Slaktarn´s Gård

Ja, då så. Kan vi lägga ytterligare ett år till handlingarna. Har du utvärderat ditt år? Gör det.

Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut? Jag höll ett tal i Grangärde kyrka. Filmade senare detsamma ute på en äng, lite chockad och nervös, över all utrustning som fullblodsproffsen plockade fram. Ätit surströmming och kan tänka mig göra det igen. Blåst kohorn, men jag var ganska värdelös på det. Stoppat korv. Blivit utsedd till mästerskytt 2024 – verkar ha en outnyttjad talang inom luftgevärsskytte! Arbetat i långbyxor hela sommaren, eftersom jag utvecklat någon form av överkänslighet för vissa gräs, vilket är opraktiskt men oväntat intressant att reflektera kring. Vallat ihop rymmande får, iklädd leksandsdräkt.

Genomdrev du någon stor förändring? Tog ytterligare ett steg bort från sociala medier, då jag inte använt instagram under de senaste månaderna och heller inte varit inne på FB lika frekvent. Det mest intressanta är, att när distansen väl är satt, så undrar man hur det där ointressanta kunde uppsluka så mycket tid. Jag rekommenderar alla starkt att testa – avgifta dig från sociala medier i tre månader och se vad som händer!?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Och jag blir bara gladare och gladare över att så fina människor väljer att yngla av sig!

Vilken dag från år 2024 kommer du alltid att minnas? Midsommardagen, då jag fick äran att hålla högtidstalet i Grangärde kyrka, iförd Leksandsdräkt. Det var en väldigt fin upplevelse.

Dygnet som vi spenderade i fäboden hos min nyfunna bekantskap Lars. Vi mjölkade kor, tog reda på mjölken, buffrade upp korna på berget, blåste kohorn och pratade om liv i stort och smått. Sen fick vi somna i gäststugan, med mörkret som omfamnade tystnaden och en sprakande eld som värmde ända in i själen.

När jag och min bror ihop med respektive, kidnappade syrran från jobbet för en (väldigt mycket) försenad 30-årspresent. Det var mat, ett egen-skapat melodikryss och sedan musikalen Hair, som i sig inte föll så väl ut hos oss. Men just det faktumet skapade en väldigt minnesvärd upplevelse. Som tur var, så hade vi kört fast ute på den leriga parkeringen, så karlarna fick anledning att gå ut i pausen och börna loss bilen ur leran. De kommer aldrig följa med på musikal igen.

Dog någon som stod dig nära? Ja, min moster Barbro dog. Vi har inte haft så nära kontakt under de senaste åren, vilket helt beror på min egna oförmåga att upprätthålla kontakter. Men det finns många fina minnen kring moster Barbro, och jag minns henne som engagerad och genomgod. Lite halvtokig på ett glatt och positivt sätt, med ett stort varmt och öppet hjärta.

Vilka länder besökte du? Har stannat i Sverige. Har knappt varit utan för länsgränsen, med ett fåtal undantag, och det är precis som jag velat ha det. Det har varit ett år, där jag har satt stort värde i att bara få vara hemma, i helt vanlig vardag.

Bästa köpet? Elaggregat med fjärrkontroll, vilket möjliggör att jag kan sätta på och av elen i stängslet vart som helst ifrån. Tidigare har vi arbetat med isolerade handskar i kombination med gummistövlar, vilket ibland funkar bra och ibland mindre bra. Men möjligheten att slå av aggregatet även när jag befinner mig som längst ifrån, har gjort en väldigt stor skillnad i min arbetsdag.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Kaffe på kökssoffan hos mina vänner.

Magnus och barnen. Det är så många gånger det här året som jag har behövt kasta bak huvudet för att låta skrattet ordentligt få plats att välla ut ur kroppen. Någon av de personerna är alltid inblandade. Alltid.

Reaktionerna direkt efter mitt midsommartal i Grangärde kyrka.

Några privata besked inför 2025.

Att göra helt vardagliga saker tillsammans med barnen.

Saknade du något under år 2024 som du vill ha år 2025? Kontinutet.

Vad önskar du att du gjort mer? Dansat.

