Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Författare: forsbergkristina (page 2 of 4)

Eftermiddag i november.

November må vara mörkt och trist i sin åsyn, vilket i principen innebär desto större utvecklingspotential. Och med en sommar i ryggen, som gav oss bad och värme i massor, så passar vi nu på att göra allt det där som vi inte gjorde då.

Så när skolan är slut, slänger vi på oss ryggsäckarna och spatserar ut. Ut under träden, ut i det brungråa, ut bland stammar, mossa och kvistar som knäcker under våra fötter. Ryggsäcken är packad med vad som kan tänkas behövas. Varm choklad, sladdriga mackor, en och annan godbit men framför allt; torr ved. Egentligen går det emot mitt mitt vanliga tankesätt, att bära ut ved i skogen. Men det är sådan vardagslyx som vi unnar oss, i ett november som är fuktigt och grått.

Vi går inte särskilt långt. Kanske 150 meter ungefär. Och under tiden hinner jag känna tacksamheten över att allt vi behöver, finns oss så nära. Vi gjorde vårt livs bästa val, när vi slog ner våra bopålar här. Här, mitt i obygden. Där vi kan bygga kojor och känna på mossan, några hundra meter från huset. Där vi kan lyssna på eldens sprakande inbäddad i tystnaden.

Det blir mörkt snabbt. Men vi sitter kvar och låter elden långsamt brinna ut. Det är en fin känsla, att sitta tillsammans och vänta ut lågorna. Se glöden flämta och långsamt dö. Vi pratar om det som önskas bli pratat om. Som vilka som bor i hålorna under träden, varför katten sitter och jamar 20 meter bort, och varför vissa pinnar är hårda medan andra rasar sönder. Och däremellan, tillåter vi oss att vara tysta. Det händer sällan annars. Men det är något visst vad skogen gör med oss.

 

När veden är slut så går vi hem. Men vi har redan bestämt matsäck för morgondagen.

 

 

November.

November. Grått, fuktigt och ruggigt. Jag har frysit i flera veckor, trots att termometern visar på närmar +8. Långkalsonger och mössan långt ner över öronen. Jackkragen uppvikt och hetseldning i vedspisen. Ullfiltar och värmesystemet på max. Som om jag inte kan bli nog varm. Jag går på sparlåga och tänker, att det får vara så nu.

På något konstigt vis har jag tappat orden. De bara hackar sig, stakar sig och lägger sig i en odefinierbar hög som jag bara blir arg på. Så jag förkovrar mig i böcker, skriver ner stapplande anteckningar i en alldeles ny anteckningsbok. En anteckningsbok som jag fantiserade om som färgsprakande och livlig, men som i slutändan blev svart. Svart som jorden.

Dessutom har jag tappat rösten. Kan vara ett tecken på att jag borde prata mindre och lyssna mer. Det kan också bero på ett helt vanligt förkylningsvirus som någon smittat mig med. Vad det definitivt inte beror på är vädret. Och det faktum att vi fördriver eftermiddagarna ute. (Alltså på riktigt – att man blir förkyld av vädret/dåliga kläder är en skröna, en myt! )

Odlingarna är roliga och jag får all tänkbar hjälp, även om våra planer inte alltid går hand i hand. Men vi har planterat vitlök och förberett inför vintersådderna. Nästan så att jag börjar känna mig klar därute, för det här året. Det är en ovanliga känsla för mig, att jag är färdig. Och tänker jag efter ordentligt så finns det nog en del att ta tag i. Men inget som inte kan vänta. Just nu smider jag planer inför nästa år. I min svarta anteckningsbok lägger jag grunden för 2019. Och det känns rätt bra att den blev svart ändå, min älskade lilla anteckningsbok. Svart, svart som jorden.

En fjäril.

