Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Intresserad av kött? Allt du behöver veta!

Vi får in väldigt många förfrågningar om kött, så jag tänkte att det är lika bra att vi kör en frågestund på temat köpa kött från Slaktarn´s Gård. Frågestund och bildkavalkad!

Bete på Kalkbacken.

Har ni något kött att sälja?

Ja och Nej. Vi säljer kött, men årets leverans är fullbokad, vilket innebär att vi inte har något mer kött att sälja just nu.

Jaha, men när har ni nästa gång då?

Troligtvis är det nästa höst. Så som vi arbetar nu, så skickar vi djur till slakt 1 gång per år och det är på hösten.

Frost i mustaschen på kossan Dora – min favoritko.

Vad bra, kan jag få köpa då?

Det kan jag inte lova, men jag kan skriva upp dig på vår intresselista, så kontaktar jag dig när det finns kött. Första tjing att boka vårt kött har markägare vars mark vi fått förtroendet att förvalta. Därefter går frågan ut till tidigare års köttkunder. Om det finns något kvar efter det, så vänder vi oss till intresselistan.

Flytt av tjurgruppen, en vacker sommarkväll.

Jaha, men jag skrev faktiskt upp mig på den där intresselistan för 2 år sedan och har då ännu inte blivit erbjuden något kött. Hmpf.

Jag förstår att det känns trist, men omsättningen på köttkunder är oerhört låg – de flesta vill köpa nästkommande år igen och markägare har som sagt förtur. Eftersom vi ligger på en ganska stadig nivå med antal djur som vi kan skicka på slakt, så har inte det ännu inte blivit så stort utrymme för nya köttkunder.

Det där tror jag inte på. Jag tror du har glömt av mig.

Jag kan mycket väl glömt av dig. Har du haffat mig i kön på ICA, ropat över vägen eller sagt det i förbifarten i ett samtal – då är risken stor att jag har glömt bort det. Har du däremot skickat mig ett meddelande i någon form, typ mail eller sms, då är sannolikheten desto mindre att jag glömt av det. Vill du vara 100% säker på att du står med på intresselistan – skicka ett mail eller sms, och se till att du får en bekräftelse från mig att jag mottagit det.

Stuten Robban släcker törsten i en bäckfåra i Norrbo.

Jaha, men hur länge ska man behöva vänta då innan du har utrymme för fler köttintressenter?

Markerna vi brukar är i behov av fler djur, så vi gör vad vi kan för att expandera besättningen. Men innan detta resulterar i större mängd kött, så kommer det dröja något år till. Det tar sin lilla tid, av flera olika skäl. Både ekonomiska och mänskliga, men kanske framför allt vår oförmåga att skynda på naturens egen klocka.

Betänk exempelvis detta; i år, 2021, är första året som vi skördar frukterna av de beslut som vi tog 2017, när vi köpte in våra 5 kvigor. Året därpå köpte vi en tjur som fick gå tillsammans med kvigorna och 2019 kom de första kalvarna. Och nu, 2.5 år senare, så är dessa djur redo för slakt.

Så det tar sin lilla tid. Men vi är en bra bit på väg. Till sommaren kommer vi ha mer än dubbelt så många kalvar som skuttar runt i hagarna, och troligtvis kommer det även flytta hit ytterligare några nya nötkreatur innan snön ligger på backen.

Djuren står uppradade och väntar på att den sega bonden ska öppna en bal istället för att ta kort.

Hujjinna-mig – akta så ni inte jobbar ihjäl er!

Vi gör vårt bästa för att hålla balansen, och jag tycker att vi gör det riktigt bra utifrån de förutsättningar vi har. Det är inte alltid lätt, men vi älskar det vi gör och önskar att vi båda kunde ägna oss åt markerna och djuren på heltid, varje dag, året om.

Just nu befinner vi oss i en bryt-period där besättningen blir större, men ännu inte ger tillräckligt med inkomster för att vara vår enda inkomstkälla, vilket såklart är en kritisk period. Men vi har valt att ta oss igenom det, och ta ansvar över att det ska fungera.