Vad önskar du att du gjort mindre? Egencensur.

Favoritserier från året som gått?

Det är inte så mycket tid jag lägger på att kolla på serier, men i år blev jag uppslukad av Elitstyrkans hemlighet. Kan inte komma ifrån att jag fascineras av att observera människor och hur de reagerar i olika pressande situationer. I övrigt så har jag ju inte sett så mycket, mer än julkalendern ”Snödrömmar” som jag också uppskattade.

Bästa boken du läst i år?  

Kievs döttrar av Erin Litteken. En roman som dels utspelar sig i Ukraina under 1930-tal, då Stalins aktivister går från by till by gör att tvinga bönderna att lämna ifrån sig allt de äger och ansluta sig till kollektivjordbruken. Parallellt får man följa en amerikansk familj under 2000-tal och hur dessa historier vävs ihop.

En mycket tänkvärd roman, som skulle vara en bra utgångspunkt till fortsatt diskussion om den tid vi lever i nu. Rekommenderas!

Största musikaliska upptäckten? Att Lyssna på Miss Li medan jag och min dotter grejar med saker i köket.

Albin Lee Meldau live, tillsammans med min syster. Klarar dock inte av att njuta av hans låtar via olika medier, det måste vara live. Det är bara då hans röst kommer till sin rätt.

Sen har jag återupptäckt Eminem som en energibooster när jag tränar. När jag i yngre dagar spelade fotboll, så lyssnade jag jämt på hans musik som uppladdning. Oftast brukar musik fånga mig med innehållet i texterna, men Eminem är ett undantag – här handlar det om känslan i låtarna, även om han är ruskigt skicklig med orden.

Vad var din största framgång på jobbet 2024? Att det rullar på. Ramar börjar bli tydliga, och jag har utvecklat min förmåga att planera och organisera. Pusselbitar faller på plats och jag börjar få klarhet i vad jag behöver göra framgent.

Största framgång på det privata planet? Jag har arbetat in träningen i livet igen. Det ger mig lugn, glädje, styrka och fokus – jag blir helt enkelt en bättre människa när jag får ta ut mig fysiskt med jämna mellanrum och upprätthålla rörlighet i en åldrande kropp.

Största misstaget? Att gå emot min egna magkänsla och intuition. Kommer inte att upprepas.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Så där så jag har tappat andan av skrattet som tar över hela min kropp, och tillslut sitter man där och kippar efter andan och tårar som rinner på kinderna

Vad spenderade du mest pengar på? Sånt som hör till utgifterna i vårt lantbruksföretag; bränsle, slaktkostnader, balplast, diverse reparationer, däck, stängselmaterial osv. Men jag investerade också i ett gäng kvigor från Värmland!

Något du önskade dig och fick? Ett skördeår som var bättre än 2023.

Något du önskade dig och inte fick? Medvetenhet om vårt sköra matsystem. Det började bubbla lite under 2022, men trots att omvärldsläget har blivit än mer oroligt, så är det oroväckande tyst om hur Sverige tänker säkra sin matförsörjning. Jag skrev lite om det i det här inlägget, och vill man läsa mer så har Östängsgård skrivit det här klargörande inlägget.

Vad gjorde du på din födelsedag 2024? Planerade födelsedagskalas med och åt mina barn. Och gladdes över deras förmågor och personligheter.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att respektfullt lyssnande, trots olikheter, fick ta större plats. Att möjligheten att resonera tillsammans, trots olika utgångspunkter, omfamnades av respekt och ödmjukhet.

Vad fick dig att må bra? Träning, familjen, vännerna. Skrivandet, läsandet och att distans från sociala medier. Odlingarna, djuren.

Vem saknade du? Mig själv, Kristina. Jag har varit lite vilsen under en tid, men hittade tillbaka till mig själv i slutet av året. Det var ett kärt återseende.

De bästa nya människorna du träffade? Många! Men för att nämna några som gjort varaktigt avtryck under året;

Mathias – tog kontakt med oss i början av året och har sedan dess varit med och jobbat med markerna och djuren, med jämna mellanrum. Han är inte avlönad, men verkar finna mening och glädje att hänga med oss i vårt dagliga arbete, vilket har gett oss fina samtal samtidigt som vi fått några välbehövliga extra händer och fötter och huvud. Oväntad men uppskattad relation.

