödar över bordskivans frukostsmulor, skapar glorior i morgonruffsigt hår.

Doften av kokkaffet på spisen, samtalen som lägger planerna för dagens gårdsgöra. Och slutligen, den där tuggan, där det mjuka brödet förlovar sig med löften om den tid som ligger framför oss. Krispigt, saftigt av grönska. Milt kryddigt mot gommen, fortfarande lite svalt efter vårnattens kyla. Livskraft, direkt från jorden och med en kort mellanlandning på bordet.

Vi vet att det är den första morgonen av många, med pinfärska grönsaker och händer som plockar bland grönska i morgondagg. Och att dessa dagar nu ligger i ett pärlband framför oss, njutbara blott i vår förväntan. Men ändå, det är något väldigt speciellt med den första morgonen.

I väntans tider.

Vi går i väntans tider. De första kalvarna dunsade ner i någon form av ketchupeffekt, men nu har vi fått vänta några dagar på de återstående. Vi tittar på de runda kossorna, konstaterar att det sväller både här och där, och säger; imorgon kommer den. Garanterat.

Sen går dagen, och dagen efter det och inga nya kalvar har mött världen ute i vår hage. Så vi fortsätter att hålla kossorna under uppsikt, klappar över den stora runda magen och känner hur det rör sig därinne, medan de andra kalvarna skuttar omkring i det frasiga fjolårsgräset. Är det en kvigkalv eller en tjurkalv därinne? Kommer allt gå bra? Hur ser den se ut?

Och ja, nu är hon allt bra svullen om både juver och bak. Imorgon kommer den nog. Garanterat.


Högsäsongen är igång.

Påsken har passerat och dagarna har tillbringats ute. Det har varit fantastiskt väder som fått grönskan att börja sin långsamma explosion och arbetsivern har växlat upp till strax under turbofart. Vi har fixat nya stängselstolp inför genomgång av hagarna, donat i odlingarna och emellanåt har vi klättrat upp på övervåningen för att slänga runt med pensel och spackelspade. Det är inte långt kvar från att övervåningen på huset blir klar, och det hade varit skönt att sätta punkt däruppe innan högsäsongen drar igång på allvar.

Knas-Katten intar klassisk kattposé i odlingarna.

Och i samma stund som jag skrev det så inser jag att det är redan för sent. Högsäsongen är igång på allvar. Det finns ingen arbetsuppgift som tar slut utan att någon annan tar vid, dygnets ljusa timmar är många och växtkraften och livskraften trycker sig fram i varje vrå. Så frågan är snarare hur länge vi klarar av att göra husbygget parallellt med de utejobb som gården erbjuder under sommarhalvåret. Det finns ju sina orsaker till att husbygget står till några månader varje sommar….Men det kommer en dag då vi är klara. Och den dagen är närmare än vad den någonsin har varit.

I hagen njuter kor och kalvar av det fina vädret. Och jag njuter av synen och nyper mig själv i armen – det här är på riktigt! Och hade någon frågat mig för 10 år sedan så hade jag skrattat högt om någon påstått att jag i framtiden skulle vara en bondmora med kor och kalvar, odlingar och höns. Vilken idioti! Nu, tio år senare, kan jag säga att om det här är idioti – så älskar jag idioti! Jag är precis där jag ska vara och gör precis det jag ska göra.

« Äldre inlägg

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