Livskraft i samspel

Författare: forsbergkristina (Sida 2 av 9)

Livets tango och kalvbingo.

I måndags vaknade jag till snöblandat regn och kalla vindar. Och jag tänkte, att hoppas det är lugnt i kohagen idag, så jag kan kura inne och jag kan få göra undan lite administrativt. En timme senare kom första samtalet – en ensam kalv i hagen, misstänksamt nyfödd. Misstänksamt ensam.

Det klafsade om stövlarna när jag gick över markerna, fram till den lilla krabaten som stod där på darriga ben, ensam i blötsnön. Och just där, just då, kände jag mig lika darrig och ensam – vad gör jag nu? Då är det alltid tryggt att ha människor med mer erfarenhet. Ett samtal senare och jag visste att assistans var på väg. Och tacksamheten – över människorna som vill hjälpa till, över människorna med mer erfarenhet – det finns inte längre ord. De är ovärderliga i det äventyr vi gett oss in i.

Kalvningstider är känslotider. Jag vilar i det. Att det är en berg-och-dal-bana. Att vi varje dag lägger nya erfarenheter till vår kunskapsbank. Att det är en intensiv period som inte går att planera. Dagarna blir vad det blir, och händelselösa är de inte. Och trots intensiva dagar, trots trötthet och ibland frustration – kärnan inom mig har aldrig varit nöjdare. Det känns som att jag dansar med Livet. En vildsint tango, där jag parerar och följsamt följer med i varenda tvärvändning.

Jag har gråtit några gånger den här veckan. Gråtit i frustration och ilska över kossan som inte vill ta hand om sin kalv. Jag har gråtit av tacksamhet över människorna omkring mig. Som passar barn, ger mig mat och offrar sin dag för att i regn och lera bära fram en nyfödd kalv och sen envisas med hennes nonchalanta men oberäkneliga morsa. Jag har gråtit över liv som föds och liv som ska ta slut. Men jag har aldrig önskat mig någon annanstans.

Och imorgon kommer lammen. Och om några dagar kommer de nya hönsen. En tango som sagt. Eller en cirkus som just klivit in i manegen.

Men först! Veckans bingonummer; 4, 8 och 9 är det någon som får någon rad? Misströsta inte – det är några nummer kvar!

Vill ni se en skuttande kalv så finns det förresten en liten film på Instagram – SlaktarStina heter jag där!

Bingonummer!

Vilken vecka det har varit…! Jag har stått i förmiddagssolens sken, hand i hand med min Millimeterman och betraktat en kalvs födelse. Jag har blivit nedringd till hagen på kvällen, av människor som bevittnat samma sak. Jag har stått på knä i lera och regn och uppmuntrat en nybliven förstagångs-ko att slicka rent sin kalv. Jag har envist försökt hjälpa samma kalv till spenarna, för att inse att det ordnade sig bara vi gick därifrån.

Jag har smugit bland björkarna för att sätta öronmärken, föst kalvar som kommit på fel sida stängslet. Jag har förundrats över över flockens engagemang i de nya kalvarna, och även insett att det engagemanget inte gäller alla. Det har varit långa, spännande och intensiva dagar den här veckan – så nu ska jag ge mig själv en god natts sömn, för nästa vecka kan bli minst lika intensiv.

Men först; en hel hög bingonummer! Datumen som kalvarna prickade in den här veckan var;

28, 29, 30 och 1

Söndagsrapport

Nu är vi igång – i torsdags födde kossan Dora en vacker kvigkalv. Jag var där när det hände, nervös så jag nästan kröp ur kläderna. Men det hade jag inte behövt vara, Dora klarade allting galant. Både födseln, omhändertagandet, och introduktionen till den nya flocken. Det märks att hon är mer rutinerad i år och vet vad det handlar om.

Det är en fantastisk upplevelse att sitta i en björkhage och se ett liv komma till. Adrenalinkick så det heter duga. Och det är fantastiskt att observera koflocken och se deras kommunikation och samspel, när en ny liten krabat gör entré.

Och det är fantastiskt, att sen känna att jag har förtroendet från mamma-kossan, och försiktigt smyga mig fram och känna på den sammetslena pälsen. Den har den där djupa färgen och skimret som Dora har. Solvarm och alldeles underbar.

Så! Nu gott folk är vi igång – den här söndagen kan ni kryssa för 23 på era bingobrickor! Och för er som inte vet vad jag menar – kolla in det här inlägget och gör dig en bingobricka – du får en chans den här veckan också, men sen är det för sent.

