Livskraft i samspel

Kategori: Djur & Natur & Odling (Sida 2 av 11)

Novembernatt.

Kvällen är kall, och jag behöver öka på stegen för att få upp värmen. Det faller lätta, långsamma snöflingor omkring mig, och det är en speciell kväll men jag märker det inte först. Jag vandrar på med tankarna fastkrokade i slaktlistor och köttförsäljning, jonglerandes de där motstridiga känslorna som cirkulerar likt månar runt kärnan av all det jag är och vill.

Det var lite motvilligt att komma ut. Näsan är tät, och andetagen genom munnen gör läpparna torra och stela. Kroppen är trött. Men kanske är det bara ett tanke-ok, för när kvällen väl fångar mig med sin magi, så är det som att allting får en annan dimension. Borta är tungheten i kroppen, borta är slaktlistor och motstridiga känslor, för allting ter sig så smått och litet när det känns som att man kastas ut i stjärnhimlen själv.

För det är så det känns. När jag inser att fullmånen står högt på himlen och kastar skuggor över snön. När jag släcker pannlampan och trampar vidare genom skogen medan månen lyser upp vår väg och låter trädens välkända siluetter leda oss framåt. Den lätta snön som knarrar under mina fötter, varje ojämnhet som min fot känner genom de tunna skorna. Blicken upp mot allt det magiska, vackra. Och det blir så uppenbart hur liten och betydelselös jag är i detta enorma universum. Det är befriande, att känna det.

Och samtidigt veta, att detta glittrande snötäcke omkring mig, består av en massa små flingor. Varenda en, lika små och betydelselösa som jag. Men de ger intryck på mig, bara genom att vara. Tillsammans. Mäktigt och kraftfullt, när det glittrar i månljusets sken.

Jag går långsammare. Vill inte att promenaden ska ta slut. Tar omvägar, stannar till och kylan nyper mig i kinderna. Jag har svårt att slita mig från magin. November må vara mörk, men det är också då som ljuset blir som vackrast.

Nu finns möjlighet att boka nötkött!

Vi kommer ha en extra köttutlämning 8 december 2023, och nu har du möjlighet att boka en andel! Du klickar in dig på fliken ”köpa nötkött”, där finns information och en länk till att boka. Tycker du det är krångligt och känns osäkert med ett digitalt formulär, så ringer du mig på 073-65 96 671

Varför ska ni skicka djur nu, jag trodde ni var klara med köttutlämningen?

Det trodde vi också. Men sen såg vi att en batch med grovfoder inte håller den önskvärda kvalitén, vilket innebär att vi står precis på gränsen med att ha tillräckligt med foder till djuren över vintern. Det, i kombination med lite annat som händer, så beslutade vi att göra ytterligare en köttutlämning i år. Genom att minska djurgruppen något, så får vi marginalerna på rätt sida och kan sova gott om natten.

Kommer det bli fler köttutlämningar?

Jag hoppas att nästa köttutlämning blir enligt plan, dvs hösten 2024. Som vanligt går vi då ut till markägare och befintliga köttkunder först. Finns det sedan något kvar att boka så släpper vi in nya kunder.

Blir det någon mer köttutlämning innan dess, så annonserar jag det här. Och undrar du något; ring mig! 073-65 96 671

Allt gott så länge!

Minus och minus.

Minusgraderna kom som en skänk från ovan. Markerna har hårdnat till, och den tidigare brungrå sörjan är täckt av ett tunt lager vit snö. Över en natt blev omvärlden vacker, och det blev behagligt att arbeta igen.

Några minusgrader är så mycket lättare att handskas med, än ett par plusgrader insvept i en dimma av regn. Då spelar det ingen roll hur du klär dig – efter ett par arbetstimmar ute så är kläderna blöta och tunga. Och det där smittar lätt av sig, ända upp i sinnet. Och helt plötsligt så är hela tillvaron brungrå, blöt och tung.

Men det lättade lite, i och med minusgraderna. Och snön. Glöm inte bort snön. Det prasslar och frasar om fötterna när jag ser till korna vid Norrboån. Stegen blir så mycket lättare, än när det klaffsar och geggar. Jag tror korna håller med mig. De tittar på mig när jag kommer gående, men tappar snart intresset. Fortsätter att klia sig mot träden, gnaga lite bark och naffsa runt i det prasslande gräset under den tunna snön.

