Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Väntan, kroppar och det kalla april.

Även fast vi väntar och väntar på att de sista klavarna ska komma ut, så är jag bra tacksam över att de inte kom under den gågna veckan. Det har blåst isvindar och regnet har blandats med snö. Både kalvar och kor klarar vädret fint, men för de fundersamma och klena människorna runt omkring, så är det mer tveksamt.

Nu är det två individer kvar som ska kalva. Ellen, som bär på sin första kalv, och Dora som bär på sin tredje. Om det nu bara är en, det vet man ju inte. Det kan ju vara två. Och Dora är av den kroppstypen att vi varje år är övertygade att det är två därinne i magen. Hon är rund som en tunna, minst sagt! Och i år är inget undantag.

Vi brukar också oroa oss för att det istället för två kalvar, är en jättestor kalv och att det ska bli väldiga problem vid förlossningen. Inget av detta har hänt, varken tvillingar eller någon jättekalv. Hon är helt enkelt bara av kraftig benstomme och blir väldigt rund i havande tillstånd. Hittills har det i alla fall varit så. Vi håller tummarna för att det är så i år också.

Och innan någon förfärar sig över att jag kommenterar Doras kroppshydda, så är hon helt okej med det. Hon har även full tillåtelse att kommentera min. Vi båda är nämligen rörande överens om att man har ju den kropp man har, och så är det med det. Och om någon lägger några värderande ord i sina kommentarer, så säger det ju mer om deras värderingar, än om den kropp de av någon anledning valt att kommentera. Det är vår inställning. Man kan ha en annan om man mår bättre av det.

Och för att ni inte ska funder allt för mycket över snömängden på föregående bilder, så är bilderna inte tagna den här veckan, utan tidigare i april. Men de symboliserar lite känslan av april 2021, med all sin kyla och ogästvänlighet. Nu längtar jag efter vår och värme, gräs som växer, bin som surrar och löv som spricker ut! Och de sista kalvarna – jag är för otålig för denna väntan!

Tillbaka i odlingarna.

Mellan kalvningar och den eviga väntan som det för med sig, så har vi spenderat mycket tid ute i odlingarna, jag och barnen. När hela vår odlingsresa började för en handfull år sedan, så bar jag den yngsta på ryggen och körde den äldre i skottkärran. Det var ett jäkla slit och släp med både ungar och jord, men vi trivdes alla tre och fyllde dagarna med något meningsfullt att göra. Jag visst inte då vilken resa som vi gett oss in på, men kan bara konstatera, att än är den inte slut. Och vi har lärt oss så ofantligt mycket längs vägen.

Och jag är så oerhört glad, att jag tidigt bestämde att rörelseglädje och meningsfullhet var ledorden i våra odlingar. Att estetik fick kliva åt sidan till förmån för kreativitet och exprimentella idéer. Annars hade jag kört ner mig själv i måste-träsket. Och missat alla de fantastiska lärdomar och kunskaper som odlingarna gett oss, både mig och barnen. För att inte tala om alla fina stunder tillsammans. Nu behöver jag ju inte ens släpa runt på ungarna längre, de fixar saker själva. Och rörelseglädje och meningsfullhet är fortfarande ledorden.

Förra året blev det väldigt lite tid i odlingarna, helt enkelt för att jag jobbade häcken av mig på andra områden. Men jag saknade att ligga på knä och gräva ner mina händer i jorden. Saknade den friden det ger mig, tankeutrymmet och meningsfullheten. Och jag saknade att följa barnens kreativa projekt som växer fram mellan odlingsbäddar och pallkragar. Saknade utspridda spadar, sågar och ihopspikade träbitar. Fyllda maskburkar och soppor lagade av jord, vatten och växtlighet. Och jag saknade tryggheten som en potatisodling innebär.

Och när barnen kröp upp i mitt knä, och sa att de saknade att vi var tillsammans i odlingarna, så var det droppen som rann över – här behöver ske en förändring. Så förändring fick det bli, jag minskade ner på annat jobb – och nu njuter vi igen av den svarta jorden under våra händer, av tiden tillsammans och meningsfullheten i att maten växer utanför vårt fönster.

