Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Författare: SlaktarStina (sida 1 av 56)

Full fart på livskraften!

Solen har stått högt och klar på himlen hela veckan och jag har varit för uppslukad av arbetet här på gården för att kunna skriva något. Meningsfulla dagar fyllda med jobb, där svetten pärlas i pannan i samma takt som den porlar från taken. Livskraft!

Kommer ni ihåg att jag pulsade genom snön och gjorde mina första sådder för några veckor sedan? Om inte, så kan ni läsa om det genom att klicka här. Hur som helst, då såg det ut så här.

Snön nådde mig upp på låren och det var ett par minusgrader. Sedan dess har sådden genomlevt  köldperioder där termometern visat under -10 växlat med dagar där solen strålat och snön droppat från taken. Och nu ser det ut så här.

Och smyger man närmare, på den hårda skaren, som ibland bär och ibland inte, och kikar in under det skeva locket – så ser det ut så här.

Full fart på livskraften! Och det gör mig så lycklig att veta, att om några veckor så kan vi festa loss i pinfärska grönska från odlingarna. Nu börjar det!

Fest i kohagen!

För att säkra virkesåtgången inför framtida byggnationer, så fällde vi ett par granar i kohagen
– vilken fest det blev, kofest! Med uppdukat smörgåsbord så vällde gästerna in.

Glittra gjorde sig extra fin med en liten kvist i håret. Och hade säkert tagit en selfie om hon varit lagd åt det hållet.

Sen var det bara att hugga in på godheterna. Grankvistar och bark och lavar av alla dess slag, smakade gott för dessa trinda damer som bara har ätit konserverat gräs hela vintern. Och barkat på några av träden i hagen. Vilket var en av anledningarna att just dessa granar valdes ut, för att kunna användas innan det blivit röta i stammen.

Och är det fest, så är det fest! Och ingen fest utan lekar. Dora tog täten och introducerade kurragömma. Det gick sådär, men hon gjorde så gott hon kunde. Vilket är fullständigt gott nog.

Påsk i skogen.

I vanliga fall brukar vi vara klara med både ved och virkessågning den här tiden på året. Men det här är inget vanligt år. Snömängden har hindrat oss från att komma ut i skogen och fälla träd på ett vettigt sätt. Millimetermannen gjorde ett tappert försök, med snöskor och snöskyffel som extrautrustning, men liknade mer en snömullvad än en skogshuggare. Så han gav upp för att invänta våren, vilket säger en del om snömängden som varit. Ni som känner till hans envisa målmedvetenhet förstår vad jag menar.

Men så, lagom till påskhelgen så var det dags!

 Våren visade sig från sin bästa sida, med strålande sol på dagarna och minusgrader på nätterna. Så vi packade alla nödvändigheter och begav oss ut med förväntan i kroppen.

Det är något särskilt med skogsarbetsdagarna, något som tilltalar alla familjemedlemmar. Stora som små. Man kan se det i de glasklara blickarna. Ana glädjen i de sprittande kropparna. Morgonrutinerna som går som ett oljat kugghjul, snabbare än någonsin. För alla vill vi dit, dit ut i skogen. Med yxor och matsäck, eld och granris. Snarast möjligt.

Tillsammans fäller vi träd och kvistar stammar. Lär oss av varandra, pratar och resonerar. Hjälps åt och upptäcker. Filosoferar och drömmer.

Och det är en speciell känsla, att vara där, några hundra meter från gårdstunet. Och noggrant bedöma trädens ståtlighet och sedan fälla dem som lämpar sig bäst. Stora ståtliga granar som ska bli virke till våra kommande byggnationer. Spentsliga och spretiga lövträd som ska bli nästa vinters ved. Vi släpar ris och bygger kojor. Gör upp eld och lagar mat. Meningsfull gemenskap i all sin exceptionella enkelhet.

Och så en kaffetår på det, så är livet komplett. Nästa steg blir att såga träden till virke. Men det blir en annan helg.

Den finaste gåvan.

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.

VAB-aktivitet.

Febern har tagit halva familjen i sitt grepp och dagarna ser inte ut som de brukar göra. Men solen lyser ändå från klarblå himmel och rastlösa barn vill ha något att göra trots att energin inte är på topp. Och det är dagar som dessa, jag till ytterligheten, känner djup tacksamhet över de livsval vi gjort. De val som gjort att vi hamnat här, på en gård mitt i skogen.

Den här gången hittade vi typiskt bra VAB-aktivitet ute i växthuset. Där har jorden tinat och slokande blad från i fjol inbjuder till många olika fantasier och funderingar. Vi gräver i jorden och upptäcker det som finns att upptäcka. Som att gödsel och kompost blivit till jord och att stenarna fortfarande ligger kvar. Vi funderar kring de växter som fortfarande är gröna, och snäckan vars hål är täckt av en tunn film. Är det någon som sover därinne? frågar barnen och jag kan inte svara. De lägger tillbaka den, ifall att.