Jag satt på knä med händerna i jorden. Solen värmde min rygg men min blick låg i skuggan. Då landade den framför mig, fjärilen. På en solros som blivit grå av höstens framfart. Färgstark och praktfull, med vingarna tryggt spridda mot ljuset. Jag såg på den. Beundrade dess färgprakt som mest bestod av sammetssvart. Ändå, tog färgen överhanden. Den starka och glödande. Fjärilen fladdrade till och flyttade sig högre upp. Jag kunde inte längre följa den med blicken. Ställde mig upp med stela rörelser, och min skugga blev större. Kylan och fukten gjorde sig påmind mot mina ben, och den svarta jorden som aldrig vill lämna mina händer. Jag lutade huvudet bakåt och lyfte blicken, sökandes breda vingarna som vilade sig i höstljuset. Och det var då jag såg, att himlen var blå.

Och jag tänkte högt för mig själv. Ja, kanske var det så att jag viskade fram orden.

Flyg. Flyg över skogarna och sjöarna. Över byarna och bergen. Flyg. Och du ska ta sikte på, där bergen är blå. 

Om potatis men utan livsfilosofi.

På allmän begäran – ett potatisinlägg som inte är inbäddat i en livsfilosofisk ordmadrass.

I våras satte jag potatis. Potatis är en basvara i vår familj och mitt mål är att odla vårt årsbehov, samtidigt som jag skapar bättre odlingsförutsättningar till kommande år.  Jag har valt att inte använda några motordrivna maskiner i odlingarna, av flera olika anledningar som vi nog bör avhandla i ett helt eget inlägg någon annan gång.  Men i och med det ställningstagandet så har jag testat och experimenterat för att uppnå en bra skörd med minsta möjliga insats – både vad gäller energi (mänsklig så väl som fossil), tid och ekonomi. Och det verkar som jag är något på spåren, i alla fall så det passar min familj och våra behov och resurser.

Långt innan årets säsong drog igång, hade jag bestämt mig för att inte vattna potatisen det här året. Helt enkelt för att testa mina teorier och idéer. Och att inte behöva bekymra sig om att vattna, är helt enkelt väldigt besparande både vad gäller tid, energi och i vissa fall även ekonomiskt. Det visade sig bli helt rätt år att testa detta… För som ni minns, så var sommaren 2018 både rekordvarm och rekordtorr.

Så under sommaren har jag följt mina potatisområden med stort intresse och det har sett lovande ut när jag har betraktat blastens grönskande livskraft, och jag har med spänning väntat på att få börja gräva i jorden för att se resultatet. Och resultatet blev långt över förväntan – 452 kg matpotatis och vi kommer definitivt klara oss hela vintern. Och det bästa av allt är att mängden potatisen egentligen mest är en biprodukt av det huvudsakliga målet med odlingarna – att bygga livskraftig matjord som understöder vår möjlighet att leva ett gott och hälsosamt liv, både för oss och för kommande generationer.

Nästa steg i mitt utforskande är att förfina förfarandet lite, men även testa en del nya upplägg.

Men varför? Normala människor går till affären och köper sig sin potatis, utefter att behovet uppstår – varför hålla på så som du gör?

För att det känns meningsfullt.  För att det finns så mycket mer att upptäcka och utveckla. Så många ”sanningar” att utmana. Om 15 år kommer vi skratta högt åt hur matproduktionen såg ut vid den här tiden. I bästa fall. Mer troligt är att vi kommer dra skämskudden för ansiktet och vika ner blicken när någon för det på tal. För i dagens läge producerar vi mat genom att systematiskt förstöra och motarbete de naturliga processer som ger förutsättningarna till att producera mat, vilket i mina ögon inte förefaller särskilt klokt. Ungefär som att försöka ta sig upp ur en grop genom att gräva med en spade…. Matproduktionen och tankar och beslut kring allt detta behöver helt enkelt förändras. Och det betyder att vi behöver tänka långt mycket längre än ekologiskt och KRAV.

452 kilo meningsfullhet.