Vi har konstaterat att vi har foderbrist. En av sommarens foderbatcher håller för låg kvalité och därmed har vi ganska många bal för lite – fodret kommer inte räcka hela vintern. Med tanke på hur många som kontaktar oss med frågan om att få köpa hösilage, så känns inköp av foder inte som något alternativ. Då återstår bara att minska ner koflocken. Och testa en annan utfodringsmetod med förhoppningen att foderspillet minskar.

Men nu väntar helgen, och jag och Nilson ska dra iväg på kurs. Vi strävar på att få någon ordning på vallandet. Det är liksom tre steg fram och två steg bak, hela tiden. Lite så som livet är mest, tänker jag.

Vår värsta tid är nu.

Precis så är det; vår värsta tid är nu. Nu när marken är mjuk och vattenmättad, men växtligheten har gått i dvala för säsongen. Och så kommer det en snödämp med blötsnö, som trycker ner gräset mot marken. Jag hade hoppats på att ge det som vinterbete till korna, men nu ser mest ut som en platt, osmaklig pannkaka och balutfodringen känns som det enda alternativet. Dock verkar inte korna riktigt hålla med – de testar alltid betet när det får tillgång till en ny markbit.

Det är lätt att dela bilder från grönskande gärden som betas av runda, glänsande kor en vacker sommardag. Eller när de ligger och idisslar i februarisolens trevande strålar, omgivna av snö med frost i mustaschen.

Men det är ju inte alltid det ser ut så. Så jag tänkte dela lite bilder och tankar från när utedriften är som sämst, helt enkelt från den tid som är nu.

Efter växtligheten stannade av, valde vi att stanna upp koflocken på en mark som vi vill ha intensiv påverkan på. Vi har ställt ut balar för att sprida tramp, foderspill och gödsel, och tänkt att rejält med tramp på otjälad mark kommer göra gott för den här markbiten. Om det var ett bra beslut eller inte att sätta dem där, den här tiden på året, återstår att se.

För trampat blir det. Den mossbeklädda markytan blir rejält upptrampad och förhoppningen är att det, i kombination med det foderspill och gödsel som blir, ska kicka igång den här markbiten. Men vi kan ha fel. Och har vi det, så löser det sig ändå. Det är bara en fråga om tid och tålamod. Vad vi, och flera med oss, sett hända tidigare år, så är jag dock inte särskilt orolig.

Mest upptrampat blir det runt foderhäckarna, lite mer än vad vi egentligen vill ha. Men det är bara att konstatera att så blir det på den här typen av mark, med den här storleken på flocken, den här tiden på året, när vi använder foderhäckar på balar som är placerade på det här sättet.

Men stackars kor som måste gå och trampa i det där!

Ja, jag håller med om att det inte känns optimalt, även fast djuren inte tar någon skada. Därför skruvar vi vidare på idéer och tekniker, för att hela tiden bli bättre på vad vi gör. Och även fast den här värsta tiden troligtvis bara handlar om några veckor, så kan vi nog vänta oss att den utökas, i takt med att vintrarna troligtvis blir mildare framöver. Så vi kollar och lyssnar på våra duktiga kollegor söder över, och fortsätter jobba på för att livskraften ska sprudla hos både mark, djur och människor.

Värt att observera, är att korna, trots den leriga marken, inte är särskilt lortiga. De blir lortiga om klövarna när de behöver gå på den upptrampade marken. Men varje dag får de en orörd bit mark, och de har även andra ställen att vara på, som inte är lika leriga.

För övrigt vill jag vara tydlig med att dessa foderhäckar är skit. När vi köpt dem så börjar vi med att förstärkningssvetsa och byta ut alla muttrar till låsmuttrar. Efter det så håller dem, i bästa fall, två säsonger när de behöver flyttas dagligen.

Dock är dem de enda som vi hittat på marknaden som går att flytta manuellt, och det har hittills varit väldigt viktigt för oss. Men i takt med att flocken blivit större, så inser vi att det blir kostsamt i längden, både ekonomiskt och resursmässigt. Så det glädjer mig att det finns initiativ och idéer om andra modeller, för hittills så har jag verkligen gillat den här utfodringsstrategin! Dock är det högst oklart när de andra modellerna blir tillgängliga, om de blir tillgängliga.

Ännu en indikation om att testa en alternativ utfodringsstrategi. Återkommer med en rapport!

