Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Författare: forsbergkristina (sida 2 av 4)

Mat för en halv livstid – i present!

Bland de bästa av presenter hamnar sådant som är ätbart. Är det sedan något ätbart som är fyllt av frön, så är det som att få mat för en halv livstid – på riktigt!

Kolla in den här megasuperduperpumpan som jag fick av en vän. Hon hivade över den i min famn när hon klev in genom vår blåa dörr, och det var som att få ett större spädbarn i armarna. Och reflexmässigt började knäna gunga. (Ni som vet, ni vet).

Den här veckan hade den dock gjort sitt som inredningsdetalj, och istället hoppat över till köksavdelningen för att mätta våra magar. För övrigt så älskar jag när man kan äta upp inredningsdetaljer. Eller att de fyller en reell funktion. Vilket också kanske förklarar varför jag inte driver någon inrednings-styling-blogg. Kanske borde jag börja, det skulle definitivt avvika från mängden om inte annat….

Hur som helst. Pumpan visade sig vara den godaste vi ätit. Till och med Herr Brunsås-och-potatis uttryckte sig i positiva ordalag och tog en omgång till. Tur att den är så stor att den räcker hela veckan. Och tur att den inom sig bär en hel skatt av potentiella megasuperduperpumpor. Mat för en halv livstid. Det är fina presenter det.

Kolla – Gårdstomten!

Kolla – är det inte Gårdstomten som jag lyckats fånga på bild? In action, dessutom! Eller… vänta nu…..

…det är ju jag. Vilket i och för sig är det närmaste man kan komma Gårdstomte utan att att vara just det. Inte så illa egentligen, att jobba som Gårdstomte och se till att alla gårdens varelser mår bra och har det gott, tvåbenta såväl som fyrbenta. Och de ryggradslösa också såklart. Och de encelliga. Och ja…. allting som lever här helt enkelt!

Att göra gott och må gott. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så.

Men nu ska den här Gårdstomten gå in och göra upp en plan för 2019 års odlingar. Jag kommer sälja en del av överskottet, både plantor och grönsaker, så håll koll på Slaktarn´s Gårds FB-sida!

Snösvängen.

Dagar som dessa, när kung Bore bestämmer sig för att släppa ner ett par decimeter snö, så sladdar jag mest runt med Grållen. Min morfar köpte den begagnad en junidag 1963.  Jag kan tänka mig att det var en stor dag när han klev in på Vansbro bilaffär med 5000 kr i fickan. Jag vet inte om han använde någon hatt, men gjorde han det, så var nog detta en dag då den var på. Hel och ren, såklart. Och skjortan var säkert nystruken den där dagen då han blev ägare till sin första traktor. En Ferguson TED-20, av årsmodell 1955.

Egentligen är jag inte särskilt förtjust i maskiner och fordon som drivs av annat än muskelkraft. Men jag måste erkänna att morfars gamla Grålle underlättar snöskottningen betydligt. Det hade varit ett heldagsgöra annars, att få det framkomligt mellan uthus, djur och vägar här på gården. Och jag ska erkänna att den är riktigt rolig att köra. Jag har blivit riktigt skicklig att parera med hjulbromsarna och, bokstavligt talat, sladda ut snön i diket. Förra året hamnade traktorn också där ett par gånger, ett utmärkt tillfälle att utöva lite personlig utveckling, och om ni vill kan ni läsa om det här.

Hittills har jag dock hållit mig på vägen, men som vi vet är det mycket kvar av vintern, så mycket kan hända. Hur som helst kan jag inte sluta fascineras av Grållen. Den har varit med och brukats i över 60 år. Jag är tredje generationen som använder den, och troligtvis kommer mina barn att använda den efter mig. Säg den maskin som tillverkas idag, som kan brukas i 4 generationer?

Årssammanfattning 2018

Jag gillar att sammanfatta det gånga året, så jag ser ingen anledning till att sluta. Det är rätt intressant att använda samma frågemall, mest för att se hur det hela, kanske kan vi kalla det livet, förändras från år till år. Så, här kommer det.

Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort? Mjölkat kor. Praktiserat i kycklingslakteri. Syrat kål, lagt in gurka. Flyttat får. Sålt grönsaker och ägg. Oroat mig över vädret. Spillt kaffe och erhållit 2:a gradens brännskada.

Genomdrev du någon stor förändring? Genomdrev känns som fel ord, jag har fortsatt på de förändringar som jag påbörjat tidigare. Vilket innebär att jag endast arbetat hemma på gården det här året och till fullo kunnat fokusera på det liv och den verksamhet som vi bygger upp här. Och det har varit en förändring som gjort stor skillnad. Och så har jag ju bloggen fått sig ett uppsving rent estetiskt och flyttat ihop där den hör hemma – på Slaktarn´s Gård.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? Jag är dålig på datum. Men det finns definitvit dagar jag kommer minnas. Som den dagen då ett av barnen skadat tummen och vi åkte in till jourmottagningen för omplåstring. Det hela gick så bra att vi skulle fira med lite förtäring. Varpå jag spillde kaffe över mig och fick tillbringa kvällen på akuten. Eller den där dagen när jag och Millimetermannen körde 50 mil norrut för att hämta hem en tjur. Det var när värmeböljan just tog fart och jag tänkte att klarar vi det här, så klarar vi vad som helst. Och värmeböljan i sig medförde många stunder som jag kommer minnas, både med glädje och med en klump i magen. Och jag kommer definitivt minnas påsken, kanske de bästa dagarna av dem alla. Vi hög ved och virke, upptäckte skogen i sockergnistrande snö och lagade mat över elden.

Dog någon som stod dig nära? Det dog människor i min bekantskapskrets och det väcker en sorg samtidigt som det göder tacksamheten över varje dag jag kan dela med alla fantastiska människor som finns kvar i livet. Och att jag själv finns kvar i livet. För där det finns liv, vakar ständigt döden. Och lever man nära naturen och djur så tror jag det blir extra tydligt. Jag beskrev det en dag i maj, i ett inlägg som ni hittar här.

Vilka länder besökte du? Hör och häpna – jag har faktiskt rest utomlands, ända till Norge! Ensam i en bil for jag några timmar rakt västerut och fann ett kök fyllt av främmande, kloka, drivna människor som fick mig att känna samhörighet. Jag har även rest till Småland, Västergötland och Jämtland och överallt har jag träffat helt fantastiska människor. Varje gång har jag kommit hem med nya kunskaper, bekantskaper och insikter. Därefter har jag nästintill överenergiskt huggit i med vardagslivet. Det kallar jag givande resor.

Bästa köpet? Tjuren. Han är liksom en avgörande del till att det, förhoppningsvis, blir kalvar här på gården under året som kommer.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla nya bekantskaper. Odlingarna och skörden därifrån. De gånger det kommit fram människor som berättar att de uppskattar och finner glädje i mitt skrivande. Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också. Att få veta att några av de som står mig närmast väntar barn. Vilka råkar vara samma personer som gifte sig förra året.

Saknade du någonting 2018 som du vill ha 2019? Regn, i lagom mängd. Jordgubbsland och hallonhäck. Ett till par mjukisbyxor. I övrigt är jag väldigt nöjd med året som gick.

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på sociala medier.

Favoritprogram på teve? Kollar inte på teve, det närmaste jag kommer är olika klipp på youtube och öppna föreläsningar via olika universitet och högskolor. Mycket om microorganismer och annat liv i jorden. Och Allan Savory har mycket intressant att säga.

Bästa boken? Holistic Management – a commonsense revolution to restore our enviroment.

Största musikaliska upptäckten? Att jag behöver något nytt att lyssna på, har dock inte hittat vad ännu. Tips mottages tacksamt!

Största framgången på jobbet? Att jag klarat mig det första året utan en anställning.

Största framgången på privata planet? Att vi klarat det första året där jag enbart arbetar hemma på gården. Att jag fått hjälp med min PMDS.

Största misstaget? Att stängsla tillsammans med barnen utan att någon av oss ätit mellanmål. Don’t do that. Naiviteten om att tro att hönorna skulle låta bli odlingarna….

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan? Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Nötkreaturen.

