Slaktarn´s Gård

En vecka i Stockholm är tillända och jag är väldigt nöjd över att vara hemma i vardagen. Jag älskar min vardag. Jag hoppas alla har skapat sig möjligheten att känna så.

Det är fint och bekvämt på många sätt att bo på hotell, men tämligen ostimulerande i längden. Och det är fint och bekvämt att vara inomhus hela dagarna, sitta still på en stol, räkna siffor och snacka med folk – men tämligen osunt och ostimulerande i längden. Åtminstone för mig – jag behöver någonting annat att blanda upp sånt där med. Jag är väldigt glad att jag har någonting annat.

Så idag, när jag fick väcka barnen och servera dem frukost, så var själen nöjd. Och sen fick jag ta med mig hunden och åka ner till kossorna – då rusade lyckokänslan genom kroppen. Minusgraderna bet mig i kinderna och komockorna ångade. Hunden var fokuserad och reda att hjälpa till, korna var nöjda och sävliga kossan Ior stod som vanligt i vägen.

Nöjdast av alla var jag. Jag rullade foderhäck och kliade korumpa. Kroppen fick röra på sig, novembers blygsamma dagsljus sögs in som hos en törstande och jag kände en enorm tacksamhet att det här är min vardag.

Samma känsla inföll när jag kom hem. Kontrasten var så brutal. Ett myllrande Stockholm med all sin rörelse, trafik, ljus och ljud. För att sen kliva ur bilen hemma på vårt lilla berg. Mörkret, ensligheten tystnaden. Doften av eld i kaminen, ljuset från fönstren och min familj som rörde sig därinne. Det var en fin stund. En mycket fin stund.

Vi gav oss omedelbart ut i skogen och mörkret. Pannlampor på, och allt blev så tydligt – allt jag önskar och behöver, finns precis här. (Det skulle möjligtvis vara så att jag saknar en mjölkko – men jag fyller 40 till våren, så att säga……)

Livets vägar äro outgrundliga. Vem vet vart jag står om 10 år? Vem vet om jag lever då? Det är spännande att tänka på; att inget vet vi om framtiden. Men det förbannat fint att få finnas till och uppleva livets kontraster.

Vad skulle jag till Stockholm att göra då? Fullt relevant fråga. Jag läste en kurs i bokföring. Livets vägar äro outgrundliga.

Det är en ovanlig vecka. I vanliga fall så åker Magnus till Stockholm för att jobba, medan jag är på gården och tar hand om resten. Men den här veckan är det ombytta roller – Jag är i Stockholm den här veckan, och Magnus är hemma och tar hand om resten. Dock har jag inte hoppat in bland arbetarna som bygger Stockholms infrastruktur, utan istället bedrivs dagarna på ett konferenscenter och jag lär mig mer om siffror. Och jag konstaterar kort: det är den första kurs jag varit på, där majoriteten av deltagarna har fixade naglar. Jag är inte en av dem.

Det är ett nytt sammanhang för mig. Ett nytt sammanhang, som påminner mig om varför jag tagit många av de beslut som lett dit jag är idag. Med fingrarna i jorden och dagarna fyllda med kor, familj och gräs. Inte så att jag ångrat att jag har åkt hit – jag vill ha kunskapen och jag vet att det blir något bra av det här.

Men det är nyttigt att få distans. Det är nyttigt att sätta sig själv i sammanhang som inte bekräftar sina egna val och åsikter. Det är utvecklande att lära sig något nytt. Och givande att få det bekräftat; att en hel del kan jag redan.

Jag har hittat en kompis. En annan själ som förstår när jag beskriver grusvägarnas enslighet. Vi har samma längtan efter hemmets trygghet, och är lika vilsna på Stockholms vägar. Det är fint ändå, att lyckas mötas i detta hav av människor och betong. Som om vissa energier dras till varandra.