Ett ljus.

Alla helgons helg ligger framför mig och jag har inte planerat att tända något ljus. Inte för att jag inte vill. Och inte för att jag inte saknar och tänker på de som nu är döda. Jag är bara en sån som inte tränat på att låta allmänna högtider att ta plats i mitt sinne.

Och ändå finner det sig så, att jag av en händelse, just inför den här helgen, befinner mig på gångavstånd från din grav. Det har kommit snö som är lite tung och blöt, luften är rå och kall. Mitt huvud är sprängfullt av tankar som snurrar runt med en faslig fart och ger svallvågor av obehagskänslor ut i resten av kroppen. Det är några stora och viktiga beslut som ligger framför mig, och känslan av vilsenhet är överhängande. Mina andetag är korta och musklerna spända. Jag är rastlös och otålig.

Och det är då jag kommer på, att jag borde gå till din grav och tända ett ljus. Men jag har inget ljus, och inget ljus finns att få. Och för en kort stund förbannar jag mig själv över min egna oduglighet, men lika ljuslös är jag ändå.

Jag har inga vantar, men stoppar händerna djupt ner i jackfickorna och borrar ner hakan innanför den höga kragen. Kylan är måttlig men påtaglig. På det där sättet som den bara är när höstens fuktighet fortfarande dominerar. Jag drar upp huvan över huvudet, och tar sikte mellan de låga husen. Ljuden är dova men välbekanta, i den landsbygdstad som nästan känns som hemma. Längs allén med björkar är bänkarna översnöade, och ljuset från gatulycktorna är gult mot allt det vita. Ljuset upphör när asfalten går över till grus, och det är som att även ljuden försvinner när jag passerar in bakom den tjocka granhäcken.

Där i mörkret på kyrkogården fladdra tusentals ljus. Det är vackert att se, och det känns tråkigt att jag inte kan bidra. Det känns lite tafatt att komma hit i mörkret, utan någonting i händerna, utan någonting att ge. Men jag borstar bort snö från din skrovliga sten, ser till att den gjutna fågeln är fri. En stund i tystnad, i mörkret, och under mina fötter den jord där din aska finns begravd. Vart själen är, vet jag inte. Men jag tänker på dig varje gång som sädesärlan gör mig sällskap.

Och just här, just nu, framför stenen som bär ditt namn – så mojnar stormen i mitt huvud. Alla tankar blir som gulnande löv, som sakta signar ner och lägger sig stilla. Kvar finns orden du gav mig. Kvar finns orden du skulle gett mig, om din röst fortfarande kunde ljuda där vindarna fortfarande blåser.

Ett lugn sprider sig i kroppen. Min bröstkorg fylls av värme, trots att luften som jag andas är kall. Jag tar djupa, giriga andetag och känner hur axlarna sjunker ner. Plötsligt vet jag hur man andas igen, plötsligt minns jag vad det är att leva. Jag vänder tillbaka genom allén, och låter lätta fötter göra spår i den tunga snön.

Inget ljus blev tänt av mig den här kvällen, det var du som tände ett inom mig.

Skotta snö, pulsa i snö.

Vaknade till ett landskap täckt av 3 dm halvblöt snö, och insåg ganska snart att min planerade skrivardag var bara att stryka. Jag är så pass rutinerad nu, så jag vet att mycket snö under kort tid, och speciellt snö av den blötare sorten, innebär extra åtgärder och därmed förlängd arbetsdag ute i fält.

Så det var bara att kliva upp ur sängen och börja skotta snö, för att överhuvudtaget kunna ta sig från gården och ner till djuren.

Det är fruktansvärt tråkigt att skotta snö. Men efter att ha handskottat i 13 år, så har jag hamnat i någon slags surig trotsighet, om att jag tänker fan-i-mig inte ge upp och köpa någon snöslunga. Funkade det förra året så funkar det ett år till. Dessutom får jag motion. Och dessutom så är det väldigt lite som kan krångla på en snöskyffel, i jämförelse med en snöslunga.

