Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (sida 1 av 32)

Äntligen vardag och extra arbetsstyrka.

Jullovet är slut för den här gången och jag är glad att det äntligen är vardag igen. Det är fint med ledigheter, men efter nån vecka börjar det krypa i både kropp och själ hos mig, desperat längtande efter rutiner. Rutiner och lite förutsägbarhet.

Vissa rutiner kvarstår ju dock, oavsett om det är jullov eller inte. Dagliga skötseln hos djuren, till exempel. Så med anledning av jullovet, så har arbetsstyrkan varit förstärkt. Till arbetsledarens stora glädje och förtret.

Första uppgiften bestod i att rulla foderhäck.

Sen var det dags att öppna balen.

Först av med plasten och sen nätet. Noga övervakad av nyfikna kossor som vill försäkra sig om att allt går rätt till.

Sen när maten var serverad till damerna, så var det dags för lite bal-dans. Det är vanligen ett moment som jag brukar hoppa över i min vanliga vardag. Oklart varför egentligen, det är onekligen ett trevligt inslag och kanske något som bör införas under det kommande året. Den som lever får se.

Sen var det dags att mocka ur vindskydden. Ett mycket lärorikt moment som kräver sin arbetsledare. Teman som vi hann avhandla var; varför man inte kastar kobajs på varandra, skillnaden på kalvbajs och kobajs och varför en ko uppenbarligen har tryckt rumpan mot väggen innan hon bajsade. Vi hann även med en hel del konflikthantering som även får den mest luttrade arbetsledaren på fall. Som den starka viljan att ta exakt samma komocka av minst 30 möjliga. En konflikt som ständigt återupptogs, för varje ny komocka. En annan konflikt gällde vem som skulle använda den blå skyffeln. Det löste jag, tillika arbetsledare, med att argumentera för den röda skyffeln. Vilket helt enkelt ledde till konflikt om vem som skulle ha den röda. Sa jag att skyfflarna är exakt lika, förutom färgen?

Tillslut var det sånt liv i vindskyddet att en kossa kom för att se efter vad som stod på! Tålamod, tålamod.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av deras kraft och vilja att hjälpa till. De vet så väl vad som ska göras och vill så gärna hävda sin egna rätt att göra just det. Men det kan bli slitigt för arbetsledaren att kanalisera all denna energi i rätt riktning och samtidigt få saker och ting gjorda, utan för många extrakonsekvenser. Som en vattenslangsvinda som kärvat upp sig, ihoptrasslad eltråd, skrubbsår på knäna och vattenfyllda skor till följd av att en vattenslang som riktats åt fel håll. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop och vara glad över att de vill vara med. För allt de lär sig och för allt de lär mig. En dag kommer jag längta tillbaka till de här dagarna.

Men just nu är jag väldigt glad för att det är vardag igen.

Ett år senare.

Det är ett år sen nu. Ett år sen jag satte mig i bilen och körde rakt väster ut. Jag landande i ett kök, en bit utanför Oslo, runt ett stort köksbord med människor som jag inte kände. Det enda jag visste då, var att dessa människor har en vilja som liknar min.

Det var kalla vindar utanför, men inne sprakade spisen. Ljusen var tända och jag satt uppkrupen på en blå kökssoffa och väntade på den välbekanta känslan av social vilsenhet. Men den infann sig aldrig. Och jag skrev i min dagbok den kvällen, om känslan att hitta hem i en grupp av främlingar.

Vi delade många måltider runt det bordet. Vi delade tankar, erfarenheter, skratt och idéer. Och vi tog beslut. Beslut om att lära oss mer, om allt det där som fört oss samman. Jag reste hem, ensam i bilen, tillbaka till Finnmarksskogarna i Sverige. Uppfylld av något som jag inte kunde sätta ord på, men som jag instinktivt visste var gott.

Ett år senare samlas vi hemma hos mig. Vi är inte längre främlingar och under året har vi tillsammans erövrat kunskaper och erfarenheter, långt utöver vad jag förväntat mig. Och jag tänker på det när vi sitter runt mitt provisoriska storbord, med lakan som bordsduk och udda porslin. Samtalen som avlöser varandra, alla lyssnande ögon och vänliga ansikten. Jag tänker på, hur mycket bra man kan åstadkomma tillsammans. Jag hade kunnat läsa böcker, artiklar och sett faktaspäckade Youtube-klipp i all oändlighet – och ändå inte nått fram till allt jag lärt mig under det gångna året. Och jag skulle definitivt inte haft detta gäng av vänner – så olika, men ändå så lika. Förenade i vår mänsklighet och vilja.