Jag har egentligen inte så mycket att skriva. Huvudet är för trött. Men allt jag kan konstatera hittills är; det är bra att åka bort ibland, för det gör det så tydligt kring vad som är hemma. Och så kan man hitta nya kompisar att dela sin hemlängtan med. Kanske borde jag åka bort oftare, för att uppleva känslan av att längta hem?

 Onsdag och jag lägger köttpussel för glatta livet. Jag våndas alltid inför att få ihop det, men kan konstatera att jag fått ihop det under alla tidigare år, så det ska nog gå bra det här året också. Även om jag våndas inför att få ihop datum, vikter, människor och utlämningsplatser, så blir jag alltid på gott humör när jag ringer runt. Det finns så många trevliga människor!

Samma tanke slår mig när jag jobbar vidare med att sätta mig in vad en vindkraftspark i mitt närområde kan komma att betyda – det finns så många trevliga människor! Och kompetenta! Just nu drar jag i alla trådar och kontakter jag har, för att försöka förstå processen och den del av den som vi befinner oss i nu. Men också för att förstå vad som är viktigast att fokusera på nu, i det skede som är.

När jag var på samrådet så blev jag överväldigad av känslor. Mer än vad jag hade förväntat mig. Jag hade ändå förstått tidigare att det här var på gång och sett samrådsunderlaget, men ändå. När jag stod där i rummet och insåg vilken påverkan det här kan få på skogen, mörkret, och tystnaden som jag värdesätter så högt – då är det svårt att hålla sig känslokall. Jag åkte hem och bröt ihop några dagar. Kände mig liten, betydelselös och jävligt överkörd.

Man måste få känna känslorna. Man måste få bryta ihop. Samtidigt så vet jag så väl, att det är inte så man tar sig framåt. Det är inte under känslornas tyngd och i ilskans dimsyn som man tar bra beslut. Det är inte i känslornas stormande hav som man finner de rätta stigarna. Men kan använda kraften i känslorna, och kanalisera den till en riktad energi mot ett mål – då kan man påverka. Kan man sen göra det tillsammans med flera andra – då kan man uträtta stordåd.

För mig handlar inte den här vindkraftparken om att vara för eller emot något. För mig handlar den här vindkraftparken om hur vår framtida Grangärdebygd ska vara. Där vi lever våra liv nu, och där generationer, förhoppningsvis, ska leva efter oss. Vad vill vi lämna efter oss? Vilka värden är det som gör att jag vill bo just här? Vad vill vi lämna efter oss?

En vindkraftpark kräver ingrepp i landskapet. Den kommer förändra horisonten som många vilar ögonen på och den kommer att förändra ljudkulissen. Men vad mer kommer den förändra? Vattenflöden? Viltstammen? Turismen? Fågellivet? Är det till det bättre eller sämre? Är ingreppet stort eller smått? Det är upp till var och en att bedöma, men oavsett så känns det relevant att sätta sig in i projekteringen. Hur vill vi ha det, vi som ska leva här?

Samrådsunderlag i all ära, där både länsstyrelse och kommun redan varit delaktig tillsammans med bolaget. Men för mig är det uppenbart att här har de missat många synvinklar och kunskaper om området som bara lokalbefolkningen kan bidra med. De som känner varje grop och sten, som vet vart fåglarna häckar och som vet vart källorna aldrig sinar. Som vet i vilka vikar gäddorna hugger och  vart isen är tunn. De som vandrar för att finna ro, dom som vet vilka fötter som trampat här innan oss. Och just nu har vi vår chans. Vi måste se till att ta den chansen!

Det finns så mycket trevligt folk, och vi är alla bra på olika saker. Så jag hoppas folk sträcker på sig och knyter handen i fickan. Sväljer sin stolthet och samlas kring vad vi alla vill – att leva ett gott liv i en trivsam Grangärdebygd.

Att skapa konflikter oss emellan kommer inte att ta oss dit. Vi behöver inte tycka lika i alla frågor, men vi behöver acceptera och respektera de som har en annan syn. Och därifrån låta människor engagera sig i den framtid som de vill se, i den bygd som vi alla delar.