Lars – en vetgirig man med ett stort hjärta och ett intressant resonerande intellekt. Han bär på kunskaperna från våra mormödrars generationer och upprätthåller dem praktiskt samtidigt som han intresserar sig för nya tankar och idéer. Jag kommer alltid minnas och vara tacksam över möjligheten att hälsa på honom i fäboden, det var en värdefull stund.

Lovisa – praktiserade hos oss under året, och fick de mest gråa dagarna att bli solskensdagar.

Hanna – doktorand som varit med oss ett par gånger under året. Kändes som att jag pratade tills hela jag låg utspydd på marken i någon slags distinktlös sörja. Ett mycket uppskattat sällskap om dagarna, med högintellektuella funderingar och resonemang.

Men ju mer jag tänker på det, så har det varit ett år av väldigt många fina kontakter.

Mest stolt över? 

Min man och våra barn. Att ännu ett år kan läggas till handlingarna, vilandes på våra egna val och viljor.

Högsta önskan just nu? I det lilla – att det kommande året låter mig behålla alla de människor som betyder så mycket för mig. Friska och välmående. Och att jag får vara med ett år till, det hade varit fint.

I det stora – att mänskligheten fick insikt och distans till sin egna fantasivärld, och beslutade sig för att hitta på något bättre än sånt som leder till krig, miljöförstörelse och allmänt lidande hos varelserna på den här planeten.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Hålla mig själv i handen och våga.

Vid högtider när det är mycket att göra, så kan man som djurhållare bara ringa till Gårdstomtar AB, så kommer de till undsättning. De erbjuder gårdstomtar alla tider på dygnet, alla årstider och utför de flesta av uppgifter. Får de bara sin gröt och möts av respekt, så jobbar de ivrigt och målmedvetet på. Men missköter du dig i något av de avseendena, blir de inte roliga att ha att göra med.

Den här julen sammanföll med byte av kohage, och eftersom vanliga människor förväntas ägna sig åt traditionsenlig hets, stress och snedfördelat resursutnyttjande, så fick gårdstomtarna ta plats ute i landskapet för att fixa stängsel och förbereda flytt. Och som de gjorde det!

Med lite hjälp av andra tomtar, så knatade korna över vägen, redo att ta sig an nästa område.

Från början var tanken att att de skulle passera hagen med majbrasan, och göra en insats ännu längre bort. Men det området behöver tas när det är tjäle i backen och minusgrader, så vi avvaktar och hoppas att vintern kommer med besked inom en snar framtid. Då kan det bli aktuellt att gårdstomtarna får rycka in igen och flytta över djuren till nästa hage.

Jag hoppas ni alla har haft en fin jul, och önskar er ett fint avslut på 2024!

Du är din egna lyckas smed – det är då ett som är säkert. Men glöm alla bredspektrum-tips om hur man upplever lycka – här ska du få två stupsäkra och konkreta tips, som gör att livets eufori forsar i dina ådror! Självupplevda under den senaste veckan!

Tips 1 – Bli egen företagare och sköt din bokföring själv manuellt, lär dig genom learning by doing, så att säga. De första åren kommer det vara totalt kaos, då kan det vara bra att ha en klipsk och stabil handledare som tar dig genom den värsta krisen och ångesten utan att  du blir en skattebrottsling. Sen en dag, sisådär 7 år senare, så kommer du kontrollräkna alla siffor inför kommande bokslut, och ser att momssatser och allting stämmer ner till sista lilla kronan! Omänskligt att inte känna lycka då, oavsett hur resultatraden ser ut…!

