Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Kategori: Tips&trix (sida 2 av 4)

Barnens favorit – ärtskott!

Nu skördar vi för fullt av våra ärtskott som vi sådde för ett par veckor sedan. Brickorna fyller upp båda köksfönstren och är en riktigt favorit hos både barn och vuxna. Ja, förutom hos Millimetermannen då. Han tillhör den där kategorin som verkar tro att man kan dö om man provar grönsaker som inte är isbergssallad eller morot, känner ni igen det? Men den kategorin av människor får skylla sig själva, för de vet inte vad de missar. För det är något fantastiskt med det saftigt, krispiga, nyskördade som ärtskotten erbjuder den här tiden på året. En spirande livskraft i aromform. Själv föredrar jag att klippa ett knippe över maten, medan barnen helst går och plockar några stjälkar som de sen knaprar på.

Det är tredje året vi sår ärtskott nu, och barnen är minst lika engagerade som jag vad gäller vattning och utveckling, då de vet vad de kan förvänta sig. Och det är så roligt att ha den gemenskapen tillsammans, att följa utvecklingen av de här ärtskotten varje dag. Att skörda och äta och att prata om det som vi tillsammans åstadkommit.

Men något som glädjer mig ännu mer är när andra barn kommer hit, och skeptiskt knaprar på en liten stjälk. Att se hur deras skeptiska ögonbryn förvånat höjs när de känner smaken. Att sen se hur de små fingrarna letar sig in i den lilla djungeln i fönstersmygen och bryter en ny stjälk. Och sen en till. Och sen en till. Och sen åker saxen fram och det börjas skörda i knippen.

Och som med så mycket annat så är det enkla det som ger mest glädje. Och det här är superenkelt. Pröva du med, det är inte försent! Vill du läsa om hur du kan gå tillväga, så klicka in här. Gör det bara, NU!

Gör egna lökchips!

 En sak som händer när man börjar odla sina egna grönsaker, är att man helt plötsligt börjar trolla i köket. Åtminstone har jag gjort det. Börjat mixa och trixa på alla möjliga sätt. Hittar på nya rätter, uppgraderar de gamla vanliga, testar nya användningsområden. Jag har helt enkelt blivit oerhört kreativ i köket, vilket visat sig gjort matlagningen till något roligt istället för något jobbigt måste.

Och det låter ju väldigt fint och rosaskimrande på alla sätt, men bottnar helt enkelt i lärdomen om allt jobb som ligger bakom. När jag insett allt som krävs för att få fram den där förbenade grönsaken – då känns det helt orimligt att inte använda den fullt ut. På samma sätt som det känns orimligt att köpa råvaror när jag själv har allt som krävs för att trolla fram dem själv.

Hur som helst – ta purjolöken som exempel. En tillsynes menlös grönsak som mest är retsam. Dels passar den inte så bra i kassen när man bär hem den från affären. Den spretar upp och är i vägen. Ramlar när man ställer ifrån sig kassen. Och sen när man väl kommer hem så knölar man in den i kylen, liksom på tvären, för att den ska få plats och samtidigt inte bli köldskadad. Det är inte alltid det lyckas fullt ut. Sen använder man en tredjedel, i bästa fall, medan resten kastas. En rest som dessutom spretar åt alla håll i soptunnan, trots att den knölats ner efter bästa förmåga.

Men nu har jag löst problemet! Dels kan du odla den själv och skörda även på vintern, kolla här. Om du inte känner dig lockad till det, så kan du ändå ta rätt på nästintill HELA purjolöken som du nu ändå har släpat hem från affären. Och fixa kvälls-snaxet samtidigt.

Du tar helt enkelt blasten på purjolöken, det där gröna, irriterande spretet, och sköljer av det i vatten. Sen river du det i fina strimlor och lägger på en plåt. Ringlar över lite olja, saltar efter behag, och sen masserar du runt det på plåten tills alla purjolöksstrimlor blivit glansiga av oljan. Sen in i ugnen på strax under 100 grader. Det är klart när strimlorna är spröda och knapriga. Helst inte svarta dock.

