Söndag igen och återigen en sista dans, när vi sorterar upp de djur som ska vara kvar och de som skall till slakteriet. Jag kallar det för dans, för det är så det känns. Ett ömsesidigt avläsande av varandra, människa och nötkreatur, där det ändock är jag och Millimetermannen som styr. Ibland är det lite bändigt. Men oftast, oftast, går det väldigt smidigt. Så som det gör idag. Vi dansar runt. Placerar våra kroppar i förhållande till deras kroppar. Kommunicerar med ord, rörelser och blickar. De rör sig, och vi likaså. Ett steg fram och ett åt sidan. Ett steg fram och en gest med handen. En dans. Lugnt och sansat kliver de på vagnen som de så väl känner igen.
Vi kör själva till slakteriet. Eller vi och vi, det är Millimetermannen som sköter den biten. Jag roddar runt med allt annat som behöver göras. Matlådor, djurkollar, skjutsar av barn, städa ihop efter en rörig och hektisk vecka. Det är en klassisk fördelning som inte är PK, men som alla inblandade är nöjda med.
Idag är inget undantag. Vagnen åker iväg och jag landar en stund i den stunden som är. Det är varmt som om hela högsommaren låg framför oss, men löven som faller omkring mig vittnar om att det är sommarens sista suck. Svetten rinner längs tinningarna, och traktorns ljud bleknar bort bakom träden.
Jag ringer till slakteriet och berättar att djuren är på väg. Det tar ca 2 timmar innan de är framme och får kliva in i mottagningsstallet. Det är ett litet slakteri och jag är så oerhört tacksamma att de finns. Det har aldrig känts dåligt att lämna av djuren där. Vemodigt, absolut. Men aldrig dåligt. Och det är viktigt för oss. Att magkänslan är lugn och mjuk. Att det blir så bra det kan bli. Och det känner vi oss trygga med att det blir här.
På fredag hämtar jag köttet från första omgången. Allt är uppbokat sedan länge, så det återstår bara att pussla ihop rätt låda med rätt hushåll. Det är det jobbet som ligger framför mig imorgon. Och sen gäller det att allt stämmer och klaffar på fredagen. Det är alltid lika spännande. Och alltid lika trevligt.
Men först ska vi avverka en ny vecka. Jag planerar för att få tid att berätta om fåren som flyttat till Borlänge, och de fyrbenta värmlands-töserna som flyttat hit. Och kanske något ord om veckans hög-oddsare; SlaktarStinas samarbete med ett hudvårdsföretag!
Men om det sen blir som jag har tänkt, det återstår att se. För som vi så väl vet; livet är det som händer medan man planerar för annat.