Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 1 av 2)

Ett års distans från skräck och självtvivel.

Det är ett år sedan vi tog över Ludvika kommuns betesdjur, och jag minns skräcken jag bar inom mig. En varm dag i juli skrev vi på papperen, sen åkte vi hem och hämtade tjuren för att låta honom gå med den stora flocken. Jag var darrig och skör, uppfylld av osäkerhet och självtvivel – vad hade vi gett oss in på? Skulle vi klara det här?

Idag har det gått ett år. Vi har klarat av en betessäsong. Vi har klarat av en vintersäsong. Vi har klarat av diverse flyttar, med vagn och utan vagn. Vi har klarat av en kalvningsperiod. Och nu är tjuren på plats igen. Vi är redo för ett nytt år, kanske mer än någonsin. Nu vet vi vad det innebär att ha en större flock, nu bär vi med oss erfarenheter. Nu kan jag lägga rädslorna och tvivlet åt sidan – vi klarar det. Och jag är så tacksam för den möjligheten vi fick, och att vi ändå, trots tvivel och rädslor, fann modet att ta den möjligheten.

Tjuren uppvaktar damerna.

Med dessa tankar går jag över marken som vi brukat längst. Drar upp knäna högt för att ta mig framåt bland tät och varierad växtlighet. Det surrar och fladdrar. Syrsorna spelar och bland all färgprakt kokar det av bin och humlor, skalbaggar och flugor, fjärilar och andra små kryp. Jag är ingen artkännare, men variationen och mångfalden är svår att undgå. Det är vackert. Det är fullt av liv, och någonstans inom mig vet jag att vi är något på spåren. Allt detta liv, all denna mångfald och skönhet på denna lilla markplätt. Och en handfull kor är vad vi använt oss av.

Just nu ansvarar vi över ett 40-tal kor, och större markplättar än det här. Vad kan dessa marker bli om några år? När klövarna har fått trampa, när mularna har fått beta, när dyngbaggarna stortrivs i komockorna? Vilka fåglar kommer åter när dyngbaggarna finns på plats, och vilka arter kommer fåglarna locka till sig? Vilka växter kommer kossorna att främja, vilka insekter och fjärilar blir tacksamma för det? Och hur mycket mat kan skapas på marker som trivs, som sprudlar av liv och frodighet? Hur många magar kan det mätta, hur många arbetstillfällen kan det ge?

Och det är då det pirrar till i magen, och glöden inom mig flammar upp. För jag tänker ta reda på det. Och tack vare den större flocken som vi fick ta över för ett år sen, tack vare människorna som omger oss, så har vi alla möjligheter att göra just det. Och det är det jag tänker på, när jag går omkring på denna lilla markplätt, med höga knän och ett års distans från skräck och självtvivel.

Den intensivaste tiden.

Vi är mitt i den intensivaste tiden nu. Dagarna är långa, nätterna korta och vår arbetsdag och vila lika så. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Stängsel, vatten, höskörd, bete. Och någonstans däremellan lite mat till oss själva också. Det är arbetsintensivt och ingen av oss har svårt att arbeta. Det är vår välsignelse, likväl som vår förbannelse.

Vår största utmaning ligger i att balansera detta. Att hantera känslan av att alltid vara otillräcklig, på alla plan åt alla håll. Att våga vila i vetskapen om att vi gör så gott vi kan, och mer än så kan vi inte göra.

Vi svalkar våra kroppar i sjön, mellan arbetsuppgifter och efter dagens slut. Det är det skönaste, finaste och somrigaste känslan – att låta det svalkande vatten omsluta min varma och svettiga kropp efter ännu en arbetsdag. Damm och lort som sköljs av, huvudet som kyls ner när jag simmar ner i det mörka, kalla, tysta. Sekunder när inget annat finns.

Tack till er som på olika sätt erbjuder hjälp, ni är ovärderliga. Tack till er som handlar ägg och kött, tar hand om ungar och på andra sätt är delaktiga i allt det här – vad vore vi utan er?

Äggutlämning!