Och är det något som jag vill råda dig som har en vilja att lära dig mer – oavsett vad det gäller – samla ett gäng som vill samma sak. Ta in någon med kompetensen, dela några måltider och låt resan ta fart. Skapa den utbildning du själv vill ha. Du kommer inte att ångra dig.

Den stora flytten.

Förra helgen kom då Dagen. Dagen då jag skulle flytta den, för mig, stora flocken nötkreatur till årets vinterhage. Vi har traktor, och vi har en boskapsvagn. Men desto starkare, effektivare, miljövänligare och trevligare är människorna som lever i den bygd där vi verkar.

Så på söndagsmorgonen samlades vi, längs vägen och vid hagarna. Sen gick vi. Jag först, ropandes på korna. De kom springande i full galopp, för de fattade att nu, NU, vankas det nytt bete. Och därefter, ett gäng människor som frivilligt anslutit för att hjälpa oss på vår promenad genom samhället. Vi passerade broar och trädgårdar, grönytor och skogsdungar. Och för varje avtagsväg vi passerade, för varje meter som jag och kossorna lade bakom oss, så växte gruppen av människor bakom oss. Till slut var vi fler människor än kor.

Jag var lycklig hela vägen. Och när kossorna sprang ut i hagen, skuttandes och spralliga, vände jag mig om. Och där stod alla dessa fantastiska människor som en kylig söndag i oktober, satt på sig mössa och varselväst, för att flytta kor tillsammans med mig. Då föll tårarna.

Sen drack vi kaffe och åt bulle. Och fantiserade om hur det skulle vara, att vandra med flocken i rondellen i stan. Och jag tänkte; att man ska aldrig säga aldrig. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Och efter den där söndagen, så vet jag, att vi är en bra bit på väg.

Nyrekrytering

Vi tänker långsiktigt och har redan nu börjat sett över framtida pensionsavgångar. Ska man attrahera de bästa måste man vara ute i god tid, erbjuda en bra arbetsmiljö och gott om tid till introduktion och upplärning. Ja, om man inte nu är i sjukvårdsbranchen, då gör man tvärtom så man inte står där helt utan kundunderlag i framtiden. Uppenbarligen. Men nu är jag ju, som tur är, inte längre i sjukvårdsbranchen utan arbetar numera i livskraftsbranchen, under den bländande titeln ”Bonn-jävel”. Så låt oss fortsätta där.

Då skadedjursavdelningen i dagsläget enbart består av en individ, dvs Knas-Katten, så såg vi en uppenbar sårbarhet inom detta område. Framför allt då den aktuella individen allt mer börjat utöka längden på sina raster och sjukskrivningsstatestiken stiger för varje år. Ingen lovande trend för framtiden. Vid konfrontation hävdar arbetstagaren att han är överbelastad i sin arbetsbörda och att hela situationen är vårt fel. Sen att sjukskrivningsdagarna ofta sammanfaller med regn, snö och allmänt ruskigt väder, det råkar tydligen vara en ren tillfällighet.

Hur som helst, så bestämde vi oss för att detta inte kan vänta längre, så vi headhuntade helt enkelt en rekryt som vi nu placerat i vårt mycket nogrannt utformade trainee-program.

Låt mig presentera Kurragömma! En långhårig Leksandskulla vars spetskompetens består i att gömma sig, vilket barnen insåg tidigt och därav gav henne det mycket passande och tidsenliga indian-namnet. Just nu pågår en lära-känna-process vilket inneburit att undertecknat sovit i tvättstugan tillsammans med Kurragömma och en mycket missnöjd Knas-Katt (den rutinerade i sammanhanget) är utestängd från densamma. Återstår att se hur det går att få dessa två att arbeta tillsammans…..

Avslutning i Slakteriet och Vinnaren.