Och jag är tacksam för varenda eviga minut, trots intensiva konflikter och impulsmässiga grävningar i nysådda bäddar. För än så länge vill de hänga i odlingarna med sin urtråkiga mamma. Än så länge vill de upptäcka livet tillsammans med mig. För högst troligt kommer det en dag, då de inte vill det längre. Men fram till dess så njuter vi av det som är nu, tacksamma för att vi styrde om kursen.

Kalvningstider och bild-kavalkad.

Kalvningstider och jag vet aldrig hur dagen blir. Det är spännande och jag tillbringar mycket tid i hagen. Tänker att jag ska skriva om dagens upplevelser, men sen när kvällen kommer är jag för trött. Somnar som en klubbad säl, solbränd och vindpinad i ansiktet.

Hittills har det kommit 7 kalvar, varav 6 stycken nu skuttar omkring i hagen med sina mödrar. En kalv tog vi beslut om att avliva, då det visade sig att den var blind. Det var inget roligt beslut, men det är de besluten som vi måste klara av att ta. Det kostar alltid massa tårar och energi, både från barn och vuxna, men jag tänker att den reaktionen är ett sundhetstecken. Att vi lever och är mänskliga. Att det vi gör har betydelse. Känslor är inte farliga – de finns där för att vi lever, fullt ut.

Men det är också de ledsamma upplevelserna i samband med kalvningen, som gör att jag till fullo kan glädjas och förundras över alla gånger som det går bra. Att få observera hur kon väljer sin plats i hagen när förlossningen drar igång. Hur det lilla livet kommer ut och kon som instinktivt börjar slicka den ren, se anknytningen som tar vid.

Den lilla kalven som vinglar upp på sina ben och letar sig fram till juvret, trevande men ändå så målmedvetet. Hur den tillslut hittar rätt och girigt slurpar i sig den feta råmjölken. Kons omhändertagande sätt, mödra-ljudet som den frammanar, och omsorgen.

Kalvens skuttande och rörelseglädje. Och kon som sen oroligt svansar efter, när kalven drar iväg för att med nyfiken blick och noll konsekvenstänkande, upptäcka världen. Det är en så fin del att få stå på första åskådarplats och bevittna!

Just nu väntar vi på 3 kalvar till. Lite som att vänta på jultomten. Fast tusen gånger bättre.

9:e april, 2021

Det finns dagar, då jag slår in presenter till en 7-åring. Bakar bröd och eldar i vedspisen, medan gryningsljuset letar sig in genom fönstret. Huvudet fullt av minnesbilder, bröstet fyllt av känslor. Från den där tidiga morgonen, för 7 år sedan. Då jag blev tvåbarnsmor och sårbarare än någonsin. Och det rufsiga håret, ligger som en gloria kring ditt ansikte. När du kliver in i köket, med en självklarhet som bara du kan åstadkomma.

Det finns dagar, då kyrkklockorna ringer till begravning, för en man som var godheten själv. Och en hel bygd samlas i sorgen, över han som betydde något för alla. Och jag lovar mig själv, att föra din godhet vidare. För vad kan jag annars göra, i den tomhet som du lämnar efter dig. Och jag står i en kohage, i min del av världen. Medan kyrkklockorna ringer, i en bygd vid Siljans böljande berg. Aprilvädret är på sitt busigaste humör, och snöblandat regn spär ut tårarna på mina kinder.

Och det finns dagar, då en kalv föds till världen, bland björkstammar och prasslande fjolårsgräs. Och jag står på krönet en bit därifrån, betraktar hur livet tar sin plats i världen. Och tätt vid min sida, han som aldrig vacklar. Tårögd och kraftfull. Vi betraktar hur det lilla livet, drar sitt första andetag, och säger hej till världen. Förundras över moderskapets kraftfullhet, som bara finns där.

Och det finns dagar, då allt händer på samma gång. Då livet liksom bara är, och fullständigt kör över en. Samtidigt. Idag var en sådan dag. Idag var det 9 april, 2021.

Påskhelg på vedbacken.

Det finns många olika backar som man kan spendera påskhelgen vid, och vårat val var ganska självklart – vedbacken. Ingen trängsel, fysiskt tillsammansarbete och vedförrådet blir uppfyllt inför nästa vinter – bättre kan man ju knappast ha det.