Webinarie om lokal matförsörjning

På torsdag kl. 18.00 kommer jag delta i ett webinarium, anordnat av Omställningsnätverket. Jag kommer prata om de insikter och tankar som gjorde att jag sa upp mig från lönearbetet för att bli självförsörjande, och hur detta senare utvecklats till att driva ett regenerativt lantbruk. Jag kommer prata om mina tankar kring lokal matförsörjning, livskraft och friheten och glädjen att kunna framställa sin egna och bygdens mat. Det kommer finnas möjlighet för frågor och diskussion och jag ser fram emot att möta er! Välkomna!

Du anmäler dig enklast genom att gå in på Omställningsnätverkets FB-sida, leta upp webinariet bland deras evenemang och där anmäla dig via länken. Sen när webinariet närmar sig så kommer du få en länk via mail, vilken kommer ta dig direkt till webinariet.

Har du inte FB så kan du gå in på www.eventbrite.com och söka på Omställningsnätverket.

Webinariet är en del av en serie, där Omställningsnätverket i samarbete med Omställning Österbotten bjuder in till samtal om lokal matförsörjning i Coronakrisens skugga. Först ut var Johannes Wätterbäck, även känd som Farbror Grön, och nu är det alltså min tur. Andra personer som kommer ha webinarium framöver är bla Jörgen Andersson, Maria Österåker, Fredrik Rosenqvist, Anita Storm och Andrew McMillion – kolla in Omställningsnätverkets FB så missar du inget!

En solig söndag i april.

En särdeles fin söndag i april. En sån där som börjar med lite bitande morgonkyla i kinderna, när solen målar himlen morgonvacker och kvittren från träden är som en hel bakgrundsorkester under morgonrundans uppvaknande lunk. En sån där söndag när familjen äter frukost i motljus, så mormors gamla furbord glänser som guld och allas morgonsruffsiga hår, lyser som glorior i morgonsolens strålar.

Och medan jag torkar av och förbereder förmiddagens göromål, så susar halva familjen iväg på cykel, ner till korna, och vi alla har ett väldans pirr i magen, för nu, när som helst så måste det bli en kalv. Men det var ingen idag heller.

Men vi dröjer oss all kvar i hagen, för det är något speciellt med förmiddagssolen som börjar värma, och korna som ligger i fjolårsgräset och idisslar. Och vi ser på deras runda magar att det rör sig därinne, och några låter oss få känns sparkarna från de liv som snart skuttar omkring i hagen. Och det är en tacksamhet att få finnas till, just där, just då, med korna i hagen och gräset som strävsamt börjar leta sig upp.

Sen tar dem cyklarna därifrån, vidare till nästa instans. Den lilla, som inte är så liten längre, lärde sig cykla igår. Och sladda också, och hon visar det gärna, och när skrubbsåren ställs i kö över ben och händer, så borstar hon bara av sig och förtsätter. För det är så det känns när man precis har lärt sig cykla, och det är en solig söndag i april.

Och sen plockar vi med virke, för att göra plats inför året sågning. Och barnen tycker det är supertråkigt, och börjar kivas för att något ska hända, och tillslut cyklar den äldsta iväg till en kompis, och föräldrarna drar en lättnandens suck för halva virkeshögen är kvar att göra. Och vi binder fast plåtar som blåst av från några av virkesstackarna, och svärmor bakar sockerkaka och i aprilsolen kan vi sen dricka kaffe på verandan. Och det enda som påminner oss om omvärlden är att vi sitter vid varsitt bord med några meter ifrån varandra. 

Sen kastar vi cyklarna i traktorns skopa, fyller bilen med kompisar och åker hem till huset där ute i skogen. Och barnen leker vid stora stenen i skogen, där den lilla bäcken porlar fram. Och bland, mossa, pinnar, kottar och ris, finns en helt fantastisk värld där allt kan hända och de försvinner iväg i timmar medan jag står inne och lagar mat. Sen fyller jag den gamla kökssoffan med hungriga barn, som tar om en, två, tre gånger och jag behöver inte truga med maten, för det är en sån där solig söndag i april när solen, leken och livet hela tiden hungrar efter mer i en bomullsmjuk förnöjsamhet.

Och när eftermiddagssolen blir så där guldig, och köket inte är det minsta avtorkat, så går jag ut till odlingarna och gräver ner mina händer i den mörka jorden. Den är luftig, kall och fylld av drömmar. Och hjärtat slår lite hårdare, och dofterna doftar lite starkare, och fåglarna kvittrar lite vackrare och jag översköljs av den där känslan som bara kan komma en solig söndag i april, när inget annat spelar någon roll, för allt som finns är här och nu och just det är helt fantastisk. Helt fantastiskt.

