Vi har brottas med snoriga näsor och därmed ägnat mycket tid åt att vara hemma. Och någonstans i en lång utandning råkade jag nämna något som kan ha liknat ”dags att så frön”. Just den meningen passerade tydligen barnens, annars såväl använda, utgallringsfilter och PANG så var cirkusen igång.
Innan jag själv ens hade uppfattat vad jag sagt, så var fröpåsar uthällda över det icke-avplockade köksbordet och diverse odlingsattrialjer var framställda och sådden i full gång. Och för att förtydliga så använder vi varken salt, tejp, osthyvel eller kastrullunderlägg när vi sår. Men det hanns liksom inte med att plocka bort dem i denna virvelvind som tog fart.
Och jag som någonstans hade sett framför mig att årets frösådd skulle var planerad, lugn och behärskad hade inget annat val än att försöka följa med i deras tempo och märka upp sådder.
Det gick ju inte alls, så det fotograferande barnet krävde en bild med tillhörande posering till varje frösort. Hur det skulle lösa problemet, har jag inte riktigt förstått, men det gav mig andrum nog till att memorera vilka frön som såddes var, för att sen haffsa ner det på en märkningspinne medan de bråkade om vem som skulle så vad.
Barnen kan förfarandet allt för väl för att låta mig styra, så det vart många djupa andetag och bitmärken i tungan för min del. Men tillslut hittade vi vad som kan liknas ett flöde och mer frön än planerat ligger nu i sina tråg och väntar på att få gro. Och det gör ju inte ont, tänker jag.
Och än en gång drabbades jag av förundran över att dessa små frön ska växa till flera kg grönsaker under de närmaste månaderna. Med solen, jorden och vattnet som näringskälla. Mat från marken utanför vårt fönster. Häftigt tycker jag. Men inget barn förstod vad som var så häftigt med det. Det är ju så som det är.
Hur som helst så fick sådden tummen upp. Själv fick jag ett bra träningstillfälle för mitt tålamod. Det tar sig.
Tio dagar in i februari klarade vi oss, sen kom den obligatoriska februariförkylningen som ett brev på posten. Jag har väntat på den. Inte för att jag vill att vi ska vara sjuka, utan mer för att det är vad som väntar i februari med barn i förskole- eller skolålder. Kanske har jag tillslut lärt mig det, efter åtta år som förälder.
Och det är när energin inte riktigt räcker till, och den täta näsan retar lite för mycket, som han kryper nära intill mig. Och jag håller om honom, på det sättet som en mor håller om sin son, och frågar vad jag kan göra för honom.
Följ med mig ut till stenen, säger han. Min egna stora sten. Jag mår bra när jag är där, och nu behöver jag må bra.
Jag förundras över klokheten i denna lilla kropp, och jag skjuter upp dammsugning och allt annat oviktigt. Vi klär på oss kläderna och går ut. Det har börjat skymma och vi pulsar ut i snön bakom huset, med sikte på den stora granen som döljer stenen som jag inte visste fanns.
Det tar ett par minuter att komma dit. I långsamt tempo. Och jag fylls av en värme och tacksamhet över att vi bor som vi gör, i enslighetens enkelhet. Där vi kan huka oss fram genom snötyngda granar, och samla kraft vid en stor sten, bara ett stenkast från huset. Mellan lavklädda stammar ser vi fortfarande det faluröda huset och röken från skorstenen. Och ändå – mitt i skogen.
I skogens rum eggas fantasin, och trevande lekar hackar igång, men uthålligheten finns inte där. Men vi har frisk luft i lungorna och kylan nyper vaket i våra kinder. Blicken blir lite klarare och ryggen lite rakare. Bit för bit tar vi oss fram genom den lösa snön, ut mot vägen och de 100 metrarna hem igen.
Men sen är benen trötta, och syftet med utevistelsen nådd. Och när jag ivrigt ändrar inställningar på kameran och gång på gång försöker fånga den vackra himlen som liksom strålar ut från bergen omkring oss, så suckar han och säger; himlen kommer tillbaka imorgon. Nu går vi hem. Och jag inser att han har rätt.
