Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Kategori: Djur och Natur (sida 1 av 23)

December och kylan.

December kom, och kylan och snön med den. Det var på tiden, tycker både jag och korna. Det är så mycket trevligare med snösträckta vidder än tusen nyanser av grått. Och det är så mycket mer behagligt med minusgrader som nyper i kinderna, än regnvindar som slår mot ansiktet. För att inte tala om de vackra soluppgångarna som vi möter i hagen tillsammans, jag och gänget.

Men stackars kor, fryser dem inte!?

Nej, det gör dem inte. De har tjock päls, gott hull och är väl anpassade för att vara ute året om. Desto värre är det med mig den här årstiden, hull och människopäls hjälper föga när kylan kryper på! Så jag gör mitt bästa för att hitta vinterarbetskläder som passar, värmer och fyller sin funktion. Det går sådär, så tips mottages tacksamt!

Jaja, men varför har du kossorna ute?

Ja du. Jag undrar snarare varför man har kossorna inne? Ute har de möjligheten att röra på sig fritt, få utlopp för sina beteenden. De kan springa om de vill, stångas eller klia sig mot ett träd. Eller bara vända sig mot solen, sluta ögonen och njuta en stund.

Jag ser helt enkelt många fördelar med att de får gå ute, och det är så som jag kommer fortsätta ha dem på vinter. Jag ser att korna mår bra av det. Jag tror att markerna mår bra av det. Och jag vet att bonden mår bra av det. Trots kylda fingrar och en kall rumpa.

Den stora flytten.

Förra helgen kom då Dagen. Dagen då jag skulle flytta den, för mig, stora flocken nötkreatur till årets vinterhage. Vi har traktor, och vi har en boskapsvagn. Men desto starkare, effektivare, miljövänligare och trevligare är människorna som lever i den bygd där vi verkar.

Så på söndagsmorgonen samlades vi, längs vägen och vid hagarna. Sen gick vi. Jag först, ropandes på korna. De kom springande i full galopp, för de fattade att nu, NU, vankas det nytt bete. Och därefter, ett gäng människor som frivilligt anslutit för att hjälpa oss på vår promenad genom samhället. Vi passerade broar och trädgårdar, grönytor och skogsdungar. Och för varje avtagsväg vi passerade, för varje meter som jag och kossorna lade bakom oss, så växte gruppen av människor bakom oss. Till slut var vi fler människor än kor.

Jag var lycklig hela vägen. Och när kossorna sprang ut i hagen, skuttandes och spralliga, vände jag mig om. Och där stod alla dessa fantastiska människor som en kylig söndag i oktober, satt på sig mössa och varselväst, för att flytta kor tillsammans med mig. Då föll tårarna.

Sen drack vi kaffe och åt bulle. Och fantiserade om hur det skulle vara, att vandra med flocken i rondellen i stan. Och jag tänkte; att man ska aldrig säga aldrig. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Och efter den där söndagen, så vet jag, att vi är en bra bit på väg.

Nyrekrytering

Vi tänker långsiktigt och har redan nu börjat sett över framtida pensionsavgångar. Ska man attrahera de bästa måste man vara ute i god tid, erbjuda en bra arbetsmiljö och gott om tid till introduktion och upplärning. Ja, om man inte nu är i sjukvårdsbranchen, då gör man tvärtom så man inte står där helt utan kundunderlag i framtiden. Uppenbarligen. Men nu är jag ju, som tur är, inte längre i sjukvårdsbranchen utan arbetar numera i livskraftsbranchen, under den bländande titeln ”Bonn-jävel”. Så låt oss fortsätta där.

Då skadedjursavdelningen i dagsläget enbart består av en individ, dvs Knas-Katten, så såg vi en uppenbar sårbarhet inom detta område. Framför allt då den aktuella individen allt mer börjat utöka längden på sina raster och sjukskrivningsstatestiken stiger för varje år. Ingen lovande trend för framtiden. Vid konfrontation hävdar arbetstagaren att han är överbelastad i sin arbetsbörda och att hela situationen är vårt fel. Sen att sjukskrivningsdagarna ofta sammanfaller med regn, snö och allmänt ruskigt väder, det råkar tydligen vara en ren tillfällighet.