Vi föredrar att arbeta intensivt och hårt under en begränsad tid för att få det hela avklarat. Det har blivit som en liten vårcermoni, när den där vedhelgen kommer. En vårcermoni som följer vissa traditioner och mönster, nästan som en egen högtid.

Det börjar med propp-aftonen, högtidens första dag som i sin begynnelse innebar att vi tömde bygden på elproppar, förpassade matlagningen till vedspisen och svor långa ramsor över proppskåpet. Nu i modern tid har vi uppgraderat det hela och minns istället tillbaka till forna tider och kastar välsignelser över oss själva som gjorde något åt saken.

Sen kommer långfredagen, som är precis vad den låter som. Vi börjar okristligt tidigt, för att arbeta till långt efter mörkret har lagt sig. Det är en slitsam dag, men högtidlig dag. Det är något så fint med att få arbeta hårt och målinriktat tillsammans, se resultaten av dagens verk och stå där bland vedklappar och sågspån tillsammans med sin livskamrat. Vi lyssnar på radio i hörselkåporna och i känslan av samhörighet och meningsfullhet, så brukar det alltid bli en liten svängom där på vedbacken. I hörselkåpor, pannlampor och arbetskläder. Det är nog en syn för gudarna, men det är en sån glädje att få känna att man är vid liv!

Långfredagen följs av vedaftonen. Den kännetecknas av att Millimetermannen har ont i kroppen och knoppen och lägger sig tidigt, medan jag lever livet själv ute på vedbacken. Lyssnar på ljudbok eller bra musik, sjunger högt och kör lite fridans långt in på kvällningen, medan veden kapas och klyvs. Oslagbart.

Och efter ved-aftonen kommer veddagen. Veddagen är Millimetermannens dag, medan jag lägger mig tidigt och sköter andra sysslor, så sköter han vedhanteringen, och oftast brukar den bli klar ungefär här.

Annandag-ved är dagen då vi sopar upp efter helgens festligheter och njuter av minnena från helgen som gick. Blickar framåt mot våren och är allmänt nöjda glada.

Och nu är vi klara med veden för i år. Nu väntar kalvningen, och vad det verkar så är vi inte de enda som väntar…

Senaste ägg-nytt!

I höstas pausade vi hönseriet, trots stor efterfrågan på äggen och fantastisk uppskattning från alla er kunder.

Det var ett svårt beslut att ta, men var helt klart rätt beslut för vårt välmående. Ibland vill man mer än vad som är rimligt. Det är inget fel i det, felet uppkommer om man aldrig inser det. Men det gjorde vi, den här gången, och har nu en tillfredställande vinter bakom oss och ser nu fram emot sommarsäsongen med glädje, längtan och glöd i blicken.

Det blir ingen hönsvagn för oss i år, men ingen gråter för det, för lokalproducerade ägg från regenerativa bönder blir det ändå – jippie!

Ann och Staffan kör nämligen igång med en hönsvagn den här sommaren och äggen kommer finnas till försäljning nere i boden på Stakheden – hurra! Jag har kan inte till fullo hitta ord för min glädje i detta, och jag är lika säker att jag delar den glädjen med flera i bygden som saknat de fantastiska äggen.

Det dröjer ännu några veckor innan hönsen är på plats, och det dröjer ännu några veckor innan äggen börjar komma. Men förberedelserna är i full gång och när det återigen finns ägg till försäljning så kommer ni få veta det – to be continue och hurra för Ann och Staffan!

Vävglädje, skinn och bok.

För ett par veckor sedan hamnade jag på en av mina favoritplatser; runt ett stabilt bord, med lite förtäring och samtal. Det spelar inte så stor roll vart bordet befinner sig, eller vilken förtäring som bjuds – det är människorna och samtalen som jag älskar. Det här samtalet ledde fram till att ett urval av våra skinn, samt boken ”Jord, Hopp och Kärlek” nu finns tillgängliga på Ataljé Vävglädje i Sunnansjö!

Boken är skriven av Anders Lugn, formgiven och fotograferad av Jeanette Andersson. Det är en mycket fin bok där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med andra jordfrämjande människor.