Kossan Bamse smaskar i sig rönn.

Och gör det inte det, att vi går på knäna och helt plötsligt inte vill se en ko mer, så verkar det ju finnas jättemånga frysboxar som längtar efter att bli fyllda med nötkött, så det ska nog ordna sig på något sätt.

Men vår ambition är ju såklart att inte hamna där, utan att tillhandahålla kött till alla er som visar intresse samtidigt som vi får fortsatt förtroende att vitalisera markerna i vår bygd. Och jag vill att ni ska veta det, att vi gör så gott vi kan, med de medel som står oss tillgängliga, för att det ska bli så. Men det tar sin lilla tid. Tills dess – tack för ert intresse för det vi gör, och kom ihåg att vi gör vårt bästa för att ni alla ska kunna ta del av det på tallriken också!

Ni är bäst! – ett stökigt dygn i koskötarens liv.

Vissa dagar går på rutin, andra dagar är allt annat än rutin och man får uppleva saker som man aldrig hade föreställt sig och definitivt inte planerat för. Ett sånt dygn har vi i ryggsäcken nu. Och som alltid; denna tacksamhet till människorna i bygden, som engagerar sig i djuren och ringer eller skickar meddelande till mig så fort det är något som verkar knasigt. Ni är tamejfan BÄST!

Gårdagen var höstens stora omgrupperingsdag. Det innebär att vi kör djur lite hit och dit, och resultatet blir lite oroliga flockar eftersom djuren vill göra upp om den nya hierarkin samt att man undrar var kompisen/kon/kalven tog vägen. Rent praktisk så innebär det bråk mellan djuren och en hel del muande.

För bondens del innebär omgruppering en hel del huvudbry för att få till logistiken på bästa sätt, mycket bärande av fållningsgrindar, lite stänk av skvättande koskit och en klump i magen eftersom jag vet att det skapar oro för djuren samt innebär ett par dygns relativt intensivt muande för de omkringboende. Jag har försökt med terapeutiska och pedagogiska samtal med nötkreaturen i syfte att försöka få dem att ändra sitt beteende, men har kommit fram till att jag helt enkelt får dela ut gratis öronproppar till dem som känner sig besvärade.

Själva omgrupperingen gick ändå bra. Det tog hela dagen, och med hungriga magar drog vi hem för att laga middag och utlovad filmkväll med popcorn. Jag hade precis duschat klart när telefonen ringer och personen i andra änden informerar om en kviga med en isolator i ögat. I gruppen som vi INTE har omgrupperat.

Många mer eller mindre slamsiga och bloddränkta bilder hann passera i mitt huvud, medan jag hoppade i arbetskläderna och ungarna hoppade in i bilen. Väl framme kunde jag och Millimetermannen konstaterat att kvigan lyckats med en nästintill perfekt piercing av ögonlocket med en krokliknande isolator. Inga bloddränkta, slamsiga akutskador alltså, men en rätt så olämplig och besvärande piercing. Hur hon har lyckats kan vi bara sia om, men jag hoppas innerligt att det här med ungdomar och olovliga piercingar på fredagskvällarna är en engångsföreteelse.

Piercingen plockades bort utan besvär, och skadan såg ren och fin ut, och ögat verkar ha klarat sig bra. (Det här med att snabb-plugga en halv sjuksköterskeexamen bara för att man blir koskötare, ni vet…..) Kvigan mådde bra och var lugn, och fick fortsätta med fredagshäng tillsammans med sitt gäng. Vi andra åkte hem och stupade i säng. (Och nu rimmar jag också, så att texten blir bäng….)

Dagen efter så var vi uppe i gryningen för att sätta i örhängen på några djur som tappat sina, och för att lägga om en klöv. Men innan lunch-timmen hade nåtts, så hade vi hunnit med ett par rymningar från en orolig kalv, och en förflyttning av den samme upp till Kullen och det stabila och lugna grabbgänget.