Jag har ju en grålle med snöblad också. Men erfarenheten säger att det är blir mest en massa mer-jobb. Dels så kan man köra fast. Då tar det ca 2,5h att skotta loss sig. Jag har nämligen provat. Och det är oerhört frustrerande att gräva loss en maskin och tänka på att om jag bara hade tagit den enkla snösläden, så skulle jag vara färdig vid det här laget! Det är liksom sällan jag kör fast med snöskyffeln. Dessutom ska snöbladet och kedjorna monteras, det ska tankas osv. och då är jag snart uppe i tiden det tar att handskyffla av åtminstone det nödvändigaste. Tänker man sen till att jag då även behöver komplettera med en timmes motion, samt arbeta in pengarna för bränslet osv, så blir kalkylen till nackdel för en maskin. Kanske. Eller så är det bara en surig trotsighet hos undertecknad. Men det funkar uppenbarligen det också. För skottat blir det.

Sen återstod bara resten. Pulsa runt hagarna för att lösgöra snö och is från stängslen. Pulsa runt och utfodra djuren. Pulsa tillbaka till bilen eftersom jag insåg att jag glömt ta med en grej. Pulsa tillbaka. Pulsa runt och kolla stängselaggregaten. Pulsa runt och kolla djuren. Pulsa runt och kolla vattnet.

Det blir några kilometer på en dag. Och just ikväll så känns det verkligen i kroppen. Den är trött i varenda muskel, så där som det blir när man har arbetat lågintensivt under en längre tid. Så där som det blir när man ha ägnat dagen åt att antingen skottat snö, eller pulsa fram i snö.

Det är en välsignelse att gå och lägga sig med den känslan i kroppen. Känslan av att något högst verkligt har blivit uträttat. De trötta musklerna och kinderna som hettar efter en heldag ute. Att krypa ner mellan de svala lakanen, lägga ner huvudet på kudden och omsvepa sig med allt det mjuka. Stänga ögonen och låta sömnen nästan omgående svepa mig vidare till en ny dag. Den är en välsignelse att få somna med genuin trötthet i kroppen, efter en dags meningsfullt arbete.

Och jag testade tanken idag; hade det varit bättre att arbetat inomhus? Men svaret var nej. Jag mår bra av att arbeta med kroppen. Jag mår bra av att vara ute, och uppleva vädrets olika svängningar. Jag tycker om att känna att jag lever. Och det gör jag när jag pulsar genom snön.

Om jag känner samma sak till helgen, när det istället ska hällregna, återstår att se.

Oktober.

Och plötsligt var det höst, med vintern som tornar upp sig framför oss. Vi eldar i kaminerna, och lär oss att mössa och vantar tillhör standardutrustningen. Förbi är tiden med shorts och bara fötter. Förbi är tiden med svalkande bad och ljusa nätter.

Det är en lättnad och det är en sorg. En lättnad över att vi närmar oss tiden för återhämtning och reflektion. Mörka kvällar framför elden. Samtal om det som vart, och det som komma skall. Om det som är.

I begynnelsen, när vi började med bonderiet, så hade jag dåligt samvete över att jag gjorde så lite under den mörka tiden på året. Jag har ändrat på den tanken nu. Nu välkomnar jag lugnet. Växlar medvetet ner, och göra plats åt allt det där som inte får plats under sommaren.

Samtidigt är den här tiden en sorg. Vi har blivit klara med köttutlämningen och varje år är den här perioden känslomässigt överväldigande. Stoltheten och glädjen över att kunna leverera bra råvaror till människorna omkring. Vetskapen om allt jobb som ligger bakom, insikten om lärdomarna det gett och hur det påverkar allt omkring. Men samtidigt sorgen och vemodet över att samla ihop några djur för sista gången. Se dem i ögonen, klia dem vid svansroten och sen se hur de åker iväg i sin vagn en sista gång.

Jag skrev ett inlägg om den känslan på Instagram, om dubbelheten som kan vara svår att förstå. Och jag tänker att den är värd att dela här med;

Igår körde vi sista lasset till slakteriet. Nu är det bara pusslet kvar att få ut köttet till folket.

Det är en känslosam tid, de här veckorna. Framför allt den oundvikliga ledsamheten när jag ser djuren för sista gången. För den känslan finns där, och jag låter den få finnas. Ser det som ett hälsotecken i all min mänsklighet. Ledsamheten till trots, så finns det inga tvivel.

Det kan verka konstigt för den som får sin mat i färdiga förpackningar, märkta med allehanda certifieringar och andra påhitt. Det kan verka konstigt för den som betalar för att någon annan ska göra jobbet.

Jord under naglarna och blod på händerna, har vi alla. Oavsett om vi äter veganskt eller carnivore. Så länge vi lever och behöver mat, så är det annat liv som offras för att fylla våra kroppar med näring.