Skinnen som finns på plats är ett urval av de vi har kvar, både korthåriga i olika nyanser. …

…..Och långhåriga, i olika nyanser.

Utöver skinn och bok, så erhåller Vävglädje en stort urval av garn, stickor, vävmaterial, inredning och genuina presenter. Besök butiken eller ring till Lena så kan hon skicka det du behöver! Öppetider, kontaktuppgifter och dylikt hittar du på hemsidan, eller om du söker upp Vävglädje på FB eller Instagram.

Jag kan varmt rekommendera er att hålla utkik på Vävglädjes flöde. När coronan inte härjar i landet så brukar det erbjudas ett fint, varierat och uppskattat utbud av olika stick- väv- och sömnadskurser!

Sådderna är igång!

Vi har brottas med snoriga näsor och därmed ägnat mycket tid åt att vara hemma. Och någonstans i en lång utandning råkade jag nämna något som kan ha liknat ”dags att så frön”. Just den meningen passerade tydligen barnens, annars såväl använda, utgallringsfilter och PANG så var cirkusen igång.

Innan jag själv ens hade uppfattat vad jag sagt, så var fröpåsar uthällda över det icke-avplockade köksbordet och diverse odlingsattrialjer var framställda och sådden i full gång. Och för att förtydliga så använder vi varken salt, tejp, osthyvel eller kastrullunderlägg när vi sår. Men det hanns liksom inte med att plocka bort dem i denna virvelvind som tog fart.

Och jag som någonstans hade sett framför mig att årets frösådd skulle var planerad, lugn och behärskad hade inget annat val än att försöka följa med i deras tempo och märka upp sådder.

Det gick ju inte alls, så det fotograferande barnet krävde en bild med tillhörande posering till varje frösort. Hur det skulle lösa problemet, har jag inte riktigt förstått, men det gav mig andrum nog till att memorera vilka frön som såddes var, för att sen haffsa ner det på en märkningspinne medan de bråkade om vem som skulle så vad.

Barnen kan förfarandet allt för väl för att låta mig styra, så det vart många djupa andetag och bitmärken i tungan för min del. Men tillslut hittade vi vad som kan liknas ett flöde och mer frön än planerat ligger nu i sina tråg och väntar på att få gro. Och det gör ju inte ont, tänker jag.

Och än en gång drabbades jag av förundran över att dessa små frön ska växa till flera kg grönsaker under de närmaste månaderna. Med solen, jorden och vattnet som näringskälla. Mat från marken utanför vårt fönster. Häftigt tycker jag. Men inget barn förstod vad som var så häftigt med det. Det är ju så som det är.

Hur som helst så fick sådden tummen upp. Själv fick jag ett bra träningstillfälle för mitt tålamod. Det tar sig.

Jag är Kristina.

Jag är Kristina. Jag är människa och jag är kvinna. Om det råder inga tvivel. Sen kan du sätta alla möjliga epitet på mig, utifrån din världsbild, dina värderingar och ditt behov av att dela upp världen i mindre, mer förståeliga delar. Det får du gärna göra, varsågod. Och då kan du kalla mig ful, klumpig, ärelysten, elak, dum. Du kan även kalla mig vacker, smidig, ödmjuk, snäll och intelligent. Jag skiter i vilket. Det är din bild av mig, som bygger på dina tolkningar av omvärlden. Den kan jag inte ta ansvar för.

Men jag kan ta ansvar för mig själv. Och jag vet, att jag är Kristina. Jag är människa och jag är kvinna, med de behoven och de möjligheterna som det innebär. Jag mår bra av att leva i min kropps fulla potential och jag har en fallenhet att vrida och vända på tankar och funderingar tills jag nästan slår knut på mig själv. Gärna tillsammans med andra.

Jag har svårt för känslan av stagnation, men sätter stort värde i rutiner och trygghet. Jag har nära till alla typer av känslor, ofta starka och stormande, och finner glädje i att måla upplevelser och tankar med ord. Jag tycker om att lära mig nya saker. Har svårt för detaljer men har lätt för att uppfatta mönster. Jag har stort behov av närhet, kärlek och känslan att få höra till. Att få vara en positiv kraft av någonting större, om det så är en bokklubb eller ett landskap.

