Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 1 av 12)

Tiden går så fort.

Måndag. Det är mörkt utanför fönstret och ögonen är lite trötta. Så där som de blir när dagen har rullat på i ett behagligt tempo, men ändå inte erbjudit någon längre tid för att tomglo och hitta på problem.

Jag har några uppgifter kvar innan sömnen får ta sin rättmätiga plats. Oftast är jag bra på att ge sömnen prio ett, men just ikväll finns det något ännu viktigare som behöver göras. För imorgon har jag varit tvåbarns-mamma i 10 år. 10år!

Och barnet ifråga har längtat efter morgondagen på det sätt som man bara kan längta efter sin 10-årsdag. Nedräkning och listor. Planering och önskningar. Så jag lyssnar på Sofia Karlssons album ”Levande”, och slår in paket. Städar av köket och förbereder för morgondagen. Blir lite tårögd och nostalgisk.

Det är andra gången idag som jag skulle kunna stapla föräldrafloskler ovanpå varandra. Den första gången var när vi mötte grannarna med sin 1-åring. Hon tittade på oss med plirande ögon, medan det matkladdiga ansiktet gjorde minspel som bara en välmående 1-åring kan åstadkomma. Bredvid mig stod mitt egna barn, som alldeles nyss satt med samma minspel och matkladdiga ansikte, men som nu snart har växt om mig.

”Tiden går så fort”. ”Tänk när du var så där liten.” ”Små barn, små problem”. -Ordfraserna kommer upptryckande ur munnen, liksom en djupt medfödd grundreflex från ryggmärgen. Sånt där som jag suckat över att alla äldre alltid hasplar ur sig. Jämt. Och nu måste jag bita mig själv hårt i tungan för att inte göra det själv. Det är först nu jag förstår vad de verkligen har menat. Från botten av mitt hjärta och hela vägen ut i själens mest sköra flor, så förstår jag nu vilka känslor och erfarenheter som finns bakom de allra mest klassiska föräldraflosklerna.

Tiden går så fort. Imorgon firar vi en 10-åring. Älskade, älskade unge.

Sånt som händer – att falla i lera.

Jag inledde påskhelgen med att avvärja en helkropps-lerinpackning. Jag skulle ge korna en ny bal, och den markytan de har haft foderhäcken på, lämpar sig mindre bra för vår utfodringsstrategi, den här tidpunkten på året. Har vi lärt oss nu.

Det är med andra ord lerigt, nå så förgrymmat. Så nöjd med mina stövlar, klaffsade jag fram i det där. Tills stövlarna liksom sög fast, i ett underjordiskt vaccum, och jag känner hur hela kroppen faller framåt, som en perfekt fälld fura.

Det är fascinerande hur mycket man hinner tänka under den microstunden. Från det att man inser; att det här kommer inte gå bra, tills skadan är skedd. I mitt huvud så hann jag konstatera; faller jag raklång i den här leran så kommer jag behöva klä av mig naken för att sätta mig i bilen, och det är kanske mindre lämpligt att hämta barn från fotbollsträningen naken, med lerigt ansikte och utslagna tänder, för det är exakt rätt avstånd för att framtänderna ska slå i kanten på foderhäcken. Det är inte bra. Och ungefär där så kickade någon form av superreflexer in.

För på något mirakulöst sätt fick jag loss fötterna ur stövlarna och liksom räddade upp situationen, innan jag låg raklång i leran med utslagna tänder. Dock offrades stövlarna och ena fotens strumpor. Och så stod jag där, på foderhäcken och undrade hur det hela gick till. Men ändå ganska nöjd över att jag lyckades avvärja en lerinpackning av helkroppsmodell.

Sen börjar man ju fundera på hur man ska ta sig därifrån. Men man kan inte fundera för länge. För kor är nyfikna djur, och de reagerar ganska snabbt på att något är annorlunda. Varför står hon där? Vad är det för spännande som är i leran? Och så kommer de klaffsande, redo att trampa ner stövlarna till jordens mörkaste inre.

Så det var bara att kasta av sig strumporna, vika upp byxbenen och stega ut för att rädda stövlarna.

