Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 1 av 3)

Intresserad av kött? Allt du behöver veta!

Vi får in väldigt många förfrågningar om kött, så jag tänkte att det är lika bra att vi kör en frågestund på temat köpa kött från Slaktarn´s Gård. Frågestund och bildkavalkad!

Bete på Kalkbacken.

Har ni något kött att sälja?

Ja och Nej. Vi säljer kött, men årets leverans är fullbokad, vilket innebär att vi inte har något mer kött att sälja just nu.

Jaha, men när har ni nästa gång då?

Troligtvis är det nästa höst. Så som vi arbetar nu, så skickar vi djur till slakt 1 gång per år och det är på hösten.

Frost i mustaschen på kossan Dora – min favoritko.

Vad bra, kan jag få köpa då?

Det kan jag inte lova, men jag kan skriva upp dig på vår intresselista, så kontaktar jag dig när det finns kött. Första tjing att boka vårt kött har markägare vars mark vi fått förtroendet att förvalta. Därefter går frågan ut till tidigare års köttkunder. Om det finns något kvar efter det, så vänder vi oss till intresselistan.

Flytt av tjurgruppen, en vacker sommarkväll.

Jaha, men jag skrev faktiskt upp mig på den där intresselistan för 2 år sedan och har då ännu inte blivit erbjuden något kött. Hmpf.

Jag förstår att det känns trist, men omsättningen på köttkunder är oerhört låg – de flesta vill köpa nästkommande år igen och markägare har som sagt förtur. Eftersom vi ligger på en ganska stadig nivå med antal djur som vi kan skicka på slakt, så har inte det ännu inte blivit så stort utrymme för nya köttkunder.

Det där tror jag inte på. Jag tror du har glömt av mig.

Jag kan mycket väl glömt av dig. Har du haffat mig i kön på ICA, ropat över vägen eller sagt det i förbifarten i ett samtal – då är risken stor att jag har glömt bort det. Har du däremot skickat mig ett meddelande i någon form, typ mail eller sms, då är sannolikheten desto mindre att jag glömt av det. Vill du vara 100% säker på att du står med på intresselistan – skicka ett mail eller sms, och se till att du får en bekräftelse från mig att jag mottagit det.

Stuten Robban släcker törsten i en bäckfåra i Norrbo.

Jaha, men hur länge ska man behöva vänta då innan du har utrymme för fler köttintressenter?

Markerna vi brukar är i behov av fler djur, så vi gör vad vi kan för att expandera besättningen. Men innan detta resulterar i större mängd kött, så kommer det dröja något år till. Det tar sin lilla tid, av flera olika skäl. Både ekonomiska och mänskliga, men kanske framför allt vår oförmåga att skynda på naturens egen klocka.

Betänk exempelvis detta; i år, 2021, är första året som vi skördar frukterna av de beslut som vi tog 2017, när vi köpte in våra 5 kvigor. Året därpå köpte vi en tjur som fick gå tillsammans med kvigorna och 2019 kom de första kalvarna. Och nu, 2.5 år senare, så är dessa djur redo för slakt.

Så det tar sin lilla tid. Men vi är en bra bit på väg. Till sommaren kommer vi ha mer än dubbelt så många kalvar som skuttar runt i hagarna, och troligtvis kommer det även flytta hit ytterligare några nya nötkreatur innan snön ligger på backen.

Djuren står uppradade och väntar på att den sega bonden ska öppna en bal istället för att ta kort.

Hujjinna-mig – akta så ni inte jobbar ihjäl er!

Vi gör vårt bästa för att hålla balansen, och jag tycker att vi gör det riktigt bra utifrån de förutsättningar vi har. Det är inte alltid lätt, men vi älskar det vi gör och önskar att vi båda kunde ägna oss åt markerna och djuren på heltid, varje dag, året om.

Just nu befinner vi oss i en bryt-period där besättningen blir större, men ännu inte ger tillräckligt med inkomster för att vara vår enda inkomstkälla, vilket såklart är en kritisk period. Men vi har valt att ta oss igenom det, och ta ansvar över att det ska fungera.

Kossan Bamse smaskar i sig rönn.

