Livskraft i samspel

Kategori: Tips&trix (Sida 1 av 4)

Påsken som stormade in.

I förra inlägget utlovade jag en uppdatering gällande kalvningen på söndagar kl.21. Sen stormade påsken in med en röd måndag, och jag trodde att det var lördag när det egentligen var söndag. Sen blev det måndag, som jag då trodde var söndag, men då stormade det och dagen tillbringades utan ström och tillfredsställande internetuppkoppling. Ja, ni hör ju själv, rörigt så det förslår.

Oavsett; än har inte första kalven kommit, så ni får kort och gott fortsätta att beundra era tomma bingobrickor. Ny uppdatering kommer, förhoppningsvis, på söndag klockan 21.

Strömavbrottet kan låta dramatiskt, men det är det inte. Vedspis och egen brunn på gården möjliggör att vardagen kan rulla på utan större hinder. Den största utmaningen är att rubba invanda rutiner när det inte längre finns vatten i kranen och el i uttagen. Men vi börjar vänja oss. Det var knappast första, och heller inte sista, gången. Ett utedass och en gårdspump skulle dock förenkla levernet ytterligare, så det blir våra nästa investeringsposter för att höja vår levnadsstandard.

Det är lite lätt att bli självgod när man står där vid vedspisen och lagar mat från egna gården. När man kan konstatera att potatis, kött och grönsaker är från jorden utanför, likaså veden som gör värmen och tillagningen möjlig. Och vattnet vi dricker är kallt och kristallklart, blott från ett grävt hål i marken, renat av den jord som ligger under våra fötter. I den stunden är det lätt att bli självgod. När man känner att det mesta kan hända i omvärlden, men vi vet att vi reder ut det. Mat på bordet, tak över huvudet och rent vatten i brunnen – så mycket mer behövs egentligen inte. Och det ger mig ett lugnt som jag är oerhört tacksam över att få känna.

Husmödrar och benbuljong.

En grej som är svår att undgå när man börjar med att producera sin egna mat, är vilket fullkomligt resursslöseri vår tid består av. Och det kan man ju förfasas över, predika och skriva argsinta inlägg om. Eller så gör man något åt saken, handgripligen. Vilket jag oftast föredrar som strategi. Så just nu håller jag på att upptäcka olika sätt att till fullo nyttja de resurserna som kommer från ett nötkreatur.

Det finns en del recept och trendiga maträtter att finna på nätet, men ännu har jag inte hittat någon sida som behandlar hela djuret som den magiska näringsresurs som det faktiskt är. Så jag letade fram ett exemplar av Husmoderns kokbok från 1935 för att kunna insupa mig livets resurskloka kokkunskap. För 1935 förstod man vikten av att bruka de resurser som fanns att tillgå. Sen kom oljan, industrialiseringen och någon märklig idé om att talg är till för fåglar, att inälvor är en restprodukt att bränna och att processade bönor fraktade från ett annat land är bättre än grannens betande ko.

Och ibland tänker jag som så – hur hade vår värld sett ut om husmödrarna och deras kunskap hade hyllats istället för att svartmålas? Om man valt att stärka dem istället för att rädda dem?

Det lär jag aldrig få veta. Med med buljongen puttrande på spisen och en mycket angenäm doft i huset, så förkovrar jag mig i all den klokhet som husmödrarna ombesörjde för 80 år sedan. Och sänder en tacksamhetens tanke till de kvinnor som för ett par år sedan gav mig denna eminenta kokbok. Tack – ni ska veta att den har kommit väl till användning den senaste tiden.

Odla en hållbar framtid

Okej, med anledning av mitt inlägg om att skapa den utbildning du vill ha – allt behöver man inte skapa själv, det kan finnas människor som redan gjort det.

Under våren kommer det gå en folkhögskoleutbildning i Brunnsvik, Ludvika kommun, som heter ”Odla en hållbar framtid”. Jag fick nys om den härom veckan, när jag träffade upphovskvinnorna tillika kursledarna, Sara och Hanna.

Så här beskriver de själva kursen;

Odla en hållbar framtid är kursen för dig som är nyfiken på hur vi tillsammans med hjälp av ett helhetsperspektiv kan skapa vår framtid genom ett hållbart sätt att leva, odla och ta hand om jordens resurser i en värld som behöver vårt engagemang. Kursen ger dig kunskaper, nya perspektiv och ett nätverk så att du kan ställa om till en mer hållbar livsstil, både på insidan och utsidan.

Jag gillar att de betonar helhetsperspektivet. Det är i det jag själv har landat, efter år av sökande, diskussioner och tankar. Vikten av att ta beslut med full uppmärksamhet på alla de sammanhang vi befinner oss i.

