Livskraft i samspel

Kategori: Djur och Natur (Sida 1 av 27)

Vinterutfodring.

Jag får en del frågor kring vår vinterutfodring, så jag tänker att jag skriver ett inlägg om det! Flera av mina regenerativa vänner har ett liknande tänk, men utförandet kan skilja sig åt beroende av våra förutsättningar och sammanhang. En del kör med traktor, några med ATV eller som oss – manuellt. Det skiljer sig åt om man använder foderhäck eller inte, och allt är beroende av sammanhanget – vilka är vi och hur vill vi leva, vad försöker vi åstadkomma och vad har vi för resurser för det? Hur som helst, här kommer en beskrivning av hur våran vinterutfodring ser ut just nu.

Någon gång när backen bär, och tiden finnes, så ställer vi ut hösilagebalarna där nötkreaturen kommer tillbringa vintern. Så här såg det ut hösten 2020. Man kan tro att någon krupit runt med tumstock, höjdmätare och allsköns andra attiraljer för att få det symmetriskt, men så är det inte. Det är bara min Millimeterman som utövar sin sällsynta talang och tilldragelse för symmetri när han kört ut balarna med traktorn.

Och så här ser det ut när snön sen har kommit.

default

Det sitter en enkel eltråd runt balarna som gör att djuren inte kommer åt dem. Vi har testat utan, men de gnager gärna hål på plasten då. Trots fri tillgång på foder, mineraler, träd och barka osv. Så vi stänger av dem.

När det sen är dags för utfodring, så sker den helt manuellt. Jag använder en kniv för att skära av plasten och rullar sen av nätet. Plastens bottenplatta blir kvar, men den brukar vara enkel att plocka bort allteftersom balen minskar. Sen rullar jag fram foderhäcken och tippar den över balen.

Den foderhäcken vi har väger ca 75 kg enligt tillverkaren, är 6-kantig och har 12 stycken ätplatser. Antalet foderhäckar som är igång är beroende av antalet djur i flocken. Foderhäcken som vi har till detta är inte optimal för systemet, men den är den minst sämsta som vi har kunnat få tag på.

För oss är det väldigt viktigt att det dagliga arbetet kan ske utan traktorer, helt enkelt för att jag vägrar stå ensam med hungriga djur och en traktorjävel som inte startar en kall måndag i februari. Förutom alla andra fördelar med att inte behöva använda traktor dagligen, så känns det tryggt utifall jag skulle bli sjuk eller skadad. I princip vem som helst kan hoppa in istället – allt som krävs är en kniv, en hyffsat fungerande kropp och några minuters muntliga instruktioner.

När foder häcken är på, flyttar jag eltråden så de kommer åt den nya balen. Är det tjäle i backen så underlättar det att ha en skruvdragare med en borr som motsvarar, eller lite större än, diametern på dina stolpar.

Eftersom det är foderhäcken vi flyttar, så förflyttas också utfodringsplatsen hela tiden. Detta gör att tramp, bajs och foderspill blir utspridda över en större yta. Det innebär också att foderplatsen är ren och att marken där de tidigare ätit till stor del får vara i fred och får möjlighet att återhämta sig efter den kraftiga massagen av några ton kor fördelat på några klövar.

default

Och ja, är det inte tjäle i backen så kan det bli väldigt söndertrampat, beroende av hur väl marken bär. Vi upplever att det är värst på senhösten, när växtligheten har stannat av, det är blött i markerna och minusgraderna ännu inte har kommit.

Stakheden, början av december 2020, efter balutfodring.

Då är det lerigt, brunt, geggigt och det känns som att marken är förstörd för all framtid. Och eftersom vi människor är en handlingskraftig art, som gärna vill fixa och dona, och sen slå oss för bröstet om hur bra det blev pga vår handlingskraft och uppfinnarförmåga – så är det lätt att börja tänka tankar om harvar, plogar och allehanda motordriva redskap, i ett omtänksamt försök att göra saker och ting bättre.

Men under åren som vi har hållit på, har vi också lärt oss att oron över marken är obefogad. Marken återhämtar sig, och det med besked, om vi bara ger den chansen genom att helt enkelt hålla oss ur vägen och gör minsta möjliga. Och med minsta möjliga, så har vi valt att tolka det som ingenting. Ingen bearbetning, inga frön, ev någon enstaka avbetning med djuren. Och då kan samma plats som på tidigare bild, se ut så här knappt ett år senare.