Och gör det inte det, att vi går på knäna och helt plötsligt inte vill se en ko mer, så verkar det ju finnas jättemånga frysboxar som längtar efter att bli fyllda med nötkött, så det ska nog ordna sig på något sätt.

Men vår ambition är ju såklart att inte hamna där, utan att tillhandahålla kött till alla er som visar intresse samtidigt som vi får fortsatt förtroende att vitalisera markerna i vår bygd. Och jag vill att ni ska veta det, att vi gör så gott vi kan, med de medel som står oss tillgängliga, för att det ska bli så. Men det tar sin lilla tid. Tills dess – tack för ert intresse för det vi gör, och kom ihåg att vi gör vårt bästa för att ni alla ska kunna ta del av det på tallriken också!

Ni är bäst! – ett stökigt dygn i koskötarens liv.

Vissa dagar går på rutin, andra dagar är allt annat än rutin och man får uppleva saker som man aldrig hade föreställt sig och definitivt inte planerat för. Ett sånt dygn har vi i ryggsäcken nu. Och som alltid; denna tacksamhet till människorna i bygden, som engagerar sig i djuren och ringer eller skickar meddelande till mig så fort det är något som verkar knasigt. Ni är tamejfan BÄST!

Gårdagen var höstens stora omgrupperingsdag. Det innebär att vi kör djur lite hit och dit, och resultatet blir lite oroliga flockar eftersom djuren vill göra upp om den nya hierarkin samt att man undrar var kompisen/kon/kalven tog vägen. Rent praktisk så innebär det bråk mellan djuren och en hel del muande.

För bondens del innebär omgruppering en hel del huvudbry för att få till logistiken på bästa sätt, mycket bärande av fållningsgrindar, lite stänk av skvättande koskit och en klump i magen eftersom jag vet att det skapar oro för djuren samt innebär ett par dygns relativt intensivt muande för de omkringboende. Jag har försökt med terapeutiska och pedagogiska samtal med nötkreaturen i syfte att försöka få dem att ändra sitt beteende, men har kommit fram till att jag helt enkelt får dela ut gratis öronproppar till dem som känner sig besvärade.

Själva omgrupperingen gick ändå bra. Det tog hela dagen, och med hungriga magar drog vi hem för att laga middag och utlovad filmkväll med popcorn. Jag hade precis duschat klart när telefonen ringer och personen i andra änden informerar om en kviga med en isolator i ögat. I gruppen som vi INTE har omgrupperat.

Många mer eller mindre slamsiga och bloddränkta bilder hann passera i mitt huvud, medan jag hoppade i arbetskläderna och ungarna hoppade in i bilen. Väl framme kunde jag och Millimetermannen konstaterat att kvigan lyckats med en nästintill perfekt piercing av ögonlocket med en krokliknande isolator. Inga bloddränkta, slamsiga akutskador alltså, men en rätt så olämplig och besvärande piercing. Hur hon har lyckats kan vi bara sia om, men jag hoppas innerligt att det här med ungdomar och olovliga piercingar på fredagskvällarna är en engångsföreteelse.

Piercingen plockades bort utan besvär, och skadan såg ren och fin ut, och ögat verkar ha klarat sig bra. (Det här med att snabb-plugga en halv sjuksköterskeexamen bara för att man blir koskötare, ni vet…..) Kvigan mådde bra och var lugn, och fick fortsätta med fredagshäng tillsammans med sitt gäng. Vi andra åkte hem och stupade i säng. (Och nu rimmar jag också, så att texten blir bäng….)

Dagen efter så var vi uppe i gryningen för att sätta i örhängen på några djur som tappat sina, och för att lägga om en klöv. Men innan lunch-timmen hade nåtts, så hade vi hunnit med ett par rymningar från en orolig kalv, och en förflyttning av den samme upp till Kullen och det stabila och lugna grabbgänget.

Och om du orkat läsa ända hit, så vill jag nu att du tar till dig det viktigaste i den här texten; Det betyder så oerhört mycket för mig, att ni hör av er när det är något som inte verkar stå rätt till i hagen och omkring djuren. Det gör mig så oerhört glad att telefonen går varm när det händer något, att det finns en välvilja och engagemang kring korna och deras välmående, lika väl som en omsorg för oss som ytterst ansvariga. Det är en trygghet och glädje, att få känna att det finns så många kompetenta människor och koskötare i den bygd där jag fått möjligheten att vara bonde. Ni är tamejfan BÄST! TACK!