Hösten har kommit och mörkret med den. Både det nattliga och det själsliga. Jag ser det i ögonen på människorna runt omkring mig, känner det själv i huvudet och hjärteroten – vemodet. Den där känslan av ovilja och orkeslöshet som gör att man mest vill sitta under en filt en hel dag. Tittande på höstlöven som faller, med händerna runt en rykande varm kopp. Blicken fäst på en punkt långt borta och tankarna som flyter fram likt gula löv på en stillsam bäck. Som ett behov av att gå ner på lågvarv, i takt med att dagarna blir kortare och natten längre. Som ett behov av att följa naturens takt, när den saktar ner farten inför en stundande vinter.

Det finns olika sätt att hantera denna känsla som hösten för med sig. Om vardagen överhuvudtaget ger utrymme för att ta hänsyn till den.

Själv så brukar jag gräva. Gräva, djupt i allt det där svarta. Både rent praktiskt och själsligt. När den odefinierade oron kryper på, lägger jag mig knä i odlingarna. Borrar ner mina händer i det universum av microbiologi som göms under ytan och plockar upp den mat som ska försörja oss under vintern. Potatis. Jag känner kylan och fukten i jorden, ser hur den färgar mina händer svarta. Och därunder, dessa ljusa knölar av energi. Det ger mig ro. På ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Men om jag skulle försöka förklara, så handlar det om meningsfullhet.  Det är få aktiviteter som är så meningsfulla för mig som att införskaffa mat till mig själv och min familj. Att samtidigt tillfredsställa behov i form av kroppslig rörelse, frisk luft och möjlighet till eftertanke  gör inte saken sämre.

Och jag tänker på det, när jag plockar upp potatis efter potatis ur den fuktiga jorden. Betydelsen av dessa gyllene knölar under året som gått. Allt de gett mig, innan de ens hunnit upp på bordet. Timmar av kroppslig rörelse. Kroppslig rörelse tillsammans med mina barn. Där vi filosoferat och hjälpts åt, löst konflikter och kommit på nya idéer. Sena kvällar i ensamhet i försommarens skymningsljus. Hösteftermiddagar med träden som glöder omkring mig. Och jorden, som blivit mer bördig och livskraftig. Den kryllar av liv och är svart som natten. Och det, om något, gör mig uppriktigt lycklig. För i det mörka, finns det liv.

Jag har grävt klart nu, för den här hösten. I det vemodiga, mörka. Tankarna är på plats och höstens färger glöder. Resultatet blev 452 kilo meningsfullhet. Man kan kalla det potatis, men jag kallar det meningsfullhet.

Det första äppelträdet.

Vi köpte oss ett träd. Ett äppelträd med trivsamt namn. Grävde en grop, mitt bland purjolök och blommande kryddväxter, och stoppade ner det där.

Det har stått ett träd där förut. Ett gammalt, där hänglavarna dignade på grenarna. Och någonstans däribland , kunde man skymta några små sura äpplen. Om det överhuvudtaget blev några. Jag vet inte vem som planterade det äppelträdet. Och jag vet inte när. Men jag vet, att i ett varmt september 2018, planterades ett nytt träd på den platsen. Av mig och mina barn. Vi grävde tillsammans, vattnade tillsammans och hann även med ett och annat tjafs om vem som tagit flest spadtag, och vem som hållit i vattenslangen längst. Det är så det fungerar, denna symbios av viljor och ständiga strävan att hävda sin egen rätt till att finnas till och få göra det man vill. En bra egenskap som verkligen behövs, men som inte alltid är så bekvämt att hantera som förälder. Det är sällan bekvämt att vara förälder.

Hur som helst, så står det där trädet där nu. Det känns fint på något sätt. Det kommer bli vackert, det kommer ge mat. Det kommer ge skugga och livsnödvändiga betingelser till platsen där vi verkar. Där vi bor och lever. Där jag hoppas och tror, att någon kommer bo och leva även efter oss. När jag ligger i jorden och förmultnar, så kommer trädet fortfarande stå stolt och starkt och understödja liv i  generationer efter mig. Det är en svindlande tanke, som kryddar vardagen med en del ödmjukhet. För en dag kommer jag att dö. Du också. Men vad lämnar vi efter oss?