Något du önskade dig och fick? Badväder. Jisses vad vi badat under det gånga året. Sovrum, hall, groventré och tvättstuga. Mer tid att arbeta på gården. Stor skörd. Egna hönsägg. Ro i själen.

Något du önskade dig och inte fick? En hönsflock som lät bli odlingarna… därav uteblev lök, och diverse ärtsorter. Ett nationellt ledarskap som tar ansvar för de processer som är förutsättningen till att vi överhuvudtaget finns till.

Vad gjorde du på din födelsedag? Minns inte. Men troligtvis utfodrade jag kvigorna, mockade och kliade Glittra på halsen. Kollade till vintersådden, lagade mat och umgicks med familjen. En vanlig vardag i april, helt enkelt.

Vad skulle gjort ditt år bättre? Mer cykling, löpning, styrka och yoga.

Vad fick dig att må bra? Gårdslivet i sig själv, meningsfullheten. Familjen och vännerna. De nya bekantskaperna. Tiden att tänka och reflektera.

Vem saknade du? Förutom de nära som gått ur tiden – människorna från tiden på universitetet. Det är 10 år sedan vi tog examen och jag trivdes verkligen tillsammans med alla de spretiga men mycket härliga personligheterna. V

Högsta önskan just nu? Att politiker och makthavare inser vikten av att ta ansvar för hur mänsklighetens samhällsutveckling påverkar funktionaliteten i de ekosystemprocesser som understödjer hela mänsklighetens existens. Klimatförändringar är det globalt accepterade ordet för det hela. Just nu verkar de tycka att det är lite för dyrt och obekvämt att säkra upp framtida generationers förutsättningar till ett bra liv. Eller rättare sagt; framtida generationers förutsättningar till liv. Så då väljer de att prioritera möjligheten att få sina hus städade för en billig peng istället. Känns ju rimligt. Deras barnbarn kommer säkert att tacka dem.

Vad ska du göra annorlunda till nästa år? Minska självcensuren och träna mer. Annars har jag funnit ganska bra livslinjer i mitt leverne som jag tänker fortsätta följa och utveckla.


Restaurering av långkalsonger

Ni som följt mig sedan bloggens begynnelse minns kanske den där gången, för mycket längesedan, när Superkvinnan ryckte ut och restaurerade ett par långkalsonger? Nu har det hänt igen. Med samma långkalsonger.

6 år höll dem efter förra lagningen som då tog ca 15 minuter att genomföra. En ganska välinvesterad kvart måste jag ändå säga. Så jag valde att även denna gång investera ytterligare 15 minuter för att laga en trasig söm i det nästintill obefintliga tyget. Självklart lagade jag med en avvikande trådfärg, något annat vore alltför förutsägbart och tråkigt. Och självklart märktes dem med ett nytt årtal, så som sig bör vid restaureringar av kulturhistoriska föremål. Och självklart tog jag en dagens outfit-bild i sann bloggare-anda. Så där avslappnat, i en helt vardaglig kroppsposition.

Eller nja, den här bilden ger nog mer rättvisa åt min sanna uppenbarelse.

Sissådär. Kanske håller de eminenta långkalsongerna nu ihop ytterligare 6 år till och min välinvesterade kvart har bespara oss både tid, pengar och slitage på jordens resurser. Och för dem som är historiska intresserade; dessa långkalsonger har varit flitigt brukade sedan 1997 och värderas högt av den stolta ägaren. Tillsammans har de genomlevt både blod, svett och tårar och är därför nästintill oskiljaktiga.


Julkänsla.

Juletider och vi gör allt med ändå inget. Allt det där som vi gillar, men inget av det som förväntas.

För vi skapar våran egen värld, bland snötyngd granar och glimmer-rosa decemberhimmel. Under granriskojans skyddande grenar viskar vi historier och klappar katten. Han är så vacker, viskar hon till mig och vi smeker hans gråa päls som är fluffig i kylan. Granriset är tyngt av snö och vi lutar våra ryggar mot de skrovliga stammarna. Hemma ligger julgardinerna kvar i sina lådor och köksluckorna är otorkade. Det är ingenting som barnen påpekar när vi värmer oss med varm choklad och pepparkakor, ihopkrupna under en filt på kökssoffan.