Jag drar ut på eftermiddagen, så länge det bara går. Uppgifterna ute avlöser varandra, och jag drar upp tröstlösa mängder kvickrot i en borglömd odlingsbädd, men till och med det är en glädje. Och den äldsta kommer med små buketter av tussilagos och han sätter en i mitt otvättade hår och säger att att jag är finast just så där i arbetsbyxor och min lappade underställströja och påminner mig om att jag inte ska fixa till mig nästa gång jag ska på fest. För jag är finast just så här, men kanske kan jag ha en liten blomma i håret.

Och när kvällen blir oundviklig går vi tillslut in. Hungriga magar fylls med nötstek och potatis, frysens sista majskolvar och äppeldrickan som mormor gjort. Och i köksoffan kryper trötta barn upp i mitt knä och jag begraver näsan i det toviga håret som doftar sol och våriga äventyr och jag tänker på den dag som har gått. Hur vi i andras ögon bara arbetar och arbetar, när vi själva känner att vi mest bara lever. Så som vi vill leva, i den vardag som ger oss meningsfullhet och trygghet. Den vardag som ger oss livskraft.

Det kom ingen kalv den här dagen heller, men det var en särdels vacker dag. En sån där solig söndag i april.

Påsken som stormade in.

I förra inlägget utlovade jag en uppdatering gällande kalvningen på söndagar kl.21. Sen stormade påsken in med en röd måndag, och jag trodde att det var lördag när det egentligen var söndag. Sen blev det måndag, som jag då trodde var söndag, men då stormade det och dagen tillbringades utan ström och tillfredsställande internetuppkoppling. Ja, ni hör ju själv, rörigt så det förslår.

Oavsett; än har inte första kalven kommit, så ni får kort och gott fortsätta att beundra era tomma bingobrickor. Ny uppdatering kommer, förhoppningsvis, på söndag klockan 21.

Strömavbrottet kan låta dramatiskt, men det är det inte. Vedspis och egen brunn på gården möjliggör att vardagen kan rulla på utan större hinder. Den största utmaningen är att rubba invanda rutiner när det inte längre finns vatten i kranen och el i uttagen. Men vi börjar vänja oss. Det var knappast första, och heller inte sista, gången. Ett utedass och en gårdspump skulle dock förenkla levernet ytterligare, så det blir våra nästa investeringsposter för att höja vår levnadsstandard.

Det är lite lätt att bli självgod när man står där vid vedspisen och lagar mat från egna gården. När man kan konstatera att potatis, kött och grönsaker är från jorden utanför, likaså veden som gör värmen och tillagningen möjlig. Och vattnet vi dricker är kallt och kristallklart, blott från ett grävt hål i marken, renat av den jord som ligger under våra fötter. I den stunden är det lätt att bli självgod. När man känner att det mesta kan hända i omvärlden, men vi vet att vi reder ut det. Mat på bordet, tak över huvudet och rent vatten i brunnen – så mycket mer behövs egentligen inte. Och det ger mig ett lugnt som jag är oerhört tacksam över att få känna.

När kommer kalvarna?

Ja, det undrar jag också! Men när som helst bör de börja dimpa ner. Så jag tänkte, att i de tider vi nu befinner oss i, så skulle det vara roligt med lite kalv-bingo! Vi behöver något annat att prata om helt enkelt.

Allt du behöver är det här; ett papper, en penna och en linjal och en vän. Har man ingen vän så kan en katt också fungera bra. Har man ingen katt så kan en ovän också fungera bra – kanske är ni vänner när bingon är slut!

Linjalen kan du hoppa över, om du inte är så noga med raka linjer och symmetri. Jag själv valde dock att ha den med – har man levt ihop med en Millimeterman i 10 år, så blir man aningen påverkad. Uppenbarligen. Hur som helst – sen målar du ett rutmönster med 6×6 rutor.

I fem av rutorna fyller du i stjärnor eller annan valfri symbol. De resterande rutorna fyller du med siffrorna 1-31. Sen kan du och din vän/katt/ovän med spänning invänta dragningen – jag tänker att varje söndagskväll kl 21, blir en bra tid att redovisa veckans eventuella bingonummer här på bloggen.

Bingonumren bestäms av vilka datum som en kalv kommer till världen. Det gäller att få så många i rad som möjligt, stjärnorna funkar som ”fri-nummer”. S

Då så – välkommen till kalv-bingon 2020! Dra med en vän och håll tummarna för oss alla!

I ovisshetens tid

Det är lätt att tankarna och känslorna tar fart. Som kärnan i en virrvelvind samlas de tillsammans med ord och meningar från omvärlden. Corona. Dödsfall. Permittering. Uppsägning. Konkurs. Karantän. Kris. Katastrof. Hot. Riskgrupp. Nödläge. Feber. Brist. Skyddsutrustning. Inställt. Död.