Klövspaltsinflammation.

Ni som bor i trakterna har säkert sett att vi farit runt med behandlingsbox och grindar lite titt som tätt. Det beror på att sommaren 2021 var sommaren då vi fick bekanta oss med klövspaltsinflammationer. Det är inte den roligaste bekantskapen som jag gjort, men vi har lärt oss att hantera det och har på köpet lärt oss mycket om både det ena och det andra.

Klövspaltsinflammation innebär att djuret får en inflammation i ett sår mellan ”tårna” som bildar klöven, alltså en klövspaltsinflammation. Det gör ont och djuret blir halt, det svullnar och ibland får de även feber.

När det första djuret drabbades så fattade vi inte vad det var, veterinär tillkallades och vi fick lära oss allt vi behövde veta. Det var ungefär som att snabbplugga en halv sjuksköterskeexamen (minus all vetenskaplig teori), för helt plötsligt stod jag där och grävde ut smuts och var från den onda klöven, analyserade lukterna från densamma, slängde på en omläggning och injicerade penicillin som om jag aldrig gjort annat.

Färdig omläggning.

Och det där har sedan gått på repeat under hela sommaren. Men nu har vi blivit så pass skickliga på att upptäcka tidiga symtom i avvikande beteende och rörelsemönster, så att de senaste fallen har vi inte behövt behandla med penicillin, utan det har löst sig genom rengöring och omläggning med salicylsyrabandage, vilket känns bra.

Eftersom våra djur ständigt går på bete och rör sig i landskapet, så har vi fått till en oerhörd rutin på att flytta runt på behandlingsbox och grindar, fålla in djur, sortera djur och slutligen locka in den aktuella i själva behandlingsboxen. Det är som en slags dans mellan oss och gruppen, mellan oss och den halta kon. Vi kommunicerar och rör oss ordlöst, på ett sätt som inte går att läsa sig till. Det är lite häftigt faktiskt.

Barn som lärt sig hantera spännband till följd av all grindflyttar.

Och förutom att träna oss på att dans med djuren, så har vi lärt oss massor. Bland annat att en tvåårig stut skiljer sig inte så mycket från en envis och bestämd två-årig människovarelse vad gäller tjurighet. Den största skillnaden är att de väger en sissådär 600 -700kg mer och därmed har ett litet lätt övertag i sin beslutsamhet att inte gå in i behandlingsboxen.

Men vi har lärt oss att hantera det. På samma sätt som vi har lärt oss slinga upp en klöv, hantera nervig kviga, ta bort bandage utan behandlingsbox och mycket mer – Håll dig lugn och red ut situationen. Lös det bara. Man har liksom inte så mycket annat val.

Och mitt adrenalinpåslag som i början var på max vid de här tillfällena, har nu lugnat ner sig och det är som en vanlig dag på jobbet. Vilket det nu faktisk är. Men det sägs att djuren bygger upp en viss immunitet, så vår förhoppning är att vi ska ta oss igenom det här och sen inte behöva ränna runt med grindar och boxar så som vi gör nu. Den som lever får se.

EOV-mätningarna

Det är nu ett par veckor sedan EOV-mätningen ägde rum, och jag är obeskrivligt glad över att det är gjort och att få ha dessa kunniga människor här på markerna som vi fått förtroende att förvalta.

Diskussioner kring jordprofil och aggregatbildning

EOV står för Ecological Outcome Verification och är en bedömning av hur marker mår, genom att observera en rad olika parametrar som tillsammans täcker in alla de fyra ekosystemprocesser som allt liv beror av – vattenkretsloppet, energiflödet, mineralkretsloppet och artsamspelet. Hur väl kan markerna infiltrera nederbörd? Vilken biodiversitet finns? Hur snabbt bryts en komocka och gammalt gräs ner? hur ser jordprofilen ut? Insekter? Maskar? Biomassa?

Det har varit oerhört intressant, och det har varit en fröjd att se när proffsen jobbar.

