Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 1 av 34)

Vårbruket.

Vårbruket är igång och för oss innebär det arbete med stängsel och flytt av djur. Ungefär som resten av året egentligen, men med lite mer intensitet.

Vår vision är att bygga livskraftiga permanenta gräsmarker som kan förse djuren med mat både sommar och vinter, med minimal inblandning av maskiner. Där gödseln och djurens tramp och ätande blir till en resurs för att stärka livskraften, för att få det att växa mer och skapa jordar som är tåliga i både torka och regn.

Vi tror att det är vägen för oss att gå, i en tid när stora förändringar behöver göras för att bygga ett samhälle som tål framtidens utmaningar.

Det är inget som görs på en pisskvart, men vi har hela livet på oss att skapa någon bra för generationen efter oss, så vi gör vad vi kan, med vad vi har, under den tiden som står oss till förfogande.

Det är sällan som vi följer industrinormens förväntningar om hur ett lantbruk skall skötas, men vi tänker att ska vi skapa något bättre än det som varit, så måste vi också göra och tänka annorlunda. Hittills har vi lärt oss massor, och hittills är vi mycket tillfreds med de resultat vi ser under de år som vi varit igång. För djuren, mår bra, människorna mår bra och och jordarna och vattnet mår bra – vad kan man mer begära?

Så därför flyttar vi massa stängsel nu i vårbrukningstider, och under kommande månader, och så länge som vi bara kan. Den här veckan hade jag förstärkning av ungdomen. Med fullt rimlig attityd, måste jag säga.

Förutom att sätta stolp, rulla tråd och valla förvirrade kalvar, så kläckte han en lösning på ett problem som min vuxenbegränsade hjärna inte klarade av att lösa. Nu ska vi bara bygga lite prototyper och experimentera lite. Funkar det som han tänkt sig så är det helt genialt. Enkelt, men genialt.

När vi flyttar stängsel så ger vi djuren tillgång till en ny yta med växtlighet, samtidigt som vi stänger av den yta som de kommer ifrån. Djuren har tillgång till den nya ytan 1-3 dagar, beroende av omständigheterna. Genom detta förfarande får vi det jämt avbetat, trampat och gödslat, medan växtligheten får en schysst chans att återhämta sig och växa sig starkare till nästa gång djuren är tillbaka.

På bilden nedan syns tydligt vart de har betat innan de fick dagens fålla. Om några veckor, eller kanske till och med dagar, kommer man kunna se hur gräset börjat återhämta sig i de tidigaste fållorna. När de på nytt skjuter upp gröna blad som skall fånga solljuset, suga åt sig koldioxid och omvandla det till energi och syre för jordelivet. Och hela området kommer skifta i olika nyanser av grönt, beroende på vart i utvecklingsstadiet växtligheten befinner sig. Det är en häftig syn.

Tillbaka i odlingarna.

Mellan kalvningar och den eviga väntan som det för med sig, så har vi spenderat mycket tid ute i odlingarna, jag och barnen. När hela vår odlingsresa började för en handfull år sedan, så bar jag den yngsta på ryggen och körde den äldre i skottkärran. Det var ett jäkla slit och släp med både ungar och jord, men vi trivdes alla tre och fyllde dagarna med något meningsfullt att göra. Jag visst inte då vilken resa som vi gett oss in på, men kan bara konstatera, att än är den inte slut. Och vi har lärt oss så ofantligt mycket längs vägen.

Och jag är så oerhört glad, att jag tidigt bestämde att rörelseglädje och meningsfullhet var ledorden i våra odlingar. Att estetik fick kliva åt sidan till förmån för kreativitet och exprimentella idéer. Annars hade jag kört ner mig själv i måste-träsket. Och missat alla de fantastiska lärdomar och kunskaper som odlingarna gett oss, både mig och barnen. För att inte tala om alla fina stunder tillsammans. Nu behöver jag ju inte ens släpa runt på ungarna längre, de fixar saker själva. Och rörelseglädje och meningsfullhet är fortfarande ledorden.

Förra året blev det väldigt lite tid i odlingarna, helt enkelt för att jag jobbade häcken av mig på andra områden. Men jag saknade att ligga på knä och gräva ner mina händer i jorden. Saknade den friden det ger mig, tankeutrymmet och meningsfullheten. Och jag saknade att följa barnens kreativa projekt som växer fram mellan odlingsbäddar och pallkragar. Saknade utspridda spadar, sågar och ihopspikade träbitar. Fyllda maskburkar och soppor lagade av jord, vatten och växtlighet. Och jag saknade tryggheten som en potatisodling innebär.

Och när barnen kröp upp i mitt knä, och sa att de saknade att vi var tillsammans i odlingarna, så var det droppen som rann över – här behöver ske en förändring. Så förändring fick det bli, jag minskade ner på annat jobb – och nu njuter vi igen av den svarta jorden under våra händer, av tiden tillsammans och meningsfullheten i att maten växer utanför vårt fönster.