Det är förståeligt att alla dessa ord, alla dessa sammanbitna ansikten med trötta ögon, alla dessa förmaningar sätter fart på virvellvinden inom oss. Den snurrar och snurrar och växer sedan till en ondsint cyklon som tar med sig allt i sin väg, ödelägger och förmörknar. Det är inte konstigt att det är så. Nu, i ovisshetens tid.

Och de sammanbitna ansiktena talar om lugn. Att behålla lugnet i denna storm. Men ingen berättar om hur man gör, mer än att man ska göra saker man mår bra av. Men det kan vara svårt. När man är satt i karantän och uppmanas att inte träffa andra människor. När inkomsten som man byggt sitt liv kring, plötsligt försvinner. När man vet att man inte ska kramas, när man mest av allt skulle behöva kramas med halva världen. Och när allt som man annars brukar göra är inställt. Då är det ingen liten sak att behålla lugnet och må bra. Då är det lätt att förlora sig i orons cyklon. Låts sig slitas omkring av ovisshet och skrämmande ord, i tankar om en framtid som ingen kan förutspå.

Och i den snabba informationens oändliga djungel försöker vi finna tankestigar som ger oss den trygghet som vi alla vill ha. Den där tryggheten som nu har rubbats. Eller som vi inbillade oss, bakom filtret av högt BNP och billiga importvaror.

Och jag tänker, att varje storm har en öga. Ett centrum dit krafterna inte når. Där tryggheten finns, trots stormarna som viner omkring oss. Vi behöver hitta dit, till stormens öga. Du, jag, vi.

Det är inte lätt. Men vi kan fråga oss själva; hur vill jag att mitt liv ska vara? Vilka känslor vill jag uppleva, och hur kan jag göra det möjligt, med de resurser som finns omkring mig?

Till en början kan det tyckas omöjligt. Speciellt om man står med sin forna vardag som en ruin runt sina fötter. När ovissheten slagit sönder, allt det där som förut var trygghet.

Ibland måste vår värld få rasa. Först då uppstår möjligheten att bygga upp något annat, något bättre, något hållbarare, något vackrare. Det är först då vi får chansen att på riktigt rätta till alla de brister som fanns i den förra konstruktionen. Bygga något annat, från grunden. Det är en tröstlös tanke, när man står där mitt i stormen, rädd och förblindad av dammet från rasmassorna.

Men ändå, tillåt dig själv att tänka tanken – vilken värld vill du se, uppleva, känna – när stormen mojnat och dammet har lagt sig? Vilken omvärld vill du vara en del av, och vad kan du göra precis nu, med precis det lilla du har – för att det ska bli så?

Du kan inte stoppa stormen. Men du kan hitta stormens öga. Och där kan – du, jag, vi – lägga grunden för det som ska bli. Något där tryggheten kan bo, även när omvärldens ovissa vindar blåser.

De jämtländska gotlänningarna.

Om några veckor kommer ett gäng jämtländska gotlänningar till hagen på Stakheden. Ett gäng fantastiskt vackra årslamm av rasen Gotlandsfår, som är födda och uppväxta mellan bergstopparna i Jämtland.

Men nu kommer de hit till Grangärde och Ludvika för att under sommaren utgöra en viktig kugge i byggandet av bördiga och livkraftiga matjordar. När sommaren sen börjar övergå i höst kommer de bli näringsrik föda till de människor som bor på och omkring dessa jordar. Liv som föder liv och som möjliggör ännumera liv – i naturens fantastiskt kretslopp av samspel och livskraft.

Fotograf: Karin Sundemo

Det hela möjliggörs genom ett samarbete med Fjällbete som drivs av Jörgen Andersson – en viktig inspirationskälla och vän inom det regenerativa lantbruket. Vi delar samma vilja och övertygelse om matens betydelse för en friskare värld och jordklot. Vi delar samma övertygelse om lokalbefolkningens styrka och möjligheter till att bygga trygga, bra liv med de fantastiska resurser som finns i oss och omkring oss.

Jörgen är en flitigt anlitad föreläsare och han har lagt upp ett par föredrag på youtube som jag varmt kan rekommendera (klicka i länken). Och väcker föredragen intresse, funderingar, frågor och idéer så hör av er! Så tar jag hit honom, när tillfälle ges, för kaffe och samtal, tänker jag! Eller så kan ni prata med mig, det går också bra.

Fotograf: Karin Sundemo

Hur som helst så kommer det finnas både kött och värmande lammskinn senare under året. Försäljningen kommer ske via förbokning i kontakt med mig, och information kommer ut fortlöpande här på bloggen. Tills dess; håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.

Det inställda föredraget.

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