Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Vinterutfodring.

Jag får en del frågor kring vår vinterutfodring, så jag tänker att jag skriver ett inlägg om det! Flera av mina regenerativa vänner har ett liknande tänk, men utförandet kan skilja sig åt beroende av våra förutsättningar och sammanhang. En del kör med traktor, några med ATV eller som oss – manuellt. Det skiljer sig åt om man använder foderhäck eller inte, och allt är beroende av sammanhanget – vilka är vi och hur vill vi leva, vad försöker vi åstadkomma och vad har vi för resurser för det? Hur som helst, här kommer en beskrivning av hur våran vinterutfodring ser ut just nu.

Någon gång när backen bär, och tiden finnes, så ställer vi ut hösilagebalarna där nötkreaturen kommer tillbringa vintern. Så här såg det ut hösten 2020. Man kan tro att någon krupit runt med tumstock, höjdmätare och allsköns andra attiraljer för att få det symmetriskt, men så är det inte. Det är bara min Millimeterman som utövar sin sällsynta talang och tilldragelse för symmetri när han kört ut balarna med traktorn.

Och så här ser det ut när snön sen har kommit.

default

Det sitter en enkel eltråd runt balarna som gör att djuren inte kommer åt dem. Vi har testat utan, men de gnager gärna hål på plasten då. Trots fri tillgång på foder, mineraler, träd och barka osv. Så vi stänger av dem.

När det sen är dags för utfodring, så sker den helt manuellt. Jag använder en kniv för att skära av plasten och rullar sen av nätet. Plastens bottenplatta blir kvar, men den brukar vara enkel att plocka bort allteftersom balen minskar. Sen rullar jag fram foderhäcken och tippar den över balen.

Den foderhäcken vi har väger ca 75 kg enligt tillverkaren, är 6-kantig och har 12 stycken ätplatser. Antalet foderhäckar som är igång är beroende av antalet djur i flocken. Foderhäcken som vi har till detta är inte optimal för systemet, men den är den minst sämsta som vi har kunnat få tag på.

För oss är det väldigt viktigt att det dagliga arbetet kan ske utan traktorer, helt enkelt för att jag vägrar stå ensam med hungriga djur och en traktorjävel som inte startar en kall måndag i februari. Förutom alla andra fördelar med att inte behöva använda traktor dagligen, så känns det tryggt utifall jag skulle bli sjuk eller skadad. I princip vem som helst kan hoppa in istället – allt som krävs är en kniv, en hyffsat fungerande kropp och några minuters muntliga instruktioner.

När foder häcken är på, flyttar jag eltråden så de kommer åt den nya balen. Är det tjäle i backen så underlättar det att ha en skruvdragare med en borr som motsvarar, eller lite större än, diametern på dina stolpar.

Eftersom det är foderhäcken vi flyttar, så förflyttas också utfodringsplatsen hela tiden. Detta gör att tramp, bajs och foderspill blir utspridda över en större yta. Det innebär också att foderplatsen är ren och att marken där de tidigare ätit till stor del får vara i fred och får möjlighet att återhämta sig efter den kraftiga massagen av några ton kor fördelat på några klövar.

default

Och ja, är det inte tjäle i backen så kan det bli väldigt söndertrampat, beroende av hur väl marken bär. Vi upplever att det är värst på senhösten, när växtligheten har stannat av, det är blött i markerna och minusgraderna ännu inte har kommit.

Stakheden, början av december 2020, efter balutfodring.

Då är det lerigt, brunt, geggigt och det känns som att marken är förstörd för all framtid. Och eftersom vi människor är en handlingskraftig art, som gärna vill fixa och dona, och sen slå oss för bröstet om hur bra det blev pga vår handlingskraft och uppfinnarförmåga – så är det lätt att börja tänka tankar om harvar, plogar och allehanda motordriva redskap, i ett omtänksamt försök att göra saker och ting bättre.

Men under åren som vi har hållit på, har vi också lärt oss att oron över marken är obefogad. Marken återhämtar sig, och det med besked, om vi bara ger den chansen genom att helt enkelt hålla oss ur vägen och gör minsta möjliga. Och med minsta möjliga, så har vi valt att tolka det som ingenting. Ingen bearbetning, inga frön, ev någon enstaka avbetning med djuren. Och då kan samma plats som på tidigare bild, se ut så här knappt ett år senare.

Stakheden, mitten av oktober 2021, betat 1 gång med för få djur (pga att vi har för få djur)

Det här systemet har vi kört med sedan vintern 2017, när vi hade 5 kvigor och en tjur. Det har hittills fungerat utmärkt under tiden vi har skalat upp, och idag har vi strax under 50 nötkreatur. Vi ser fantastiska möjligheter att använda vår vinterutfodring för att förbättra de marker där vi under sommaren ska skörda vårt vinterfoder, för vilket inträdet i utedriftsprogrammet har varit ett viktigt steg framåt. Nu kan korna flyta fram i landskapet även på vintern, och gödsel sprids, kor trampar, markerna förbättras – och det med väldigt låg inblandning av energislukande traktorer.