Långt bort från julerbjudanden och bjällerklang, sätter vi på oss skidorna och upptäcker vikten av att böja på knäna. Vi gnider fram och tillbaka framför huset. Ramlar och reser oss, ramlar igen. När mörkret kommer är vi trötta. Jag lägger barnen och kryper sen upp i soffan med skrivboken i min hand. Än är inga lussebullar bakade men det finns hårdbröd i skåpet och kaffeförrådet är alltid fullt. Och i skenet från adventsljuset skriver jag ord som ingen ännu har fått läsa.

Vi klär granen och barnen sätter stolt upp allt det som är skräp i en annan värld, men som är skatter i våran. Målade toapappersrullar och garnkreationer. Bollar av gammalt glitter och kottar som börjat skräpa. Diverse saker från oväntade ställen trängs mellan julgransljusens gula sken. Dom tar ett steg tillbaka och betraktar den ljusprydda skapelsen som lutar lite lätt åt vänster efter deras ivriga framfart. – Vad vackert det blev, säger hon. –Ja, det här gjorde vi bra, säger han och lägger armen runt hennes axlar. Ingen av dem ser handavtrycken på fönsterrutorna och blomman som jag glömt att vattna. Och i fönstren hänger inga julgardiner och i skafferiet finns bara hårdbröd. Köksluckorna är otorkade och i skenet från julgranen och med barnen framför mig, känner jag något som jag inte riktigt känner igen. Kanske är det vad folk kallar julkänsla. Den är i alla fall behaglig. Lugn. Och levande.

Ett år senare.

Det är ungefär ett år sedan våra fem kvigor kom till gården. Det var en betydelsefull dag då det markerade ett ställningstagande med en tro på en framtid som bygger på annat än tjänstepension och 8 timmars arbetsdag. Det markerade ett beslut om att satsa allt på att bygga upp ett hållbart jordbruk från grunden och övertygelsen  att det ger oss det liv som vi eftersträvar. Och även möjliggör för mer liv, häromkring. Men framför allt markerar det vår övertygelse om att världen inte kan rulla på så som den gör idag. Där individen bränner ut sig själv, till bekostnad av ett samhällssystem som i sin tur bränner ut planeten. Och en utbränd planet innebär ekosystem som inte fungerar. Och ekosystem som inte fungerar innebär ingen mat, inget rent vatten, ingen ren syrefylld luft. Och det kan ju vara bra att ha, tänkte vi.

oredigerad bild – kolla in färgen på våra gårdsägg!

Så vi bestämde oss för att ta beslut som leder oss i en annan riktning.  Och då hamnade jag hemma på gården, med jord under naglarna, koskit under skorna och alltid ett upphittat ägg i fickan. Jag var livrädd till en början. Men nu har det gått ett år och jag kan konstatera att varje dag har vi satt mat på bordet. Varje dag har vi gett trygghet åt våra barn.  Varje månad har vi klarat av räkningarna. Och varje dag har jag vaknat till ännu en meningsfylld dag.  Så mycket mer kräver jag inte av livet. Det har varit ett fint år och nu arbetar vi vidare härifrån. Och nu kan jag kan lägga undan den där rädslan.

Nu väntar ett år med nya utmaningar.  Till våren blir kvigorna kor och i hagarna kommer det skutta omkring kalvar. Hönorna blir fler och odlingarna kommer fortsätta att försörja oss och kanske även några fler? Vi börjar se möjlighet till ett överskott av det vi producerar.  Jag längtar redan till våren!

Eftermiddag i november.

November må vara mörkt och trist i sin åsyn, vilket i principen innebär desto större utvecklingspotential. Och med en sommar i ryggen, som gav oss bad och värme i massor, så passar vi nu på att göra allt det där som vi inte gjorde då.

Så när skolan är slut, slänger vi på oss ryggsäckarna och spatserar ut. Ut under träden, ut i det brungråa, ut bland stammar, mossa och kvistar som knäcker under våra fötter. Ryggsäcken är packad med vad som kan tänkas behövas. Varm choklad, sladdriga mackor, en och annan godbit men framför allt; torr ved. Egentligen går det emot mitt mitt vanliga tankesätt, att bära ut ved i skogen. Men det är sådan vardagslyx som vi unnar oss, i ett november som är fuktigt och grått.