Och om du orkat läsa ända hit, så vill jag nu att du tar till dig det viktigaste i den här texten; Det betyder så oerhört mycket för mig, att ni hör av er när det är något som inte verkar stå rätt till i hagen och omkring djuren. Det gör mig så oerhört glad att telefonen går varm när det händer något, att det finns en välvilja och engagemang kring korna och deras välmående, lika väl som en omsorg för oss som ytterst ansvariga. Det är en trygghet och glädje, att få känna att det finns så många kompetenta människor och koskötare i den bygd där jag fått möjligheten att vara bonde. Ni är tamejfan BÄST! TACK!

Klövspaltsinflammation.

Ni som bor i trakterna har säkert sett att vi farit runt med behandlingsbox och grindar lite titt som tätt. Det beror på att sommaren 2021 var sommaren då vi fick bekanta oss med klövspaltsinflammationer. Det är inte den roligaste bekantskapen som jag gjort, men vi har lärt oss att hantera det och har på köpet lärt oss mycket om både det ena och det andra.

Klövspaltsinflammation innebär att djuret får en inflammation i ett sår mellan ”tårna” som bildar klöven, alltså en klövspaltsinflammation. Det gör ont och djuret blir halt, det svullnar och ibland får de även feber.

När det första djuret drabbades så fattade vi inte vad det var, veterinär tillkallades och vi fick lära oss allt vi behövde veta. Det var ungefär som att snabbplugga en halv sjuksköterskeexamen (minus all vetenskaplig teori), för helt plötsligt stod jag där och grävde ut smuts och var från den onda klöven, analyserade lukterna från densamma, slängde på en omläggning och injicerade penicillin som om jag aldrig gjort annat.

Färdig omläggning.

Och det där har sedan gått på repeat under hela sommaren. Men nu har vi blivit så pass skickliga på att upptäcka tidiga symtom i avvikande beteende och rörelsemönster, så att de senaste fallen har vi inte behövt behandla med penicillin, utan det har löst sig genom rengöring och omläggning med salicylsyrabandage, vilket känns bra.

Eftersom våra djur ständigt går på bete och rör sig i landskapet, så har vi fått till en oerhörd rutin på att flytta runt på behandlingsbox och grindar, fålla in djur, sortera djur och slutligen locka in den aktuella i själva behandlingsboxen. Det är som en slags dans mellan oss och gruppen, mellan oss och den halta kon. Vi kommunicerar och rör oss ordlöst, på ett sätt som inte går att läsa sig till. Det är lite häftigt faktiskt.

Barn som lärt sig hantera spännband till följd av all grindflyttar.

Och förutom att träna oss på att dans med djuren, så har vi lärt oss massor. Bland annat att en tvåårig stut skiljer sig inte så mycket från en envis och bestämd två-årig människovarelse vad gäller tjurighet. Den största skillnaden är att de väger en sissådär 600 -700kg mer och därmed har ett litet lätt övertag i sin beslutsamhet att inte gå in i behandlingsboxen.

Men vi har lärt oss att hantera det. På samma sätt som vi har lärt oss slinga upp en klöv, hantera nervig kviga, ta bort bandage utan behandlingsbox och mycket mer – Håll dig lugn och red ut situationen. Lös det bara. Man har liksom inte så mycket annat val.

Och mitt adrenalinpåslag som i början var på max vid de här tillfällena, har nu lugnat ner sig och det är som en vanlig dag på jobbet. Vilket det nu faktisk är. Men det sägs att djuren bygger upp en viss immunitet, så vår förhoppning är att vi ska ta oss igenom det här och sen inte behöva ränna runt med grindar och boxar så som vi gör nu. Den som lever får se.

Den dagen är inte nu.