Men bäst är förstås om korna kan skörda sitt foder själva, under så stor del av året som möjligt. Så vi fortsätter att utforska det, vad som krävs för att förlänga betesperioden ytterligare. Och djuren verkar helt med på noterna – att beta är det bästa.

(vill du se vinterutfodringen i filmformat, så finns den här. Filmat av Johannes Graaf, Södra Dalarnes TV. Men jag vill höja ett varningens finger innan – mängden spill som blir kvar är ej representativt för hur det brukar se ut – foderhäcken brukar vara tommare än så innan de får en ny bal. Men vid filmtillfället så behövde vi anpassa oss till situationen, därav det stora spillet.)

Årssammanfattning 2021

Dags för sammanfattning av året! Som vanligt använder jag samma frågor som UnderbaraClara, vilket jag gjort de senaste åren, även om jag emellanåt har justerat dem lite. Utom 2019, då jag helt hoppade över årssammanfattningen och insåg sen att jag verkligen saknade möjligheten att gå tillbaka och läsa. Och för den extra tankestunden och reflektionen en sammanfattning ger – testa själv!

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja, vi hemslaktade en stut, till följd av att han skadat benet i hagen. Jag var med i några inslag i SVT på temat Regenerativt lantbruk. Bekantade mig med klövspaltsinflammation. Genomförde EOV-mätning på markerna som vi fått förtroende att ansvara över. Plockade ut en grindisolator från ögonlocket på en kviga. Fick en förfrågan om korna ville lyssna till en cellokonsert.

Genomdrev du någon stor förändring? Både ja och nej. Ja, för att vi har verkligen arbetat med att få lite stabilitet och lugn i tillvaron. För oss innebär det att inte hugga på alla briljanta idéer som dyker upp i huvudet, utan ha lite is i magen och låta dem mogna till sig lite till framtiden. Det är en stor förändring för oss, och till följd av det så har det inte varit så stora förändringar överlag, utan allt har tuffat på. Ovanligt lugnt och stabilt, vilket vi verkligen har behövt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, flera stycken faktiskt! Grattis till er,! Ni har införskaffat biljetten till livets mest känslomässigt omtumlande berg-och-dalbana! NI kommer känna känslornas ytterligheter på ett sätt som ni aldrig tidigare kunnat föreställa er, mixat på ett delikat sätt som bara föräldraskapet kan åstadkomma!

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? 9:e april. Och jag skrev om det här

Dog någon som stod dig nära? Han stod mig inte nära, men det var en person som jag tyckte mycket om. Han ringde mig emellanåt och erbjöd mig hönor eller gamla lantbruksredskap eller något annat som jag kunde tänkas behöva. Han bullrade med sitt skratt, och de pliriga ögonen glittrade när han berättade något med dialekten klingande. De grova händerna som hjälpte alla som behövde. Så oerhört godhjärtad.

Han var den som tillsammans med sin fru öppnade upp sitt hem för mig, när gårdsbrunnen torkade ut och jag stod som gravid gräsänka med en energisk ettåring vid min sida. Under en veckas tid fick vi husrum, mat, omtanke, vila och ett nöjt barn som plockade tomater, kollade på hönor och åkte traktor. Den mannen dog i år. Och jag har fällt många tårar över det.

Vilka länder besökte du? Sverige. Ser i dagsläget ingen anledning att åka någon annanstans. Möjligtvis till Zimbawe då. Och kolla på betande kor och prata holistic management. Annars kan jag vara hemma i Sverige.

Bästa köpet? Nilson. Älskade, fina, tokiga, energiska Nilson.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Nilson. Familjen. De härliga sommardagarna med EOV-mätningarna. Alla fina tänkande människor som jag träffat under året. Tid i odlingarna med barnen. Att Ann och Staffan , som driver Fallet Östanbjörka, körde igång med grönsbetesägg och möjliggjorde att boden på Stakheden återigen innehåller de bästa äggen. Alla trevliga samtal med människor som jag får till följd av korna.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? Lite mer action. Lugnt och stabilt är bra, men jag har också kommit fram till att jag älskar att leva med livets fartvind mot kinden, och att det faktiskt kan få vara så. Att lugn och harmoni kan få finnas, och det i farten. Det kan stundtals vara jobbigt, men det är ändå då jag mår och funkar som bäst, när det rör på sig och livet utmanar.

Vad önskar du att du gjort mer? Fotat med systemkameran, har blivit väldigt lite med det i år. Har insett att för mig är det bästa sättet att minnas en känslan i en stund – att fota. Och sen skriva om det. Som att jag blir mer närvarande då, hur motsägande det än kan tänkas te sig.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av.