En gång per år brukar vi öppna upp det gamla slakteriet. Där på hösten, precis när löven börjar gulna och kalla vindar ruskar om i trädkronorna. När allting börjar lugna ner sig och vi står med en avklarad sommar i ryggen och en mörk vinter i antågande. Då skjuter vi upp den gamla rostiga järndörren, skrapar ihop vad gården har att erbjuda, tänder en eld och bjuder in markägare och byfolk, kodrängar och barnpigor, hönsgeneraler och alla andra fantastiska människor som hjälpt oss under säsongen.

För mig är det en av höjdpunkterna på året. Att få bjuda på kaffe och mat och att samla alla här hemma på gården. Alla de som gör det möjligt för oss att göra det vi gör. Utan alla dessa människor vore Slaktarn´s Gård inget mer än två idioter med annorlunda idéer. Men med de här människorna omkring oss, så blir vi något större än så.

Slakteriet är en viktig del i gårdens historia och det känns bra att byggnaden får stoltsera i all sin enkelhet, även om det är bara en gång per år. På den gamla styckarbänken dukar vi upp allehanda godsaker och runt om på gården sitter det självklart en tipspromenad. För det vet ju alla, att en av Sveriges grundlagar är just den; inga festligheter på landsbygden utan en tipspromenad!

Och jag tänkte nu försöka mig på att sammanfatta de rätta svaren;

Magnus och Kristina flyttade till gården 2010. När hönan är ”sur” innebär det att hon är ruvningsbenägen. Hönsen har under sommaren fått nytt bete varje dag i syfte att låta deras gödsel och sprättande bli en tillgång för ekosystemen. Endast 1 gram välmående jord krävs för att rymma 200 miljoner micorliv! I limporna av gammalt hösilage skördade Kristina 320 kg potatis i år, och växten vid grinden var majs. Nötkreatursrasen Hereford härstammar från England. Kor kan vara både miljöbovar och miljöhjältar, beroende av hur vi människor föder upp dem och hanterar alla omkringliggande resurser. Varken högteknologiska reningsverk eller högkonjunktur kan ge världen både bra mat, rent vatten och syre – men välmående jordar kan! Psydonymen SlaktarStina kommer från gårdsnamnet och pumpan vägde……10,34 kg!

Bra jobbat av samtliga inblandade, men den slutgiltliga vinnaren är….AnnSofie Danielsson! Stort Grattis! Vinnaren får välja mellan ett paket ägg eller en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! Fri service ingår under den första månaden. Dock ingår inte installation, men det står i bruksanvisningen som går att leta fram på nätet. (Och för alla er som nu blev väldigt intresserade av det här fina priset så kan ni googla ”HÖNA”).

Och med det avklarat så fortsätter nu förberedelserna för vintern och säsongen 2020. Och jag hoppas att kunna lägga lite mer tid vid tangentbordet och bloggen igen. På återhörande!

Sommaren, bygden och korna

Det har varit en omtumlande sommar. Eller sommar och sommar – det började redan i våras med kalvningen. Då, när vi lättade konstaterade att vi genomgått vår första kalvningssäsong, men ändå en aning besviket konstaterade att det blev bara en kvigkalv och resten tjurkalvar. Besviket, eftersom visionen var att successivt bygga oss en större besättning.

Men vi putsade på vårt tålamod, tröstade varandra med peppande ord om att det bara är att tugga på. Säsong efter säsong, så kommer besättningen att växa. Och vi hade väl precis landat i den acceptansen, när kommunen annonserade om att de skulle lägga ner sin betesdjursverksamhet. Och sen gick allting väldigt fort. När högsommarvärmen brände som hetast, hade vi plötsligt hoppat fram en sissådär 4-5 år i vår målbild och det skulle skördas vinterfoder för en tre gånger så stor besättning. Samma besättning skulle även ha bete resten av sommaren och ansvaret låg på oss.

Och många gånger har den självkritiska rösten viskat elaka ord inuti mitt huvud. Och många gånger har jag funderat hur vi kunde kasta oss in i det här, utan tvivel och tillsynes utan rädsla. Men alla dessa motståndskrafter har överröstas av en övertygelse som vi bär inom oss. Men framför allt har de överröstat och tryckts tillbaka av all den värme, generositet och engagemang som mött oss ute i bygden. Det har varit helt otroligt. Det ÄR helt otroligt.