Man kan skydda sig själv från jobbiga känslor genom att hävda något annat. Eller genom att distansiera sig från matens framställning och påverkan på omgivningen, genom att köpa den i falschiga förpackningar, fyllda med förtroendeingivande ord.

Men man kan också välja att axla ansvaret. Och då kan det hända att man står med rak rygg och utan tvivel, insvept i en mantel av ledsamhet”.

Men det finns också en sorg i att sommaren gick så fort. En sorg över att den bästa tiden på året är över för den här gången, att gräset slutat växa och framför oss ligger en tid med snöskottning, isbekämpning, pannlampa och kalla fingrar. Det har sin charm det också. Men inget slår nyfödda kalvar, gräs som växer och livskraft som börja spira i varenda vrå av landskapet. Snart är vi där igen.

Dans och en tidsmaskin.

Oplanerat och en aning impulsivt, så drog jag iväg till Malung för att insupa ett dygn av dansbandsveckan. Min vän hade sovplats, vädret utlovade ingen grässkörd och jag kände en obeskrivlig längtan att få befinna mig i sammanhang som inte har med kor och gräs att göra. Så när dagens sysslor var gjorda, slängde jag in lite packning i bilen och gav mig av. Glad och lycklig att äntligen få dansa igen, det var så länge sen.

Väl framme så möts jag av ett välkänt folkmyller, taktfast musik och glada människor. Min vän möter upp mig och vi glider runt bland serveringar, husvagnar, människor. Dagen formar sig själv i det nätverk av relationer som uppstår på en sådan här plats, där förväntningar och glädje liksom vibrerar över hela samhället.

Vi cyklar upp mot parken, musiken har börjat spela och när vi går fram mot folksamlingen vid dansbanorna, så känner jag hur pulsen ökar av förväntan och glädje. Det är som att kastas 14 år tillbaka i tiden. Inget har förändrats. Känslan är densamma, miljön är densamma. Jag låter mig uppslukas av stämningen, hugger oblygt tag i en dansat karl och låter mig föras ut på dansgolvet. Vidare in i flödet av danser och människor, så försvinner tiden. Nya bekantskaper och gamla välbeprövade – det är obeskrivligt roligt och välgörande. Men jag kommer på mig själv med att leta efter någon. Blicken far över människorna och dansgolvet, letandes efter han med de blå ögonen, och armen vars form och vinkel passar så bra runt min midja. Han som kan föra till musiken, som om vi talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Men han är inte där.

Sista låten spelas, Jag är svettig, trött och nöjd. Men det är med en uns av besvikelse i bröstet, som jag cyklar hemåt i natten. Jag hade inte förväntat mig att längtan efter en dans med honom var så stor.

Trots en sen natt, så vaknar jag tidigt. Ligger och lyssnar på min väns andetag och hur campingen utanför vaknar till liv. Smyger upp och tar en promenad. Tittar på folk och låter min aningen stela kropp bli funktionsduglig igen. Till doften av kaffe och vått gräs som torkar i solen, så börjar stämningen byggas upp igen. Musik börjar spelas från något avlägset tält, och jag hinner bli erbjuden frukost i två andra. Jag tackar nej och drar mig tillbaka till husvagnen där min vän har vaknat. I förtältet avhandlar vi gårdagen, skrattar och pratar om allt som hör livet till.

När klockan har passerat lunch, så är frukosten intagen och jag känner ett sug efter att dansa ytterligare en kväll. Spendera mer tid tillsammans med min vän och alla semesterglada människor. Föras iväg till musikens egna rum där nuet är det enda som existerar. Men det är dags för mig att åka hem. Jag gör det med en sorg i bröstet och en liten trött tår i ögat. Ändå väldigt nöjd över dygnet som jag impulsivt roffade åt mig. Som att åka 14 år tillbaka i tiden, som att jag egentligen aldrig varit borta.

Det regnar under färden hem. Kraftiga skurar som varvas med solsken. När jag åker uppför backen hem, så ser jag djuren som betar i hagen. Uppfylld av känslan från danskvällen innan, är det som att åka tidsmaskin och kastas 14 år framåt i tiden. För där står han ju, han med de blåa ögonen, vars arm passar så bra runt min midja. Han som kan föra till musiken, som om vi talade med varandra, utan ord, utan missförstånd. Han står där framför vårat ofärdiga hus, med snickarbältet på.

