Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.

Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den  här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.

Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.

Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.

Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.