Grundlig undersökning av en komocka.
Observation av jordprofil – hur långt sträcker sig rötterna, jordtyp, plogsula?
Drönarbilder och AI som komplettering till EOV – ett pilotprojekt i samarbete med den Turkiska hubben i Savory institute.
Doften av jord.
Observation av biodiversitet.

Syftet är att ha en baslinje med mätvärden som går att göra om 5 år framåt i tiden. Då får vi svart på vitt om vår framfart är till godo för ekosystemen eller om vi mest bara förstör. Och det är viktigt att veta tänker jag, för jag vill vara en sån som gör saker till det bättre.

Men resultatet av de här mätningarna som nu gjorts, ger också en språngbräda till frågan; hur vill vi att den här marken ska utvecklas? Hur behöver den fungera och se ut för att vi människor i Grangärde och Nyhammar ska kunna leva ett tryggt och gott liv i en värld som vobblar? När störtregn kommer, när torkan är ett faktum, när pandemier hindrar allt från att vara ”som vanligt”?

Men den frågan ägs inte av mig, jag råkar bara vara den som just nu har förtroende att förvalta en del av marken. Den frågan ägs av alla oss som lever här, av oss som behöver mat och rent vatten, badsjöar och fiskevatten, blommor till midsommarkransen och pollinerare som ser till att äppelblommorna förvandlas till saftig frukt. Vi som vill vill leva, äta och må gott, både nu och i en framtid som vi inte vet någonting om. Och allt börjar med jorden.

Vill du läsa mer om EOV så kan du göra det här. Det finns även en del klipp på youtube om man föredrar filmformatet. Och har du ändå inte fått nog utan vill veta ALLT – kontakta då mig så ska jag se till att du kommer i kontakt med rätt folk.

Det står en del om certifieringar och sånt, men vår ambition är inte att använda mätinstrumentet i det syftet. Den starkaste, säkraste, tryggaste och trovärdigaste certifieringen har jag redan i de människor som köper vårt kött och som lever i och kring de markerna där vi verkar. EOV är mest en kontroll av oss själva – att det vi gör verkligen leder dit vi vill.

Och vi vill främja liv genom att vitalisera ekosystem. Och i dagsläget tror vi att det görs bäst genom sättet vi låter betesdjuren beta markerna. Vi kan ha fel. Och det kommer i så fall visa sig.

Väntan, kroppar och det kalla april.

Även fast vi väntar och väntar på att de sista klavarna ska komma ut, så är jag bra tacksam över att de inte kom under den gågna veckan. Det har blåst isvindar och regnet har blandats med snö. Både kalvar och kor klarar vädret fint, men för de fundersamma och klena människorna runt omkring, så är det mer tveksamt.

Nu är det två individer kvar som ska kalva. Ellen, som bär på sin första kalv, och Dora som bär på sin tredje. Om det nu bara är en, det vet man ju inte. Det kan ju vara två. Och Dora är av den kroppstypen att vi varje år är övertygade att det är två därinne i magen. Hon är rund som en tunna, minst sagt! Och i år är inget undantag.

Vi brukar också oroa oss för att det istället för två kalvar, är en jättestor kalv och att det ska bli väldiga problem vid förlossningen. Inget av detta har hänt, varken tvillingar eller någon jättekalv. Hon är helt enkelt bara av kraftig benstomme och blir väldigt rund i havande tillstånd. Hittills har det i alla fall varit så. Vi håller tummarna för att det är så i år också.

Och innan någon förfärar sig över att jag kommenterar Doras kroppshydda, så är hon helt okej med det. Hon har även full tillåtelse att kommentera min. Vi båda är nämligen rörande överens om att man har ju den kropp man har, och så är det med det. Och om någon lägger några värderande ord i sina kommentarer, så säger det ju mer om deras värderingar, än om den kropp de av någon anledning valt att kommentera. Det är vår inställning. Man kan ha en annan om man mår bättre av det.

Och för att ni inte ska funder allt för mycket över snömängden på föregående bilder, så är bilderna inte tagna den här veckan, utan tidigare i april. Men de symboliserar lite känslan av april 2021, med all sin kyla och ogästvänlighet. Nu längtar jag efter vår och värme, gräs som växer, bin som surrar och löv som spricker ut! Och de sista kalvarna – jag är för otålig för denna väntan!