Och jag är tacksam för varenda eviga minut, trots intensiva konflikter och impulsmässiga grävningar i nysådda bäddar. För än så länge vill de hänga i odlingarna med sin urtråkiga mamma. Än så länge vill de upptäcka livet tillsammans med mig. För högst troligt kommer det en dag, då de inte vill det längre. Men fram till dess så njuter vi av det som är nu, tacksamma för att vi styrde om kursen.

Påskhelg på vedbacken.

Det finns många olika backar som man kan spendera påskhelgen vid, och vårat val var ganska självklart – vedbacken. Ingen trängsel, fysiskt tillsammansarbete och vedförrådet blir uppfyllt inför nästa vinter – bättre kan man ju knappast ha det.

Vi föredrar att arbeta intensivt och hårt under en begränsad tid för att få det hela avklarat. Det har blivit som en liten vårcermoni, när den där vedhelgen kommer. En vårcermoni som följer vissa traditioner och mönster, nästan som en egen högtid.

Det börjar med propp-aftonen, högtidens första dag som i sin begynnelse innebar att vi tömde bygden på elproppar, förpassade matlagningen till vedspisen och svor långa ramsor över proppskåpet. Nu i modern tid har vi uppgraderat det hela och minns istället tillbaka till forna tider och kastar välsignelser över oss själva som gjorde något åt saken.

Sen kommer långfredagen, som är precis vad den låter som. Vi börjar okristligt tidigt, för att arbeta till långt efter mörkret har lagt sig. Det är en slitsam dag, men högtidlig dag. Det är något så fint med att få arbeta hårt och målinriktat tillsammans, se resultaten av dagens verk och stå där bland vedklappar och sågspån tillsammans med sin livskamrat. Vi lyssnar på radio i hörselkåporna och i känslan av samhörighet och meningsfullhet, så brukar det alltid bli en liten svängom där på vedbacken. I hörselkåpor, pannlampor och arbetskläder. Det är nog en syn för gudarna, men det är en sån glädje att få känna att man är vid liv!

Långfredagen följs av vedaftonen. Den kännetecknas av att Millimetermannen har ont i kroppen och knoppen och lägger sig tidigt, medan jag lever livet själv ute på vedbacken. Lyssnar på ljudbok eller bra musik, sjunger högt och kör lite fridans långt in på kvällningen, medan veden kapas och klyvs. Oslagbart.

Och efter ved-aftonen kommer veddagen. Veddagen är Millimetermannens dag, medan jag lägger mig tidigt och sköter andra sysslor, så sköter han vedhanteringen, och oftast brukar den bli klar ungefär här.

Annandag-ved är dagen då vi sopar upp efter helgens festligheter och njuter av minnena från helgen som gick. Blickar framåt mot våren och är allmänt nöjda glada.

Och nu är vi klara med veden för i år. Nu väntar kalvningen, och vad det verkar så är vi inte de enda som väntar…

Sådderna är igång!

Vi har brottas med snoriga näsor och därmed ägnat mycket tid åt att vara hemma. Och någonstans i en lång utandning råkade jag nämna något som kan ha liknat ”dags att så frön”. Just den meningen passerade tydligen barnens, annars såväl använda, utgallringsfilter och PANG så var cirkusen igång.

Innan jag själv ens hade uppfattat vad jag sagt, så var fröpåsar uthällda över det icke-avplockade köksbordet och diverse odlingsattrialjer var framställda och sådden i full gång. Och för att förtydliga så använder vi varken salt, tejp, osthyvel eller kastrullunderlägg när vi sår. Men det hanns liksom inte med att plocka bort dem i denna virvelvind som tog fart.

Och jag som någonstans hade sett framför mig att årets frösådd skulle var planerad, lugn och behärskad hade inget annat val än att försöka följa med i deras tempo och märka upp sådder.

Det gick ju inte alls, så det fotograferande barnet krävde en bild med tillhörande posering till varje frösort. Hur det skulle lösa problemet, har jag inte riktigt förstått, men det gav mig andrum nog till att memorera vilka frön som såddes var, för att sen haffsa ner det på en märkningspinne medan de bråkade om vem som skulle så vad.

Barnen kan förfarandet allt för väl för att låta mig styra, så det vart många djupa andetag och bitmärken i tungan för min del. Men tillslut hittade vi vad som kan liknas ett flöde och mer frön än planerat ligger nu i sina tråg och väntar på att få gro. Och det gör ju inte ont, tänker jag.