Potatis, potatis, potatis.

Ni som har följt mig några år, kommer kanske ihåg att allt det här odlandet började med några potatisar. Potatisar och rörelseglädje, (klicka här om du vill läsa mer om det)

Och därefter har potatisintresset bara växt. Eller nej, det där var inte sant. Sanningen är att jag struntar i potatisarna som sådana, men att odla dem är oerhört tillfredsställande! Mest att skörda. Att gräva i den mörka jorden och fylla korgen bredvid mig är som att gå på skattjakt. Och med tiden har jag utökat möjligheterna till skörd och skattjakten har blivit ännu mer tillfredställande när jag ser att vi kan skörda potatis som räcker för hela året. Potatis är en basvara i vår familj och det går åt några kilo varje vecka. Så att gräva upp den från egen jord direkt utanför huset gör en skillnad på flera olika plan!

Årets skattjakt har börjat, och hittills har jag grävt upp 117kg. Då har jag uppskattningsvis 2/3 kvar att gräva upp. Eftersom jag inte använder traktor eller andra motordrivna redskap i odlingarna, så tar jag upp potatisen i omgångar. Och som alltid har jag noll-koll på vilka sorter som är vilka, även om jag varje år knyter näven i fickan och bestämmer mig. Bestämmer mig för att nästa år, då du, då ska jag allt se till att märka ordentligt, skriva upp, anteckna och hålla koll på de olika sorterna som jag planterar. Men sen drabbas jag av den intensiva vårodlarivern som alltid kantas av en gnutta stress, och så har jag ändå ingen koll på vad som är vad när hösten kommer. Anteckningar som regnat bort, märklappar som kidnappats av kreativa barn eller som sprätts bort av invaderande höns.

Men det gör egentligen ingenting. Jag fascineras av mångfalden bland de välsmakande knölarna och hittar på egna namn istället. Som den här som jag grävde upp häromdagen, den kallar jag Monstret. 5 stycken blev en hel kastrull med mos till både barn och vuxna.  Effektiv potatis, som en vän kallade det i mitt flöde.

Kommande veckor kommer jag ligga på knä ute i odlingarna och gräva upp fler knölar i alla möjliga former och färger. Jag väntar spänt på att se hur mycket det blir i slutändan. Hittills kan jag bara konstatera att årets potatisexperiment verkar få ett utfall av positiv karaktär.

Gurkberg, tvättberg och väskberg

Jag har varit bortrest några dagar och det är alltid lite av en kamp att fasa in mig själv i gården igen. Rutiner, vardagliga sysslor och fokus på rätt ställe. Vad kan skördas, har korna bete, vad händer i dramaturgin Hönsflocken? Matsäck, simskola, borttappade kepsar och tvättberg. PANG in i gårdslivets vardag. Är det måndag eller torsdag, augusti eller september, och vad är det som jag har glömt som jag borde komma ihåg?

Samtidigt är huvudet fullt av tankar och intryck efter 4 dagar upp i Jämtland. Där har jag flyttat kor och får, stängslat, pratat och mjölkat. Jag har ätit himmelskt smör, druckit fantastisk mjölk och tuggat smakrikt finkött i alla möjliga konsistenser och tillagningssätt.  Jag har blivit upprörd och förbannad, pratat framtid-nutid-dåtid, lärt mig om bakteriestammar och genetik, fäbodbruk och demokrati, gruppsykologi och smakupplevelser.  Och så har jag fått ett fruktansvärt ha-begär efter en hund också. Ifall någon har en till övers.

Hur som helst – mitt huvud är i kaos. Så medan köket svämmar över av gurka, tvättstugan svämmar över av tvätt och hallen fylls av oförståeliga mängder av kassar och väskor – så gjorde vi det enda rätta. Vi drog ut i skogen. För att låta tankarna landa, låta huvudet få ro, låta andetagen hitta ner i magen igen. Hos oss alla.