Stakheden, mitten av oktober 2021, betat 1 gång med för få djur (pga att vi har för få djur)

Det här systemet har vi kört med sedan vintern 2017, när vi hade 5 kvigor och en tjur. Det har hittills fungerat utmärkt under tiden vi har skalat upp, och idag har vi strax under 50 nötkreatur. Vi ser fantastiska möjligheter att använda vår vinterutfodring för att förbättra de marker där vi under sommaren ska skörda vårt vinterfoder, för vilket inträdet i utedriftsprogrammet har varit ett viktigt steg framåt. Nu kan korna flyta fram i landskapet även på vintern, och gödsel sprids, kor trampar, markerna förbättras – och det med väldigt låg inblandning av energislukande traktorer.

Men bäst är förstås om korna kan skörda sitt foder själva, under så stor del av året som möjligt. Så vi fortsätter att utforska det, vad som krävs för att förlänga betesperioden ytterligare. Och djuren verkar helt med på noterna – att beta är det bästa.

(vill du se vinterutfodringen i filmformat, så finns den här. Filmat av Johannes Graaf, Södra Dalarnes TV. Men jag vill höja ett varningens finger innan – mängden spill som blir kvar är ej representativt för hur det brukar se ut – foderhäcken brukar vara tommare än så innan de får en ny bal. Men vid filmtillfället så behövde vi anpassa oss till situationen, därav det stora spillet.)

Årssammanfattning 2021

Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.

Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? 9:e april. Och jag skrev om det här

Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.

Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.

Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.

Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Nilson. Familjen. De härliga sommardagarna med EOV-mätningarna. Alla fina tänkande människor som jag träffat under året. Tid i odlingarna med barnen. Att Ann och Staffan , som driver Fallet Östanbjörka, körde igång med grönsbetesägg och möjliggjorde att boden på Stakheden återigen innehåller de bästa äggen. Alla trevliga samtal med människor som jag får till följd av korna.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.

Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.

Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.

Bästa boken du läst i år?  Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.

Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!

Vad var din största framgång på jobbet 2021?  Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.

Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.

Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.

Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!

Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.

Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?

Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.

Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.

Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.

De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!

Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.

Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.

Om skörden, EOV och en riktigt dålig bild på en vitklöver.

Skörden av vinterfodret är avslutat och vi kan bara konstatera att det har växt som sjutton under försommaren. Överlag så har det varit mycket växtlighet, men på några marker har det varit helt galet. Att just dessa galna marker hade djur för första gången på decennier förra året – kan vara en tillfällighet. Eller så är det inte så. Men vi kan bara konstatera att det var det som skilde dem åt i skötseln. Och det gav vitklövrar som var 70cm höga och djupa snår av kråkvicker. Och det älskade humlorna. Och vi var ganska hänförda vi också.

Ett försök att visa upp en välväxt vitklöver. Dock säger bilden mer om Millimetermannens fotograferingskompetens. Men man kan ju inte var bäst på allt….

Och det är lätt att titta på det man gör, och sen tolka alla tecken som att man gör rätt. Och det är lätt att titta på det man gör och sen vända bort blicken när det inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, och därmed skylla på omständigheter. Man är ju inte mer än människa. Och just därför är jag så oerhört glad och ivrig över att det kommer göras en EOV-mätning på markerna vi brukar.

EOV (Ecological Outcome Verification) är ett instrument för att mäta hur markerna mår. Man tittar på biodiversiteten, tar jordprover, kollar jordens vatteninfiltration, nedbrytningen och massa annat. Detta görs av proffs, och de kommande dagarna är proffsen här, i Grangärde och Nyhammar, och ska hjälpa mig att få en bild av hur markerna som vi brukar, mår just nu. Woho! Man kan ju hoppa jämfota i extas för mindre!

Så hela kvällen igår kollade vi kartor, bedömde markerna och förberedde för arbete ute i fält under de kommande dagarna. Det ska bli så spännande och lärorikt!

Och sen om fem år kommer de tillbaka och gör samma mätning igen, och då kan vi antingen konstatera att det vi gör på markerna är helt åt helvete för ekosystemen och livet här, eller så kan vi konstatera att det vi gjort bidragit till att stärka de processer som allt liv är beroende av. För det är ju det vi säger att vi vill göra.

Och det är ju bra, att få det svart på vitt, oavsett vad resultatet blir. För om jag är en människa som bara förstör, så vill jag gärna veta det. Då jag kan lära mig av misstagen och bli till något bättre. Och EOV kan hjälp mig med det.