Våra barn kommer springande, och hunden med, och i ett ögonblick så passerar allt som hänt, sen den där dansbandsveckan för 14 år sedan. Allt vi gjort, allt vi upplevt, alla skratt och alla tårar. Föga visste vi då, hur allting skulle forma sig. Men tänk så fint det ändå blev, i livets bergochdalbana. Och att jag fått ge mig ut på den färden, med honom.

Efter maten får jag dansen som jag längtade efter. På vårt sommargrusiga hallgolv, med barnen som stimmar runt med hunden. Det finns inga ord för känslan som sveper över mig då. Men jag fick anledning att förklara för barnen, om tårar som faller, av tacksamhet och glädje. Över kärleken till en annan människa, och om ett liv, som tidvis kan vara slitsamt, men som ändå är så mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.

Jag hade ett fantastiskt fint dygn i Malung på dansbandsveckan. Men magin fanns i att få komma hem.

Att fundera på, en måndag i juli.

Det porlar i bäckarna igen och jag blir blöt om fötterna när jag går över surhålen. Det känns i hela kroppen att en annan balans råder i skog och mark och det är nästan så man kan låtsas att den nederbördsfattiga försommaren inte ens har existerat.

Ända tills det är dags att skörda gräs. Då märks det tydligt att den här säsongen har inte varit som den brukar. Bristen på nederbörd är en orsak, den kalla våren en annan. Det i kombination med den isiga vinter som vi lämnar bakom oss, där dagar med hällregn blandades med dagar med minusgrader, så är det egentligen inte så mycket att orda om. Det är vad det är.

Vad vi däremot borde orda mycket om, är vad vi själva gör i vårt brukande för att perioder av bristande nederbörd inte ska utlösa panik.

Nu menar jag inte ingenjörsmässiga lösningar i form av bevattning, utan nu menar jag att arbeta på ett sätt som gör att markerna inte är superkänsliga för perioder utan nederbörd. Eller för den delen; perioder av mycket nederbörd, för det kommer troligen också komma. Vi kan inte bestämma över vädret, men vi kan ta beslut och forma våra förutsättningar på ett sätt som gör oss mindre sårbara för vädrets skiftningar. Och eftersom det är framställandet av mat vi pratar om, alltså sånt som både du, jag och varenda politiker och unge behöver för att överhuvudtaget kunna leva, så tänker jag att det borde ganska viktigt att prata om?

Äh, nu förstorar du upp det där, det finns ju alltid mat på hyllan i butiken. Kan inte svenska bönder leverera så kan nån från Spanien eller Brasilien det. Oftast mycket billigare dessutom.

Så kan man uppleva det, och det är så som den upplevda sanningen har sett ut under det senaste decenniet. Men det händer saker i världen, på flera plan, men vi ska inte fördjupa oss i det nu. Vi ska heller inte fördjupa oss varför det ibland upplevs som billigare att köpa långväga transporterad mat istället för att köpa närproducerad – det får bli en annan dag.

Men jag vill att vi pratar om hur vi ska säkra mat på våra bord, trots de utmaningar som tornar upp sig framför oss, likt mörka moln på en så tidigare klarblå himmel. För Sveriges matförsörjning är skör, på ett väldigt förrädiskt sätt. Med de ständigt välfyllda hyllorna i affären, och en levnadsstandard som innefattar husrenovering i identitetsstärkande syfte, utlandssemestrar och konsumtion för att unna sig – så känns tanken på nationell svält ganska långt bort, för att inte säga obefintlig. Men vågar man stanna med blicken, vilket jag kan förstå om man inte vågar, så ser man snart vilken tunn is vi dansar runt på. I en allt mer orolig värld, så vill jag inte kalla det modigt att fortsätta den dansen – det är dumdristigt och ren idioti. Vi lever ständigt ett par veckor från nationell svält, och det krävs inte mycket för att vi ska hamna i den situationen. Stängda gränser. Ett politiskt spel. Ovilja att exportera till Sverige. Strömavbrott.

Äh, nu överdriver du, skulle det vara så illa så skulle våra politiker ändra på saken – eller hur?

