Igår körde jag ut kött igen. Det är alltid en speciell känsla. Spänningen och nervositeten inför om jag lyckats pussla ihop all logistik till belåtenhet. Har jag missat något? Har kommunikationen mot kund och slakteri varit tillräckligt tydlig?

Jag packar bilen på slakteriet, förundras över att all den här maten ska ut till människor i landskapet omkring mig. Glädjen att få träffa de människorna. Se dem i ögonen och lämna över köttet. Mötet går snabbt. Men jag känner sån tacksamhet över att få möta dem som ska tillaga och äta köttet tillsammans med sina familjer och vänner. Det ger arbetet med landskapet och djuren ytterligare en dimension av meningsfullhet.

För det är de här människorna som betalar för vår strävan att hitta vägar till en matproduktion som ger välmående jordar, vatten och skogar. Det är de här människorna som betalar för biologiskt mångfald, djurvälfärd och livskraftiga ekosystem. De är de här människorna som betalar för att även framtida generationer ska kunna leva på den här platsen, och producera giftfri och näringstät mat till sig själva och människorna omkring. Det är de här människorna som betalar för ett landskap som ger förutsättningarna till liv. För kor och får ute på markerna i Grangärde, och alla de effekter som det för med sig. Och så får de lite kött på köpet. Det är fint, tycker jag.

Jag är alltid lite extra levande när jag kommer hem från en köttutlämning. Nöjd. Tillfreds. Tacksam och förundrad. Och igår när jag kom hem, helt marinerad i dessa känslor, så dök den här texten upp i mitt flöde; https://www.regenerativtsverige.se/gastblogg/landskapsmodellen

Om landskapsmodellen istället för tallriksmodellen. Om hur vi kan äta oss till beredskap, hälsa, hållbarhet och gemenskap. Under förutsättning att det finns de som vill göra jobbet att få fram råvarorna förstås. Och att de personerna får tillgång till mark för att göra just det.

Jag önskar att alla förstod hur många utmaningar vi kan lösa genom att ordentligt få igång en verklig lokal matproduktion. Kanske börjar det röra på sig. Jag hoppas det. Det känns iallafall hoppfullt, den här fredagen när jag kommer hem efter en köttutlämning.