Söndag och han packar sin väska. Eftermiddagstimmar som är så välkända för oss båda, men som vi förträngt under sommarens ström av fina dagar. Vi har skördat vinterfoder, flyttat djur, byggt stängsel, planerat och beräknat. Drömt framtidsvisioner, burit fångsgrindar, väntat på veterinär och lärt oss lägga klövomslag. Flyttat djur i gryningen, röjt gräs i skymningen och legat på knä i markerna för att analysera arter, jorden och den livskraft som vi vill främja.

Men det där ligger bakom oss nu. Den långa sommaren är över och imorgon väntar lönearbete för min andra hälft, för min Millimterman.

Det är lite tungt. För oss båda. Vi tycker om att arbeta tillsammans. Och en dag ska vi göra det, varje dag, med djuren och markerna.

Ibland överväldigas vi av själva tanken – tänk att få använda varje dag till att vitalisera ekosystem – tillsammans. Att få göra det på heltid, helhjärtat med fullt fokus på den bygd som är vårt hem – tanken svindlar och får det att pirra i magen. Vilken lycka!

Det är sånt vi drömmer om, sena kvällar runt det stabila furubordet. Eller tidiga mornar när nattfukten fortfarande sitter kvar i gräset. På söndagar i hallen med väskan i handen och blanka ögon. Det är det vi drömmer om. Att få arbeta tillsammans med djuren och markerna, varje dag, året om. En dag är vi där. Men den dagen är inte nu. Så han packar sin väska och vi har båda en klump i magen.

Och för varje sak han lägger ner, växer ansvaret på mina axlar. Vi vet båda om det, och vi vet att jag fixar det. Men det känns lite som när man vandrar på fjället, och tillfälligt tagit av sig sin tunga ryggsäck för att vila. Och när man sen ska ge sig iväg igen, och knappt orkar axla den där tunga ryggsäcken, för man blir så medveten om dess tyngd. Lite så känns det, den här söndagen då han packar sin väska.

Ansvaret känns tungt att bära. Men vi vet också att det är precis som med vandrarens ryggsäck – bara man har fått den på plats igen och börjar vandra, så funkar det bra. För jag vet att jag klarar av att rodda med kor och barn, skola och träningar, mat och tvätt, bilar och hus, odlingar och hönor, handling och kompisar. Jag klarar av att rodda med allt som krävs, medan han sliter kropp och sula för att skapa oss den inkomst som djuren ännu inte ger oss.

Varje dag är ett steg närmare den vardag vi bestämt oss för att skapa. En vardag där vi får arbeta tillsammans, med djuren och markerna, med ekosystemen och livskraften. En dag är vi där, men den dagen är inte nu.

EOV-mätningarna

Det är nu ett par veckor sedan EOV-mätningen ägde rum, och jag är obeskrivligt glad över att det är gjort och att få ha dessa kunniga människor här på markerna som vi fått förtroende att förvalta.

Diskussioner kring jordprofil och aggregatbildning

EOV står för Ecological Outcome Verification och är en bedömning av hur marker mår, genom att observera en rad olika parametrar som tillsammans täcker in alla de fyra ekosystemprocesser som allt liv beror av – vattenkretsloppet, energiflödet, mineralkretsloppet och artsamspelet. Hur väl kan markerna infiltrera nederbörd? Vilken biodiversitet finns? Hur snabbt bryts en komocka och gammalt gräs ner? hur ser jordprofilen ut? Insekter? Maskar? Biomassa?

Det har varit oerhört intressant, och det har varit en fröjd att se när proffsen jobbar.

Grundlig undersökning av en komocka.
Observation av jordprofil – hur långt sträcker sig rötterna, jordtyp, plogsula?
Drönarbilder och AI som komplettering till EOV – ett pilotprojekt i samarbete med den Turkiska hubben i Savory institute.
Doften av jord.
Observation av biodiversitet.

Syftet är att ha en baslinje med mätvärden som går att göra om 5 år framåt i tiden. Då får vi svart på vitt om vår framfart är till godo för ekosystemen eller om vi mest bara förstör. Och det är viktigt att veta tänker jag, för jag vill vara en sån som gör saker till det bättre.