Mer än så hinner jag inte skriva nu, men jag ska uppdatera er senare om hela upplevelsen och vad mätningen kom fram till. Och ser ni ett brokigt gäng som ligger på knä ute i grönskan, så är det troligtvis vi. Kom gärna och säg hej!

Vi behöver prata.

Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.

För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.

I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.

Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.

Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.

Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.

Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.

Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.

Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.

Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.

Att vara människa på stenplaneten jorden.

Tidig morgontimma och jag är mosig efter en natt i ett varmt sovrum. Det är knappt så jag är vaken när jag kliver utanför dörren, men luften som strömmar emot mig och ner i mina lungor är som livselexir. Den är frisk, klar och flödande, och allt det dimmiga i min hjärna blir långsamt glasklart och faller på plats. Allt som den här dagen har att ge, allt som jag har att ge den här dagen.

Jag strosar ut på gården, barfota och barbent. Gräset är vått och strån och bös fastnar mot huden som blir kall och fuktig. Stenarna är vassa när jag går över grusvägen till odlingarna, men det ger mig en oförunderlig glädje. Att känna är att leva, och att känna kylan från det fuktiga gräset och de vassa stenarna under mina fötter, är som att få leva lite extra, just nu, just här.

Det rasslar i metallramen när jag för växthusdörren åt sidan, varm och fuktig luft strömmar emot mig och jag omsluts av doften av levande jord och grönskande tomaterplantor. De gula små blommorna ståtar emot mig och ger löften om något njutbart längre fram. Jag strösslar lite omtanke och nyper av en tjuv, binder upp ett varv till. Rycker några ogräs som letar sig fram under täckmaterialet. Jag lägger dem ovanpå, utlämnade åt sitt öde att torka och dö under den varma dag som väntar.

När små pärlor av svett börjar tränga fram i mitt ansikte, lämnar jag den varma luften i växthuset och kliver ut i det friska, klara flödande. Gräset är fortfarande fuktigt, men solen börjar leta bort den kyla som den tidiga morgontimmen gav. I sandlådan har olika växter letat sig fram och hela synen berättar om en tid som nu är förbi. Många skulle nog kalla växtligheten för ogräs, men jag är inte bekväm med betydelsen av ordet. Jag ser på dem med beundran, över den pionjäriska livskraft som bryter fram i den tillsynens livlösa sanden och med tidens gång bildar livsförutsättningar för andra arter. Och bredvid, en påminnelse om döden. Fjädrar från vår ståtliga tupp Stefan, vars liv avslutades på midsommaraftonens kväll. Barnen var med och tårar rann, och vi pratade om livet och döden och de förutsättningar vi inte kan friskriva oss ifrån.

En dag ska vi alla dö, men fram till dess ska vi leva. Och den dag som vi dör, så tar annat liv vid, och formar nytt liv av det som var dött. Tanken lindrar inte sorgen, men den ger en förståelse för de förutsättningar som är att vara människa på stenplaneten Jorden.

Jag släpper ut de yva hönorna. De har fått sällskap av en ungtupp från Siljansnäs, men han har ännu inte uppnått någon tuppstatus hos mina rutinerade damer. Han hukar inne i ett hörn medan den övriga flocken rultar ut i det höga gräset och börjar picka och sprätta runt.

Själv går jag in för att hugg tag i bokföringen innan resten av familjen vaknar. Det är också en del av att vara människa på stenplaneten Jorden. Iallafall så som livet ser ut nu.

Fisketur med familjen.

I väntan på stabilare väder så vi kan köra igång med grässkörden, så passade vi på att fira familjens 9-åring. Egen draglåda och ett bättre kastspö, bäddade för en fisketur tillsammans med familjen.

Så vi packade fiskegrejerna, fikakorgen och vårt bästa humör och gav oss iväg till en av skogssjöarna häromkring.

Båten gled stillsamt ut på vattnet, årorna gnisslade lite mot båtkanten och skogsfåglarna kvittrade borta i skogen. Det var trevlig och gemytligt i säkert 30 sekunder, sen hade det ena barnet tröttnat och ville åka hem. Vilket hon påminde oss om med 45 sekundersintervaller ungefär.

Men vi rodde iallfall ut på sjön, och en lätt sommarbris krusade den mörka vattenytan. Ljudet från årtagen ackompanjerades av barnet som ville åka hem. Taktfast anslöt det andra barnet och krävde att båten skulle stå still för att fiske skulle kunna ske. Alla som varit ute på en sjö i en eka i en lätt sommarbris, inser problemktiken här – båten rör sig i princip hela tiden, oavsett om du ror eller inte. Vilket, av någon outgrundlig anledning, upprörde det fisksugna barnet.