Vi kommer hem. Och fast vi aldrig lämnade tomten, så gav den här turen så mycket av allt vad vi behövde. Jag vill aldrig bo någon annanstans.
Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.
Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara
Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.
Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.
Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.
Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.
Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.
Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.
Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken.
Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.
Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.
Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021? Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.
Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)
Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.
Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig. Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!
Favoritserier från året som gått? Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!
Bästa boken du läst i år? Tatueraren i Auswitch av Heater Morris
Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.
Vad var din största framgång på jobbet 2020? Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.
Största framgång på det privata planet? Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.
Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.
Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.
Något du önskade dig och fick? Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.
En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.
Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.
Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.
Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.
Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.
Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.
Högsta önskan just nu? Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..
Vi firar nyår och räknar ner till tolvslaget mitt på dagen. Det är perfekt för oss som inte längre har småbarn att skylla på, men som nu är mogna nog att stå för att vi inte fattar grejen med att hålla sig vaken till mitt i natten för att se klockan slå tolv.
Nyår 2019
Nyårsafton 2019 stod vi ute på en vacker blankis, under klarblå himmel och välkomnade 2020. Det var mycket effektfullt, inte bara för det vackra vädret och de fina människorna. Utan för precis när vi räknat ner, och familjerna brister ut i ett SKÅL och höjer de bubblande glasen mot varandra, så drar en kastvind in och sveper med sig flaskor, muggar och diverse sittunderlag. Kanske var det 2020 som ville presentera sig – en oväntad virrvelvind.
I år låg inga isar på sjöarna och himlen var stabilt grå. Lite sådär så man inte ser vart det börjar eller slutar. Och mitt i allt det grå, så var vi så upptagna i samtalen med varandra, att vi missade nedräkningen och så var klockan 12, och vi välkomnade 2021 utan större effekter. Men där fanns ett par eldar och vänner som värmde och lyste upp i allt det stabila jämna grå. Kanske är det 2021 som presenterar sig – det stabila jämna grå.
2020 kan beskrivas på många sätt. Många kallar det för ett ”skitår”, men jag ser det inte så. Saker och ting har inte varit som det brukar. Många människor har haft det jobbigt. För att vardagen har förändrats, för att vi inte har kunnat umgåtts som vanlig, för att man blivit sjuk eller att någon anhörig blivit sjuk och kanske även avlidit. Många människor har förlorat sina jobb, medan andra har arbetat omänskligt mycket. Men jag vill inte beskriva det som ett skitår. Vi har haft mat på bordet, tak över huvudet och inga granater har kastas ovanför våra huvuden. Vi har haft vatten i kranen, kläder på kroppen och möjlighet till att kommunicera.
Jag hoppas att få se tillbaka på 2020 och beskriva det som en vändpunkt. Året då krafterna började dra åt ett annat håll. För 2020 fick vi anledning och tid till att reflektera över vad vi håller på med. Över vår sårbarhet och över våra mest basala behov. För några tankar måste ha farit genom huvudet på Sveriges befolkning de där veckorna i våras, när hyllorna med lagringsbara livsmedel gapade tomma. Någon form av insikt måste ha infunnit sig, när en märkbar mängd individer samtidigt började bunkra mat.
Nyår 2020
Jag vill se tillbaka på 2020 som året som lade grunden till de stora förändringarna som en lycklig framtid kräver av oss. När individers beslut och tankar om framtiden, i samtal med sina grannar, nära och kära, förändrade hela vårt samhälle till något stabilare, tryggare, vackrare. Jag vill tro, att 2020 var året som fick den välbärgade delen av mänskligheten att tänka till. Och det är ändå vackert, trots allt som varit så annorlunda och lite ledsamt.
Året 2021 är inte året då allt ska återgå till det normala. Det är året som vi bygger något bättre, starkare och tryggare, än det som var innan 2020. Och det är ingen politiker eller myndighet som kommer se till att det händer. Men det kan du och jag göra, och alla andra omkring oss. Så låt oss börja – välkommen 2021!