Favoritserier från året som gått? Följer inga serier, det finns väldigt många saker som jag hellre gör.

Bästa boken du läst i år?  Jag har läst en hel del, men kommer inte ihåg en enda, vilket kan betyda att de inte gjorde särskilt stort avtryck på mig, utan mer fungerat som avkoppling. Inte fy skam det heller.

Största musikaliska upptäckten? Alltså, jag är ju fast i mitt gamla träsk med mina gamla låtar och artister. På svenska ska det vara, med bra och genomarbetade texter. Tipsa mig gärna om dina bästa!

Vad var din största framgång på jobbet 2021?  Oklart. Just nu står jag på en platå och trampar. Återinvesterar allt som blir över, förbättrar det som kan förbättras. Gör mitt bästa för att sitta still i båten och fokusera på rätt saker som tar oss dit vi vill.

Största framgång på det privata planet? Den envisa djävulen som brukar sitta på min axel och viska elaka saker i mitt öra, har inte alls varit särskilt närvarande i år…! Jag gör mitt bästa för att dräpa den helt, kanske är jag ett steg på vägen. Kanske börjar jag bara bli vuxen och slutar upp med sådana där dumheter som att klanka ner på mig själv. Kanske är det för att jag har ett gäng vänner som förväntar sig större saker av mig, än att låta dumma tankar hindra mig från att vara mitt bästa jag. Ja, så är det. Tack för att ni finns och gör mig till mitt finaste.

Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, men mer fundersam.

Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. Jag ser fram emot den dagen då vi skrattar åt nutidens transportidéer och normer. Kanske är kostnadsutvecklingen på bränslepriser ett steg i rätt riktning. Vad fantastiskt det vore om människor tillslut inte har råd att åka till jobbet längre – då skulle vi alla behöva hänga runt i landskapet och hjälpas åt att få fram mat istället. Plötsligt skulle det som verkligen är grundläggande för vår existenst få ta sin rättmätiga plats, tänker jag. Tills dess svär jag över bilhelvetet (även om den till stor del har förenklat vardagen) och göder önskedrömmarna om en häst istället. Eller kanske ett gäng draghundar! Det vore väl något att rulla ut för grusvägarna med!

Något du önskade dig och fick? En hund. Nu kan jag dö lycklig.

Något du önskade dig och inte fick? Jag fastnar på den här frågan. Troligtvis för att jag inte kommer på något. Det finns vissa saker som jag önskar att jag hade – som obehandlad mjölk direkt från kon, ett gästhus, en häst som transportmedel, snickar-talang och sånt där, men samtidigt vet jag att jag själv valt bort de sakerna till fördel för annat. Och då känns det fel att säga att det var saker jag önskade men inte fick – lyckan i mina önskningar ligger ändå i mina egna val, åtminstonde på den här nivån.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men det som hände den här födelsedagen var att det väcktes en längtan efter att fira den. Jag har aldrig velat fira födelsedagar, inte sett poängen. Men nu när jag fyllde 35, så var det som en glädje att få varit med ytterligare ett år. Som att självklarheten att få leva vidare försvann. Och är inte den tacksamheten värd att fira så säg?

Så vad säger ni – ska vi ställa till med kalas där i april? Jag vill inte ha ett endaste paket (och det är viktigt – jag vill inte ha grejer!), men jag vill ha glada människor, god mat och gemenskap. Inga högtidligheter, bara människor som träffas och som alla bidrar till att göra det till en trevlig och minnesvärd stund, glada över att jag har fått bli ännu ett år äldre, ännu ett år klokare.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Mer löpning. Mindre syskonbråk mellan barnen. Men jag försöker intala mig att det är en fas, försöker andas och göra det bästa av situationen. Ibland innefattar det att sätta på sig peltorkåporna och stänga ute allt annat än precis det jag håller på med.

Vad fick dig att må bra? Spontana bad i Norrboån. 5 ägg och 50 gram smör till frukost. Oplanerad fika med människor. Löpning. Ostrukturerad rörelseträning.

Vem saknade du? De som inte finns med mig längre. Och de där människorna som jag gärna skulle träffa dagligen, men som bor för långt bort för att vi ska göra det.

De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag har träffat många nya människor som alla har gett av sin krydda till mitt liv – tack för det!

Mest stolt över? Att vi överlevt ännu ett år med företaget. Med familjen. Med gården. Vår djurhantering. Att få varit med på ett hörn i den fina boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson. Och så är jag rätt nöjd med den här texten som jag skrev här på bloggen i mars – den ger mig kraft och en riktning, en påminnelse om vem jag är och mitt sammanhang.