Sen är det bara att knapra på – varsågod, egna lökchips! Bäst blir det om du bara använder ”bladen”, de där gröna som spretar. Ju närmare roten du kommer, där purjon börjar bli ljusgrön/vit, desto längre tid i ugnen behövs för att uppnå knaprigheten.

LYCKA TILL!

Färsk purjolök i januari.

Odlingarna är min kreativa oas. Där spinner jag loss med mina idéer och tankar, där får kropp och huvud jobba ihop. Där är jag, bara jag. Med jord under naglarna och svetten som rinner mellan brösten. Och med en nyfikenhet och glädje som jag väldigt sällan känt. Kanske aldrig någonsin. Det är som att här, här upptäcker jag Livet.

För i odlingarna är det bara naturens spelregler som gäller. Och det är dem som jag nyfiket försöker förstå, när mina händer färgas svarta av jord medan hjärnan arbetar i takt med kroppen. Där upptäcker jag världen, där upptäcker jag mig själv. Jag experimenterar friskt. Långt bort från pekpinnar och informationsböcker, skapar jag mig mina egna sanningar. Och där naturens lagar sätter gränserna, så formar jag mig en egen verklighet.

Och i den verkligheten kan man gå ut en dag, i slutet av januari. När snön når mig till knäna och termometern visar -7, och gräva upp sig en purjolök. Eller tre.

Trots vinterlandskap sen i slutet av november, trots ihållande minsugrader och bistra vindar – spaden skär ner genom jorden. Och löken är bärgad. Löken som jag sådde från frö, för nästan ett år sen.

 Och upptäckter som dessa gör mig lycklig inifrån och ut. Nyskördad purjolök i januari. Så nu står dem fint i ett vattenglas i mitt kök, på mormors gamla furubord. Bland udda porslin och en duk som mamma har vävt. Som en trofé och påminnelse om att upptäcka mina egna sanningar, skapa mig min egna verklighet.

Men imorgon blir de till soppa. Med skräp-odlad potatis och hembakt bröd. Det kommer bli en av de finast middagarna någonsin. Den kommer ätas med andakt. Och med spänning över hur nästa experiment kommer att sluta.

Lock till odlingslådorna.

En bra sak att göra när man är isolerad från omvärlden på grund av diverse barnbaciller, är att snickra. Att snickra tillhör inte mina främsta talanger, men jag gör vad jag kan för att utveckla den. Det är nämligen allt för många saker som jag behöver ha snickrade utan att någon Millimeterman ska komma och lägga sig i. Den här gången var det lock till mina odlingslådor. Så jag tog hjälp av mina främsta experter. 
De är kunniga och energiska och godtar inte ROT-avdrag. Men går ganska bra att muta med KORV-tillägg. 
Efter gott samarbete och en aha-upplevelse gällande användandet av diverse verktyg, så var locket klart. Ja, förutom själva locket på locket då, men man ska ju inte haka upp sig på detaljer. 
Jag är mäkta stolt om jag får säga det själv. Millimetermannen får dock kli av skevheten, men konstaterar ändå att jag har utvecklats enormt inom området. Vilket säger en del om hur förra årets lock såg ut. Men man ska ändå inte underskatta de dåliga skapelserna. Genom det misslyckade försöket så kunde jag ju i år göra ett som var bättre. Jag lärde mig med andra ord massor. Helt utan högskolepoäng och referenshänvisningar.
Jag passade på att slänga ner lite frön i jorden också. Spenat, morötter, rädisa och sallad. Och blev därmed aktivist i spenatupproret. Men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Så ärtskott.

En dag, när snorkråkorna var borta och bobåkning kändes en aning för mycket 2016, så kickade vi igång odlingssäsongen här hemma. Vi sådde ärtskott. Jag och mina två medhjälpare. Fram med en påse jord, en förpackning gula ärtor (en sån där vanlig man köper i mataffären) och lämpliga tråg. Dela ut en spade till alla inblandade och sen är odlingsfesten igång! Har du tendensen att få kryp i kroppen av lite jord på golvet, så bör du även utrusta dig med en dammsugare och en extra por
tion tålamod.