Det kom några millimeter snö här uppe på vår lilla kulle. Och som vi längtat efter lite snö och vinter…! Så det fanns ingen anledning att hålla inne med känslorna, eller sätta stopp för rörelseglädjen – Fram med skidorna!
Det uppdagades ganska snart att det gick bättre på gräsmattan än på grusvägen. Måste ha något med vallningen att göra…. bättre att ägna sig åt störtlopp.
Imponerande vad lite vitt på marken kan göra med rörelseglädjen! Det blev backintervaller tills svetten rann från pannan.
Ja, inte för undertecknad alltså, även fast det är jag som skulle behöva det mest. Men var sak har sin tid. Den här stunden hade jag fullt upp med att hålla i kameran – den har nämligen uppstått från de döda – utan att jag behövde skicka den på service. Självläkning i sin bästa form.
Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.
Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.
Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.
Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.
Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.
Igår genomförde vi flytten av årslammen som betar i Räfsnäs. Det gick som en dans och de medtrafikanter som fick stanna upp ett tag, räknade det nog mer som tur än otur, att de hamnade mitt i vår fårflytt.
Vi hade den bästa hjälp man kan få, av en fyrfota skönhet som utstrålar trygghet, lugn och pondus – border collien Härja.
Hon hade i sin tur med sig sin lika lugna och stabila fåraherde Sanna. Så efter att vi varnat alla cyklister och fotgängare om vad som komma skulle, så var det bara att knalla på.
Lammen var mest glada över sånt fint bete längs cykelbanan, och undrade varför man stängslat bort all denna fina grönska för betande mular. Det var det ingen som hade svar på, men jag anar att det är för att det ska finnas utrymme för att använda alla maskiner för slåtter, som man en gång har investerat i. Vore ju tråkigt om de blev stående, liksom. Och att personalen på underhållsavdelningen fick mindre att göra.
Men jag kan inte låta bli att tänka tanken; vad blev effekten om dessa dikeskanter betades och blev till mat, istället för att diverse dyra maskiner inkl.förare ska slå detta gräs som inte kommer till någon nytta? Hur många magar skulle det kunna mätta, hur mycket biologisk mångfald skulle det ge, hur mycket pengar skulle man spara?
Hur som helst, tillbaka till gårdagens flytt. Behöver man få lite fart på flocken också, och behöver komplettera vallningshunden med något, så kan jag starkt rekommendera att låna in, en eller flera, 9-åringar. Vi hade ypperlig hjälp av duktiga Malte, som i avsaknad av våra egna ättlingar, gjorde ett fint vallningsjobb tillsammans med Härja och Sanna.
Flytten var över lite väl snabbt för min del, jag älskar att se hunden flytta flocken. Jag går liksom med och låtsas att det vore min egna vallhund. Låter fantasierna fladdra iväg om hur det skulle vara att ha en sån arbetskamrat vid min sida under dagarna. Jag tror att det hade varit alldeles fantastiskt. Alla i familjen är dock inte lika övertygade. Men något säger mig att Härja kan ha öppnat en liten dörr på glänt.
Det är ett år sedan vi tog över Ludvika kommuns betesdjur, och jag minns skräcken jag bar inom mig. En varm dag i juli skrev vi på papperen, sen åkte vi hem och hämtade tjuren för att låta honom gå med den stora flocken. Jag var darrig och skör, uppfylld av osäkerhet och självtvivel – vad hade vi gett oss in på? Skulle vi klara det här?
Idag har det gått ett år. Vi har klarat av en betessäsong. Vi har klarat av en vintersäsong. Vi har klarat av diverse flyttar, med vagn och utan vagn. Vi har klarat av en kalvningsperiod. Och nu är tjuren på plats igen. Vi är redo för ett nytt år, kanske mer än någonsin. Nu vet vi vad det innebär att ha en större flock, nu bär vi med oss erfarenheter. Nu kan jag lägga rädslorna och tvivlet åt sidan – vi klarar det. Och jag är så tacksam för den möjligheten vi fick, och att vi ändå, trots tvivel och rädslor, fann modet att ta den möjligheten.