Tips 2 – se till att ha en oumbärlig bil som möjliggör ditt arbete och din vardag. Sen, någon dag innan julhelgerna tar vid, så slutar den att fungera. Mitt ute på vägen i det kolsvarta mörkret, så lägger den bara av, och det risslar och rasslar där under motorhuven. Så du ringer till jourhavande mekaniker och beskriver vad som hänt, varpå du får massa frågor om kamrem och topplock och annat som du inte kan svara på. Men du blir ganska upprörd eftersom du för ett par veckor sedan var in till en bilverkstad för något konstigt som lät från bilen. Och de lyssnade och sa; att det där har inget med kamrem och sånt att göra – kör vidare! Och du litade på vad de sa och körde vidare med något mistljud från motorn. Och nu står du här, med en död bil och någon som säger att det kan vara kamrem, topplock eller Darth Vader som tagit död på bilen för all framtid.

Och även om du inte förstår vad det handlar om, så känns det helt rimlig att scrolla arbetsbilar på blocket i väntan på bärgning. Varpå du blir lite nedstämd för det är så många, långa siffror där det står pris. Och det är snart jul och helgdagar i flera veckor, så du börjar hitta på väldigt kreativa lösningar på hur arbetet och vardagen ska skötas utan bil de kommande veckorna.

Sen, när det jourhavande teamet ska bogsera bort bilen, så mässar du om att de inte behöver bry sig om att bränslemätaren står i botten, för det gör den jämt eftersom den är trasig. Och det är då du börjar fundera när du tankade bilen sist. Och det minns du inte, och inte din man heller, så du föreslår att vi ska nog prova tanka i den lite bränsle… varpå bilen startar och liksom återuppstår från de döda! Wohoooo!

DET mina vänner, är lycka i sitt renaste format. Jag har aldrig varit så glad att få åka och tanka, och jag har aldrig varit så glad över att det var mitt egna handhavande fel som orsakade situationen.

Så ni ser, man är sin egna lyckas smed. Känner du dig lite nedstämd och behöver tips om hur livet kan livas upp – kontakta mig. Jag har massa oumbärliga tips!

Det är lätt att få en klump i magen när man lyfter upp den gula broschyren ”Om kriget eller krisen kommer”, som för en tid sedan landade i vart hushålls brevlåda. Jag förstår det. Och när julen står för dörren, julklappar ska handlas och adventsstjärnorna ska upp, så kan det vara svårt att ta in allvaret i, att en sådan skrift ens behövs. Och vad budskapet i den faktiskt säger.

Jag läser noggrant igenom den. Lägger mest vikt vikt vid att undersöka vilken information man delger gällande matförsörjningen. Till min glädje har man skärpt upp det något – man ska ha mat hemma så det räcker för en vecka, åtminstonde.

En vecka. Men sen då? Kommer politiker och andra maktaxlade människor att trolla fram potatis som inte finns? Kommer de cykla ut med mjölpåsar till människorna norr om Skåne? Kommer man koka värmande soppa på spik som lagrats i de nedmonterade beredskapslagren?

Jag blir förbannad. Upprörd. Mat är ett av få grundläggande behov för att hålla oss vid liv. Det spelar ingen roll vilka avancerade robotsystem, drönare, bomber och granater, eller övrig krigsteknologi som ett land innehar – om vi inte har mat. Men det talas det tyst om. Eller är människan så jävla dum i huvudet att att vi missat den detaljen?

Jag vet inte varför man inte allmänt och bredare går ut med information om hur det står till med Sveriges livsmedelsförsörjningen vid kris eller krig, och jag tänker heller inte spekulera i det. Men för den som är intresserad av att ha en mätt mage, så kan det vara bra att veta lite om det, så man vet i vilken båt man sitter, så att säga. Man får man en kort och sammanhållen överblick i den branschinriktade broschyren till lantbruksföretagare, som du finner här.

Kort och gott så säger den; vår livsmedelsförsörjning är väldigt skör. För alla möjliga scenarier. Strömavbrott, cyberattacker, drivmedelsbrist. Väderutmaningar, reservdelsbrist eller stängda gränser. Det gäller både möjligheten för att få in mat från andra länder, som möjligheten att producera den här i Sverige. Vi är många människor som ska mättas, av allt färre och allt mer resurskrävande lantbruk än vad det var under exempelvis tidigare världskrig. Och ingen kan säga att maten flödade fram under den tiden – så hur rustar vi för att möta den verklighet vi lever i nu? Och vem bär ansvaret att din mage är mätt?