Knas-Katten var självklart med. Och yxan – man vet aldrig när man behöver en. Och den kom väl till pass, för vi satte igång ett rejält kojbygge. Kvistade och klöv gamla torrakor som vi sen lutade upp mot ett träd. Samlade ved och gjorde låtsasbrasor.

Typiskt bra eftermiddag när huvudet är i kaos. Väl inne igen väntade sedan gurkberget, tvättberget och väskberget – de hade inte saknat oss de minsta. Så vi bäddade ner oss i soffan och såg på VHS. Eller ja, ungarna tröttnade efter en timme och började bygga lego istället. Själv levde jag upp till bilden av den perfekta föräldern och hyschade åt barnen så jag kunde se klart filmen – Shrek 2.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag ta tag i gurkberg, tvättberg och väskberg – de väntar nog på mig tills imorgon. Och gör de inte det, så är jag inte den som känner mig övergiven. Godnatt.

Spionage om morgonen – ett minne från sommaren som gick.

Sommarmorgon och luften är varm. Solen strålar ännu en dag och tillför ett glorialiknande sken kring morgonruffsiga barnhuvuden. Vi vaknade nyss, men är redan utanför dörren för att utföra gårdens dagliga sysslor. Barnen springer före och deras stövlar tillför ett kloffsande ljud för varje steg som yr fram genom sommargräset. Det är ett bekvämt val, stövlarna. Lätta att bara hoppa i, när man snabbt vill ut till den stundande dagens äventyr med knappt en tråd på kroppen.

Vi släpper ut hönsen. De kacklar igenkännande och börjar genast picka i marken omkring hönshuset. Tuppen går med uppsträckt nacke och vakande ögon. De sprätter omkring och rör sig i en samlad enhet. Långsamt och målmedvetet upp mot baksidan av huset. Så där som de gör varje morgon när de påbörjar sina dagliga rutiner av pickande, sandbad och siesta under enbärsbusken.  Vi byter vatten, fyller på mat, samlar ägg och gungar. Tittar på hönorna tillsammans. De håller ihop i en samlad enhet som liksom flyter iväg, skyddade av flockens storhet och tuppens vakande ögon. Alla utom en.

”Titta den där hönan – vart ska hon?” utropar ett av barnen och pekar med sin solbruna arm. Jag vänder mig om och ser en ensam höna som spatserat iväg bakom våra ryggar. Med långa, målmedvetna steg rör hon sig över gårdsplanen utan att stanna. Det är uppenbart att hon har något annat i görningen än att bada sandbad och hänga med de andra. Vi följer efter henne. Hon stannar tvärt. Kastar några blickar mot oss och börjar sen att picka i marken. Lite förstrött, lite nonchalant. Och hela tiden beredd med kroppen på språng åt ett annat håll. Det kroppsspråket går inte att ta miste på – hon döljer något. Vill inte att vi ska följa efter, försöker lura oss. Den nyblivna 6-åringen fattar genast galoppen och tar befälet. Han viskar instruktioner till oss andra med en röst som är mer avslöjande än hemlig, och han påminner mig om allt han lärt mig om att spionera. Jag gör så gott jag kan och lyder under hans order. Vi låtsas som att vi ska hämta verktyg istället, medan hönan oinspirerat och med en vakande blick, pickar förstrött i marken. Hon rör sig mot hörnet på det gamla huset, och barnen håller span. Jag raffsar runt i den gamla verktygslådan på måfå, precis som jag blivit tillsagd. Det rasslar och klånkar och hönan försvinner bakom huset. Vi smyger hastigt efter. Med hukande ryggar och viskande röster. Och jag får tillsägelse, att smyga tystare, av hon som har stövlarna som kloffsar mest. Hon spänner ögonen i mig och hyschar bestämt med fingret. Jag nickar bekräftande och lyfter högre på benen.