Hur som helst, så bestämde vi oss för att detta inte kan vänta längre, så vi headhuntade helt enkelt en rekryt som vi nu placerat i vårt mycket nogrannt utformade trainee-program.

Låt mig presentera Kurragömma! En långhårig Leksandskulla vars spetskompetens består i att gömma sig, vilket barnen insåg tidigt och därav gav henne det mycket passande och tidsenliga indian-namnet. Just nu pågår en lära-känna-process vilket inneburit att undertecknat sovit i tvättstugan tillsammans med Kurragömma och en mycket missnöjd Knas-Katt (den rutinerade i sammanhanget) är utestängd från densamma. Återstår att se hur det går att få dessa två att arbeta tillsammans…..

Avtalet med Kommunen.

I fredags skrev jag under avtalet med Ludvika kommun, vilket innebär att jag och Magnus nu tar över driften och ansvaret för kossorna nere på Stakheden.

Vadå, ska alla kossor flytta till Kullen nu?

Nej, det ska de inte. Det har snarare blivit tvärtom. Just nu har vår flock åkt på semester ner till Stakheden, och det i sällskap med Tjuren. Där ska de vara tillsammans med de andra djuren under några veckor nu, för att säkra tillgången på kalvar till kommande vår.

Jaha, men hagarna i Knutsbo och Rävsnäs då – vad händer med dem?

Kommunen ansvarar för de hagarna med tillhörande djur ett tag till, men kommande år så är det vi som tar över ansvaret för att de blir betade. I stort sett kommer det inte bli någon större skillnad för att vi tar över. Betesdjur kommer finnas på de platser de finns idag och vi kommer fortsätta att samarbetet med skolorna. Jag hoppas det finns möjlighet utveckla det ytterligare – tänk att få vara delaktig i framtida generationers förståelse för de ekosystem som möjliggör våra liv! Vilken fantastisk meningsfull uppgift!

Kommer ni leverera kött till de kommunala köken?

Det står inget i avtalet om detta, men om Kommunen vill fortsätta servera högkvalitativt gräsbeteskött från sina egna marker, så står vi med öppna armar. Att leverera kött till en kommunal verksamhet är i dagsläget en snårskog av byråkrati, upphandlingsregler och undantag – som det helt enkelt inte fanns tid att orientera sig fram i just nu. Men jag hittar gärna en stig fram i denna snårskog, om efterfrågan finns.

Jaha, vad händer nu då?

Nu ska vi landa i det här. Hitta rutiner och lära känna de nya individerna, likväl som de nya markerna. Vi ska se till att skörda klart vinterfodret. Både till oss och till nötkreaturen. Och sen när hösten kommer, och sommarens intensitet dämpar sig med mörkret och kylans ankomst, då ska vi sätta oss ner. Med papper, penna och pannan i djupa veck. För att försäkra oss om att göra det här till något riktigt bra. Något riktigt bra. För oss, för djuren, för markerna och bygden.

Juni som blev juli

Början av juli och ostadigt väder har gett oss andhämtning i skörd av vinterfoder. Den här sommaren slår vi mer marker än någonsin och det med förhoppningen att vi inför vintern står med fler kreatur än någonsin. Eller det gör vi egentligen oavsett, men hur stor flocken blir – det återstår att se.

För er som inte följ med i lokalpressen så meddelade Ludvika kommun förra veckan att SlaktarStina tar över deras betesdjur. SlaktarStina är ju jag, men Millimetermannen är lika inblandad han också, även om det är jag som ansvarar för den dagliga driften av gården. En muntlig överenskommelse finns, men ingenting är klart förrän det finns underskrifter på ett papper. För är det någonting jag har lärt mig de senaste 10 åren så är det just det; vikten av underskrifter på ett papper. Och där är vi inte än.

Men jag hoppas så klart, och vi skördar gräs för att föda en större flock än de 13 nötkreatur som vi har i dagsläget. Men just nu har det ostadiga vädret gett oss en paus och möjlighet att pyssla med annat.