Och än en gång drabbades jag av förundran över att dessa små frön ska växa till flera kg grönsaker under de närmaste månaderna. Med solen, jorden och vattnet som näringskälla. Mat från marken utanför vårt fönster. Häftigt tycker jag. Men inget barn förstod vad som var så häftigt med det. Det är ju så som det är.

Hur som helst så fick sådden tummen upp. Själv fick jag ett bra träningstillfälle för mitt tålamod. Det tar sig.

En eftermiddag i februari.

Tio dagar in i februari klarade vi oss, sen kom den obligatoriska februariförkylningen som ett brev på posten. Jag har väntat på den. Inte för att jag vill att vi ska vara sjuka, utan mer för att det är vad som väntar i februari med barn i förskole- eller skolålder. Kanske har jag tillslut lärt mig det, efter åtta år som förälder.

Och det är när energin inte riktigt räcker till, och den täta näsan retar lite för mycket, som han kryper nära intill mig. Och jag håller om honom, på det sättet som en mor håller om sin son, och frågar vad jag kan göra för honom.

Följ med mig ut till stenen, säger han. Min egna stora sten. Jag mår bra när jag är där, och nu behöver jag må bra.

Jag förundras över klokheten i denna lilla kropp, och jag skjuter upp dammsugning och allt annat oviktigt. Vi klär på oss kläderna och går ut. Det har börjat skymma och vi pulsar ut i snön bakom huset, med sikte på den stora granen som döljer stenen som jag inte visste fanns.

Det tar ett par minuter att komma dit. I långsamt tempo. Och jag fylls av en värme och tacksamhet över att vi bor som vi gör, i enslighetens enkelhet. Där vi kan huka oss fram genom snötyngda granar, och samla kraft vid en stor sten, bara ett stenkast från huset. Mellan lavklädda stammar ser vi fortfarande det faluröda huset och röken från skorstenen. Och ändå – mitt i skogen.

I skogens rum eggas fantasin, och trevande lekar hackar igång, men uthålligheten finns inte där. Men vi har frisk luft i lungorna och kylan nyper vaket i våra kinder. Blicken blir lite klarare och ryggen lite rakare. Bit för bit tar vi oss fram genom den lösa snön, ut mot vägen och de 100 metrarna hem igen.

Men sen är benen trötta, och syftet med utevistelsen nådd. Och när jag ivrigt ändrar inställningar på kameran och gång på gång försöker fånga den vackra himlen som liksom strålar ut från bergen omkring oss, så suckar han och säger; himlen kommer tillbaka imorgon. Nu går vi hem. Och jag inser att han har rätt.

Vi kommer hem. Och fast vi aldrig lämnade tomten, så gav den här turen så mycket av allt vad vi behövde. Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Årssammanfattning 2020

Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.

Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.

Bilden kan innehålla: 1 person, inomhus

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.

Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.

Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.

Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.

Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken. 

Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.

Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i  sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?  Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.

Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)

Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig.  Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!

Favoritserier från året som gått?  Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!

Bästa boken du läst i år?  Tatueraren i Auswitch av Heater Morris

Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?  Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.

Största framgång på det privata planet?  Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.

Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.

Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.

Något du önskade dig och fick?  Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.

En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.

Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.

Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.

Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.

Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.

Högsta önskan just nu?  Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..

Gott nytt år!

Vi firar nyår och räknar ner till tolvslaget mitt på dagen. Det är perfekt för oss som inte längre har småbarn att skylla på, men som nu är mogna nog att stå för att vi inte fattar grejen med att hålla sig vaken till mitt i natten för att se klockan slå tolv.

Nyår 2019

Nyårsafton 2019 stod vi ute på en vacker blankis, under klarblå himmel och välkomnade 2020. Det var mycket effektfullt, inte bara för det vackra vädret och de fina människorna. Utan för precis när vi räknat ner, och familjerna brister ut i ett SKÅL och höjer de bubblande glasen mot varandra, så drar en kastvind in och sveper med sig flaskor, muggar och diverse sittunderlag. Kanske var det 2020 som ville presentera sig – en oväntad virrvelvind.

I år låg inga isar på sjöarna och himlen var stabilt grå. Lite sådär så man inte ser vart det börjar eller slutar. Och mitt i allt det grå, så var vi så upptagna i samtalen med varandra, att vi missade nedräkningen och så var klockan 12, och vi välkomnade 2021 utan större effekter. Men där fanns ett par eldar och vänner som värmde och lyste upp i allt det stabila jämna grå. Kanske är det 2021 som presenterar sig – det stabila jämna grå.

2020 kan beskrivas på många sätt. Många kallar det för ett ”skitår”, men jag ser det inte så. Saker och ting har inte varit som det brukar. Många människor har haft det jobbigt. För att vardagen har förändrats, för att vi inte har kunnat umgåtts som vanlig, för att man blivit sjuk eller att någon anhörig blivit sjuk och kanske även avlidit. Många människor har förlorat sina jobb, medan andra har arbetat omänskligt mycket. Men jag vill inte beskriva det som ett skitår. Vi har haft mat på bordet, tak över huvudet och inga granater har kastas ovanför våra huvuden. Vi har haft vatten i kranen, kläder på kroppen och möjlighet till att kommunicera.