Högsta önskan just nu? Att människor börjar prata med varandra, men kanske framför allt – att folk börjar lyssna till varandra. Och sig själv – till känslan i magen, till förnuftet och sina egna värderingar kring vilket samhälle vi vill bygga. Vi behöver inte tycka eller tänka lika, men vi behöver kunna mötas med respekt, lugn, självdistans och en nyfikenhet inför tankar som är annorlunda än dem vi själva tänker. Först då kan vi föra en dialog som för mänskligheten framåt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Tillåta mig själv att leva livet med fart, och njuta av färden. Släpa runt på kameran. Offra någon sovtimme emellanåt för att finna tid för skrivandet.

För bra för att vara sant.

Sist jag skrev, skrev jag om Marit. Orden flödade över från de känslor jag hade i kroppen, om lyckan och glädjen i att ha en hund vid min sida. Och jag skrev, att det nästan var för bra för att vara sant, och det visade sig vara precis så. Nu bor inte Marit hos oss längre.

En vecka efter att jag delat med mig av min glädje, så började Marit utmana barnen om hierarkin i flocken. Det är i alla fall så som jag tolkar beteendet. Och är det någon gräns som jag inte tänker utforska, så är det den.

Mitt förtroende och tillit till den lugna, fina, kelsjuka hunden blev krossat, och till en början våra hjärtan också. Vi grät av besvikelse och ledsamhet, över insikten att hon inte kunde vara kvar hos oss. Beslutet var inte svårt att ta, även om ledsamheten var förvånansvärt överväldigande. Jag skjutsade hem henne strax därefter.

Under de veckorna hon var här, så var det ändå så mycket glädje och mening som hon tillförde våra dagar. Och kanske framför allt för mig, som ofta känner mig lite ensam under mina arbetsdagar.

Men livet bjuder på oväntade vändningar ibland, det skruvar liksom till sig och det enda man kan göra är att följa med i den vildsinta tango som man blir upp bjuden till. Och ibland så krävs det också att man bröstar upp sig, lyfter hakan högt, greppar en taggig ros mellan tänderna och greppar ett fast tag i de möjligheter som livets tango ger.

Så vi gjorde precis det. För mitt i all vår besvikelse och ledsamhet, så dök det upp en möjlighet att ta hand om en valp. Så vi bröstade upp oss, lyfte hakan högt, greppade en taggig ros mellan tänderna och kastade oss ut i den oförutsägbara tango som livet bjöd upp oss till.

Så nu lever vi valpliv, med allt vad det innebär. Jag bär en trötthet i huvudet till följd av att återigen ta hand om en bebis behov om nätterna. Jag har några sår på händerna till följd av naffsande valptänder, grindar i husets dörrposter, vom i kylskåpet och fickorna fyllda med torkad blodpudding. Och emellanåt ett skavande tvivel kring att vi ska klara av att axla det här ansvaret. Men jag bär en värme och glädje kring hjärtat som motiverar mig och som gör det så meningsfullt. Tänk så bra det blev tillslut.

Välkommen Nilson!

Låt mig presentera Marit

Det här är Marit. Hon kom till oss för drygt en vecka sedan och det sägs att hon är här på prov, för att se om vi trivs tillsammans. Och varje gång jag berättar det, att hon är här på prov, så vet jag att det inte är sant. Marit har kommit till oss för att stanna. Hon är familjemedlemmen som vi inte visste att vi saknade, och har öppnat dörrar till en kärlek och glädje som jag knappt trodde var möjlig.

Om vår familj hade fått konstruera en hund utifrån våra önskemål, behov och personligheter – så hade vi skapat Marit. Men Marit är inte konstruerad, hon är ett högst levande, bubblande liv i form av en hund. Och att denna hund, på ödets konstiga och outgrundliga vägar, hittade hem till oss – är nästan för bra för att vara sant. Men det är sant. Och det påminner hon mig om varje morgon klockan 05.00. Hon är här, och hon är här med oss, och det är precis så som det ska vara.

Marit är en bordercollie och är 3,5 år, har tidigare arbetat som vallhund på en mjölkgård och ska nu vara min ständiga arbetskompis ute i markerna och med nötkreaturen. Vi har dock en inkörningsperiod framför oss, då både jag och korna behöver lära oss mer om vallning innan det här kommer fungera till fullo. Men ändå, från och med nu så är det Stina&Marit, Marit&Stina – Hon är helt fantastisk!

Regenerativt lantbruk – en förklaring.

Hörru du SlaktarStina, du babblar på om Regenerativt lantbruk titt som tätt, men nu får du faktiskt förklara för mig vad det är!

Regenerativt lantbruk definieras som möjliggörandet av högsta tänkbara vitalitet i ekosystemen, genom att mänskliga behov tillfredsställs effektivt”. För den oinvigde kan formuleringen lätt uppfattas som förvirrande och otydlig, och kanske en aning provokativ. Men när man börjar förstå tänket, så inser man snart hur komplett och genial definitionen är.