Tjuren uppvaktar damerna.
Med dessa tankar går jag över marken som vi brukat längst. Drar upp knäna högt för att ta mig framåt bland tät och varierad växtlighet. Det surrar och fladdrar. Syrsorna spelar och bland all färgprakt kokar det av bin och humlor, skalbaggar och flugor, fjärilar och andra små kryp. Jag är ingen artkännare, men variationen och mångfalden är svår att undgå. Det är vackert. Det är fullt av liv, och någonstans inom mig vet jag att vi är något på spåren. Allt detta liv, all denna mångfald och skönhet på denna lilla markplätt. Och en handfull kor är vad vi använt oss av.
Just nu ansvarar vi över ett 40-tal kor, och större markplättar än det här. Vad kan dessa marker bli om några år? När klövarna har fått trampa, när mularna har fått beta, när dyngbaggarna stortrivs i komockorna? Vilka fåglar kommer åter när dyngbaggarna finns på plats, och vilka arter kommer fåglarna locka till sig? Vilka växter kommer kossorna att främja, vilka insekter och fjärilar blir tacksamma för det? Och hur mycket mat kan skapas på marker som trivs, som sprudlar av liv och frodighet? Hur många magar kan det mätta, hur många arbetstillfällen kan det ge?
Och det är då det pirrar till i magen, och glöden inom mig flammar upp. För jag tänker ta reda på det. Och tack vare den större flocken som vi fick ta över för ett år sen, tack vare människorna som omger oss, så har vi alla möjligheter att göra just det. Och det är det jag tänker på, när jag går omkring på denna lilla markplätt, med höga knän och ett års distans från skräck och självtvivel.
Till hösten händer flera spännande saker. En av de mest spännande är att Bäckedals Folkhögskola startar igång en kurs under namnet ”Regenerativt lantbruk och Holistic Management”. De har samlat ett imponerande gäng kompetenta och kloka människor som under ett år kommer att dela med sig av sin kunskap och erfarenheter kring regenerativt lantbruk och livet själv. Om ekologi, biologi, ekosystemprocesser och hälsa. Om verktyg, metoder och kunskaper för att skapa förutsättningarna för liv, och för ett gott liv – för dig själv och allt omkring dig.
Och mitt i detta gäng har jag fått äran att bidra med en del, vilket känns roligt, utmanande och spännande! Så jag hoppas vi ses i höst!
Så här lyder introduktionen av kursbeskrivningen;
”Vill du lära dig om olika sätt att bruka jord och natur som ökar biologisk mångfald och stärker ekosystem? Samtidigt som du producerar mat och andra förnödenheter?
Vill du få ökad förståelse för hur dina beslut påverkar ditt eget och andras liv och välmående, och naturen som försörjer oss?
Vill du få inspiration, nya insikter och många olika verktyg för att kunna förverkliga din idéer och möjliggöra det liv du vill leva?
Denna kurs riktar sig till dig som vill lära om hur du kan bidra till livskraftiga ekosystem och få praktiska erfarenheter av regenerativt lantbruk för att kunna omsätta dessa i din vardag. Kursen är även till för dig som vill fatta beslut och agera med hänsyn taget till helheten – dig själv, människorna omkring dig och den omgivande naturen.
Kursen vänder sig både till dig som har en befintlig verksamhet eller en plats på jorden som du vill utveckla vidare, och till dig som har, eller söker idéer och vägar mot framtiden.”
Ansök innan 30 juni! Mer information hittar du här. Jag hoppas vi möts i höst!
En särdeles fin söndag i april. En sån där som börjar med lite bitande morgonkyla i kinderna, när solen målar himlen morgonvacker och kvittren från träden är som en hel bakgrundsorkester under morgonrundans uppvaknande lunk. En sån där söndag när familjen äter frukost i motljus, så mormors gamla furbord glänser som guld och allas morgonsruffsiga hår, lyser som glorior i morgonsolens strålar.