Det är många sena kvällar som vi avslutat med tårar i ögonen och tacksamhet i bröstet. Alla dessa fina ord, alla dessa glada tillrop. Människor som ger oss förtroendet att förvalta deras mark, människor som lånar ut allt från maskiner till husnycklar, människor som spontant sluter upp och erbjuder oss sin hjälp. Som ger av sin tid, som delger sina upplevelser. Och allt, bara för att två idioter tror att världen behöver fler betande kor.

Och när tvivlet har skrikit som högst, när ansvaret har varit som tyngst – då har jag bara behövt lyfta blicken. För där, omkring oss, står en hel mängd med människor som uttryckligen vill se den förändring som vi själva vill se. Människor som är en del av den bygd som vi själva är en del utav. Människor som vill känna trygghet, gemenskap och framtidstro. Människor, som tror på två idioter som vill ge bygden fler betande kor. Och att känna den kraften – det är ett stor privilegium som jag inte riktigt finner ord för.

Juni som blev juli

Början av juli och ostadigt väder har gett oss andhämtning i skörd av vinterfoder. Den här sommaren slår vi mer marker än någonsin och det med förhoppningen att vi inför vintern står med fler kreatur än någonsin. Eller det gör vi egentligen oavsett, men hur stor flocken blir – det återstår att se.

För er som inte följ med i lokalpressen så meddelade Ludvika kommun förra veckan att SlaktarStina tar över deras betesdjur. SlaktarStina är ju jag, men Millimetermannen är lika inblandad han också, även om det är jag som ansvarar för den dagliga driften av gården. En muntlig överenskommelse finns, men ingenting är klart förrän det finns underskrifter på ett papper. För är det någonting jag har lärt mig de senaste 10 åren så är det just det; vikten av underskrifter på ett papper. Och där är vi inte än.

Men jag hoppas så klart, och vi skördar gräs för att föda en större flock än de 13 nötkreatur som vi har i dagsläget. Men just nu har det ostadiga vädret gett oss en paus och möjlighet att pyssla med annat.

Så vi rödmålar byggnader och förbereder takbyte på en lada. Flyttar runt kossorna och flyttar runt hönorna. Bygger kojor, kollar hagar och följer kycklingarnas uppväxt. Våldgästar vänner och dricker kaffe alldeles för länge. Förlorar oss i odlingarna och jakten på röda jordgubbar. Säger att vi ska lägga oss tidigt, men blir alltid uppe sent. Sent, sent, sent. För efter stängning hos hönsen och vattning i växthuset, så landar vi alltid där runt mormors stabila furubord i vårt kök. Med kvällsmacka i munnen och tusen idéer i huvudet. Tankar, reflektioner, observationer. Dagen som gått och den dag som komma skall. Och där blir vi sittande. Förlorade i visioner, ambitioner och situationer, så sänker sig mörkret utanför vårt fönster och gryningen kommer allt närmare ju ivrigare våra diskussioner blir.

Och sen ringer klockan på morgonen. Men tröttheten översköljs av en eld och en övertygelse som jag hoppas alla får uppleva någon gång i livet. Och när vi yrvakna tar på oss arbetskläderna för morgonrundan, så säger vi till varandra – ikväll måste vi komma i säng i tid…! Vi håller med och vi lovordar. Men så går dagen och vi fylls av upplevelser och tankar och så landar vi där igen. Med kvällsmackan vid mormors stabila furubord, medan mörkret sänker sig utanför fönstret.

Högsäsongen är igång.

Påsken har passerat och dagarna har tillbringats ute. Det har varit fantastiskt väder som fått grönskan att börja sin långsamma explosion och arbetsivern har växlat upp till strax under turbofart. Vi har fixat nya stängselstolp inför genomgång av hagarna, donat i odlingarna och emellanåt har vi klättrat upp på övervåningen för att slänga runt med pensel och spackelspade. Det är inte långt kvar från att övervåningen på huset blir klar, och det hade varit skönt att sätta punkt däruppe innan högsäsongen drar igång på allvar.

Knas-Katten intar klassisk kattposé i odlingarna.

Och i samma stund som jag skrev det så inser jag att det är redan för sent. Högsäsongen är igång på allvar. Det finns ingen arbetsuppgift som tar slut utan att någon annan tar vid, dygnets ljusa timmar är många och växtkraften och livskraften trycker sig fram i varje vrå. Så frågan är snarare hur länge vi klarar av att göra husbygget parallellt med de utejobb som gården erbjuder under sommarhalvåret. Det finns ju sina orsaker till att husbygget står till några månader varje sommar….Men det kommer en dag då vi är klara. Och den dagen är närmare än vad den någonsin har varit.