Så där lunkar vi på. Tempot är obefintligt, men tiden går snabbt. Värmen är behaglig och hjärtat sitter där det ska, trots hosta och en gnutta feber. Efter en stund har vi rensat bort det vissna växterna från ifjol och framför oss ligger jord som väntar på frön. Så vi passar på att så. Dill, rädisor, sallad och morötter. De bestämmer fröna och vi hjälps åt att pilla dem på plats. Lägger på snö som sakta får smälta. Och det är, som att livskraften sakta bryter fram, i både människa och jord.

Och kanske, är det precis det den gör.

Utebyggnationer.

 I takt med att solen och våren börjar göra sin ankomst, har vi släppt byggnationerna på huset och flyttat ut på gården med verktyg och arbetsglädje. Det pågående projektet nu är en hövagn som ska byggas om för vidare användningsområde.

Det känns fint att kunna bruka de resurser som redan finns på gården och göra om något som spelat ut sin roll till något annat, mer användbart. Det är mycket så vi jobbar. Och där är jag och Millimetermannen ett mycket framgångsrikt team – jag sprutar idéer och han bygger.

Det är en oerhört bra kombo, eftersom mina idéer måste passera ett ytterst finmaskigt filter för att bli godkända och genomförda. Det vill säga, jag måste kunna sälja in dem hos Millimetermannen för att de ska konstrueras. Och lyckas jag med det, så kan man vara säker på att det blir något bra som kommer ut i andra änden. Han lever ju efter devisen att det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer, och konstruerar därefter. Med millimeterprecision, såklart. Och sen kritiserar jag funktionaliteten i vissa konstruktionslösningar och då muttrar han i ungefär en timme. Sen tänker han en timme, och därefter gör han om det till någon mer praktisk lösning. Så där håller vi på, men sen brukar det bli riktigt bra i slutändan.

Dessa dagar!

Dessa dagar alltså! När morgonen är kall och klar och solen väcker oss med de vackraste färgerna som spelar över himlen. De starka solstrålarna som letar sig in genom vårsmutsiga fönster och avslöjar vartenda dammkorn som seglar runt inomhus. Resultatet blir en stark dragning åt städskåpet, till dammtrasor och såpa, en känsla av att här MÅSTE städas. Men misströsta icke, ty dessa dagar är som gjorda för revolt! Lämna skiten bakom dig och höj blicken! Lämna telefoner inne, packa matsäcken och gå ut. Ut i de värmande solstrålarna, ut i ljuset som sticker i ögonen, ut i friska luften. Och låt axlarna sjunka ner när du tar det första djupa andetaget av våren som hänger i luften.

Sen gör du dig inte större besvär än att bara vara ute och må gott. Lite trevligt sällskap och något att äta, så löser sig resten.

Det är de här dagarna du har väntat på, hela den långa mörka vintern. Och dessa dagar väntar inte på dig. Men det gör smutsen inne. Den finns kvar till en annan dag, när molnen åter hopat sig och vindarna piskar på. För de kommer, de dagarna också.

Hög tid för första sådden.

 Snart mitten av mars, vilket innebär hög tid att göra första sådden ute i odlingarna!

Men snälla lilla du, det är fortfarande minusgrader och ligger nästan en meter snö på backen….det går ju inte att så nu, förstår du väl. 

Det är klart att jag förstår. Att det inte går. I din värld. Men i min värld, så har det gått alldeles utmärkt de senaste två åren. Och det känns som att det här året är perfekt för att verkligen sätta dem erfarenheterna på prov!

Jag började med att skotta fram kallbänken. Den består av en pallkrage, modell större, och ett jätteskevt lock som jag snickrat själv. Jag har grundat den med en del gödsel och annat nedbrytbart material från gården, mest för att fylla ut volymen och låta det hela bli jord medan jag odlar något ovanpå. Win-win!

Eftersom det mesta är fruset, så använder jag köpejord som jag tinat upp inomhus. Den häller jag på och sen är det bara att peta ner fröna och njuta av jord på fingrarna och hjärtat som slår. Spenat, morot och dill blev det i den här omgången. Sen skottade jag på snö igen innan locket lades på plats. Så de stackars fröna får något vatten, när de första strålarna börjar bryta sig fram genom molnen. Lägg märke till snödjupet!

Sen är det bara att vänta på skörden.

Men…. är du inte rädd att allt bara fryser bort? Att du misslyckas?
Nu tror jag ju att det här kommer fungera utmärkt, men ändå; Låt mig bjuda dig SlaktarStinas mycket välanalyserade kalkyl:

– ekonomisk insats; 3 olika frösorter dvs max 100kr. Högt räknat.
– Tidsmässig insats: 30 minuter från det att jag gick ut ur huset, tills jag hade plockat ihop och gick in igen.
 
Med andra ord, det värsta som kan hända är att jag offrat 100 kronor och 30 minuter av mitt liv, till något som bara blir en plätt med jord och som jag ändå kan odla sen, när värmen kommer. I förhållande till vad jag kan vinna, dvs tidig skörd av färska här-producerade grönsaker, så tycker jag att det är värt den insatsen.