Så vi rödmålar byggnader och förbereder takbyte på en lada. Flyttar runt kossorna och flyttar runt hönorna. Bygger kojor, kollar hagar och följer kycklingarnas uppväxt. Våldgästar vänner och dricker kaffe alldeles för länge. Förlorar oss i odlingarna och jakten på röda jordgubbar. Säger att vi ska lägga oss tidigt, men blir alltid uppe sent. Sent, sent, sent. För efter stängning hos hönsen och vattning i växthuset, så landar vi alltid där runt mormors stabila furubord i vårt kök. Med kvällsmacka i munnen och tusen idéer i huvudet. Tankar, reflektioner, observationer. Dagen som gått och den dag som komma skall. Och där blir vi sittande. Förlorade i visioner, ambitioner och situationer, så sänker sig mörkret utanför vårt fönster och gryningen kommer allt närmare ju ivrigare våra diskussioner blir.

Och sen ringer klockan på morgonen. Men tröttheten översköljs av en eld och en övertygelse som jag hoppas alla får uppleva någon gång i livet. Och när vi yrvakna tar på oss arbetskläderna för morgonrundan, så säger vi till varandra – ikväll måste vi komma i säng i tid…! Vi håller med och vi lovordar. Men så går dagen och vi fylls av upplevelser och tankar och så landar vi där igen. Med kvällsmackan vid mormors stabila furubord, medan mörkret sänker sig utanför fönstret.

Maj som blev juni

Helt plötsligt blev det juni och maj försvann som i en virrvelvind. Det är en dag kvar tills sommarlovet börjar, kossorna har påbörjat sin betesrutt genom byn och varje måltid föregås av en runda i odlingarna. Sallad, kryddor, lök och rädisor som fyller händerna för att sedan mätta våra magar.

Sommarrutinerna börjar formas, med stängseldragning och nästintill daglig flytt av korna. Tidlösa stunder då jag blir sittande i kohagen och bara tittar. Tittar, lyssnar, analyserar. Bekantar mig med de marker som vi brukar och allt som lever där. Det är viktigt. Viktigt för att förstå hur våra beslut och idéer påverkar allt det där som vi är beroende av. Jord, växter, insekter, djur och vatten. Människan kan inte leva utan detta – ändå har vi byggt upp en matindustri som inte räknar in påverkan på alla dessa faktorer i sina kostnads- och vinstkalkyler. Förklara för mig hur det ska hålla i längden? Förklara för mig hur kalkylen går ihop? Det måste ju vara den sämsta affärsidén någonsin – att inte ta hänsyn till det som gör den egna produktionen möjlig?

Jag kan lätt fastna i dessa grubblerier, men det tjänar lite till. Så jag gör annorlunda istället. Med målet att producera mat som samtidigt stärker allt det där som vi är beroende av. Allt det där som gör att vi överhuvudtaget finns till, att vi kan producera mat.

Jag kommer aldrig kunna försörja hela jordklotet. Men kan jag försörja dem omkring mig och samtidigt göra min lilla bit av världen till en bättre plats – då är vi något på spåren.

Och det är i denna utmaning som jag försvinner, när maj blir till juni och dygnets ljusa timmar är många. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket att upptäcka, så många sanningar att utmana. Och som alltid blir bloggen lidande, denna tid på året.

Men rätt vad det är så dyker det ett inlägg upp, och vill du vara säker på att inte missa något, så rekommenderar jag att du anmäler dig till en prenumeration. Då får du ett mail när det finns ett nytt inlägg att ta del av. Det kostar inget och är enkelt att avregistrera. Och det glädjer mig när ni vill följa med.

Vår första kalvningssäsong.

Kalvningssäsongen är över för den här gången, vår första kalvningssäsong. Den har varit fylld av nya erfarenheter och upplevelser, och det känns skönt att den är över även om jag tänker på det med värme och tacksamhet.