Vi måste prata om det här med varandra, för att kunna göra något åt det. Vi kan inte sitta snällt och tro att någon annan tar ansvaret över våran livs-medels-försörjning i händelse av kris eller krig – för ingen gör det. Och det räcker inte med några extra påsar pasta i skafferiet, även om det är bättre än inget.

Så gå in och läs informationen i länken ovan, eller hitta den och mer information här. Och sen tar du dig en funderare på hur du kan ta ansvar för att din mage är mätt, i händelse av kris eller krig. Ett första steg kan vara att bestämma sig för: ska du engagera dig i en jordbrukare i din närhet eller ska du lära dig att själv producera mat?

Om du inte själv tänker producera mat, så fundera kring vilken mat som ger mest värde i att handla – den som produceras nära dig eller lång ifrån dig? Den som producerats i ett annat land eller i Sverige?

Kanske är inte den där hantverkskorven på julmarknaden så dyr ändå – om du tänker på alla möjligheter som den bakomliggande djurhållningen, kunskapen och hantverket ger i din närmiljö? Värt att tänka på när du ska ut och julhandla – vill du ha en framtida matberedskap eller inte?

Så kom den tillslut, vintern. Lite smygande, nästan lite ursäktande, så kröp termometern ner till det kalla blå, och ett tunt snötäcke draperade landskapet. Eller egentligen så stormade själva snön in, men det känns ändå som att vintern har smygit sig på, efter en höst som varit så oerhört vacker och behaglig. Sen att vintern tydligen ska ge utrymme för plusgrader och regn kommande vecka, det behöver vi inte tänka på nu.

Vad tycker korna om snön som stormar in?

De tar det med ro, på sina egna sätt. Korna har rundat på sig med ett bra fettlager och pälsen har blivit tjock och tät. När de ätit klart söker de sig ner mot ån, där träd och kullar ger dem skydd mot den vinande vinden. Min upplevelse är att de inte är särskilt besvärade av det här vädret. Jag upplever att de har det jobbigare de varmaste dagarna i juni-juli, när insekterna biter och solen steker. Men hade de fått välja, så hade de nog hellre tagit en dag med mindre vind.

Nilson har inte tid att bry sig om såna trivialiteter som blåst och snö – det finns ju jobb att göra! Och finns det inte det, så hittar han sig ett.

Hönorna håller sig innanför sina fyra väggar. Det är som att när marken blir vit, så då räcker det med utomhusaktivitet. Får se hur länge det funkar – vi har en tuppslakt att genomföra. Så är det någon som letar efter en tupp-herre till sin flock – hör av er! Resten blir tuppin-nuggets inom en snar framtid.

Innan snön kom, så flyttade vi hem tjur-gruppen till hagen utanför huset. Vi gick med dem efter gamla vägen, och samtliga inblandade skötte sig exemplariskt. Jag är ännu för feg för att gå med dem utan ledstänger. Men efter Nilsons insats vid den här flytten, så kanske vi så småningom blir redo för det. Den som lever får se. Det mest skrattretande i sammanhanget är ju att vi de första åren gick utan ledstänger hela tiden. Men med tiden blir man mer konsekvensmedveten och därmed feg. Och det är väl där vi är nu. Fega och lite slöa. Iallafall när det kommer till att riskera att leta djur på skogen.

Det är fint att ha några djur hemma på gården. Det är svårt att förklara exakt vad det ger, men det handlar om liv. Det ger liv till gården, liv till landskapet, liv till vardagen. Så att möta en vintern med både kor, får och hönor hemma runt huset, känns väldigt, väldigt fint i maggropen.

Vinter innebär att traktorn behöver vintersulor också. Några hundratals dubb som skruvas i på samtliga däck. Sen när våren kommer, så skruvar vi ur dem igen. Det är andra säsongen nu, och ännu har vi inte sett något negativt med det förfarandet. Det är för oss en väldigt bra lösning, än så länge.

Men det är ett jobb för den uthålliga och målmedvetna Millimetermannen, medan jag drar omkring och otåligt flyttar runt på grejer och kommer på idéer av varierande kvalité. Men dubben, det var en bra idé. Dock kom den inte från mig, men ändå.