Det funkade riktigt bra, och det var smidigare att gå barfota än att ha stövlarna. Man sögs liksom inte fast på samma sätt. Så jag tänkte att jag slutför arbetsuppgiften barfota. Och kände mig väldigt nöjd med det beslutet, och började tillochmed ifrågasätta varför jag överhuvudtaget envisas med att arbeta i stövlar, man kanske skulle köra barfota nästan jämt? Ända tills jag rullade foderhäcken över den avgränsande eltråden. Väl jordad, med lera och vatten upp över hela fötterna, och med händerna på foderhäcken av metall – så fick jag en smärtsam påminnelse om varför stövlarna ändå är rätt bra att arbeta i.

Så därefter var det bara att lomma iväg till närmsta vattendrag, vilket i det här fallet råkar vara diket vid vägrenen, och sätta sig där och tvätta fötterna tills de kändes godkända att stoppa ner i stövlarna igen. Det hade ju varit intressant att veta vad de förbipasserande reflekterade kring, när de såg att Stina utövar fotbad i vägrenen en eftermiddag i slutet av mars?

Men egentligen spelar det mindre roll. Man finner sin väg och går den. Och ibland faller man. Ibland lyckas man rädda upp det. Och ibland behöver man tvätta fötterna i diket. Svårare än så är det inte.

Köttfredag och tankarna kring det.

Igår körde jag ut kött igen. Det är alltid en speciell känsla. Spänningen och nervositeten inför om jag lyckats pussla ihop all logistik till belåtenhet. Har jag missat något? Har kommunikationen mot kund och slakteri varit tillräckligt tydlig?

Jag packar bilen på slakteriet, förundras över att all den här maten ska ut till människor i landskapet omkring mig. Glädjen att få träffa de människorna. Se dem i ögonen och lämna över köttet. Mötet går snabbt. Men jag känner sån tacksamhet över att få möta dem som ska tillaga och äta köttet tillsammans med sina familjer och vänner. Det ger arbetet med landskapet och djuren ytterligare en dimension av meningsfullhet.

För det är de här människorna som betalar för vår strävan att hitta vägar till en matproduktion som ger välmående jordar, vatten och skogar. Det är de här människorna som betalar för biologiskt mångfald, djurvälfärd och livskraftiga ekosystem. De är de här människorna som betalar för att även framtida generationer ska kunna leva på den här platsen, och producera giftfri och näringstät mat till sig själva och människorna omkring. Det är de här människorna som betalar för ett landskap som ger förutsättningarna till liv. För kor och får ute på markerna i Grangärde, och alla de effekter som det för med sig. Och så får de lite kött på köpet. Det är fint, tycker jag.

Jag är alltid lite extra levande när jag kommer hem från en köttutlämning. Nöjd. Tillfreds. Tacksam och förundrad. Och igår när jag kom hem, helt marinerad i dessa känslor, så dök den här texten upp i mitt flöde; https://www.regenerativtsverige.se/gastblogg/landskapsmodellen

Om landskapsmodellen istället för tallriksmodellen. Om hur vi kan äta oss till beredskap, hälsa, hållbarhet och gemenskap. Under förutsättning att det finns de som vill göra jobbet att få fram råvarorna förstås. Och att de personerna får tillgång till mark för att göra just det.

Jag önskar att alla förstod hur många utmaningar vi kan lösa genom att ordentligt få igång en verklig lokal matproduktion. Kanske börjar det röra på sig. Jag hoppas det. Det känns iallafall hoppfullt, den här fredagen när jag kommer hem efter en köttutlämning.

Måndag, sol och fingrarna i jorden.

Måndag och vi börjar dagen tidigt med att avlusa kvigorna. I fredags gick vi igenom ko-gruppen också, och jag kan bara konstatera att vi blir bortskämda med att ha extra folk på plats. Idag var det praktikant Lovisa som var med och såg till att allt flöt smidigt, och i fredags hade vi hjälp av Mathias. Det är guld värt! Både för att det underlättar att vara flera, men mest av allt för att det är så trevligt sällskap. Man arbetar på, löser problem, snackar kor, liv och fotosyntes, och helt plötsligt så är dagen slut.

Jag ska erkänna att jag har varit tveksam till att ha med andra människor i arbetet. Kanske för att jag någon gång i mitt liv fått för mig att jag är socialt inkompetent, och bör hålla mig lite för mig själv med mina egna utmaningar och idéer. Men jag börjar inse att det är nog inte riktigt hela sanningen. Troligtvis så har det handlat om att sammanhang som passat mig dåligt. För att lära känna nya människor medan vi arbetar oss fram bland djuren och landskapet, i strålande sol likväl som stormande regn – det är livsgivande på riktigt!

