Kategori: Ord & Tankar (Sida 13 av 19)

Den där rösten.

17 september, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Det känns pinsamt och skämmigt att berätta. Patetiskt, rent ut sagt.
Skriva en bok – hallå liksom, vem tror du att du är? skrattar en röst som på ett outgrundligt sätt helt plötsligt tar över hela min tillvaro.

Jag vill sänka huvudet och mumla något ursäktande, när rösten fortsätter att håna mig.

Du gör ju bort dig totalt! Folk kommer att göra sig lustiga över dig, skratta åt dig. Du kommer få krypa med skammens kors på din rygg när du återgår till din vita uniform i landstingets armé. Vem skulle vilja läsa? Vem skulle vilja publicera? Om du nu mot förmodan skulle klara av att få ihop något överhuvudtaget. Vilket jag betvivlar. Patetiskt var ordet. Du. Är. Patetisk. Rösten skriker åt mig. Hånskrattar. Jag försöker att inte lyssna. Håller för öronen. Tänker på annat. Men orden tränger så djupt in. Och rösten fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Jag trycker ansiktet i händerna och vill bara försvinna. Gömma mig. Slippa det där jobbiga. Slippa den där rösten som väcker obehagliga känslor inom mig. Sneglar tillbaka och överväger att vända om. Landstingets korridorer kanske är ganska vackra ändå. Om man kisar. Med ena ögat stängt. En eftermiddag i november.

Rösten fortsätter. Skriker. De kommer skratta åt dig!

Jag lyfter mitt ansikte och ser rakt mot det håll rösten kommer ifrån. Men där finns ingenting mer än en stirrande svärta. Jag knyter mina händer och lyfter bröstkorgen. Det bubblar inom mig. Jag biter ihop mina käkar innan jag skriker ut mot det svarta: Det är väl jävligt bra gjort att få folk att skratta?!?!?

Tystnad.

Jag hör bara ljudet av mina bultande hjärtslag, ljudet av mina andetag. Ljudet av liv. Blodet rusar och knäna är skakiga. Jag vänder om och går rakt in i det okända. Nu ska jag leva min dröm, om det blott är för några månader.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Och den där rösten ska enbart hålla käften.

Den ständiga strävan.

9 september, 2015 / SlaktarStina / 9 kommentarer

Ditt huvud vilar mot mitt bröst, ditt hår kittlar min näsa. Doft av granar och fuktig mossa skvallrar om vårt äventyr i skogen. Fingrarna missfärgade av skogens blåa guld. Jorden under naglarna påminner mig om att jag borde ha skrubbat mer. Det är mycket som jag borde.

Vi har varit osams idag. Så innerligt osams. Skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Det är så ibland. Vi är lika skyldiga och oskyldiga båda två. Vi är båda människor, om än en liten och en stor.

Men allt är glömt och förlåtet. I samma stund som du kröp upp i min famn. När vi gömde oss under filten mot vindarna utanför. Då försvann allt det där. Kvar finns bara den tunga kärleken som är så lätt att bära. Tacksamheten som får tårarna att bränna i ögonvrån.

Du sover. Jag bär dig över alla utspridda saker, trampar på torkade makaroner och grus i en enda salig röra. Förundras över hur dina ben och armar blivit så långa, hur liten snabbt blivit så stor. Jag sörjer och glädjer mig på samma gång.

Jag lägger ner din varma kropp mot de svala lakanen och breder över dig filten som du så gärna vill ha. Lägger tryggheten i din hand. Stryker dig över det rufsiga håret och tänker att imorgon, imorgon då ska jag vara en bättre förälder. Vara den bästa modern som finns.

Jag tänker så, trots att jag vet att det är vad jag gör varje dag. Varje dag gör jag allt som står i min makt för att vara den kompletta föräldern. I slutändan är jag alltid människa. Precis som du.

Men imorgon, imorgon, då ska jag tänja mina tålamodsgräns lite till. Det kommer blir skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Men allt det där blir glömt och förlåtet, i samma stund som du kryper upp min famn.

Naturens kraft.

11 augusti, 2015 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Ibland är det så att småbarnslivet når en punkt när det känns som att skriken, blöjorna och matkladdet flyter ihop i en enda stor röra. Barnen är kinkiga, de vuxna är vresiga och det känns som att det finns tusen saker som måste göras men som aldrig blir gjort. Som en tryckkokare som håller på att nå sin högsta temperatur. Tänderna är hopbitna och tröttheten sveper sin värkande mantel omkring de uppdragna axlarna. Ögonen är uppspärrade och hela huvudet känns som en stor matberedare som effektivt hackar sönder varenda tanke som jag försöker tänka klart.

Det är då jag tar till min första-hjälpen-manöver. Slänger på de kläder som ligger närmast till hands och formligen föser ut hela boskapet med små argsinta vilddjur. Nu är dem visserligen bara två, men upplevelsen är som om de vore 22. Hur som helst.

Vi styr stegen rakt in i skogen. In mellan granarnas hängande grenar, in under lövträdens skyddande kronor. Vi har inget mål, inget egentligt syfte, vi måste bara ut. Ut i skogen. När vi nått så långt så att allt det gröna omfamnar oss och skogens dofter fyller våra kippande lungor, så är det som om locket på den där tryckkokaren varsamt tas av. Min trötthet sipprar ner i den fuktiga mossan och matberedaren i huvudet stannar långsamt. De 22 vilddjuren blir till de två nyfikna personerna som är mina barn och tillsammans gör vi vad som faller oss in. Klättrar på stenar och upptäcker insekter. Kastar kottar i en bäck och äter bär. Tittar på molnen och grenarna, känner på stammar och lera. Lugnet lägger sig och allt som förut var i tusen bitar, blir helt igen.