Det var precis den här kursen jag saknade för 6-7 år sedan, när jag som värst grubblade runt i mina tankar om framtiden, hållbarhet, ekologi och omställning. Då, när jag på riktigt började inse, att mänskligheten förstör allt det där som håller oss vid liv. Då, när jag fick lite panik, (inte så lite heller, egentligen) men inte visste vem jag skulle prata med och inte visste hur jag skulle gå tillväga för att styra åt ett annat håll. Hade den här kursen funnits då, så hade jag definitivt hoppat på. Den är studiemedelsberättigad, går på distans 50%, och med 7 fysiska träffar som är anvisade till helgerna – fantastiska möjligheter alltså, även för den som har ett jobb, familj och allt sånt där annat som lätt skapar ett hinder för att gå en omvälvande utbildning.

Så vad väntar du på? Klicka in dig här för att läsa mer.

Tulpaner och ärtskott.

Ärtskott har jag sått också. Eller ja, först har jag satt tulpanlökar. Mest för att jag hade massa tulpanlökar som behövde komma ner i jorden. Och eftersom jorden ute är helfrusen, så har jag testat att klämma ner dem i massa byttor som nu står i fönstren.

Och då uppstod massa yta med bar jord. Bar jord, är för mig, en oerhört dåligt utnyttjad resurs. En dåligt utnyttjad resurs är till för att nyttjas. Och eftersom vinterlagret av surkål är slut och det bara återstår några påsar av sommarens broccoli i frysen, så kände jag att det var dags att kicka igång möjligheterna till färska grönsaker.

Så jag hällde på gula ärtor. Och hoppas nu på några skördar av ärtskott innan tulpanerna behagar titta fram. Om de nu behagar att titta fram, det får tiden utvisa.

Vad tiden också får utvisa är om barnen kommer bli glada över att det snart finns ärtskott att skörda, eller om det blir skitförbannade för att jag sått utan dem. Till mitt försvar så var utelämnandet av dem inte planerat. Jag drabbades helt enkelt av en snilleblixt (som jag tror, just nu, åtminstone) och skred genast till handling. Hela förfarandet tog uppskattningsvis 2 minuter, max, eftersom jorden redan var på plats och det bara var att hälla i ärtorna.

Så ärtskott du med – klickar du här, kommer du till ett inlägg där jag förklarar hur jag och barnen gjort föregående år. Bara gör´t! Du kommer inte att ångra dig!



Veckan efter.

Förra veckan stod jag i Norrbo Folkets hus och pratade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens trumfkort”. Det var fullsatt och jag var nervös. Ibland snärjde jag in mig i mina egna ord, förtrollades av de talande blickarna bland människorna i publiken. Så där så jag ville avbryta mig själv, och istället fråga dem; vad tänker du nu, jag ser i dina ögon att det är något viktigt!

Men jag gjorde aldrig det, men några kom fram och berättade om sina tankar efteråt, och det var fint. Och det kändes gott i magen, och jag fick ta emot många fina ord, sådär så jag blev lite stum och inte kom mig för att svara på ett vettig sätt. Och det har gett syre till lågan, så nu laddar jag för nästa föreläsning som är i Ludvika, tisdag 26 mars, 17.00 i Folkets Hus. ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde” . Samma historia, samma budskap, men med en annan invinkling.

Kom, vettja! Och dela gärna era tankar med mig efteråt.


SlaktarStina Föreläser.

Snön yr utanför fönstret och på radion rapporteras om utmanande Vasaloppsspår. Jag fyller på vedspisen med spillvirke från husbygget och försöker finna trygghet i att göra något som jag inte gjort förut. Det närmar sig nu. Med både det ena och det andra.

14 mars kl. 18.00 är första anhalten. Då ska jag föreläsa i Norrbo Folkets Hus under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens triumfkort”. Det blir en berättelse om mina egna vägval och insikter, men lika mycket en hyllning till min mormors generation och deras kunskaps betydelse för att möta framtiden. Grangärde Hembygdsförening är arrangörer, inträdet är 50kr och då ingår fika. Hoppas vi ses!

26 mars kl 17.00 är andra anhalten. Då ska jag föreläsa i Ludvika under rubriken ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde”. Det blir också en berättelse som tar avstamp i mina egna vägval, men inriktar sig mer på ekosystem, livskraftens mångfald och beslutsfattande. Föreläsningen är en del av Ludvika Kommuns arrangemang ”Earth Week”. Inträdet är gratis men utan fika.

Tredje anhalten är en stubbe i kohagen och där ska jag sitta tills grönskan spirar och samtliga kalvningar är över. Gårdens första kalvningar på minst 60 år. Våra första kalvningar någonsin. Det kommer bli en omskakande upplevelse och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Som med allt annat nytt som väntar de kommande veckorna. Ingen blir gladare än jag om du följer mig längs vägen! Jag ser fram emot era tankar och frågor – hoppas vi ses!

Rimliga kalkyler – att laga kläder

Igår, när barnen somnat och djuren var nattade, så drog jag på musik och placerade mig själv vid symaskinen. Laga kläder stod på schemat. Att laga kläder har en orättvis touch av snålhet över sig. Och snålhet i sig, har en orättvis klang av pessimism och anklagande över sig. Men om laga kläder är att vara en snåljåp, så får du mer än gärna kalla mig det. Men låt mig först få ta dig med i mitt resonemang. Låt mig få berätta om SlaktarStinas Rimliga kalkyler.