Något annat som är livsgivande är att så frön medan mars-solen värmer ryggtavlan, och ögonen kisar mot den bländande snön. Och det gjorde jag idag. Pulsen blev sådär fladdrig och händerna nästan lite darriga, så där som när man är lite nykär och hög på livet i allmänhet.

Och då blir det lätt att det blir alldeles för många frön som hamnar i jorden, men det gör ingenting. För jag kallsår det mesta och tänker att ingenting kommer ändå ta sig. Och erfarenhetsmässigt så vet jag att detta inte alls stämmer, men kan ändå tänka mig att leva med känslan av ett kvävande överflöd, när jag senare står där med några hundratals plantor som behöver planteras om, lagomt tills kalvningen är igång, alla stängsel ska fixas och varenda förening ska ha årsmöte/avslutning samtidigt som hela släkten fyller år.

Jag kan leva med det. För idag behövde jag få sätta frön i jorden och tänka på spirande liv och en ljusare tid. Känna tacksamhet över de fina människorna som finns omkring oss. Andas. Tänka. Känna.

Brev till mormor, 8 mars

(Den här texten skrev jag 2019, och har därefter publicerats ett par gånger. Men jag tycker fortfarande att den är värd att ta plats, eftersom den känns mer och mer aktuell i takt med världens utveckling. Så låt dessa kvinnor och deras kunskaper, få den renässans som de förtjänar. Och kräver. För den framtid vi möter.

Och till dig som bär på den kunskapen, eller utforskar den kunskapen – kvinna eller ej – sträck på dig. Var stolt. Du är viktigt. )

Hej mormor någonstans däruppe i himmelen.

Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.

Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng, något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det är som om min tid glömt allt det där.

Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer.  Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.

Och med beslutsamhet  i blick och jorden under dina fötter, tog du vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.

Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.

Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet.

Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.

Respekt.

Mars och allt börjar rulla.

Mars och saker och ting börjar röra på sig. Vintervilan är över, och jag märker att det sakta men säkert börjar rulla på i ett annat tempo. Dagarna är längre och mörkret är inte riktigt lika kompakt som tidigare.

Förberedelserna för kommande säsong är i full gång. Om lite drygt 1,5 månad så kommer den först kalven titta fram, och jag känner lite oro för allt som är. Som jag gör varje vår. Hur ska det gå? Vilka utmaningar kommer vi ställas inför?

Erfarenhetsmässigt så vet jag att det är ingen idé att oroa sig, för när det väl inträffar något, så är det alltid något som man knappt hade kunnat föreställa sig. Och utmaningarna kommer när man minst anar dem. Erfarenhetsmässigt vet jag också, att vi har rett ut stormarna, även om det har känts överväldigande när vi stått mitt i dem. Så i möjligaste mån slår jag bort de oroliga tankarna, och landar i vetskapen om att det löser sig. På ett eller annat sätt. Det gäller bara att komma ihåg att andas, äta, sova och kommunicera.

Just nu har vi påbörjat arbetet med att plocka ner stängslet på de markerna som vi inte längre kommer att bruka. Det är några km tråd som ska tas ner, och några hundratals stängselstolp som ska bort, så jag är oerhört tacksam och glad över att ha så fin hjälp av min nuvarande praktikant Lovisa från Realgymnasiet. Det är så mycket roligare, och går så mycket snabbare, när man är två.

Till slutet av veckan ska vi även gå igenom ko-gruppen för lite närmare översyn. Både för märkningarna i örat, men även avlusning. Så vet ni vad vi sysslar med, när vi grejar runt på fredag.

Vill man veta mer om vad vi grejar runt med, så där rent allmänt, så kan jag tipsa om det här digitala eventet som Länstyrelsen Dalarna anordnar 13 mars: Regenerativt i fokus | Länsstyrelsen Dalarna (lansstyrelsen.se)

Då kommer Ander Assis, ordförande i Regenerativt Sverige och bonde i Ljusdal, att prata om regenerativt och föreningen. Undertecknad kommer att berätta om vår regenerativt verksamhet, liksom Roland Höckert som är storskalig växtodlare på Varaslätten.