Men resultatet av de här mätningarna som nu gjorts, ger också en språngbräda till frågan; hur vill vi att den här marken ska utvecklas? Hur behöver den fungera och se ut för att vi människor i Grangärde och Nyhammar ska kunna leva ett tryggt och gott liv i en värld som vobblar? När störtregn kommer, när torkan är ett faktum, när pandemier hindrar allt från att vara ”som vanligt”?

Men den frågan ägs inte av mig, jag råkar bara vara den som just nu har förtroende att förvalta en del av marken. Den frågan ägs av alla oss som lever här, av oss som behöver mat och rent vatten, badsjöar och fiskevatten, blommor till midsommarkransen och pollinerare som ser till att äppelblommorna förvandlas till saftig frukt. Vi som vill vill leva, äta och må gott, både nu och i en framtid som vi inte vet någonting om. Och allt börjar med jorden.

Vill du läsa mer om EOV så kan du göra det här. Det finns även en del klipp på youtube om man föredrar filmformatet. Och har du ändå inte fått nog utan vill veta ALLT – kontakta då mig så ska jag se till att du kommer i kontakt med rätt folk.

Det står en del om certifieringar och sånt, men vår ambition är inte att använda mätinstrumentet i det syftet. Den starkaste, säkraste, tryggaste och trovärdigaste certifieringen har jag redan i de människor som köper vårt kött och som lever i och kring de markerna där vi verkar. EOV är mest en kontroll av oss själva – att det vi gör verkligen leder dit vi vill.

Och vi vill främja liv genom att vitalisera ekosystem. Och i dagsläget tror vi att det görs bäst genom sättet vi låter betesdjuren beta markerna. Vi kan ha fel. Och det kommer i så fall visa sig.

Om skörden, EOV och en riktigt dålig bild på en vitklöver.

Skörden av vinterfodret är avslutat och vi kan bara konstatera att det har växt som sjutton under försommaren. Överlag så har det varit mycket växtlighet, men på några marker har det varit helt galet. Att just dessa galna marker hade djur för första gången på decennier förra året – kan vara en tillfällighet. Eller så är det inte så. Men vi kan bara konstatera att det var det som skilde dem åt i skötseln. Och det gav vitklövrar som var 70cm höga och djupa snår av kråkvicker. Och det älskade humlorna. Och vi var ganska hänförda vi också.

Ett försök att visa upp en välväxt vitklöver. Dock säger bilden mer om Millimetermannens fotograferingskompetens. Men man kan ju inte var bäst på allt….

Och det är lätt att titta på det man gör, och sen tolka alla tecken som att man gör rätt. Och det är lätt att titta på det man gör och sen vända bort blicken när det inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, och därmed skylla på omständigheter. Man är ju inte mer än människa. Och just därför är jag så oerhört glad och ivrig över att det kommer göras en EOV-mätning på markerna vi brukar.

EOV (Ecological Outcome Verification) är ett instrument för att mäta hur markerna mår. Man tittar på biodiversiteten, tar jordprover, kollar jordens vatteninfiltration, nedbrytningen och massa annat. Detta görs av proffs, och de kommande dagarna är proffsen här, i Grangärde och Nyhammar, och ska hjälpa mig att få en bild av hur markerna som vi brukar, mår just nu. Woho! Man kan ju hoppa jämfota i extas för mindre!

Så hela kvällen igår kollade vi kartor, bedömde markerna och förberedde för arbete ute i fält under de kommande dagarna. Det ska bli så spännande och lärorikt!

Och sen om fem år kommer de tillbaka och gör samma mätning igen, och då kan vi antingen konstatera att det vi gör på markerna är helt åt helvete för ekosystemen och livet här, eller så kan vi konstatera att det vi gjort bidragit till att stärka de processer som allt liv är beroende av. För det är ju det vi säger att vi vill göra.

Och det är ju bra, att få det svart på vitt, oavsett vad resultatet blir. För om jag är en människa som bara förstör, så vill jag gärna veta det. Då jag kan lära mig av misstagen och bli till något bättre. Och EOV kan hjälp mig med det.