Det är klart. Vid ett misslyckande är det nog några som skrattar en del också. Åt den naiva akademikertjejen som trodde att hon visste något om odling.

Och jag tänker, att det får de gärna göra, skratta åt mig. Hur mycket de vill. För om det nu är så illa, att de inte har något bättre att skratta åt, så känner jag mig hedrad över att besitta förmågan att skänka dem lite glädje här i livet. Min egna glädje är redan bärgad.

Resan till Postlådan.

Det sägs ibland att det är bra att byta mark under fötterna. För att vidga sina vyer och berika sitt liv. Sagt och gjort, tillsammans med lite trevligt folk packade vi vårt finaste fordon och for iväg mot nya vyer och fantastiska upplevelser.

Och ja, fyrhjuling är sååååå 2017 – nu gäller Ford Ferguson från 1956. Den brukas nu av den tredje och fjärde generation. I rakt nedåtstigande led. Det kallar jag kvalité.

Hur som helst, efter en restid på uppskattningsvis 1 minut, så var vi nästan framme vid Postlådan. Där valde vi att slå läger för att uppleva nya äventyr. Fantastiska vyer omgav oss medan trivselfaktorn optimerades i köksavdelningen.

Restaurangen var av den mest exklusiva sorten, med nästintill antika dukar på bordet och en utsmyckning som borde vara på förstasidan till varje inredningsmagasin – iskristaller. Riktiga iskristaller. Som omformas i takt med att måltiden fortlöper. En unik touch till varje dukning! Det måste ligga hårt jobb och många timmars innovativ brainstorming bakom den dukningen.

Det serverades rykande het köttfärsgulash på här-producerade råvaror av finaste kvalité. Det var helt unikt. Kocken kunde mycket trovärdigt redogöra för matens fullständiga ursprung! Till och med björkveden! Säg mig vilken restaurang som kan erbjuda den kvalitén och engagemang för maten. Imponerande, mist sagt.

 
Det bjöds på aktiviteter också. Luffarschack, fri snölek och tälja-pinne. Mycket välplanerat och genomtänkt måste jag säga.

Alla inblandade var mycket nöjda. Ett litet minus dock för att det inte fanns en kniv till var och en. Men det fick gå för den här gången. Kompensationen bestod av kakor, vilket godtogs av de drabbade.

Ett litet minus också för att händerna blev kalla. Dock gjorde servicepersonalen sitt bästa för att åtgärda även det.

Några av oss passade på att bestiga den högst belägna punkten, för att få möjligheten att beundra en utsikt som är få förunnat att uppleva. Lite dåligt dock att det inte fanns något toppmärke att köpa, men det talar ju för hur ovanlig denna höghöjd är att bestiga.

 Som ni hör var det bara smådetaljer som skavde. Det fanns egentligen ingenting att klaga på där vid Postlådan. Huvudattraktionen på resmålet var dock ett vinterrally. Men ja, vem bryr sig om sånt när det finns mat, kaffe och trevliga människor. Hur som helst så kan jag varmt rekommendera er att åka till Postlådan om ni vill berika ert liv och skapa fantastiska minnen. Där fanns allt som en kan önska sig! Jag kommer definitivt åka dit snart igen.

Barnens favorit – ärtskott!

Nu skördar vi för fullt av våra ärtskott som vi sådde för ett par veckor sedan. Brickorna fyller upp båda köksfönstren och är en riktigt favorit hos både barn och vuxna. Ja, förutom hos Millimetermannen då. Han tillhör den där kategorin som verkar tro att man kan dö om man provar grönsaker som inte är isbergssallad eller morot, känner ni igen det? Men den kategorin av människor får skylla sig själva, för de vet inte vad de missar. För det är något fantastiskt med det saftigt, krispiga, nyskördade som ärtskotten erbjuder den här tiden på året. En spirande livskraft i aromform. Själv föredrar jag att klippa ett knippe över maten, medan barnen helst går och plockar några stjälkar som de sen knaprar på.

Det är tredje året vi sår ärtskott nu, och barnen är minst lika engagerade som jag vad gäller vattning och utveckling, då de vet vad de kan förvänta sig. Och det är så roligt att ha den gemenskapen tillsammans, att följa utvecklingen av de här ärtskotten varje dag. Att skörda och äta och att prata om det som vi tillsammans åstadkommit.

Men något som glädjer mig ännu mer är när andra barn kommer hit, och skeptiskt knaprar på en liten stjälk. Att se hur deras skeptiska ögonbryn förvånat höjs när de känner smaken. Att sen se hur de små fingrarna letar sig in i den lilla djungeln i fönstersmygen och bryter en ny stjälk. Och sen en till. Och sen en till. Och sen åker saxen fram och det börjas skörda i knippen.

Och som med så mycket annat så är det enkla det som ger mest glädje. Och det här är superenkelt. Pröva du med, det är inte försent! Vill du läsa om hur du kan gå tillväga, så klicka in här. Gör det bara, NU!

« Äldre inlägg

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