Ja men nu tjabblar du ju bara ännu mer – jag vill veta vad det innebär!

Om vi utgår från ordet regenerativ, så betyder det att återbilda, pånyttföda, förbättra. Ett bruk av naturen är regenerativt om det över tid förbättrar vattencykel, näringskretslopp, artsamspel och energiflöde i ekosystemen. Dessa fyra processer är de fyra grundpelare som allt liv vilar på, och deras gemensamma knutpunkt är matjorden.

När vi producerar mat, så kan vi antingen göra det på sätt som utarmar och försämrar flödet i dessa processer som gör matproduktionen (och våra egna liv) möjlig, eller så kan vi göra det på sätt som stärker dessa processer som gör matproduktion (och våra egna liv) möjligt.

Hur vet man det då, om man stärker eller försämrar de här ekosystemprocesserna?

Man kan lära sig observera hur väl de olika processerna fungerar i det landskap där man verkar och sen se hur det utvecklar sig från år till år. Exempelvis är koskit som ligger kvar efterkommande sommar, ett tecken på att det finns förbättringspotential i näringskretsloppet, dvs naturens nedbrytningsprocesser.

Vill man göra det mer objektivt, så är EOV (Ecological Outcome Verification) ett fantastiskt verktyg. Det ger svart på vitt om det du gör med dina marker, regenererar ekosystemens livsgivande processer, eller om de degenererar dem. Om du vill läsa mer om när vi gjorde de mätningarna hos oss i somras, så kan du läsa om det här. Vill du veta mer om själva utförandet, så kontakta mig så kan jag ge dig kontaktuppgifterna till de ansvariga här i Norden.

Låter ju jävligt krångligt med massa processer, vattencykler, näringskretslopp och grejer. Hur många år på universitet behöver man för att förstå det där?

Inga. Du har läst om samtliga i grundskolan, men troligtvis har du inte lärt dig hur dessa hänger ihop och bildar förutsättningarna till att vi kan leva på den här planeten. Det handlar om vattnets kretslopp, om hur biologiskt material bryts ner och blir näring till nytt liv, om symbiosen mellan olika arter och fotosyntes. Helt osvårt egentligen, men troligtvis har ingen visat dig hur det ser ut i praktiken.

Vill du lära dig mer om det, så är du välkommen att följa med mig ut i markerna!

Jaja, men kan du bara säga vilka metoder som är regenerativa?

Nej, det kan jag inte. Allt är beroende av sammanhanget och förutsättningarna. Det som är rätt för mig, kan bli helt fel hos dig. Tänk dig exempelvis en hammare – den är fantastisk om du är snickare och ska bygga ett trähus. Men sätt den i handen på en treåring, i ett växthus och den är inte lika fantastisk längre. På samma sätt är det med kor. Eller får. Eller hönor. Eller en traktor. Eller olja. Eller ett rep. Eller vilken annan resurs som helst – sammanhanget och hur den hanteras är avgörande om det är något positivt eller negativt.

Usch vad jobbig du är. Jag ville ju bara veta vad regenerativt lantbruk är, så jag vet vart jag ska börja.

Börja med att bekanta dig med ”Holistic Management”, som av många räknas som nyckeln till ett regenerativt lantbruk. Namnet kan översättas till ”Helhetlig drift och förvaltning” och används för att fatta beslut som tar ansvar för både människorna, naturen och ekonomin i alla delar av driften.

Detta betyder att du lättare kan göra val som regenererar matjorden, matproduktionen, ger biologisk mångfald, starkare lokalsamhälle – ja, du regenererar hela landskapet! Samtidigt som du uppnår god ekonomisk utveckling och högre livskvalité.

Ojdå, det låter ju lite för bra för att vara sant. Men mig lurar du inte! Om det nu är så bra, varför använder inte alla det?

Ja, det undrar jag också. Jag gör mitt bästa för att Holistic Management ska implementeras hos så många människor som möjligt.

Vad fint att du kämpar med något som du vill uppnå. Men jag är inte lantbrukare, så mig behöver du inte bry dig om.

Men du äter mat, eller hur? Och behöver rent vatten, syre och vill må hyffsat bra och ha det hyffsat gott fram tills du dör?

Ja, jo……

Så när tog du senaste ett beslut som stärkte naturen (den som gör ditt liv möjligt), människan (dig själv och relationerna till de du bryr dig om) och ekonomin – samtidigt?

Äh, men det gör jag varje dag, jag är ju ändå människa – jordens mest intelligenta varelse!