I hagen njuter kor och kalvar av det fina vädret. Och jag njuter av synen och nyper mig själv i armen – det här är på riktigt! Och hade någon frågat mig för 10 år sedan så hade jag skrattat högt om någon påstått att jag i framtiden skulle vara en bondmora med kor och kalvar, odlingar och höns. Vilken idioti! Nu, tio år senare, kan jag säga att om det här är idioti – så älskar jag idioti! Jag är precis där jag ska vara och gör precis det jag ska göra.

Feberdagar.

Medan jag feberhuttrar under min yllefilt så styr ungarna upp dagen. Jag älskar att se dem överta kommandot med raka ryggar och bestämda steg. Höra hur de resonerar när lösningar skall formas och uppgifter skall lösas.

Påskris måste fixas. Det är viktigt. Yxa och såg hämtas fram ur vedboden och sen styr de med målmedvetna steg över hagen, ner mot skogsbrynet. De vet vart man kan finna påskris. Mycket påskris. Och passar på att gallra ur slysnåret samtidigt. De nyfikna tjurarna övervakar arbetsglädjen. De får några egna kvistar, men verkar måttligt imponerande.

Väl inne igen, så lägger jag mig på soffan i hallen. Bara vila en liten stund innan det är dags att ställa fram mat. Men jag försvinner snabbt i en feberdimma, kantad av barnens pigga röster från köket. När jag vaknar igen så är köket fyllt av kycklingar och påskris, på ett alldeles fantastiskt fint sätt.

Och mitt bland fjädrar och uppackade porslinskycklingar, så står tallrikar med fil och halvätna mackor. Jag huttrar fortfarande och känner att huden är het. Barnen tittar mot mig från soffan och jag har lite svårt att finna orden. Svårt att finna vad jag ska göra, när de redan gjort allt. De tar till orda innan mina dimmiga tankar kommit i ordning. ”Du kan lägga dig igen. Vi klarar oss.”

Och ja, om det råder inga tvivel. Så jag bäddar ner mig igen, i soffan tillsammans med de där två miraklen som är så små men ändå så stora.

Vårens första dag.

April är här och de inplanerade föreläsningarna är avklarade. Jag förser mig med praktiskt arbete bland jord och djur och försöker landa i all den fina respons som jag fått av er som lyssnat. Det var oerhört roligt att möta er! Jag önskar bara vi fått mer tid att prata efteråt. Jag vill höra era tankar och historier. Ta del av all kunskap och erfarenhet. Dela funderingar, tvivel och övertygelser. Blåsa syre till glöden inom er. För jag såg den. Jag såg den. Och det gjorde mig så oerhört glad!

Och jag har fått frågan om det kommer fler tillfällen att lyssna till dessa föreläsningar. Svaret är, att det finns inget inplanerat i dagsläget. Men är det fler som vill lyssna, så ordnar vi det tänker jag. Hör av er!

Här hemma har vi kickat igång våren på allvar med en lång eftermiddag som ändå tog slut för snabbt. Odlingarna har precis tinat fram och det är som att bli nyförälskad. Hjärtat som pickar, leendet som aldrig vill sina och nya, vackra upptäckter bland allt det där välbekanta. Små toppar av olika lökar tittar upp, både ätbara och av blomster. De första sådderna har börjat gro och jag räknar veckorna tills jag kan knipsa det första spenatbladet. Färskt och spänstigt, nästan skört. Och längtan och väntan, innan jag är där. Den är nästan bäst.

Men idag njöt jag av barn som försvinner bort i äventyrsfantasier, uppslukade av vårens möjligheter och solens återtåg. Jag njöt av känslan när jorden omsluter mina händer och förväntan i att sätta små frön ner i det där svarta, fuktiga, kalla. Jag njöt av vårskrik som uppkommer, när barnen hittar årets första mask. Och jag njöt, när små smutsiga fingrar, stack vårens första tussilago under min näsa. Så där så jag kunde andas in, hela den kommande våren i ett andetag.

« Äldre inlägg

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