Nästa vecka väntar utlämning, av lammlådor, möte med uppfinnarklubben, insaltning av skinn, plusgrader och regn. Det blir nog en bra vecka.

Till följd av lite ändrade förutsättningar så har jag några obokade lådor lammkött för utlämning fredag 29 november.

Köttet är från våra lamm som är födda i maj. Under de månaderna har de, förutom att dia från fåren, betat gräs och löv på olika områden i Grangärde. Slakt och styckning genomförs av Åkes Slakt i Tolvsbo, och det är jag själv som transporterar lammen dit.

Pris är 165kr/kg SLAKTVIKT, eftersom det är den vikten som avgör våra omkostnader. Slaktvikt är vikten innan det är styckat och du har möjlighet att välja mellan olika styckningsalternativ. Vilket styckningsalternativ du väljer, påverkar hur mycket den färdiga köttlådan kommer att väga. 

Lammen är födda i maj, och därmed inte jättestora. Jag beräknar att slaktvikten är mellan 13 och 18kg, och någon dag innan utlämningen så hörs vi av via telefonen, så att du får en slaktvikt som passar ditt hushåll.

Intresserad? Maila mig på forsbergkristina@hotmail.com, så skickar jag all information med vändande mail, och du har därmed möjlighet att boka din låda.

Frågor och funderingar – ring mig! 073-65 96 671

November. Och det är väldigt vackra arbetsdagar nu. Ofta är det runt nollan på natten, och sen, lagomt tills det är dags att åka till djuren, så lyser solen från klar himmel. Och det är en kort stund när solen går upp, som liksom hela världen glittrar i frosten från natten. Luften är lite fuktig, men marken bär. så det är en fröjd att åka ut på djurrundan. Vi har påbörjat vinterutfodringen, och grupperna känns väldigt lugna och stabila.

Utom i början av veckan, då blev jag uppringd av mina kospanare som rapporterade att var väldigt oroligt bland korna i Norrbo – de skrek mest hela tiden. Så jag åkte dit, och möttes av en till synes tom hage, men väldigt mycket råmande. Ett argt och upprört råmande, från flera olika djur. Jag följde lätet ner mot ån, och lokalisationen avslöjade att de flesta borde vara kvar i hagen. Under tiden konstatera jag att mat var det inte slut på och el fanns det i stängslet. Så vad kunde vara fel? Var det någon som lyckats hamna utanför stängslet?

Bakom en kulle hittade jag flocken, och jag kunde räkna in att alla djur var där och alla såg friska ut. Men de slogs. Herrejisses vad de slogs. Inte alla djur, men några av ungdjuren hade någon form av intern uppgörelse, medan de äldre korna stod och skrek åt dem. Vad de skrek vet jag inte, men skulle jag gissa så handlade om att växa upp och visa lite mognad och ta kloka beslut.

Föga förvånande så var Glada-Sara och Poccahontas inblandade. De härstammar från några Angusar som jag köpte in förut, och den linjen är duktiga att hitta på hyss och att utmärka sig rent allmänt. Men de är också väldigt kärvänliga och sociala individer, så än så länge har har det övervägt de andra fallenheterna.

Så vad gör man när det är fullt slagsmål i hagen? Man kan ju försöka samtal med de inblandade om vikten av en tydlig och respektfull ko-mu-nikation, men troligtvis har vi lite olika tolkningar kring vad det är för något. Och då finns det inte så mycket mer att göra, än att hålla sig undan och hålla tummarna för att uppgörelsen tar slut utan att någon bryter benet.

Tillslut lugnade de ner sig. Men det har varit lite orolig dagarna efter det också, så jag vet inte riktigt vad som pågår därnere.

Här hemma pågår lite allmänt plock. Förutom att göra en mycket välbehövlig städning av gårdsplanen, så har vi plockat ner ett tillfälligt tak (nåja, sissådär en 5 år).

Och som alla som äger en traktor med lastare vet, så måste man, åtminstone en gång per år, köra upp sin partner i lastaren. Det här var årets tillfälle. Och har man inget tillfälle, så får man hitta på ett helt enkelt. Så är den, landsbygdsnormen.