Tankar – 29 februari 2024

Jag är allt annat än en hacker. Men jag har funderat på hur inläggen på mitt Instagram, ska få ta en bättre plats på här på bloggen. Oftast kännetecknas de inläggen av tankar, bilder och texter som dyker upp i huvudet när jag är ute och arbetar i markerna. Och många är gångerna som jag tänkt; det där skriver jag ett blogginlägg om sen – och så blir det inget.

För när jag sen kommer hem till hus och hem, så blir det annat som upptar mitt fokus och tid. Vilket jag själv ser som ett hälsotecken. Men det är också synd, att de tankarna och stunderna som är ute i markern, inte får sin rättmätiga plats här på bloggen.

För det är lättare att hiva upp telefonen och slänga ut ett inlägg på Instagram om det som rör sig i huvudet, medan jag står mitt i det hela. Men jag har också märkt, att det då blir som två parallella berättelser, när det egentligen är en och samma, bara olika verktyg. Så nu gör jag försök hur jag ska organisera upp det här, för att få ihop Instagram och bloggen på ett bättre sätt.

Och om du som läser har en klar bild av hur det skulle kunna se ut – hör av dig! och tack på förhand för tålamod medan jag testar mig fram!

Dags för öronproppar!

Idag delade vi av kvigorna från korna. Möjligtvis lite sent, men det var så det blev i år. Korna är kvar i Norrbo, och kvigorna har flyttat till Stakheden.

Så nu väntar en helg med en hel del muande över bygden! Jag hoppas det stannar vid det, men det är inte helt otroligt att ni kan möta ett gäng kvigor längs Stakhedsvägen. Och de har högst troligt inte utrustat sig med reflexväst. Och möter du ett gäng kvigor så vågar jag sätta 1000kr på att den här filuren är med där.

Det här är Poccahontas, och hon är en uppviglare av rang. Hon testar gränser, undersöker allt och alla, och bestämmer själv vart hon ska gå och när. En riktigt personlighet som är väldigt underhållande – så länge man slipper vara ansvarig bonde. Men ser ni dem utanför stängslet, så säg åt dem att gå hem till Stakheden. De kommer troligtvis att lyssna, men inte göra som ni säger. Så det är nog lika bra att ringa mig eller Magnus.

Som ni ser är bilden inte från idag, för idag har det regnat, regnat och regnat. Det dröp av varje plagg när vi var klara. Magen var hungrig och kroppen var trött efter att ha pulsat runt i knähög blötsnö och gjort nödvändiga stängselåtgärder. Snöskorna har kommit bra till pass denna vinter!

Vi var lite ringrostiga med flyttarna, både människor och kor, men tillslut rullade det på och djuren kom på plats. Så låt oss nu hålla tummarna för att stängslet håller djuren på plats och att de ger sig med muandet efter ett par dygn.

Men usch, det är ju inte konstigt att de muar så – de vill ju vara med sitt barn/sin mamma! Det är ju elakt att dela på dem så där!

Ja, jag förstår att man känner så och vi har faktiskt provat att inte dela dem åt. Det var vårt andra år med kalvar, och konsekvensen blev att fjolårskalvarna drack friskt av den smaskiga mjölken som de nyfödda kalvarna så väl behöver. Så med omtanke om både kon och de små kalvarna, så behöver vi göra en delning.

Det går ju såklart att låta bli också, men risken är att det är få kor och kalvar som kommer må bra av det i ett något längre perspektiv. I och för sig så skulle det väl lösa sig själv i ett ännu längre perspektiv – de som klarar det blir kvar, de andra rensas ut på naturlig väg. Tror dock inte att det skulle vara så trevligt att bevittna under den tiden det tar innan det naturliga urvalet har format en flock som inte behöver separeras. Så vi känner oss mest bekväma med att göra så som vi gör nu.

Fjolårskalvarna är då 10 månader, och de kan sedan länge försörja sig på grovfoder (gräs/hö och dylikt), och kon får då ett par månader att återhämta sig innan det är dags att ta hand om nästa. Så utifrån hur vår besättning ser ut nu, så är det värt ett par dygn med muande och upprördhet, för att flocken ska må bra i ett längre perspektiv.

Så tillsvidare ber jag om ursäkt för oväsendet, och tackar på förhand för eventuell trafikinfo!