__________________________________________________________________________________________

Det här blev något jävla brandtal och det var egentligen inte meningen. Men jag vet vilka värden som fått mig att bosätta mig här. Jag vet vad jag vill lämna efter mig till nästa generation Grangärdebor. Och jag vet att jag vill stå med ryggen rak och säga att jag gjorde vad jag kunde, medan tid ännu var.

Bara drygt två veckor kvar att lämna in synpunkter och åsikter. Informera dig själv om projektet genom att googla ”Stora Enso Larix”. Fundera sedan på om det här går i linje med den framtida Grangärdebygd som du vill se, leva och verka i.

Jag är åter tillbaka i pannlampstider. Den ljusa käglan guidar mig fram i morgonens mörker. Två orangea ögon som emellanåt ser tillbaka mot mig i mörkret, och kollar så jag hänger med. Morgonturen med hunden. Det är en fin start på dagen, en möjlighet att vakna till, att landa i kroppens kännande och varande. Reflektera kring dagen som ligger framför och den som ligger bakom. Den här tiden är det bara mina egna steg som hörs. Stövlarnas klobbande, ljuden som uppstår när sulorna möter grus, och sedan rötter och jord. Vårens iver och sommarens symfoni har för längesen tystnat.

Morgonpromenaderna i september är alltid blöta. Det höga gulnande gräset på hygget, lutar sig in mot stigen, tyngda av fuktigheten. Dropparna smeks av mot mina byxor och lämnar efter sig kyla och väta. Jag tycker det är uppfriskande. Som ett kallbad i lightversion. Man ska inte vara så rädd för det obekväma. Eller ska man det? Vilka blir vi om det aldrig får skava?

I ljudkulissen bryter kronhjortarnas brölande igenom. De brunstar nu. Den inneboende kraften av liv som vill bli mer. Fler. Så de vrålar ut i mörkret för att hitta någon. Inget Tinder där inte. Bara ett grovt avgrundsvrål från livet självt. I bästa fall får de svar. Jag lyssnar på hur de förflyttar sig, från dag till dag. Men just den här morgonen är det ett ensamt vrål som bryter fram genom träden och över bergen.

Solen börjar leta sig upp i horisonten och himlens rand färgas rosa och orange. Idag ska jag jobba med bokföring och köttpussel. Jag ska flytta djur. Jag ska till optikern. Jag ska planera mat för helgen och framför allt ska jag ha soffhäng tillsammans med barn och man. Det är de tiderna nu. När det finns en helig kväll i veckan som det inte är någon aktivitet inplanerad. Emellanåt.

Och jag ska på samrådsmöte för vindkraft. Det projekteras en park i mitt närområde. I kronhjortarnas närområde. I fladdermössen, fiskljusarnas och lappugglornas närområde. Jag har en klump i bröstet och så många frågor.

Jag märker inte att pannlampan slocknar. I perfekt harmoni med dagsljuset som återvänder, så förflyttas jag från min lilla ljuskägla till världen omkring mig. Den är så ofantligt stor. Och jag är så ofantligt liten.

Sen är vi hemma. Jag ser fram emot soffhäng med min familj.

Måndag och det är lite segt. Lite motigt. Lite vemodigt. Det här är sista veckan som det är sommarsäsong och vi är två som arbetar med verksamheten och gården. Nästa vecka kallar Millimetermannens lönejobb och jag blir själv med att rodda den här cirkusen. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen, och det kommer att gå bra – men det är alltid vemodigt när sommarsäsongen tar slut. Det är fint att arbeta nära varandra. Vi är ett bra team, ändå. Och vilken tacksamhet att få känna så.