Jag hoppas att få se tillbaka på 2020 och beskriva det som en vändpunkt. Året då krafterna började dra åt ett annat håll. För 2020 fick vi anledning och tid till att reflektera över vad vi håller på med. Över vår sårbarhet och över våra mest basala behov. För några tankar måste ha farit genom huvudet på Sveriges befolkning de där veckorna i våras, när hyllorna med lagringsbara livsmedel gapade tomma. Någon form av insikt måste ha infunnit sig, när en märkbar mängd individer samtidigt började bunkra mat.

Nyår 2020

Jag vill se tillbaka på 2020 som året som lade grunden till de stora förändringarna som en lycklig framtid kräver av oss. När individers beslut och tankar om framtiden, i samtal med sina grannar, nära och kära, förändrade hela vårt samhälle till något stabilare, tryggare, vackrare. Jag vill tro, att 2020 var året som fick den välbärgade delen av mänskligheten att tänka till. Och det är ändå vackert, trots allt som varit så annorlunda och lite ledsamt.  

Året 2021 är inte året då allt ska återgå till det normala. Det är året som vi bygger något bättre, starkare och tryggare, än det som var innan 2020. Och det är ingen politiker eller myndighet som kommer se till att det händer. Men det kan du och jag göra, och alla andra omkring oss. Så låt oss börja – välkommen 2021!

Den första snön.

Det kom några millimeter snö här uppe på vår lilla kulle. Och som vi längtat efter lite snö och vinter…! Så det fanns ingen anledning att hålla inne med känslorna, eller sätta stopp för rörelseglädjen – Fram med skidorna!

Det uppdagades ganska snart att det gick bättre på gräsmattan än på grusvägen. Måste ha något med vallningen att göra…. bättre att ägna sig åt störtlopp.

Imponerande vad lite vitt på marken kan göra med rörelseglädjen! Det blev backintervaller tills svetten rann från pannan.

Ja, inte för undertecknad alltså, även fast det är jag som skulle behöva det mest. Men var sak har sin tid. Den här stunden hade jag fullt upp med att hålla i kameran – den har nämligen uppstått från de döda – utan att jag behövde skicka den på service. Självläkning i sin bästa form.

Augusti står inför dörren.

Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.

Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den  här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.

Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.

Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.

Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.

Trafikinfo: flytten genomförd – så här gick det.

Igår genomförde vi flytten av årslammen som betar i Räfsnäs. Det gick som en dans och de medtrafikanter som fick stanna upp ett tag, räknade det nog mer som tur än otur, att de hamnade mitt i vår fårflytt.

Vi hade den bästa hjälp man kan få, av en fyrfota skönhet som utstrålar trygghet, lugn och pondus – border collien Härja.

Hon hade i sin tur med sig sin lika lugna och stabila fåraherde Sanna. Så efter att vi varnat alla cyklister och fotgängare om vad som komma skulle, så var det bara att knalla på.

Lammen var mest glada över sånt fint bete längs cykelbanan, och undrade varför man stängslat bort all denna fina grönska för betande mular. Det var det ingen som hade svar på, men jag anar att det är för att det ska finnas utrymme för att använda alla maskiner för slåtter, som man en gång har investerat i. Vore ju tråkigt om de blev stående, liksom. Och att personalen på underhållsavdelningen fick mindre att göra.

Men jag kan inte låta bli att tänka tanken; vad blev effekten om dessa dikeskanter betades och blev till mat, istället för att diverse dyra maskiner inkl.förare ska slå detta gräs som inte kommer till någon nytta? Hur många magar skulle det kunna mätta, hur mycket biologisk mångfald skulle det ge, hur mycket pengar skulle man spara?

Hur som helst, tillbaka till gårdagens flytt. Behöver man få lite fart på flocken också, och behöver komplettera vallningshunden med något, så kan jag starkt rekommendera att låna in, en eller flera, 9-åringar. Vi hade ypperlig hjälp av duktiga Malte, som i avsaknad av våra egna ättlingar, gjorde ett fint vallningsjobb tillsammans med Härja och Sanna.

Flytten var över lite väl snabbt för min del, jag älskar att se hunden flytta flocken. Jag går liksom med och låtsas att det vore min egna vallhund. Låter fantasierna fladdra iväg om hur det skulle vara att ha en sån arbetskamrat vid min sida under dagarna. Jag tror att det hade varit alldeles fantastiskt. Alla i familjen är dock inte lika övertygade. Men något säger mig att Härja kan ha öppnat en liten dörr på glänt.

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