Jag har varit spänd inför det här med kalvningen, jag har inga erfarenheter av något liknande mer än att jag klämt ut mina egna ungar. Och då förlitade jag mig till fullo på mödravårdens erfarenheter och kunskaper och överlämnade mig tacksamt i deras vård. Vid kalvningen var det ju vi som skulle ha det ansvaret, vara dem som kunde rycka in och åtgärda om något behövdes. Och jag har läst mängder med teori, för att förbereda mig på bästa sätt, men vissa saker går inte att läsa sig till. Vissa saker måste upplevas och göras, om och om igen, för att du ska ha något som kan liknas med kunskap. Jag vill hävda att kalvning är en av dem sakerna.

Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag varit över att ha människor omkring mig med de kunskaperna, erövrade genom erfarenhet. Människor som jag har ringt och frågat om både det ena och det andra. Människor som glatt har guidat och hjälpt till, som jag har bollat funderingar med och som med stort allvar svarat på de mest konstiga frågor. Jag är er evigt tacksam, ni vet vilka ni är!

Resultatet av kalvningen uppgav ändå en litet stygn av besvikelse, trots att allt har gått bra; 1 ynka kvigkalv och 4 tjurkalvar. Det är liksom så, att går man med drömmar om att utöka sin besättning, så spelar det inte någon roll hur fina tjurkalvarna är – de är måttligt behjälpliga i ytterligare tillväxt av gruppen. Men men, det är inte mycket vi kan göra åt den saken. De säger, de som vet, att under en tioårsperiod så jämnar det ut sig, mellan kvigorna och tjurarna. Man kan alltid hoppas.

I väntans tider.

Vi går i väntans tider. De första kalvarna dunsade ner i någon form av ketchupeffekt, men nu har vi fått vänta några dagar på de återstående. Vi tittar på de runda kossorna, konstaterar att det sväller både här och där, och säger; imorgon kommer den. Garanterat.

Sen går dagen, och dagen efter det och inga nya kalvar har mött världen ute i vår hage. Så vi fortsätter att hålla kossorna under uppsikt, klappar över den stora runda magen och känner hur det rör sig därinne, medan de andra kalvarna skuttar omkring i det frasiga fjolårsgräset. Är det en kvigkalv eller en tjurkalv därinne? Kommer allt gå bra? Hur ser den se ut?

Och ja, nu är hon allt bra svullen om både juver och bak. Imorgon kommer den nog. Garanterat.


Högsäsongen är igång.

Påsken har passerat och dagarna har tillbringats ute. Det har varit fantastiskt väder som fått grönskan att börja sin långsamma explosion och arbetsivern har växlat upp till strax under turbofart. Vi har fixat nya stängselstolp inför genomgång av hagarna, donat i odlingarna och emellanåt har vi klättrat upp på övervåningen för att slänga runt med pensel och spackelspade. Det är inte långt kvar från att övervåningen på huset blir klar, och det hade varit skönt att sätta punkt däruppe innan högsäsongen drar igång på allvar.

Knas-Katten intar klassisk kattposé i odlingarna.

Och i samma stund som jag skrev det så inser jag att det är redan för sent. Högsäsongen är igång på allvar. Det finns ingen arbetsuppgift som tar slut utan att någon annan tar vid, dygnets ljusa timmar är många och växtkraften och livskraften trycker sig fram i varje vrå. Så frågan är snarare hur länge vi klarar av att göra husbygget parallellt med de utejobb som gården erbjuder under sommarhalvåret. Det finns ju sina orsaker till att husbygget står till några månader varje sommar….Men det kommer en dag då vi är klara. Och den dagen är närmare än vad den någonsin har varit.

I hagen njuter kor och kalvar av det fina vädret. Och jag njuter av synen och nyper mig själv i armen – det här är på riktigt! Och hade någon frågat mig för 10 år sedan så hade jag skrattat högt om någon påstått att jag i framtiden skulle vara en bondmora med kor och kalvar, odlingar och höns. Vilken idioti! Nu, tio år senare, kan jag säga att om det här är idioti – så älskar jag idioti! Jag är precis där jag ska vara och gör precis det jag ska göra.

Den första kalven.

Det var när feberdimman började lätta men krafterna inte var tillbaka. Jag låg nerbäddad under en filt i soffan, frusen och tömd på kraft. Lunchen var uppäten men disken stod kvar på bordet och jag skulle bara vila lite för att orka duka av. Jag hörde inte när han öppnade dörren, men jag hörde ordet som kom därefter; Kalv. Det är en kalv i hagen.