Det är ju inte alltid sant i alla situationer i alla tider. Jag kan minnas en höskörd där vi båda var stressade, varma och trötta. Det hela handlade om att saker inte gick som vi tänkte, attityder och tolkningar, röstlägen och kroppsspråk, förutfattade meningar och inlärda beteenden från en tid som inte var vi. Vi skrek åt varandra och tillslut kastade jag hörselkåporna i backen och satte mig och surade i ett dike. Magnus tröck hårt på diverse knappar, svor långa ramsor och trampade aggressivt på gasen. Det gjorde ju inte saken bättre för någon av oss. Och inte blev det några balar gjorda heller. Så vi båda fick ta några djupa andetag, svälja vår stolthet och ta oss i kragen för att få jobbet gjort.

Eller alla gånger man har sorterat djur – HERREGUD! Vill du testa din relation, så ska ni se till att sortera och flytta djur tillsammans. Det är det ultimata relationstestet! Kanske kan bli en affärsidé riktad mot uttråkade stadsbor som funderar kring om relationen är något att sats på? Har man sorterat djur tillsammans och fortfarande vill vara tillsammans efter det – ja, då finns det goda förhoppningar.

Nog om det. Det är måndag och om en vecka får jag anledning att längta till helgerna. Det är en tacksamhet att få känna längtan. Det stärker känslan av förnöjsamhet.

Men nu behöver jag ta tag i dagen. Det ska röjas under stängsel, ges ny fålla, kommunicera med köttkunder och göras bokföring. Köras vatten, fylla på mineraler och i bästa fall hinner jag en sväng till tippen också. Sen är det mat och träningar, tvätt och räkningar. Livet alltså. Det är så fint att få vara med.

Igår var sista dagen på sommarlovet och jag sommarlovs-sanerade. Tog tag i de där hörnen som jag prioriterar bort under sommarlovet. Torkade rent i fönstren, sorterade upp cyklop och fiskegrejer och fotbollar och tältpinnar och bortsprugna strumpor och vattenflaskor och pennor och diverse kreativa projekt av oklar karaktär. Ni vet, sådana där impulsprojekt från barn som gett skratt, glädje och kalla barfota fötter i sommarskymningen – men som i vuxnas ögon sen mest ser ut som skräp.

Det fanns en tid då jag höll på att bli tokig på alla dessa saker som skräpade överallt, oavsett hur mycket som plockades undan. Men den här sommarlovet har jag blivit tonårsförälder och insikterna som kommer med det är vasst som ett svingande svärd. Varje dag så tränger sig vuxenvärldens måsten och krav allt tätare inpå. Så jag plockar ihop resterna av sommarens projekt med tacksamhet. Kanske är det här det sista? För en dag, så är det så. Och jag kommer inte veta om det.

När saneringen var halvt genomförd drog vi iväg på fotboll. Handlade lås till skolskåp och funderade på hur man lära sig att inte tappa bort nycklar. Lär man sig någonsin det? Kanske behöver man lära sig hur man ska agera när det händer? Kan man ens lära ut det? Och när går bussarna? Och varit ifrån? Och jag har inga svar, för jag fattar inte appen, och det var 13 år sedan jag åkte buss i den här kommunen. Och då bläddrade jag i min tidtabell av papper och betalade med kontanter på bussen. Jag är med andra ord ett retroföremål i det här sammanhanget.

Men det fina med att bli tonårsförälder, är ändå, att jag behöver inte ha några svar. För det är inte jag som ska åka och det är inte jag som ska hålla reda på min nyckel. Så jag guidar. Hur man kan hitta svar på de frågor man har. Och ibland finns inga svar. Ibland är den enda riktlinjen; lös det. And don´t be an asshole meanwile.

Så nu kickar det igång, vardagen. Skola och läxor, väckningstider och aktiviteter. Måndag till torsdag, torsdag till söndag – och sen om, och om igen. Tills morgonen är mörkt, luften är kall och eftermiddagarna fylls av helljus som slingrar sig fram på vintervägar mellan byarna. Och man knappt ens minns, hur gräset kändes under fötterna och solen som bländade och värmde.