Vävglädje, skinn och bok.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en av mina favoritplatser; runt ett stabilt bord, med lite förtäring och samtal. Det spelar inte så stor roll vart bordet befinner sig, eller vilken förtäring som bjuds – det är människorna och samtalen som jag älskar. Det här samtalet ledde fram till att ett urval av våra skinn, samt boken ”Jord, Hopp och Kärlek” nu finns tillgängliga på Ataljé Vävglädje i Sunnansjö!

Boken är skriven av Anders Lugn, formgiven och fotograferad av Jeanette Andersson. Det är en mycket fin bok där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med andra jordfrämjande människor.

Skinnen som finns på plats är ett urval av de vi har kvar, både korthåriga i olika nyanser. …

…..Och långhåriga, i olika nyanser.

Utöver skinn och bok, så erhåller Vävglädje en stort urval av garn, stickor, vävmaterial, inredning och genuina presenter. Besök butiken eller ring till Lena så kan hon skicka det du behöver! Öppetider, kontaktuppgifter och dylikt hittar du på hemsidan, eller om du söker upp Vävglädje på FB eller Instagram.

Jag kan varmt rekommendera er att hålla utkik på Vävglädjes flöde. När coronan inte härjar i landet så brukar det erbjudas ett fint, varierat och uppskattat utbud av olika stick- väv- och sömnadskurser!

Tjurresan.

Om någon passerade hotellet i Kramfors och undrade varför det stod en vuxen man och plaskade med massa stövlar i en vattenpöl – så kan jag informera om att det var Millimetermannen som hade skovård.

För dem som känner oss, så är det föga förvånande att hitta Millimtermannen utförande något form av materialunderhåll. Vad som däremot får er att höja ögonbrynen, är det faktum att vi befann oss vid ett hotell – det avviker starkt från vårt normala beteendemönster.

Och som ni då förstår så var det något alldeles extra i görningen – vi skulle hämta hem tjuren. Ja, inte från hotellet i Kramfors då, men det var där vi sov innan den spännande hemresan tog vid.

Tjuren hämtade vi från Lobacken Hereford några mil norr om Kramfors. Det var härifrån vi köpte vår första tjur, som vi är omåttligt nöjda med. Så nu när det var dags igen, så var det en självklarhet att kontakta dem. Vi har ett gott intryck av både människorna och djuren på gården, deras miljö och stora entusiasm. Och det helhetsintrycket värderar vi högt.

Jag var lite nervös inför lastningen av tjuren och sedan hemresan. Det finns så mycket som kan gå fel om man börjar fantisera i de banorna. Det tjänar dock lite till, och som tur är, så behöver man inte alltid tro på sina egna tankar. Och det var lite sånt vi filosoferade över, när vi åt frukost på stående fot och såg gryningen stiga över husen i Kramfors.

Och allt gick bra. Lastningen och färden hem. Även om man drar lite lätt efter andan när massa kilo tjur rör sig därbak i släpet och man känner hur hela bilen gungar och vet att det är 40 mil hem…

Men nu är han på plats, tjuren Kalle. Eller egentligen heter han Kaliffa, men det kändes lite för exotiskt för oss, så vi kallar honom Kalle. Välkommen hem! Han skall få träffa kvigorna nu i sommar, och sen förväntar vi oss massa krulliga små kalvar till våren 2022!

Den där boken….?

Förra veckan kom boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med ett gäng andra jordfrämjande människor.

FOTOGRAF: Jeanette Andersson (bild från boken ”Jord, hopp och kärlek” av Lugn/Andersson)

Ni är flera som har hittat hit till följd av den, och ni är några som har tagit kontakt med mig till följd av den. Ni är också några här som har hittade hit innan boken, men som beställt den via mig – håll ut, den har ännu inte hittat hela vägen ut till Finnskogarna. Men så fort jag har den i min hand så sänder jag den vidare, var så säkra på det.