Det gick ju finfint vid förra veckans äggutlämning – så roligt att träffa er! Några justeringar inför den här veckan;

  • äggutlämningen sker på söndag 9-11
  • du som äger en höna – boka dina ägg senast lördag kl. 16 för att vara säker på att det finns att hämta. Boka gör du genom att skicka ett sms med antal ägg och din hönas namn till 073-65 96 671
  • du som inte äger en höna, är välkommen från 9, de ägg som inte är uppbokade säljer jag iväg.

Men hallå, jag äger en höna men dina äggutlämningstider passar inte mig nå bra…!

Hör av dig till mig så löser vi det!

Hönsfamiljen – nu finns det ägg!

Fick du en höna i julklapp? Eller köpte du en åt dig själv? Nu är det äntligen dags – hönorna har börjat värpa och det finns ägg att hämta ut!

På lördag 13 juni kommer vara första tillfället, så mellan 9-11 kommer jag finnas på plats vid hagen vid Stakheden. För er som inte hittar dit, så svänger ni in vid Stakhedsvägen 15.

Äggen är mindre än vanliga ägg nu i början, men det kompenseras med att du får ta flera. Om några veckor så är äggen normalstora, så är det viktigt för dig så rekommenderar jag att vänta några veckor till.

Vill du vara säker på att det finns ägg när du kommer på plats, så skicka ett SMS till 073-65 96 671 senast fredag kväll och boka upp dina ägg! Ange antal (utifrån ”normalstorlek”) och vad din höna heter. Medtag gärna egna kartonger!

Jag har ingen höna – men jag vill köpa ägg! Kan jag också komma?

Ja, från 10.00 , under förutsättningen att det finns ägg som inte är uppbokade av ”höns-ägare”.

Nu kickar vi igång det här, och det kan vara lite rörigt i början innan jag får till logistiken runt det hela – hav tålamod! Jag gör mitt bästa, och har ni idéer på hur det skulle kunna göras bättre så är ni välkomna att höra av er!

Och som vi alla vet vi det här laget; VI HÅLLER AVSTÅND OCH STANNAR HEMMA VID FÖRKYLNINGS-SYPTOM!

Liv föds och liv dör.

Förra veckan förlorade vi en nyfödd kalv. Det var första gången. Allting har en första gång.

Jag hittade den i hagen, vid mamman. Kanske hade hon redan gett upp. Hon följde mig inte när jag bar bort den slappa kroppen. Dess ögon var bakåtvända och den kippade efter andan. Men hjärtat slog och jag ville så mycket mer. Jag gjorde vad jag kunde. Jag ringde om råd. Jag blåste in luft. Jag sög ut slem. Jag höll den upp och ner. Jag masserade bröstkorgen, ändrade läge.

Vi hjälptes åt. Hon och jag, den där oerhört snälla människan som lyckas dyka upp när hon behövs som mest. Och Vi gjorde vad vi kunde. Och vi gjorde allt igen. För att tillslut inse, att den enda hjälp som fanns kvar att ge, var ett skott i pannan.

Det är den stunden som är den jobbigaste. Att släppa hoppet om livet och istället ta Döden i hand. Beslutet. Insikten. Och sen tårarna. Och frustrationen. Kanske borde jag varit en mer vuxen människa och bitit ihop. Men jag klarade inte det. Jag klarade inte det.

Men liv föds och liv dör, och alla ska vi den vägen vandra.

Instinktivt ville jag gräva ner den. Gräva ett hål i marken, fylla jord över den lilla kroppen och låta den förmultna där. Låta jorden återta det liv som inte längre var, låta kroppen gå tillbaka till de marker som skapat den. Men det funkar inte så. Det funkar inte så, när vi människor bestämmer om hur saker och ting ska vara.

Så motvilligt rättade jag mig in i ledet. Och tre dagar senare kom en lastbil med kran, lyfte på den lilla kroppen och körde den genom halva Sverige för att den ska bli ”miljösmart” biobränsle. Vad jag fick kvar, var en faktura på hämtningen. Det känns som att jag aldrig kommer bli bekväm med det förloppet.