Inget febernedsättande i världen skulle gett mig den effekten som de orden gjorde. Jag och barnen flög upp ur soffan och aldrig har någon av oss fått på oss ytterkläderna så snabbt. Förväntansfulla med fjärilar i magen gick vi ner mot hagen, hand i hand gick vi över den leriga grusvägen och det prasslande fjolårsgräset. Och där, bland björkarna i sluttningen, stod Glittra med en liten kalv vid sin nos. Det var lyckorus i magen, fjärilar i bröstet och vi satte oss på en stubbe en bit ifrån för att betrakta detta underverk. För att se att allt stod rätt till. Och där satt vi. Och tiden gick. Och de där flygande fjärilarna i bröstet började mer och mer knyta sig till en hård boll i magen.

Vi gjorde vad vi kunde för att få kalven till spenarna. Vi gjorde vad vi kunde för att få i den den livgivande och viktiga råmjölken. Vi gjorde vad vi kunde. Men oavsett vad vi gjorde – den sög inte. Den svalde inte. Och tillslut var veterinären på väg och det fanns inte tillstymmelse till fjärilar i magen längre. Där var bara en stor hård klump av oro.

Och lunchtid hade blivit middagstid, men varken feber eller hunger tilläts ta sin plats. Framför mig i en bädd av halm, nerbäddad under våra vinterjackor, låg det lilla livet framför oss. Jag smekte dess huvud, masserade kroppen och gjorde vad jag kunde för att få i den den minsta droppe råmjölk. Jag höll dess huvud, jag höll dess nos och den gula råmjölken rann i strilar ut genom mungipan och ner i mitt knä. Det luktade söt, mina händer var frusna och kladdiga och jag gömde dem under jackorna mot kalvens bröstkorg. Den silkeslena pälsen och det lilla hjärtat som slog därunder. Jag behövde få känna det, behövde få veta att det slog.

Det var en lång timme innan veterinären kom och den värmande solen började sakta gå ner bakom granarna. Stjärnhimlen var vårt glittrande tak när vi med krummande ryggar arbetade med kalven. Ständigt med kossan Glittra stående bredvid oss. Vakande men full av tillit. Hon förstod att vi bara ville gott. Hon förstod att allt vi gjorde behövde göras. Hon litade på oss och vi litade på henne. Och jag hänfördes av hennes moderskänslor som jag själv kunde spegla mig i.

Klockan var närmare halv elva när veterinären slog igen bakluckan på sin bil. ”Nu behöver vi alla vila en stund”, sa hon och åkte sedan iväg bort på grusvägen. Vi gick vägen upp mot huset, med mörkret omkring oss och stjärnhimlen ovanför. Och det var då jag kände tröttheten i kroppen, och det var då jag kände hur mycket jag frös. Och det var då som tårarna började forsa utför mina kinder, tillsynes bottenlöst. Där, i mörkret under stjärnhimlen, nerkladdad av söt råmjölksdoft var det så tydligt hur Livet och Döden alltid går hand i hand. Och jag visste inte vilken som väntade oss de följande timmarna.

Väckarklockan ringde tre timmar senare och jag hade aldrig somnat ordentligt. Men trötthet fanns inte, bara en beslutsamhet om att göra vad som måste göras. Vi klädde på oss och gick tillsammans ner till hagen igen för att få i kalven mjölk. I pannlampans sken och med en kalvs tyngd i mina armar, fick vi den till spenarna. Trevande och lite klumpigt lyckades den tillslut att dia. Och efter ett tag stod den där på sina vingliga ben, och snuttade trevande på spenarna. Och det var då vi visste att det här kommer gå bra. Och det var då som tårarna började rinna igen. Han tog min hand och i mörkret med stjärnhimlen ovanför oss gick vi tillbaka upp till huset igen.

Vår första kalv. Den skuttar nu omkring i hagen och är full av bus. Och har dessutom fått sällskap av två till…! Livet alltså. I all sin styrka och skörhet så är det helt fantastiskt.


« Äldre inlägg

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