Och det finns något fint i det. Att allting är i ständig förändring. Så man påminns om att ta vara på stunderna som är. Att tacksamt plocka ihop hopprep, hammare och brädbitar som utgjorde sommarlovsprojekt av oklar karaktär. Att få längta till ljus och lätta kläder igen. Att serveras kontrasterna, för att få förmågan att uppskatta och förnöjt glädjas åt de dagar som är livet. Men än är vi inte där, i mörkret och kylan. Så vi kickar igång vardagen. Men ännu finns tid för cyklopet att åka fram igen.

Det gick att andas i morse. Sådär djupa, friska andetag och luften kändes sval mot kroppen. Jag huttrade till och med, när jag letade mig ut bland skogens träd och gulnande gräs med hunden som sällskap, på dagens första tur.

Det är varma veckor som ligger bakom oss. Varma veckor med mycket jobb, då de alltid sammanfaller med vår mest högintensiva tid. Det hör liksom ihop. Att svettas bort i en traktor och brännas under solen ute på åkern. För att sen kunna njuta av svalkande bad som sköljer bort hudens lort och kladd och som gör den grumliga hjärnan klar och lugn igen. De baden är oslagbara, och jag kan bara beklaga om ni missar dem.

Skörden är nu bärgad och vi kan konstatera att det har varit ett fint år. Det växer som tusan! Så vi hinner heller inte riktigt med med betet, djuren skulle ha varit fler, men nu är de inte det. Det är en balans det där, att ha rätt antal djur i förhållande till allting annat.

Att vara klar med skörden innebär en stor lättnad. Det kan vara jobbigt fysiskt i värmen, men framför allt är den jobbig mentalt. Att inte vet hur det ska bli. Att gång på gång kolla på väderprognosen som ändrar sig – ska vi våga slå av gräset? Hur mycket? kommer maskinerna att hålla? Allting står i ständig akutjour för att köra igång skördecirkusen. Eller för att ställa in den.

Man vet att man kommer ta sig igenom det, men man vet aldrig vad insatsen och resultatet kommer bli. Det är en jobbig känsla. När allting med grässkörden är förbi så vet man, Och vetskapen ger ett mentalt lugn. Man vet vad man har inför vintern, och får förhålla sig till det. Då vet man om maskinerna höll och hur många balar som det blev.

Och där är vi nu. Och nu ska vi jobba ikapp allt det där som fick stå åt sidan medan vi skördade gräs. Röja under stängsel för diverse djurflyttar står högst på agendan. Så den senaste veckan har vi mest dansat runt med röjsågen, även om Magnus skött största delen av det jobbet.

Någon ska laga mat, tvätta och ta hand om allt det där andra också. Det där som är helt jävla skitviktigt att det fungerar för att hårda arbetstoppar ska vara möjligt. Att livet inte bara ska vara ett pussel som aldrig går ihop. Det är lätt att glömma bort, att det utgör hela grunden för att livet ska flyta och fungera, och familjen ska må hyffsat bra under tiden.

Jag är så less på att det arbetet glöms av. Jag är så less på att det under decennier har nedvärderats till något med låg status och oviktigt. För mig handlar inte jämställdhet om att alla ska göra lika mycket av samma saker. Jämställdhet handlar om att värdesätta alla insatser som leder mot gemensamma mål lika mycket, oavsett vilket kön de inblandade har. Man är ett team. Och man löser det. Tillsammans. Man hjälper varandra, stöttar upp där den andra brister. För att sen få samma stöd tillbaka. Respekt och kommunikation och gemensamma visioner.

Och det gör mig riktigt jävla skitförbannad att tänka på hur matlagning, konservering, städning, omhändertagande, omvårdnad, omtanke och dylikt har nervärderats. Och hur det har fått människorna som utfört dessa uppgifter att tro att de gör något oviktigt, något sämre, något att skämmas över. Fy fan för det! Det är ju de människorna som får livet att gå runt!

Så nu ska jag ställa mig vid spisen och laga mat till min familj. Inte för att jag är kvinna. Utan för att det är viktigt och värdefullt. Och för att jag hellre gör det än utför de uppgifter som min partner just nu gör.

Tänk vad skönt det är att bli äldre och börja tänka själv.