Mamman i familjen åtog sig då uppdraget att demonstrera att det går jättefint att kasta drag, även när båten rör på sig. Kolla bara!

Pappan i familjen muttrade något om tur och skulle visa hur man egentligen gör när man fiskar. Och det lyckades han ju med. Dock ville han inte ställa upp på bild med sin imponerande fångst, men 9-åringen visade gärna upp den. Och som vi alla vet, så har ju storleken ingen betydelse.

Den stora fisken upplevdes som läskig av barnet som ville åka hem, vilket ökade på styrkan och frekvensen i den önskan. Så i ett försök att liva upp stämningen och distrahera barnet som tjatade om att åka hem, så plockade mamman fram fikat.

Dock tappade hon både bullar och saft ner på det slemmiga golvet i båten till följd av att hon fumlade ut en kopp med hett the i knät. Varpå hon helt sonika började ösa in vatten i båten för att minimera brännskadeeffekten, och det var någonstans här som pappan i familjen liksom sjönk ihop i någon form av ge-mig-styrka-meditation mellan årorna.

Med en genomblöt mamma, inget fika och en stor fisk i fångsthinken, så beslutade vi att det var dags att åka hem. Vilken fantastiskt eftermiddag med familjen!

Brådskande om halm!

Vill du ha halm att lägga under pumpor och jordgubbar i sommar – då är det dags att se hit och sätta planen i verket!

Jag får många frågor om halm till privatodlingar, och jag har inga småbalar eftersom vi köper in det i storbalar och använder som strö i kornas vindskydd. MEN! Ett av vindskydden gjorde vi iordning inför kalvningssäsongen och det är i princip oanvänt, dvs där ligger finfin halm som lätt går att stoppa ner i säckar och använda runt jordgubbar och pumpor eller vad man nu vill använda det till.

Så vad jag vill säga är; vill du ha halm till dina odlingar, eller som strö till kaniner och andra smådjur – åk ner till vindskydden vid Stakheden och packa i den halm du behöver i medhavd säck. Bra att veta; det går inga djur i hagen just nu och det är därmed ingen el i trådarna. Passa även på att fylla på skafferiet med prima grönbetesägg och lokalproducerad honung från boden!

Men vad bra! då ska jag nog åka ner dit och hämta lite halm till mina pumpor… och så kan jag ta en säck till ungarnas kaniner också. Kanske nästa helg eller nåt sånt….

Sorry, men då är det troligtvis försent! Millimetermannen börjar steppa in i pre-höskörd-mode, vilket innebär att alla andra saker ska vara fixade och klara och i det ingår utmockning av vindskydden, vilket han troligtvis kommer hugga tag i så snart som möjligt. Men jag gör mitt bästa för att styra in honom på andra sysslor så länge som möjligt, så ni kan hämta er halm.

Okej, jag fattar, åker ner direkt – kostar det någonting?

Nej, det kostar inget. Men vill du bjuda mig på lite jordgubbar så blir jag glad, eller om du får ett överskott av pumpor så tar jag tacksamt emot en. Eller så hämtar du bara halm och berättar för mig hur du använt den nästa gång vi ses. Eller så hämtar du bara halm, och låtsas som ingenting. Det är upp till dig.

Om stora koflyttarhelgen.

Första juni och stora koflyttarhelgen är avklarad. I fredags sorterade vi djur och skjutsade hit och dit för att få dem på rätt ställe inför sommaren. Det hela gick hur fint som helst och jag är riktigt imponerad över att vi fick till logistiken så bra och lyckades genomföra hela spektaklet! Ett gäng fick åka in på sommarkollo i stan, ett par fick åka på sommarkollo till våra vänner i Mjölnarbacken och kvar blev ungdomsgruppen i Norrbo. Lite lätt förvirrade, eftersom samtliga större ledardjur förflyttats till andra vyer.

På lördagen var det sen dags att flytta den förvirrade ungdomsgruppen till nya marker. Vi hade fin uppslutning från Norrbo-folket, och gick sen med gruppen längs vägen och ner i den nya hagen. Människor var glada, solen lyste genom de nyutsprungna björkkronorna och kvigorna var lugna och imponerade samarbetsvilliga.