Och medan jag torkar av och förbereder förmiddagens göromål, så susar halva familjen iväg på cykel, ner till korna, och vi alla har ett väldans pirr i magen, för nu, när som helst så måste det bli en kalv. Men det var ingen idag heller.
Men vi dröjer oss all kvar i hagen, för det är något speciellt med förmiddagssolen som börjar värma, och korna som ligger i fjolårsgräset och idisslar. Och vi ser på deras runda magar att det rör sig därinne, och några låter oss få känns sparkarna från de liv som snart skuttar omkring i hagen. Och det är en tacksamhet att få finnas till, just där, just då, med korna i hagen och gräset som strävsamt börjar leta sig upp.
Sen tar dem cyklarna därifrån, vidare till nästa instans. Den lilla, som inte är så liten längre, lärde sig cykla igår. Och sladda också, och hon visar det gärna, och när skrubbsåren ställs i kö över ben och händer, så borstar hon bara av sig och förtsätter. För det är så det känns när man precis har lärt sig cykla, och det är en solig söndag i april.
Och sen plockar vi med virke, för att göra plats inför året sågning. Och barnen tycker det är supertråkigt, och börjar kivas för att något ska hända, och tillslut cyklar den äldsta iväg till en kompis, och föräldrarna drar en lättnandens suck för halva virkeshögen är kvar att göra. Och vi binder fast plåtar som blåst av från några av virkesstackarna, och svärmor bakar sockerkaka och i aprilsolen kan vi sen dricka kaffe på verandan. Och det enda som påminner oss om omvärlden är att vi sitter vid varsitt bord med några meter ifrån varandra.
Sen kastar vi cyklarna i traktorns skopa, fyller bilen med kompisar och åker hem till huset där ute i skogen. Och barnen leker vid stora stenen i skogen, där den lilla bäcken porlar fram. Och bland, mossa, pinnar, kottar och ris, finns en helt fantastisk värld där allt kan hända och de försvinner iväg i timmar medan jag står inne och lagar mat. Sen fyller jag den gamla kökssoffan med hungriga barn, som tar om en, två, tre gånger och jag behöver inte truga med maten, för det är en sån där solig söndag i april när solen, leken och livet hela tiden hungrar efter mer i en bomullsmjuk förnöjsamhet.
Och när eftermiddagssolen blir så där guldig, och köket inte är det minsta avtorkat, så går jag ut till odlingarna och gräver ner mina händer i den mörka jorden. Den är luftig, kall och fylld av drömmar. Och hjärtat slår lite hårdare, och dofterna doftar lite starkare, och fåglarna kvittrar lite vackrare och jag översköljs av den där känslan som bara kan komma en solig söndag i april, när inget annat spelar någon roll, för allt som finns är här och nu och just det är helt fantastisk. Helt fantastiskt.
Jag drar ut på eftermiddagen, så länge det bara går. Uppgifterna ute avlöser varandra, och jag drar upp tröstlösa mängder kvickrot i en borglömd odlingsbädd, men till och med det är en glädje. Och den äldsta kommer med små buketter av tussilagos och han sätter en i mitt otvättade hår och säger att att jag är finast just så där i arbetsbyxor och min lappade underställströja och påminner mig om att jag inte ska fixa till mig nästa gång jag ska på fest. För jag är finast just så här, men kanske kan jag ha en liten blomma i håret.
Och när kvällen blir oundviklig går vi tillslut in. Hungriga magar fylls med nötstek och potatis, frysens sista majskolvar och äppeldrickan som mormor gjort. Och i köksoffan kryper trötta barn upp i mitt knä och jag begraver näsan i det toviga håret som doftar sol och våriga äventyr och jag tänker på den dag som har gått. Hur vi i andras ögon bara arbetar och arbetar, när vi själva känner att vi mest bara lever. Så som vi vill leva, i den vardag som ger oss meningsfullhet och trygghet. Den vardag som ger oss livskraft.
Det kom ingen kalv den här dagen heller, men det var en särdels vacker dag. En sån där solig söndag i april.