Möjlighet att boka kött – utlämning MARS

Vi kommer ha en extra omgång med köttförsäljning nu under våren, med utlämning den 22 mars. Information och möjlighet till bokning, hittar ni på den här länken; Köpa nötkött? – Slaktarn´s Gård

I vanliga fall brukar vi inte ha köttutlämningar på våren, utan det här är en extra omgång och troligtvis en engångsföreteelse. Anledningen är att vi inför kommande säsong har tillgång till mindre mark, vilket innebär att vi behöver minska besättningen. Detta innebär också att tillgången på nötkött inför höstslakten kommer att minska.

Men ni har ju redan haft extra köttutlämning för ett par månader sedan – blir det några djur kvar?

Ja, det blir djur kvar, men färre än vad vi hade förra säsongen. Ni kommer heller inte se dem på alla ställen som ni är vana vid, och de kommer även dyka upp på nya ställen.

Men jag har ju en del mark som jag mest putsar av för att de inte ska växa igen – kan det vara något för korna?

Kanske. Du får gärna ta kontakt med oss, så tittar vi på det hela tillsammans. Det behöver heller inte vara åkermark – korna betar gärna andra typer av marker och är fantastiska verktyg för att forma ett vackert landskap som ger livsmöjligheter och mångfald för både växter, djur, fåglar, svampar och insekter.

Här hemma planerar vi för att använda dem mer i vår skog. Dels för att minska behovet av röjning, samtidigt som vi vitaliserar marken och möjliggör för fler arter att trivas här.

Jag gillar det ni gör men jag har tyvärr varken tillgång till mark eller har möjlighet att köpa kött – finns det något sätt jag ändå kan hjälpa er på?

JA! Du kan prata om det arbete vi gör och det kött vi säljer, så når det förhoppningsvis fram till de som har mark och som vill köpa kött. Du kan även fortsätta att läsa min blogg, ge kommentarer och sprida det jag skriver. Du kan vinka åt oss när vi är ute i markerna, och byta några ord när du möter oss vid vägen. Du kan stanna upp och titta på djuren, och kontakta oss om något verkar konstigt eller om du bara vill berätta om vad du såg. Du kan plocka upp skräp som tinar fram i dikena, så det slipper hamna i djurens magar. Du kan hålla koll på vilka fåglar och övrigt vilt som trivs tillsammans med korna. Det finns så mycket som vi kan göra tillsammans.

Och det fina är, att det är så mycket av det här som redan görs, och det är jag innerligt tacksam för.

Bland vyer och granris.

Så kom då dagen då det var dags för granarna att gå vidare i kretsloppet. På kvällen tog vi en sista runda, för att minnas känslan av täta grankvistar och grova froväxta stammar.

Men ska sanningen fram är det en markbit som vi tidigare mest bara passerat för att ta oss någon annanstans. Det har varit mörkt, tätt och inte så mycket mer liv än de frodiga granarna. En ganska oinbjudande miljö faktiskt.

Men sen granarna hamnade uppe längs vägkanten, och sprider den mest fantastiska doft man kan tänka sig, så har vi tillbringat mycket tid bland granriset och nya vyer. När inte granarna längre tar upp all plats, så upptäcker vi området med helt nya perspektiv.

Just nu leker vi mest kurragömma i alla granrishögar. Nu för tiden behöver vi inte tjaffsa om vem som ska räkna, Nilson tar gladeligen på sig den rollen. Börjar man att räkna – 1, 2, 3 – så kommer han som ett skott. Han lyssnar och spejar koncentrerat. Han vet mycket väl vilken uppgift som ligger framför honom.

Sen bär det av så snön ryker.

…och ganska snabbt hittar han på vart barnen har gömt sig. Stolt som en tupp. Eller ja, en border collie. Och han tröttnar aldrig.

Det är istället barnen som tröttnar på att gömma sig, och vandrar vidare på skaren, ut mot skogen.

Själv måste jag krypa efter för att överhuvudtaget ta mig fram. Det ser inte ut att vara så mycket snö, när barnen springer fram på skaren och med kvistarna som fallit från träden. Men snön är lårhög på sina ställen och då funkar det bättre att krypa fram, har jag märkt. Så bli inte förskräckta om ni möter en krypande Stina, allt har sin förklaring. Åtminstone så länge jag har djupsnö under fötterna. Möter ni mig krypande på vägen, så är det nog läge att fråga vad jag håller på med.

« Äldre inlägg

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