Det är sådana stunder som man undrar varför man inte vallar runt kor hela dagarna istället. Liksom skit i stängsel, jobb och allt annat hitte-på, släpp korna och människorna loss och låt oss njuta av livet! Ungefär så.

På söndagen kom eldprovet. Då var det dags för korna och kalvarna att promenera från Stakheden ner till hagen vid OK. Jag vet inte hur långt det är, men vi har inte gått med dem så lång förut, och inte med så små kalvar. Men det var inget att oroa sig för – det hela gick fint. Med viss tvekan vid ett farthinder och vid en bro, men det löste sig efter lite busvisslingar. Inte av mig dock, såna talanger besitter jag inte. Kanske kan jag lära mig, kanske inte.

STORT TACK till alla er som var med och genomförde den här helgen .- ni är fantastiska. Nästan så jag skäms lite grann, när jag ser alla er som ger av er tid och engagemang för att jag har kommit på nån idé om att kor har ben och kan gå dit de ska. Tack.

Och jag kan inte mer än reflektera tillbaka och påminna mig själv om tiden då jag var hypernervös över att flytta mina fem kvigor ett trettital meter till den nya hagen. Det känns så avlägset. Tänk om jag vetat det här då.

Kreaturens kulturupplevelse.

Det finns vissa dagar då man vaknar, och tror att det är en dag som alla andra dagar. Ända tills telefonen ringer och en trevlig man i andra änden av tråden, undrar om han får spela cello för mina nötkreatur. Jag får frågor av alla dess slag, men den här var ny – det ska erkännas!

Jag är inte den som vill neka mina älskade djur en egen musikupplevelse, så jag svarade såklart ja. Och hela dagen gladde jag mig åt alla samtal, glädje och kreativitet som de här korna lockar fram hos människor. Och väntade med spänning på att få se, hur nötkreaturen skulle reagera.

Det visade sig, att i grannbyn finns en man vid namn Erik Nordström, som kan prata med kossor – via sin cello. Kolla in den här filmsnutten. (Klicka på den färgade texten så kommer du till länken) Oerhört bra att veta, om jag en morgon vaknar och alla nötkreatur är utspridda på byn – då ordnar vi cellokonsert helt enkelt!

Men Erik kan uppenbarligen så mycket mer än så, för i den här filmsnutten får sig nötkreaturen en liten kulturupplevelse i finaste form, när han avslutar med ett musikstycke. Vackert!

Så nu hoppas både jag och korna på ett nykomponerat stycke som vi kan döpa till Ko-polskan-kring-Norrbo. Det hade varit grejer det! Inspiration finns att finna på lördag – då ska nämligen detta gäng dansa vidare längs Norrbovägen till en ny hage. Om det blir harmoniskt och vackert eller kaotiskt och stressande, det återstår att se.

Tack Erik för det glädjande klippen!

Kalvningens slut, filmmakare och visioner.

I helgen avslutades årets kalvningssäsong. På morgonen möttes vi av första-gångs-kalvaren Ellen som fött en fin och välmående kvigkalv, och framåt sena eftermiddagen märktes det att stora Dora också var på gång.

Jag har ju varit lite nervös för Doras kalvning, eftersom hennes kroppshydda intagit enorma proportioner. Det är tredje året nu som vi säger att hon måste ha två därinne. Och det är tredje året som det visar sig att vi har fel. Och det är tredje året som kalvningen flyter på hur fint som helst. Jag ska sluta nervösa mig helt enkelt.

Hur som helst så var det en stor tjurkalv, som är så där ovanligt vacker. Den har fått namnet Dario, efter regissören Dario Argento. Men det är inte jag som hittat på namnet till kalven. Upphovsmakare till kalvens namn är filmaren Johannes Graaf, som var på plats med sin filmkamera och förevigade stundens mirakel.

Johannes Graaf driver Södra Dalarnes TV – gå in och följ deras FB-sida här, så missar du inte något av hans filmprojekt. Titta gärna igenom tidigare material också, det finns många fina filmer och texter med lokal och historisk koppling till bygderna här omkring! Och vill du se kort-filmen som han gjorde hos mig och korna tidigare i vintras, så hittar du den här.

Så nu är kalvningssäsongen 2021 avklarad. Tio kalvningar under fyra veckor och jag pustar ut. Samtidigt nås jag av min vän Tomas på Bältaregården utanför Falköping – han har märkt 10 nyfödda kalvar innan lunch. Det ger perspektiv. Och visioner. Kanske mest det sista.

« Äldre inlägg

© 2022 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