Vi kikar runt hörnet på det gamla huset, precis där hönan gick. Men hon är borta och för en sekund står vi som stora frågetecken. Då gör mästerdetektiven en observant observation. Där. Där i det höga gräset. Ett spår. Grässtrån som lutar, så som orörda grässtrån icke lutar och onekligen kan vi se hur hönan har banat en väg runt huset. Det måste ha gått undan, för så lång tid tog det inte för oss att smyga fram till husknuten.

6-åringen leder oss i fram i det höga gräset. Våra ben är bara och i bröstet bubblar ett äventyr. Det luktar solvarm husvägg när han leder oss runt den gamla kåken, hela tiden med blicken riktad i backen. Jag följer hans nakna ryggtavla och har fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Vi hamnar bakom ladan, där skogen sakta försöker ta tillbaka den mark som förfäder en gång brukat. Där gräset snärjer gamla vinbärsbuskar och solens strålar ännu inte nått. Där smyger vi längs husväggen och tystnaden är andaktsmäktig. Plötsligt fladdrar hon upp, hönan. Mitt framför näsan på vår spaningsledare, som nästan tappar kepsen av överraskning. Skratten bubblar fram i en flod av spänning och förväntan, medan hönan missnöjt kacklar iväg tillbaka mot gården igen. Vi inser att vi funnit hennes hemlighet och allas ögon glittrar av äventyr.

Med en ivriga händer böjer vi undan den täta ormbunkens skyddande blad.  Och mycket riktigt, där, bland torkat gräs och ditburen halm, hade hon sitt gömsle. En riktig skatt. Och ett riktigt äventyr, med stövlar som kloffsar och en lektion i spionage. Och vi pratar fortfarande om den morgonen.

Förädlingens utmaning.

Skördetider är bunkringstider.  Just nu tillbringas mycket tid i köket för att ta reda på skörden från odlingarna, men även bär och frukt som jag plockar på andra ställen.

För mig är det här den svåraste biten – att tillaga och förädla. När jag landar i köket med råvaror upp till öronen, och står där som ett fån – vad ska jag göra nu då? Det är då jag önskar att jag hade haft en pigg liten gumma som bodde ute i en stuga på gården. Då hade hon kunnat knyta på sig huckle och förkläde, komma invaggande med målinriktade steg och gett mig en lektion i tillvaratagandets ädla konst. Men nu har jag ingen sådan gumma i en stuga på gården. Så jag får nöja mig att slå i gamla kokböcker (nya är tämligen värdelösa, alternativt så har jag inte hittat någon vettig än) och ringa till de som vet bättre. Den äldre generationen sitter inne på en hel skatt av välbeprövade recept och metoder, och jag har nu börjat samla ihop till min egna lilla skattkista. Där samlar jag det bästa av de bästa, och recepten förses med namn som ”Märtas inlagda gurkor” och ”Sivs äppeldricka”. Det är något speciellt med recept där måttangivelserna är ”tre små nävar salt” och instruktionerna består av ”blanda i mjöl tills degen är bra”. Uttrycken bevittnar om en tidigare självklar grundkunskap som endast erövras genom erfarenhet och överlappningar mellan generationer. Och någon erfarenhet har jag icke. Men jag skaffar mig.

Häromdagen gjorde jag min andra omgång inlagd gurka. Kryddorna tog slut och jag gjorde alla möjliga experiment utifrån vad jag hade att tillgå. Kanske var de så det gamla beprövade receptet en gång hade tagits fram? Kanske blir det någon lyckad succé av den erfarenheten, kanske blir det inte det. Men erfarenhet har jag åtminstone erövrat.

Jag söker ständigt efter välbeprövade recept på inläggningar, syltningar och annan typ av förädling och tillvaratagande av råvaror. Kanske är du en liten gumma som vill dela med dig av ditt favoritrecept? Eller så har du du din gamla faster recept på hennes oslagbart goda nyponmarmelad? Eller farfars speciella gäddbiffar? Hör av dig till mig!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