Mer än så hinner jag inte skriva nu, men jag ska uppdatera er senare om hela upplevelsen och vad mätningen kom fram till. Och ser ni ett brokigt gäng som ligger på knä ute i grönskan, så är det troligtvis vi. Kom gärna och säg hej!

Vi behöver prata.

Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.

För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.

I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.

Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.

Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.

Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.

Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.

Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.

Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.

Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.

Att vara människa på stenplaneten jorden.

Tidig morgontimma och jag är mosig efter en natt i ett varmt sovrum. Det är knappt så jag är vaken när jag kliver utanför dörren, men luften som strömmar emot mig och ner i mina lungor är som livselexir. Den är frisk, klar och flödande, och allt det dimmiga i min hjärna blir långsamt glasklart och faller på plats. Allt som den här dagen har att ge, allt som jag har att ge den här dagen.

Jag strosar ut på gården, barfota och barbent. Gräset är vått och strån och bös fastnar mot huden som blir kall och fuktig. Stenarna är vassa när jag går över grusvägen till odlingarna, men det ger mig en oförunderlig glädje. Att känna är att leva, och att känna kylan från det fuktiga gräset och de vassa stenarna under mina fötter, är som att få leva lite extra, just nu, just här.

Det rasslar i metallramen när jag för växthusdörren åt sidan, varm och fuktig luft strömmar emot mig och jag omsluts av doften av levande jord och grönskande tomaterplantor. De gula små blommorna ståtar emot mig och ger löften om något njutbart längre fram. Jag strösslar lite omtanke och nyper av en tjuv, binder upp ett varv till. Rycker några ogräs som letar sig fram under täckmaterialet. Jag lägger dem ovanpå, utlämnade åt sitt öde att torka och dö under den varma dag som väntar.

När små pärlor av svett börjar tränga fram i mitt ansikte, lämnar jag den varma luften i växthuset och kliver ut i det friska, klara flödande. Gräset är fortfarande fuktigt, men solen börjar leta bort den kyla som den tidiga morgontimmen gav. I sandlådan har olika växter letat sig fram och hela synen berättar om en tid som nu är förbi. Många skulle nog kalla växtligheten för ogräs, men jag är inte bekväm med betydelsen av ordet. Jag ser på dem med beundran, över den pionjäriska livskraft som bryter fram i den tillsynens livlösa sanden och med tidens gång bildar livsförutsättningar för andra arter. Och bredvid, en påminnelse om döden. Fjädrar från vår ståtliga tupp Stefan, vars liv avslutades på midsommaraftonens kväll. Barnen var med och tårar rann, och vi pratade om livet och döden och de förutsättningar vi inte kan friskriva oss ifrån.

En dag ska vi alla dö, men fram till dess ska vi leva. Och den dag som vi dör, så tar annat liv vid, och formar nytt liv av det som var dött. Tanken lindrar inte sorgen, men den ger en förståelse för de förutsättningar som är att vara människa på stenplaneten Jorden.

Jag släpper ut de yva hönorna. De har fått sällskap av en ungtupp från Siljansnäs, men han har ännu inte uppnått någon tuppstatus hos mina rutinerade damer. Han hukar inne i ett hörn medan den övriga flocken rultar ut i det höga gräset och börjar picka och sprätta runt.

Själv går jag in för att hugg tag i bokföringen innan resten av familjen vaknar. Det är också en del av att vara människa på stenplaneten Jorden. Iallafall så som livet ser ut nu.

Fisketur med familjen.

I väntan på stabilare väder så vi kan köra igång med grässkörden, så passade vi på att fira familjens 9-åring. Egen draglåda och ett bättre kastspö, bäddade för en fisketur tillsammans med familjen.

Så vi packade fiskegrejerna, fikakorgen och vårt bästa humör och gav oss iväg till en av skogssjöarna häromkring.