Igår lagade jag kläder i ca 60 minuter. Jag lagade ett par täckbyxor, ett par arbetsbyxor, långkalsonger och en underställströja och en klänning. Kläderna var mina egna, jag vet att de passar kroppsligt och att de fyller de funktioner som jag eftersträvar. Det kostade mig 60 minuter av tid och några meter tråd. Lite el till symaskinen också om vi ska vara riktigt petiga. Överlag hade jag en riktigt trevlig stund med mig själv, där jag fixade på min kammare med musik i högtalarna.

Låt oss nu tänka att jag INTE hade lagat dessa kläder och istället ersatt dem med nya. Pengamässigt skulle de troligtvis kostat mig någonstans över 1000 kr, lågt räknat. Och då räknar jag enbart vad plaggen i sig skulle ha kostat. Tidsmässigt hade det tagit långt över en timme att leta på och prova ut samtliga plagg, oavsett om jag åker till stan eller om jag skulle beställt hem dem på nätet. Om vi sedan lägger på tiden för att åka till stan, + tiden jag skulle behövt lönearbeta för att få ihop pengarna för att bekosta kalaset – så är vi uppe i minst en arbetsdag. Lägger vi dessutom till bränslet för att att åka till stan och kostnaden för det…ja, då växer insatserna såväl tidsmässigt som pengamässigt.

Nu var istället insatsen 60 minuter och några meter tråd. Och då har jag inte ens nämnt alla naturresurser som istället kan användas till något mer vettigt än att skapa saker som jag, uppenbarligen, inte behöver.

Slutsats; Att laga kläderna krävde 60 minuter av mitt liv och några meter tråd. Att istället köpa nya kläder skulle krävt minst en arbetsdag + tiden för att leta reda på/prova/köpa de nya plaggen.

Och med det underlaget väljer jag att laga kläderna, istället för att köpa nya. Låter det rimligt? Vilken kalkyl skulle du välja?



Fäjsbokk och sånt skit.

Okej, så här är det. Facebook tycker så här; vill jag nå ut till mina läsare via deras plattform, så behöver jag ägna typ all min vakna tid – och gärna min sovande också – att kommentera och klicka runt på alla möjliga och omöjliga länkar.

Och det kan jag självklart inte. Dels för att det gör mig halvt hjärntvättad, men mest för att jag vill lägga min tid IRL. Jag vill stoppa frön i jorden och klappa kor, snickra på huset och skriva texter, bygga koja med barnen och laga mat till vänner som krypit upp på min kökssoffa med en kaffekopp i handen.

Men jag vet också att ni är en ständigt växande skara som gärna vill läsa det jag skriver på bloggen. Och det gör mig oerhört glad. Glad och hedrad. Hedrad över att ni finner något i mina ord, något som gör en skillnad. Något som väcker känslor. Något som gör att ni kommer tillbaka hit och läser. Och det vill jag gärna att ni fortsätter med, för jag vill dela mina texter och bilder med er.

Så i ren trots mot Facebook och andra sociala medier, så har jag ordnat så ni som vill, kan prenumererar på mina blogginlägg. Då får ni ett mail varje gång jag skrivit något nytt, och varken du eller jag behöver scrolla sönder våra händer för att nå varandra. Det kostar ingenting och allt du behöver göra är att skriva in din mailadress i formuläret högst upp till höger på sidan, och sedan bekräfta din anmälan genom att klicka på länken som skickas till din mail. Enkelt! Tack på förhand.

( ….och det går självklart lätt att avsluta prenumerationen om och när man känner för det)

Restaurering av långkalsonger

Ni som följt mig sedan bloggens begynnelse minns kanske den där gången, för mycket längesedan, när Superkvinnan ryckte ut och restaurerade ett par långkalsonger? Nu har det hänt igen. Med samma långkalsonger.

6 år höll dem efter förra lagningen som då tog ca 15 minuter att genomföra. En ganska välinvesterad kvart måste jag ändå säga. Så jag valde att även denna gång investera ytterligare 15 minuter för att laga en trasig söm i det nästintill obefintliga tyget. Självklart lagade jag med en avvikande trådfärg, något annat vore alltför förutsägbart och tråkigt. Och självklart märktes dem med ett nytt årtal, så som sig bör vid restaureringar av kulturhistoriska föremål. Och självklart tog jag en dagens outfit-bild i sann bloggare-anda. Så där avslappnat, i en helt vardaglig kroppsposition.

Eller nja, den här bilden ger nog mer rättvisa åt min sanna uppenbarelse.

Sissådär. Kanske håller de eminenta långkalsongerna nu ihop ytterligare 6 år till och min välinvesterade kvart har bespara oss både tid, pengar och slitage på jordens resurser. Och för dem som är historiska intresserade; dessa långkalsonger har varit flitigt brukade sedan 1997 och värderas högt av den stolta ägaren. Tillsammans har de genomlevt både blod, svett och tårar och är därför nästintill oskiljaktiga.


VÄLKOMNA!

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!

« Äldre inlägg

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