Dagen efter föddes en pigg tjurkalv, med krafter för två. Då kom tårarna igen. Över kontrasterna. Över livet och döden som ständigt vandrar hand i hand. Över allting vi människor inte förstår men som vi ändå är en del av.

Stort tack till er som på olika sätt hjälpte mig med kalven. Det var en tragisk händelse som jag säkerligen kommer få uppleva igen. Men mitt i allt det ledsamma så var det fint att få dela det med er. Men kanske det finaste var, att ni valde att dela den med mig.

….. ……. …….. ……. ……..

Att göra ett bingonummer över den döda kalven känns fel, men ni ska givetvis få bingonumret för den pigga tjurkalven: 26

Det är nu en individ som ännu inte har kalvat. Jag är osäker på om hon kommer göra det, men det lär tiden utvisa. Jag håller er uppdaterade!

Jag är regenerativ bonde.

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

Avslutning i Slakteriet och Vinnaren.

En gång per år brukar vi öppna upp det gamla slakteriet. Där på hösten, precis när löven börjar gulna och kalla vindar ruskar om i trädkronorna. När allting börjar lugna ner sig och vi står med en avklarad sommar i ryggen och en mörk vinter i antågande. Då skjuter vi upp den gamla rostiga järndörren, skrapar ihop vad gården har att erbjuda, tänder en eld och bjuder in markägare och byfolk, kodrängar och barnpigor, hönsgeneraler och alla andra fantastiska människor som hjälpt oss under säsongen.

För mig är det en av höjdpunkterna på året. Att få bjuda på kaffe och mat och att samla alla här hemma på gården. Alla de som gör det möjligt för oss att göra det vi gör. Utan alla dessa människor vore Slaktarn´s Gård inget mer än två idioter med annorlunda idéer. Men med de här människorna omkring oss, så blir vi något större än så.

Slakteriet är en viktig del i gårdens historia och det känns bra att byggnaden får stoltsera i all sin enkelhet, även om det är bara en gång per år. På den gamla styckarbänken dukar vi upp allehanda godsaker och runt om på gården sitter det självklart en tipspromenad. För det vet ju alla, att en av Sveriges grundlagar är just den; inga festligheter på landsbygden utan en tipspromenad!

Och jag tänkte nu försöka mig på att sammanfatta de rätta svaren;

Magnus och Kristina flyttade till gården 2010. När hönan är ”sur” innebär det att hon är ruvningsbenägen. Hönsen har under sommaren fått nytt bete varje dag i syfte att låta deras gödsel och sprättande bli en tillgång för ekosystemen. Endast 1 gram välmående jord krävs för att rymma 200 miljoner micorliv! I limporna av gammalt hösilage skördade Kristina 320 kg potatis i år, och växten vid grinden var majs. Nötkreatursrasen Hereford härstammar från England. Kor kan vara både miljöbovar och miljöhjältar, beroende av hur vi människor föder upp dem och hanterar alla omkringliggande resurser. Varken högteknologiska reningsverk eller högkonjunktur kan ge världen både bra mat, rent vatten och syre – men välmående jordar kan! Psydonymen SlaktarStina kommer från gårdsnamnet och pumpan vägde……10,34 kg!

Bra jobbat av samtliga inblandade, men den slutgiltliga vinnaren är….AnnSofie Danielsson! Stort Grattis! Vinnaren får välja mellan ett paket ägg eller en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! Fri service ingår under den första månaden. Dock ingår inte installation, men det står i bruksanvisningen som går att leta fram på nätet. (Och för alla er som nu blev väldigt intresserade av det här fina priset så kan ni googla ”HÖNA”).

Och med det avklarat så fortsätter nu förberedelserna för vintern och säsongen 2020. Och jag hoppas att kunna lägga lite mer tid vid tangentbordet och bloggen igen. På återhörande!

Den första morgonen.