Vi går inte särskilt långt. Kanske 150 meter ungefär. Och under tiden hinner jag känna tacksamheten över att allt vi behöver, finns oss så nära. Vi gjorde vårt livs bästa val, när vi slog ner våra bopålar här. Här, mitt i obygden. Där vi kan bygga kojor och känna på mossan, några hundra meter från huset. Där vi kan lyssna på eldens sprakande inbäddad i tystnaden.

Det blir mörkt snabbt. Men vi sitter kvar och låter elden långsamt brinna ut. Det är en fin känsla, att sitta tillsammans och vänta ut lågorna. Se glöden flämta och långsamt dö. Vi pratar om det som önskas bli pratat om. Som vilka som bor i hålorna under träden, varför katten sitter och jamar 20 meter bort, och varför vissa pinnar är hårda medan andra rasar sönder. Och däremellan, tillåter vi oss att vara tysta. Det händer sällan annars. Men det är något visst vad skogen gör med oss.

 

När veden är slut så går vi hem. Men vi har redan bestämt matsäck för morgondagen.

 

 

November.

November. Grått, fuktigt och ruggigt. Jag har frysit i flera veckor, trots att termometern visar på närmar +8. Långkalsonger och mössan långt ner över öronen. Jackkragen uppvikt och hetseldning i vedspisen. Ullfiltar och värmesystemet på max. Som om jag inte kan bli nog varm. Jag går på sparlåga och tänker, att det får vara så nu.

På något konstigt vis har jag tappat orden. De bara hackar sig, stakar sig och lägger sig i en odefinierbar hög som jag bara blir arg på. Så jag förkovrar mig i böcker, skriver ner stapplande anteckningar i en alldeles ny anteckningsbok. En anteckningsbok som jag fantiserade om som färgsprakande och livlig, men som i slutändan blev svart. Svart som jorden.

Dessutom har jag tappat rösten. Kan vara ett tecken på att jag borde prata mindre och lyssna mer. Det kan också bero på ett helt vanligt förkylningsvirus som någon smittat mig med. Vad det definitivt inte beror på är vädret. Och det faktum att vi fördriver eftermiddagarna ute. (Alltså på riktigt – att man blir förkyld av vädret/dåliga kläder är en skröna, en myt! )

Odlingarna är roliga och jag får all tänkbar hjälp, även om våra planer inte alltid går hand i hand. Men vi har planterat vitlök och förberett inför vintersådderna. Nästan så att jag börjar känna mig klar därute, för det här året. Det är en ovanliga känsla för mig, att jag är färdig. Och tänker jag efter ordentligt så finns det nog en del att ta tag i. Men inget som inte kan vänta. Just nu smider jag planer inför nästa år. I min svarta anteckningsbok lägger jag grunden för 2019. Och det känns rätt bra att den blev svart ändå, min älskade lilla anteckningsbok. Svart, svart som jorden.

En fjäril.

Jag satt på knä med händerna i jorden. Solen värmde min rygg men min blick låg i skuggan. Då landade den framför mig, fjärilen. På en solros som blivit grå av höstens framfart. Färgstark och praktfull, med vingarna tryggt spridda mot ljuset. Jag såg på den. Beundrade dess färgprakt som mest bestod av sammetssvart. Ändå, tog färgen överhanden. Den starka och glödande. Fjärilen fladdrade till och flyttade sig högre upp. Jag kunde inte längre följa den med blicken. Ställde mig upp med stela rörelser, och min skugga blev större. Kylan och fukten gjorde sig påmind mot mina ben, och den svarta jorden som aldrig vill lämna mina händer. Jag lutade huvudet bakåt och lyfte blicken, sökandes breda vingarna som vilade sig i höstljuset. Och det var då jag såg, att himlen var blå.

Och jag tänkte högt för mig själv. Ja, kanske var det så att jag viskade fram orden.

Flyg. Flyg över skogarna och sjöarna. Över byarna och bergen. Flyg. Och du ska ta sikte på, där bergen är blå. 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