Lite jord i botten, på med några nävor ärtor, på med lite jord. Superenkelt. Och roligt att få gräva med jord inomhus.

Sen är det bara att vattna, ganska mycket faktiskt. Men just här var jag tvungen att kasta kameran för att undvika en mindre vattenskada i köket, vilket förklarar den något suddiga bilden.

Men det hela gick bra. Sen är det bara att ställa trågen i fönstret och vänta. Inom några dagar börjar det gro! Superenkelt och superroligt!

Att bygga en ärtkoja.

 Jag och barnen har ett gemensamt projekt i odlingarna; ärtkojan. Där ska vi sitta varma sensommardagar med en flaska saft och äta ärtor tills vi blir gröna i ansiktet. Men den har krävt en del jobb, minst sagt.

Först gäller det att hämta material. Vi hade tittat ut gamla tegelstenar från ladugården vi rev förra våren, jord från den stora jordhögen och sen pinnar från gethagen. Det var bara att koppla på kärran efter traktorn och börja jobba.

Barnen körde och jag utgjorde motorn, dvs drog hela ekipaget. Jag kände mig som en starkt, pedagogisk och tålmodig förälder när vi började lassa sten. Tre tegelstenar fick det plats.

Så dem kördes till odlingarna och lassades av för att kunna hämta nya.

Men först bytte vi såklart släpkärra. Vilket för övrigt behövdes göras efter varje avlastning, enligt barnen. Ibland också innan pålastning, trots att vi bytt kärra vid avlastningen. Jag är helt enkelt för dum för att förstå. Så jag bet ihop.

Det blev några vändor innan alla tegelstenarna var på plats. Några kilometer också, skulle jag tippa. För sen körde vi samma förfarande under hämtningen av jord och kvistar. Men det har jag inte fotograferat, för då kände jag mig inte längre som en tålmodig förälder längre utan hade fullt upp med att åtminstone försöka vara en. Det gick så där.

Men det vill jag helst inte komma ihåg nu, för nu är ju kojan klar. Det tog några veckor och gav mig mycket tålamodsträning. Oväsentligheter i sammanhanget. Jag har mycket att lära av dem där barnen, för uppenbart hade de ett tålamod långt utöver mitt.

Nu håller vi tummarna för att det växer! Stay tuned!

Brännässlor – gratis är gott

Nog för att det är tillfredsställande att påta i jorden och så frön i hopp om att producera sin egna mat, men förstå vad tillfredsställande det är att skörda maten och någon annan har gjort jobbet – gratis dessutom! Jag är ju ändå Gagnsing i grund och botten. (Uppväxt i Gagnef kommun – Dalarnas motsvarighet till Småland om man ska tro folkmun.)

Hur som helst. Jag pratar såklart om Nässlorna, som i mina öron har ett ogrundat dåligt rykte. Nog för att de sticks och bränns, och kan därmed tyckas vara lite oönskade. Men de försöker ju bara skydda allt de där viktiga som de innehåller, för att säkra sin egna överlevnad och deras avkommors existens. De är med andra ord inte värre än oss människor.

Så jag trotsar deras brännande försök och plockar mängder. För att säkra min egna överlevnad och min avkommors existens. Och för att jag är Gagnsing. Och högst skeptiskt till livsmedelsindustrin. En snål jävel helt enkelt, som inte kan motstå fina råvaror som är gratis.

Nässelsoppa, Nässelbiffar och som e-fri tillsats i köttfärssås, har de hittills används. Har ni några andra bra användningsområden, får ni mer än gärna dela med er!

Hälsningar från en arbetslös som inte är så arbetslös

Roligt på jul

Som ni märkt bedriver jag ingen adventskalender i år heller. Kan även hända att jag är mer eller mindre uttömd på rim, efter att ha knåpat ihop nästan 100 stycken under några år. Men suget efter att sätta ihop något klurigt till andra har däremot inte försvunnit och det hade det inte gjort förra året heller.