Flera av er som tagit kontakt med mig, står där jag stod för ca 5-6 år sedan – med ett gnagande själaskav och en längtan efter något annat. Som uttrycker tankar om att börja odla eller hålla djur för eget hushålls behov. Som börjar uppfyllas av en glöd att sätta andra spår än vad mänskligheten hittills åstadkommit. Jag vill bara säga en sak – jag är så glad över att ni finns, att ni hör av er.

Det svåraste steget har ni redan tagit – att börja ifrågasätta den verklighet och norm som råder och som rått under de senaste decennierna.

Det finns en del att läsa här i bloggen från den tiden då jag påbörjade min odlar- , själhushållnings-, lantbruksdjur-bana, och där jag fann intresset i jorden, microorganismerna och förståelsen för själva livet och dess förutsättningar.

Om du läser bloggen via dator, så kan du enkelt söka i arkivet via år och månad, till höger i bild. För att få lite riktlinjer för vad som intresserar dig, så kan jag ange några hållpunker; 2015 skaffade vi våra första lantbruksdjur – dvärggetter. Det var även då jag och barnen började gräva, mest för grävandets skull. 2016 tog odlarintresset igång rejält och den sommaren lärde jag mig jättemycket om jorden, både teoretiskt men mest praktiskt. Hösten 2016 köpte vi även våra första kor, lite impulsaktigt måste jag medge, efter att jag träffat på Ko-mannen på den lokala livsmedelsbutiken. Sen har det bara rullat på. Och jag har aldrig ångrat en sekund.

Här på bloggen delar jag tankar, ord och en del historier från livet. Jag tycker om att skriva och det var egentligen därför jag startade bloggen från allra första början. Välkommen att följa med, och tack för att du tittade in!

PS. Är du intresserad av boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson, så hör av dig till mig, eller titta in på förlagets hemsida!

Vinter och tapeter.

Veckan har bjudit på riktig vinter – äntligen! Det är obeskrivligt vackert att få möta dagen med en snöskyffel i handen, kylan som biter i kinderna och en januarisol som strilar guld över det vita snötäcket. Då är det inte så svårt att jubla med hela hjärtat över att jag är just här, istället för ett kontor.

Men ändå är det helgens framsteg som fått mig att jubla mest – vi har tapetserat i hallen! För er som följt bloggen ett tag, vet att vi påbörjade en utbyggnad för ca 6 år sedan. Ni vet också att vi hittat på massa annat under de 6 åren, vilket gjort att utbyggnaden hamnat lite i skymundan. Ni vet, skaffat lite kor och sånt där som lätt händer när man har småbarn och för lite att göra. (Tillåt er att ana en viss ironi….)

Hur som helst – i helgen satt vi den sista tapetbiten i utbyggnaden! (Kors i taket, tvitvi och svart katt och allt sånt där). För mig känns det smått otroligt, vi är, på riktigt, snart klara! (Med den delen, ska tilläggas.) Millimetermannen är dock mest i chock över all färg och mönster, medan jag klappar händerna i iver över densamma. Kommer ni ihåg förresten när jag handlade väggfärg till groventrén – bruten vit?

Till helgen ska listjävlarna upp, det kan du ge dig på. Sen ska vi fira på sedvanligt sätt – dela en folkis i soffan och känna oss nöjda i 4 minuter ungefär.

Jag behöver….

…skicka in min kamera på service. Mobilbilder håller inte i allt det här novembergråa mörkret. Eller är det det novembergråa mörkret som inte håller för bilder? Oklart. Men jag sörjer min kamera som i dagsläget inte fungerar, hur som helst.

…kramar.

…snö.

….få ut alla texter i huvudet till text på ett papper. Eller en skärm. Det måste hur som helst uttryckas i skrivna ord och sorteras till något hyffsat förståeligt. Om inte för andra, så för mig själv. Kanske är detta ett steg i den riktningen.

…. kravlös motion i skogen.

…. hitta ett supergott, koffeinfritt the, som kan ersätta mitt numera avslutade kaffedrickande. Ja du läste rätt – jag, som tillbett kokkaffets förträfflighet med en snarlik helig övertygelse, har slutat med kaffe sedan några månader tillbaka. Det satt hårt inne att inse det – men jag mår bättre utan. Men jag saknar att ha en doft, en rutin och en smak att längta till!

Vad behöver du?

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