Men jag umgås hellre med mig själv, än att vara tillsammans med människor som förväntar sig att jag ska vara någon annan. Jag är Kristina. Varken mer eller mindre. Och att bara få vara det, är allt jag begär.

Jag vill leva i ett landskap fyllt av liv, fyllt av kraft, fyllda av mångfald. Där vattnet porlar klart och går att dricka. Där markerna är bördiga och ger mat. Där människorna är människor i all vår styrka och sårbarhet.

Och detta landskap vill jag vara en del av, som en art bland alla andra arter. Som gör vad som krävs för att hålla sig vid liv, och må hyffsat gott under tiden, utan att förstöra för andra. Jag vill känna mig trygg, välkomnad och respekterad, även när vi inte delar samma världsbild eller åsikter. Och jag vill att vi ska förstå, att vi alla i grunden har samma behov av mat, vatten, skydd och kärlek. Och att ingen av oss kan tillgodose de behoven helt alena, avskärmade från den jord som föder oss. Hur gärna vi än vill, och hur mycket vi än försöker.

Fotograf: Louise Norström

Jag vill ge en framtid till generationerna efter mig, och jag vill ge dem förståelsen för att allting bygger på vår egna förmåga att vara en positiv kraft i den helhet som vi är en del utav. Vår förmåga att vara en art som gör gott för andra samtidigt som vi gör gott för oss själva. Livskraft i samspel, helt enkelt.

Kanske ser du på det hela annorlunda. Kanske vill du använda ord som högtravande, naiv, romantiserande och självgod. Kalla mig kärringjävel, översittare, lögnare, idiot och bitch. Du får gärna göra det, varsågod. Det är din bild av mig, som bygger på din världsbild och dina tolkningar. De orden säger mer om dig, än om mig. Och det kan jag inte ta ansvar för.

Men jag kan ta ansvar för vad jag fyller mitt liv med. Att jag fyller det med sådant som tyckes mig meningsfullt för att forma det liv som jag vill leva, och den värld jag vill lämna efter mig. Det som får mitt hjärta att slå, själen att glöda och livskraften att bubbla. Det kan jag ta ansvar för. Jag kan ta ansvar mig själv.

Och jag är Kristina – vem är du?

Tjurresan.

Om någon passerade hotellet i Kramfors och undrade varför det stod en vuxen man och plaskade med massa stövlar i en vattenpöl – så kan jag informera om att det var Millimetermannen som hade skovård.

För dem som känner oss, så är det föga förvånande att hitta Millimtermannen utförande något form av materialunderhåll. Vad som däremot får er att höja ögonbrynen, är det faktum att vi befann oss vid ett hotell – det avviker starkt från vårt normala beteendemönster.

Och som ni då förstår så var det något alldeles extra i görningen – vi skulle hämta hem tjuren. Ja, inte från hotellet i Kramfors då, men det var där vi sov innan den spännande hemresan tog vid.

Tjuren hämtade vi från Lobacken Hereford några mil norr om Kramfors. Det var härifrån vi köpte vår första tjur, som vi är omåttligt nöjda med. Så nu när det var dags igen, så var det en självklarhet att kontakta dem. Vi har ett gott intryck av både människorna och djuren på gården, deras miljö och stora entusiasm. Och det helhetsintrycket värderar vi högt.

Jag var lite nervös inför lastningen av tjuren och sedan hemresan. Det finns så mycket som kan gå fel om man börjar fantisera i de banorna. Det tjänar dock lite till, och som tur är, så behöver man inte alltid tro på sina egna tankar. Och det var lite sånt vi filosoferade över, när vi åt frukost på stående fot och såg gryningen stiga över husen i Kramfors.

Och allt gick bra. Lastningen och färden hem. Även om man drar lite lätt efter andan när massa kilo tjur rör sig därbak i släpet och man känner hur hela bilen gungar och vet att det är 40 mil hem…

Men nu är han på plats, tjuren Kalle. Eller egentligen heter han Kaliffa, men det kändes lite för exotiskt för oss, så vi kallar honom Kalle. Välkommen hem! Han skall få träffa kvigorna nu i sommar, och sen förväntar vi oss massa krulliga små kalvar till våren 2022!

« Äldre inlägg

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