Båten gled stillsamt ut på vattnet, årorna gnisslade lite mot båtkanten och skogsfåglarna kvittrade borta i skogen. Det var trevlig och gemytligt i säkert 30 sekunder, sen hade det ena barnet tröttnat och ville åka hem. Vilket hon påminde oss om med 45 sekundersintervaller ungefär.

Men vi rodde iallfall ut på sjön, och en lätt sommarbris krusade den mörka vattenytan. Ljudet från årtagen ackompanjerades av barnet som ville åka hem. Taktfast anslöt det andra barnet och krävde att båten skulle stå still för att fiske skulle kunna ske. Alla som varit ute på en sjö i en eka i en lätt sommarbris, inser problemktiken här – båten rör sig i princip hela tiden, oavsett om du ror eller inte. Vilket, av någon outgrundlig anledning, upprörde det fisksugna barnet.

Mamman i familjen åtog sig då uppdraget att demonstrera att det går jättefint att kasta drag, även när båten rör på sig. Kolla bara!

Pappan i familjen muttrade något om tur och skulle visa hur man egentligen gör när man fiskar. Och det lyckades han ju med. Dock ville han inte ställa upp på bild med sin imponerande fångst, men 9-åringen visade gärna upp den. Och som vi alla vet, så har ju storleken ingen betydelse.

Den stora fisken upplevdes som läskig av barnet som ville åka hem, vilket ökade på styrkan och frekvensen i den önskan. Så i ett försök att liva upp stämningen och distrahera barnet som tjatade om att åka hem, så plockade mamman fram fikat.

Dock tappade hon både bullar och saft ner på det slemmiga golvet i båten till följd av att hon fumlade ut en kopp med hett the i knät. Varpå hon helt sonika började ösa in vatten i båten för att minimera brännskadeeffekten, och det var någonstans här som pappan i familjen liksom sjönk ihop i någon form av ge-mig-styrka-meditation mellan årorna.

Med en genomblöt mamma, inget fika och en stor fisk i fångsthinken, så beslutade vi att det var dags att åka hem. Vilken fantastiskt eftermiddag med familjen!

Brådskande om halm!

Vill du ha halm att lägga under pumpor och jordgubbar i sommar – då är det dags att se hit och sätta planen i verket!

Jag får många frågor om halm till privatodlingar, och jag har inga småbalar eftersom vi köper in det i storbalar och använder som strö i kornas vindskydd. MEN! Ett av vindskydden gjorde vi iordning inför kalvningssäsongen och det är i princip oanvänt, dvs där ligger finfin halm som lätt går att stoppa ner i säckar och använda runt jordgubbar och pumpor eller vad man nu vill använda det till.

Så vad jag vill säga är; vill du ha halm till dina odlingar, eller som strö till kaniner och andra smådjur – åk ner till vindskydden vid Stakheden och packa i den halm du behöver i medhavd säck. Bra att veta; det går inga djur i hagen just nu och det är därmed ingen el i trådarna. Passa även på att fylla på skafferiet med prima grönbetesägg och lokalproducerad honung från boden!

Men vad bra! då ska jag nog åka ner dit och hämta lite halm till mina pumpor… och så kan jag ta en säck till ungarnas kaniner också. Kanske nästa helg eller nåt sånt….

Sorry, men då är det troligtvis försent! Millimetermannen börjar steppa in i pre-höskörd-mode, vilket innebär att alla andra saker ska vara fixade och klara och i det ingår utmockning av vindskydden, vilket han troligtvis kommer hugga tag i så snart som möjligt. Men jag gör mitt bästa för att styra in honom på andra sysslor så länge som möjligt, så ni kan hämta er halm.

Okej, jag fattar, åker ner direkt – kostar det någonting?

Nej, det kostar inget. Men vill du bjuda mig på lite jordgubbar så blir jag glad, eller om du får ett överskott av pumpor så tar jag tacksamt emot en. Eller så hämtar du bara halm och berättar för mig hur du använt den nästa gång vi ses. Eller så hämtar du bara halm, och låtsas som ingenting. Det är upp till dig.

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