Jag, som har minst maskinvana, körde såklart traktorn, och Millimetermannen stod på gafflarna och skruvade och bände. På marken låg företagets skyddsombud Nilson och var väldigt skeptiskt till vad som försiggick. En bild säger mer än tusen ord, men en bordercollies kroppsspråk är också rätt talande.

Men det hela gick bra, taket kom ner och så även Millimetermannen. I helt skick dessutom!

Så till veckan väntar nästa etapp av projektet. Det kommer bli känslosamt. Glädjande och ledsamt på samma gång. En lättnad och en tyngd. Och allting har sin tid.

Idag är de 4 november. Det finns mycket att säga om den dagen. Men idag vill jag bara berätta att min mamma fyller år. 74 år fyller hon idag.

Jag kan ibland bli sur på min mamma. För att hon har sin egenheter, på samma sätt som jag har mina. Men ibland blir jag också sur, för att det är lättare att var tyst och sur, än att öppna upp och berätta hur viktig hon är. För då försvinner orden. Och det kommer bara tårar. Och då kommer det mer tårar. Och tillslut så är allting bara ett snörvlig kavalkad av ord som inte blir sagda och ett blottande av en sårbarhet som känns nästintill obehaglig. Och då är det så mycket enklare, just i stunden, att vara lite sur och inåtvänd. Som en trulig  14-åring, fast man är 38.

Och kanske är det just därför, som jag blir lite trulig. För att hon känner mitt 14-åriga jag, lika väl som mitt 38-åriga. Hon som hållt mig i handen under alla år. Som har sett mig kämpa och stridit. Ibland med andra, men kanske mest med mig själv. Hon som stått brevid och betraktat. Utstrålat en stöttande känsla, fylld av tillit att jag löser de utmaningar som ges. Men alltid redo att sträcka ut en hand om motsatsen skulle bevisas. Det är en väldigt fin egenskap hon har, och jag vet inte om hon är medveten om den själv. Men min mamma har förmågan att alltid finnas till hands, vara nära och tillgänglig, utan att staka ut vägen. Som en heliumballong med trygghet. Så finns hon där, utan att tynga ner, och alltid lite bakom. Så att jag själv kan ta nästa steg. Och hon följer med. Ljudlöst och lätt.

Förutom när det gäller fikabröd. Där brister min förmåga fullständigt. Så där har hon steppat in och fyller upp min frys med bullar och kardemummakakor. Till familjens stora glädje. Och min mages förtret. För jag kan inte låta bli. Att mumsa i mig godsakerna, trots att det molar i magen och den sväller som en ballong. Det är som att äta den kärlek som min mamma ger. Och det vill man ju, så länge som det någonsin är möjligt.

Och så är det de där kramarna. Armarna som omfamnat mig så många gånger genom livet. Och vetskapen om att inga ord behövs. För där är man alltid välkommen. Önskad. Och älskad. Oavsett om man är surig och trulig, snörvlig och snorig eller glad och pratsam.

För hos mamma finns det alltid plats, trots att ingen plats finns. Hos mamma finns det alltid massa att äta, trots att hon inte har någon mat hemma. Hos mamma finns det alltid tid, trots att ingen tid finns.

Och säg för fan inte att du behöver någon grej, för då kan du ge dig den på att hon plockar fram minst ett par varianter från någon undangömd låda i något skåp. För på något konstigt sätt, visste hon att du skulle behöva den där grejen. Så hon har sparat den. I tid och evighet. För att så småningom få plocka fram den och ge bort den. Och för det kan jag ibland bli lite trulig. Eftersom jag nyss beklagat mig över, hennes förmåga att spara på massa konstiga prylar. I tid och evighet.

Och just det, med att långtidslagar en massa prylar, är väl en egenskap som jag inte tänkt ta efter. Men det finns så mycket annat i hennes moderskap, som jag lutar mig mot, när jag känner mig vilsen i mitt egna. Jag kan inte tänka mig en bättre förebild.

Och hon fyller år idag. Jag ville bara berätta det.