Det är något väldigt speciellt med den där första morgonen, när morgonmackan förgylls med pinfärsk spenat och små späda rädisor. När jag har skyndat ut i träskor och bara ben, för att knipsa åt mig några nävar till frukosten. Känt morgonsolens strålar som jagar undan vårnattens kyla. Det guldfärgade ljuset som tränger in genom vinterskitiga fönster och flödar över bordskivans frukostsmulor, skapar glorior i morgonruffsigt hår.

Doften av kokkaffet på spisen, samtalen som lägger planerna för dagens gårdsgöra. Och slutligen, den där tuggan, där det mjuka brödet förlovar sig med löften om den tid som ligger framför oss. Krispigt, saftigt av grönska. Milt kryddigt mot gommen, fortfarande lite svalt efter vårnattens kyla. Livskraft, direkt från jorden och med en kort mellanlandning på bordet.

Vi vet att det är den första morgonen av många, med pinfärska grönsaker och händer som plockar bland grönska i morgondagg. Och att dessa dagar nu ligger i ett pärlband framför oss, njutbara blott i vår förväntan. Men ändå, det är något väldigt speciellt med den första morgonen.

Brev till mormor, 8 mars 2019

Hej mormor någonstans däruppe i himmelen.

Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.

Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng, något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det är som om min tid glömt allt det där.

Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer.  Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.

Och med beslutsamhet  i blick och jorden under dina fötter, tog du vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.

Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.

Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet. Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.

Respekt.


452 kilo meningsfullhet.

Hösten har kommit och mörkret med den. Både det nattliga och det själsliga. Jag ser det i ögonen på människorna runt omkring mig, känner det själv i huvudet och hjärteroten – vemodet. Den där känslan av ovilja och orkeslöshet som gör att man mest vill sitta under en filt en hel dag. Tittande på höstlöven som faller, med händerna runt en rykande varm kopp. Blicken fäst på en punkt långt borta och tankarna som flyter fram likt gula löv på en stillsam bäck. Som ett behov av att gå ner på lågvarv, i takt med att dagarna blir kortare och natten längre. Som ett behov av att följa naturens takt, när den saktar ner farten inför en stundande vinter.

Det finns olika sätt att hantera denna känsla som hösten för med sig. Om vardagen överhuvudtaget ger utrymme för att ta hänsyn till den.

Själv så brukar jag gräva. Gräva, djupt i allt det där svarta. Både rent praktiskt och själsligt. När den odefinierade oron kryper på, lägger jag mig knä i odlingarna. Borrar ner mina händer i det universum av microbiologi som göms under ytan och plockar upp den mat som ska försörja oss under vintern. Potatis. Jag känner kylan och fukten i jorden, ser hur den färgar mina händer svarta. Och därunder, dessa ljusa knölar av energi. Det ger mig ro. På ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Men om jag skulle försöka förklara, så handlar det om meningsfullhet.  Det är få aktiviteter som är så meningsfulla för mig som att införskaffa mat till mig själv och min familj. Att samtidigt tillfredsställa behov i form av kroppslig rörelse, frisk luft och möjlighet till eftertanke  gör inte saken sämre.

Och jag tänker på det, när jag plockar upp potatis efter potatis ur den fuktiga jorden. Betydelsen av dessa gyllene knölar under året som gått. Allt de gett mig, innan de ens hunnit upp på bordet. Timmar av kroppslig rörelse. Kroppslig rörelse tillsammans med mina barn. Där vi filosoferat och hjälpts åt, löst konflikter och kommit på nya idéer. Sena kvällar i ensamhet i försommarens skymningsljus. Hösteftermiddagar med träden som glöder omkring mig. Och jorden, som blivit mer bördig och livskraftig. Den kryllar av liv och är svart som natten. Och det, om något, gör mig uppriktigt lycklig. För i det mörka, finns det liv.

Jag har grävt klart nu, för den här hösten. I det vemodiga, mörka. Tankarna är på plats och höstens färger glöder. Resultatet blev 452 kilo meningsfullhet. Man kan kalla det potatis, men jag kallar det meningsfullhet.

« Äldre inlägg

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