Det säger du? Människan är den enda varelse som just nu lever genom att förstöra sina egna (och andras) livsbetingelser. Inte särskilt intelligent i mina ögon. Vi gör det inte medvetet, men det blir resultatet av hur evolutionen lärt oss att ta beslut. Men när utmaningarna inte längre handlar om att döda en mammut för att få mat, eller undfly ett lejon för att överleva, så behöver även vårat beslutsfattande utvecklas. Och allt det som vi kallar utveckling, individuellt och samhällsmässigt, behöver ta beslut som överblickar och stärker både naturens livsgivande processer, vårt sociala sammanhang och vårt ekonomiska sammanhang – samtidigt.

Och det gör vi inte idag, för då hade inte mänskligheten stått inför de utmaningar som vi nu gör.

Men faaaan vad analytisk och djup du ska envisas med att vara. Här kommer man och frågar lite snällt om Regenerativt lantbruk och så drar du upp evolutionen, beslutsfattande och världens utmaningar! Hur svårt ska det vara- låt mig bara, kortfattat, få veta vad Regenerativt lantbruk handlar om!?

Okej. Regenerativt lantbruk handlar om;

  • att förstå samspelet mellan arter i naturen
  • läsa av och styra utvecklingen av landskapet
  • möjliggöra för biologisk mångfald
  • Stärka microlivet i jorden
  • Stärka kolets kretslopp
  • Stärka vattnets kretslopp
  • Skapa ett bättre liv för dig själv
  • Öka produktiviteten på gården
  • Förbättra din ekonomi
  • Ta bättre beslut

Äntligen – tack!

Varsågod.

Lördag morgon, utedriftsprogram och ett fyrfaldigt HURRA!

Lördag morgon och halva familjen har smygit ut i skogen för att jaga. Det händer något i hjärtat när de man tycker om ska göra något som de tycker om. När tidig morgon och trötta ögon inte är ett hinder, för spänningen och glädjen bryter igenom. Och när påklädning, frukost och samordning av saker görs med ansvar och stolthet, och man inser att den där lilla människan inte är så liten längre, fast han fortfarande bara är ett barn. Men det där barnet kan saker, vet saker och tar ansvar. Och det gör att jag bit för bit inte längre behövs, och det är så vackert så man vill gråta samtidigt som det är en insikt som gör lite ont. För vem vill inte vara behövd av dem man älskar?

Det är sådana där tankar som kan träffa mig, en tidig lördagsmorgon, när det frusna gräset prasslar under fötterna och gryningen målar färgstarkt kring granarnas siluetter.

Igår tänkte jag på helt andra saker. Då hade vi besök av veterinär från Gård & Djurhälsan som var här för på ett första-gångs-besök inför att vi i år kliver in i Utedriftsprogrammet för nötkreatur.

Utedriftsprogrammet innebär att vi betalar för att ha fler utomstående kontroller av vår djurhållning (dvs en veterinär kommer hit med jämna mellanrumför att försäkra sig och oss om djurens hälsa och välmående är på topp) och i utbyte får vi förtroendet att kunna fortsätta flytta runt djuren i landskapet även vintertid.

Rent praktiskt innebär det att djuren inte kommer ha ett regelrätt tak att gå in under, men de ska kunna söka skydd i den terräng där de befinner sig, hitta vettiga platser att ligga på och helt enkelt vara vid god hälsa och välmående. Det kräver en hel del engagemang, omsorg och tankeverksamhet från oss som djurägare, men känns som den självklara vägen för oss att gå.

När man börjar få upp ögonen för den starka och viktiga kopplingen mellan betesdjuren och landskapet, hur de i symbios behöver varandra, så känns det så fel att under några månader bryta den kopplingen. På samma sätt har det känns frustrerande att vinter efter vinter vara fast i en och samma hage. Den enkla anledningen är att djurens närvaro, deras, tramp, deras bajs, foderspillet från höet, gnagandet på träd och buskar – är en fantastisk resurs för att kunna stärka ekosystemprocesserna på markerna där de befinner sig.

Men samma resurs – deras tramp, deras bajs, foderspillet från höet, gnagandet på träd och buskar – kan också bli något betungande för ekosystemprocesserna om de blir på samma plats under för lång tid och/eller för ofta. Och det senaste har vi börjat se tecken på i den forna vinterhagen, så det känns oerhört glädjande att vi nu kan låta djuren flytta runt i landskapet även vintertid och låta dem var precis den fantastiska tillgång som de är för att bygga bördiga jordar och stabila ekosystem.

Och här en bild från förra året; obekymrade kor som trots möjligheten till tak och välhalmad liggplats, valt att lägga sig ute på gärdet i snövädret.

Jag blir så glad av känslan av att livet går framåt, möjligheten att få vidareutveckla något jag så starkt ser potentialen i och känslan av att det bygger hopp i en framtid som vi inte vet någonting om – så HURRA för ungar som börjar bli lite självständiga, HURRA för djuren och landskapet, HURRA för framtiden och maten och kanske mest av allt – HURRA för regenerativt lantbruk!