Politikerna är fast i sitt egna nät av pengar, makt och längtan att få sin vilja igenom – vare sig de vill det eller inte. Ska det hända något så behöver vi själva axla ansvaret över vår matförsörjning. Som om det någonsin varit någons annans ansvar? Den dagen importen stryps av bränslebrist, en ny pandemi eller ett politiskt spel – så kommer det bli tydligt att ingen politiker kan trolla fram näringsrik mat ur tomma intet, oavsett hur mycket du förväntat dig att det var deras ansvar. Som ett upprört barn kan du skrika, gråta, hota och muta med alla miljoner du har på fickan – det hjälper inte. Finns det inte mat, så finns det inte mat. Och den kräver både tid, kunskap och arbete för att få fram, så låt oss börja med de investeringarna redan nu. Ju förr, desto bättre.

Så hur kan du aktivt bidra till att din mage är mätt även nästa år? Vad kan du göra för att upplevelsen av svältår ska skjutas ytterligare på framtiden? Kanske en jobbig fråga en måndag i juli, men väl värt att fundera på.

3 juli 2023

Jag somnar till ljudet av regn som skvalar i takrännorna, och jag vaknar till samma ljud. Det finns en del spänningar i kroppen som man blir medveten om, först när de försvinner. Och jag kan konstatera att det skvalande ljudet gav mig en djupsömn som jag inte förstått att jag saknat.

Jag går ut i skogen med Nilson, vattendragen ligger fortfarande torra och tysta. Men dropparna som strilar mot mitt ansikte och vätan som stryks på mina ben av skogens blöta frögräs, gör andetagen djupa igen. När jag kommer hem igen så dryper håret av vatten, kläderna likaså. Medvetet tog jag inga regnskyddande kläder, jag behövde få känna att det var på riktigt. Behövde få känna vätan och känslan av att bli lite nedkyld.

Ständig bekvämlighet skapar inget lyckligt liv, åtminstone är det så för mig. Jag vill uppleva livet med all mina sinnen, och kontrasterna mellan de upplevelserna skapar en förnöjsamhet som jag bär inom mig som en bördig jord för fina känslor.

Det är lättare att uppskatta värmen om man vet hur det är att frysa, och det är lättare att uppskatta regnet om man sett vilken skillnad det gör för Livet.

Vi har börjat skörda gräs också. De marker som vi hittills skördat har gett oss ca 50% av vad det gav oss förra året. Den insikten har skavt inom mig, trots att jag säkrat upp med slaktplatser som skulle kunna täcka nästan hela besättningen. Men de konsekvenserna som ett sånt drastiskt utfall skulle innebära, var något som gav mig allt annat än fina känslor.

Men sen cyklade vi till Ica för att köpa en glass. Och då kom det fram en man och erbjöd oss att slå hans åkrar. Och det visade sig att det var några hektar. Så med det, i kombination med att vi ska slåtta en del mark som vi från början planerat att beta, så ska vi nog få ihop det hyffsat ändå inför vintern. Men jag ropar inte hej, innan jag passerat den torra bäcken…. Slaktplatserna får finnas kvar, tills vi har svart på vitt vilket vinterfoder vi har att tillgå inför vintern.

Och ni är flera som hört av er till oss, och erbjudit bete och möjlighet till slåtter. Ni ska veta att vi är så glada och tacksamma för varenda en som höra av sig, även om vi inte alltid tackar ja. Men vetskapen om att det finns folk som bryr sig, som vill gott och som gör ansträngningen att kontakta oss – ger mig hopp och kraft i en värld som emellanåt kan kännas hård, mörk och egoistisk.

Men varför tackar man nej till att slå mark, om det nu är svårt att få tag i vinterfoder?

Det finns flera olika anledningar, och i slutändan handlar det om att väga in alla faktorer som livet utgörs av. Vi har bara 24h per dygn, och vi behöver sova och äta, och ibland har vi bedömt att förhållandet mellan insats och utfall gjort att det har varit bättre att avstå. Ibland har det handlat om att våra maskiner helt enkelt är för stora och klumpiga för att ta sig an en liten ängsteg. Ibland har det varit mängden av lupin på markerna som gjort att vi behövt avstå från att skörda. Vi flyttar ju runt fodret och vill inte bidra till att lupinen sprider sig in på fler marker. Men oavsett, så har vi blivit väldigt glada varje gång någon har hört av sig, och det vill jag att ni ska veta.

Nu vaknar barnen. Och regnet strilar fortfarande utanför fönstret. Det är allt bra fint att få leva och finnas till.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