Så. Lagomt till det började dra ihop sig till julfirande med mina syskon, så knåpade jag ihop en skattjakt till de barn som skulle delta. Jag satt på min kammare och fnissade för mig själv när jag färdigställde ledtrådarna. Såg framför mig hur barnen med glittrande ögon skulle hänge sig åt julens mystik och med kamratlig anda lösa ledtrådarna ihop. Så gemytligt! Så roligt! Och någon aktivitet för barnen!

Upplägget var sådant, att en liten tomtenisse hade gömt paketen och istället lämnat en ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen ledde vidare till en annan ledtråd, som sen… ja ni fattar. Slutligen skulle barnen hitta paketen och mystiken skulle bytas till sprudlande glädje och förnöjsamhet över att de lyckas lösa skattjakten. Tanken var bra.

Allt var perfekt och gick enligt planen. Medan de andra fixade med någonting placerade jag i smyg ut alla ledtrådar och förberedde in i minsta detalj. Kände mig oerhört nöjd, kreativ och bra på alla sätt, när det äntligen var dags att köra igång. Paketöppning! Barnen sprang i glädjerus till granen för att med iver hugga tag i de färgglada papperen, men det hela kom liksom av sig när de bara hittade tomtenissens sketna ledtråd. Samtliga började storgråta.

Så vi vuxna försökte få barnen att förstå att det här var bara en rolig lek, på det sätt som bara vuxna kan försöka förklara för barn att det bara är en lek när egentligen hela deras värld har rasat. Det gick så där. Samtliga fortsatte storgråta. Så vi manade på dem och tillslut så övergick storgråten till ett försiktigt hulkande. Med stark påmaning av oss vuxna följde de den första ledtråden, för att hitta en ny sketen ledtråd. Och började storgrina. Och den ledtråden gick ju till en ny ledtråd, som gick till en ny ledtråd som….Ja, ni kan ju själva lista ut hur det fortsatte.

julkrans, jul, lingonsris, pyssel

Efter vad som kändes som en evighet, både för mig och för barnen, fann de slutligen paketen och började med rödgråtna ögon öppna dem. Jag kände mig som en fruktansvärd jul-ligist som just givit barnen en fullständigt traumatisk upplevelse.

Vart min kreativa och kluriga ådra ska få utlopp det här året, har jag ingen aning om. Men vad jag vet, är att jag inte tänker gömma några paket iallafall.

Börja odla

börja odla, odla, täckodling, grönsaker, moder natur

Okej, jag ska vara ärlig från början. Jag vet inte alls vad jag håller på med. Men jag gräver och mår bra, så fullständigt fel kan det ju inte vara. Det mesta gör jag lite på känn. Följer impulser som för tillfället känns logiska och hoppas på att moder natur sköter resten. Gräver ner gräs och lägger ut tidningar. Strör ut halm och lägger ut halvfärdig kompost. Till fullo inspirerad av Sara Bäckmo i Skillnadens trädgård, men med blott en gnutta av all den kunskap hon besitter. Men jag tror att jag börjar förstå principen. Den tilltalar mig. Naturlig, enkel och tillsynes effektiv.

Oavsett så vet jag mer om det nästa höst, kanske redan i vår. Då får jag facit på om mina impulaktiga handlingar med spaden och de resurser som finns omkring mig, ger de resultat som jag hoppas. Om inte, så får jag ju en chans till. Och en till. Och en till. Naturen är fantastisk!

Det här är så oerhört spännande. Och roligt. Jag kommer bli en odlingsnörd. Med stolthet.

Odlar du?

Veckans tips – våtservetter

Om ni någon gång åker in till en stad och helt plötsligt känner ett starkt behov av att öppna en mobil cykelverkstad  mitt på den centralaste bilparkeringen, så kan kan det hända att man blir lite oljig om händerna.

Då kan jag varm rekommendera de tvättservetter som i vanliga fall främst används till rengöring av mjuk och oförstörd barnhud. Våtservetterna tar bort kedjeolja från händerna i ett kick – funkar bättre än alla rengöringsmedel i världen!

Så. Verktygslådan är numera kompletterad med Libero våtservetter. För skonsam rengöring av känslig hud.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