På fredag – då händer det!

På fredag välkomnar vi ett gäng vetgiriga och tänkande människor från kursen ”Regenerativt lantbruk och Holistic Management” hit till oss i Grangärdebygden, Vi kommer ägna helgen åt att att kolla marker, djur och ekosystemprocesser och hur detta hänger ihop med vad vi gör i Slaktarn´s Gård. Vi kommer också prata en hel del om hur vi tar beslut som ger välmående, styrka och livskraft för både oss själva och de ekosystem som vi alla är beroende av. – jag hoppas på en lärorik och givande helg, full av erfarenhetsutbyte, tankar och kollektiv intelligens.

Men vi ska ju överleva helgen också, och då behöver vi mat. Det känns extra roligt att vi kommer äta mat från råvaror som växt fram i det landskap som vi ska befinna oss i den här helgen.

Och blev du sugen på det sista, så kan jag med stor glädje berätta att Gästis i Grangärde, dagen till ära, serverar fredagslunch med lokal anknytning. Bland annat kött från Slaktarn´s Gård och grönsaker och tillbehör från lokala odlare och aktörer. Therese och hennes gäng gör ett fantastiskt jobb och vi har en del fina samtal om råvaror och mat, som gör mig lika glad varje gång – så missa inte det här tillfället, även om jag hoppas på att det kommer fler i framtiden!

Och för er som blev nyfikna på själva kursen; helgen är en del av en större kurs som drivs via Bäckedals Folkhögskola. Den går på 50% under ett år, är studiemedelsberättigad och är på distans med några fysiska träffar under terminerna, där vi besöker olika regenerativa gårdar. Vill du veta mer eller redan nu vill anmäla intresse inför nästa kursomgång – så klicka dig in på den här länken.

Det känns så roligt att välkomna kursdeltagarna hit till den bygd där vi verkar, och jag blir lite rörd och inte så lite stolt, när jag tänker på alla de krafter som gör det möjligt att anordna det här ute hos oss. Människorna som med engagemang och kärlek ordnar med mat och fika, lokaler, studiebesök, barnpassning och allt annat som krävs för att den här helgen ska bli så bra den kan bli.

Så ser ni nu ett gäng främmande folk som vallas runt ute i markerna i helgen, så vet ni alltså varför och vilka vi är. Och ge oss gärna en vink, en tuta eller ett hej, när ni ändå passerar! Inte för att jag vill att ni ska bekräfta att ni sett oss, utan mer för att jag vill att kursen ska se er – ni som möjliggör allt det vi gör i markerna resten av året. Markägare, ko-spanare, köttkunder, hejarklackar, verktygsutlånare, barnpassare, maskinreparatörer, medhjälpare, koflyttare, koskötare, medmänniskor, fika-bjudare – byfolk helt enkelt! Nu kör vi!

Tankar inför koflytt.

Lördagskväll och vi planerar inför flytt av olika ko-grupper. Imorgon ska ungdomarna gå från Norrbo till Stakheden, och om några veckor är det kor med kalvar som ska vandra längs riksvägen bort till markerna runt kyrkan. Där håller vi som bäst på att sätta upp nya hagar, på marker där det var många decennier sedan någon mule betade.

Man kan tycka att korna borde åka transport, när de behöver förflytta sig längs någon väg, men så vitt jag vet så har korna fyra ben som funkar alldeles utmärkt att gå med. Att dessa ben dessutom drivs av gräset som de själva betat, som växt av solenergin som dagligen strömmar in mot vår jord – gör valet ännu mer självklart.

Och börjar man tänka på det här med transporter, så blir det mycket funderingar som tar vid. Varför skjutsar vi runt på kor när de har ben att gå med? ? Och varför envisas vi med att skjutsa runt på mat över hela världen, när vi har alla förutsättningar att producera den direkt utanför fönstret? Varför ska traktorn köra ut kornas bajs på marken, när korna kan gå ute på marken själva och bajsa?

Uppenbarligen är det någonting jag inte har förstått med det där, men den okunskapen smärtar mig inte.

Så imorgon flyttar vi kor, eller snarare ett gäng kvigor. Jag tycker om att flytta kor, och njuter av känslan att göra det tillsammans med andra, men börjar allt mer sakna en fyrbent arbetskompis i form av en vallhund. Dock är risken, att jag då skulle börja flytta kor ännu mer, liksom lite kors och tvärs, lite nu och då, för att det skulle bli ännu roligare. En risk värd att ta tänker jag.

Och vill du se hur det såg ut i våras när korna gick från Stakheden till ner på byn – så hittar du det ca 3.45 in i det här klippet. En film skapad av eminenta Johannes Graaf, vid Södra Dalarnes TV.

Älskade fett – att ta vara på talgen.

Härom dagen lade jag upp en bild på Instagram från när jag renderade talg – det blev många frågor och funderingar kring både det ena och det andra, så jag tänkte att det är lika bra att ta det som ett inlägg här på bloggen.

Vid varje slakt tar jag reda på en del av det bortputsade fettet från nötkreaturen. Detta skär jag sen i bitar (mindre än det som syns på bilderna – vid det här tillfället var jag lite lat och lärdomen av det blev att det blir bättre när bitarna är mindre). Bitarna lägger jag sen i en ungssäker form och stoppar in i ugnen på strax över 100 grader. Min ugn är lite trött och sliten, så om gradanatalet motsvarar din ugn, har jag ingen aning om.

Hur som helst – fettet står och svettas i ugnen och det som blir flytande häller jag sen upp i glasburkar, lite undan för undan. Jag har ett galler över som jag klämmer fast bitarna med, samtidigt som jag häller direkt ur formen ner i glasburkarna.

Det märks när bitarna i formen inte vill släppa ifrån sig mer fett, och då slutar jag. Bitarna i formen, kan med fördel saltas och låtas stelna – blir som små baconchips men utan allt skit som såna innehåller, samt att du är ganska nöjd efter att ha ätit en par, tre bitar.

Fettet i burkarna är flytande, guldgult och riktigt ordentligt hett – så akta fingrar, lår och allt annat som du inte vill bränna. När fettet svalnat så intar det en fast, ljusgul form och kan med fördel användas i all typ av matlagning.

Rengöring av fettig ungsform görs enklast genom att hälla i lite vatten, låta det bli riktigt hett i ugnen, ta en diskborste och röra om så att allt fett smälter och därefter hälla ut det i hönshinken eller på komposten. Om du gillar att ha stopp i avloppet så kan du hälla ut det där, jag avstår helst.

Vill man ytterligare optimera användandet av fettet, så funkar det finemang som bas i tvål eller återfettning av torr hy – mer naturligt och giftfritt kan det knappast bli (Och vill man inte hålla på och kladda själv så kan jag rekommendera Nobond beauty´s produkter. Inget reklamsamarbete, jag gillar bara vad de gör, och hur de gör det. Tvålen av talg är oslagbar!)

För mig känns det bra att hitta sätt att ta reda på så mycket som möjligt från djuren som vi lägger så mycket tid och omsorg kring. Allt annat känns respektlöst mot djuret, och mot det liv som tagits för att föda andra liv.

Utmaningen ligger i att lära sig hantverket, hur man tar reda på olika delar, och hitta recept som fungerar för familjen. Det är ofta som jag tänker att jag hade velat ha en gammal mormor, eller en rysk landsbygds-gumma eller någon annan kompetent överlevnadskonstnär som kunde guida mig i de här kunskaperna hemma i köket. Men jag lär mig lite undan för undan, hittar små guldkorn av kunskap i min omgivning och gör så gott jag kan. Mer än så kan jag inte göra.

Jaja, sluta dravla nu – i inlägget på Instagram skrev du något om bättre hormonhälsa och välmående till följd av talgen – DET vill ju jag veta mer om!

Det ska du få, men det får bli ett annat inlägg, annars blir det här för långt. Men kortfattat kan jag väl säga att jag har fått ompröva en hel del ”sanningar” och att fettet är mitt nya guld. Eller snarare livselixir?

Köttutlämningen.

För ett par veckor sedan så fällde jag tårar i den känslan av sorg som uppstår när man skjutsar iväg djur till slakt.

Nu, ett par veckor senare så fylls jag av vördnad, stolthet, glädje och en sån oerhörd tacksamhet när jag får lämna ut köttet till människorna runtom här i bygden. Alla dessa glada ansikten som möter oss vid utlämningen, alla dessa människor som ska tillaga och äta vårat kött tillsammans med vänner och familj.

Jag lämnar ut lådorna och vet precis vilken familj som får vilket kött. Jag vet precis vilket kött som går till vilken familj. Jag känner varje grässtrå de betat, varje träd de skrubbat sig mot. Samtliga inom cykelavstånd från familjerna vars magar nu ska mättas.

Tanken svindlar lite, och det är lätt att bli rörd, på ett mycket fint sätt. Och när vi sen landat hemma runt det stabila furubordet, trötta och lite slitna, så brukar det alltid ramla in någon meddelande som uttrycker tacksamhet och glädje över att få tagit del av så fint nötkött. Det gör mig så oerhört glad. Så oerhört glad.

Tänk att det var bonde jag skulle behöva bli för att få känna den här meningsfullheten. Livet alltså. Vilka oväntade vägar det tar en.

« Äldre inlägg

© 2022 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