När vi blir hungriga går vi hem. Det tar oftast inte längre än ett par minuter. Ibland har vi plockat med oss bär och svamp, ibland en påse kottar. Oavsett, så kommer vi alltid hem fyllda av en känsla som inte går att köpa. Den går inte att googla, den går inte att beställa, den går inte att tillverka. Men dess källa finns oändligt omkring oss, bara några steg från huset.

Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Mot nya tider.

5 augusti, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Semestern lider mot sitt slut. Vi har i princip inte gjort någonting. Eller iallafall ingenting som i folkhopens norm räknas som semester. Men vi har iallafall haft det bra, varit nöjda med vädret och på vår gård finns nu skalet till vårt hus. Så mycket mer kan man inte begära, om man nu kan begära något överhuvudtaget.

Och nu väntar vardagen igen. Älskade vardag.

Jag tycker om vardagens lunk. Om man nu kan kalla det lunk, med småbarn och gård. Kanske snarare vardagens dunk – eller takt? Fasta hållpunkter och planering som oftast blir som det är tänk. Eller åtminstone snarlikt. Hjulet som rullar och som hela tiden tar mig framåt mot nya erfarenheter och lärdomar. Nya äventyr och utmaningar. Och det kommer det definitivt bli under det kommande halvåret.

Så jag har köpt mig en ny kalender. Det gör jag alltid inför hösten. Som en nystart inför den mörkare tiden. Hösten, dig som jag gillar mer än vad jag någonsin vill erkänna. Inför den här hösten har jag även köpt anteckningsböcker, tre stycken hittills.Typiskt tecken på livskris. Men kanske ändå lite försvarbart, just den här hösten. Det blir en spännande tid som kommer.

Föräldraskapet är som att skruva ihop en Ikea-möbel

29 juli, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Att vara förälder är som att skruva ihop en Ikea-möbel utan instruktionsanvisning. Flera gånger varje dag.

Man tycker sig ha en klar bild av hur man ska göra, men ganska snart märker man att det inte riktigt var så. Man måste tänka nytt, tänka om och kanske ta ett steg tillbaka. Förlåta sig själv för sin felaktighet och välkomna den nya visdomen. Försöka igen. Och kanske igen. Och igen.

För att få ihop möbeln, får man använda sig av de verktyg man har. Några har en hel verktygslåda, kanske en hel verkstad. Andra har bara den där vinklade skruvmojängen som följer med. Men man gör ändå så gott man kan. Alltid. Och det är tvära kast mellan glädje, hopp och förtvivlan.

Ibland kommer någon annan och har tydliga åsikter om hur du ska göra. Varför gör du inte si? Du måste göra så! Och då vet inte ens människan vad det är för möbel som just du skruvar ihop, hur långt du har kommit eller vad du har i din verktygslåda. Det enda personen vet är att du skruvar ihop en Ikea-möbel. Och i bästa fall har personen själv gjort det någon gång. Ibland inte. Men personen är ändå helt övertygad om hur man ska göra, ovetande om det är en lådhurts, soffa, eller köksstol.

Då kan man bli irriterad, arg, ledsen eller känna sig helt värdelös. Men man kan också känna tacksamhet, glädje och gemenskap. Kanske har man frågat om hjälp. Kanske har man det inte. Kanske fick du ett nytt verktyg eller en ny idé om hur du ska använda de verktyg som du redan har. Kanske blev du bara förbannad. Eller glad.

Tillslut får man ändå ihop sin möbel. Den blev fullt funktionsduglig, trots några smärre missöden under resans gång. Man är självklart, och med all rätt, stolt. Då vill man gärna visa upp vad man har åstadkommit och det ska man självklart göra. Men ibland är man fullständigt bedrövad. Det blev inte alls som man hade tänkt sig. Och man fortsätter slita med den där möbeln i det tysta. Man kanske skäms lite, känner sig dålig. Alla andra verkar ju fixa de där monteringarna utan problem. Det är iallafall nästan ingen som berättar om dem, de där besvärliga monteringarna som göra att man sliter sitt hår och stirrar med tom blick ut i kaoset av bitar.

Men det borde vi göra. Om inte annat för att få känna att man är inte ensam. För du är inte ensam om att vakna upp till en hel hög platta paket som skall monteras. Vissa går bra, andra går mindre bra. Åtminstone är det så för mig.

Min plats på jorden.

25 juli, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Bygget fortskrider. Panelen kommer på plats, bit för bit, likaså takplåtar och hängrännor. Idag har vi lagt klart nästan allt tegel och imorgon ska jag börja måla dörren. Nästa vecka ska plåtslagaren göra klart sin del, och vi hoppas kunna färdigställa och måla klart fasaden. Sen kommer fönstren.

Och sen är det bara resten kvar.

Det är slitigt, att säga något annat vore att ljuga. Men det är slitigt på ett fint sätt. På ett sätt som känns som sockervadd runt hjärtat och varm choklad i magen. Kanske är det så det känns, när man har hittat hem. Hittat sin plats på jorden.

Vem sjutton kunde tro att den platsen var mitt i skogen, i en bortglömd del av Dalarna. Tillsammans med en bondtölp och våra två barn, 4 getter och en knasig katt. Inte någon, om du frågar mig. Men här är jag nu. Och jag vill inte vara någon annanstans. Byggspån, kottar, barnkläder och målarfärg i en enda salig röra.

Tack från en trästolpe.

16 juli, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Den senaste tiden är det flera av er läsare som kommit fram till mig. På bröllop, i affären, hos grannen, på olika evenemang. Ni har berättat att ni läser min blogg och ni har berättat det med ett leende. Jag blir så oerhört glad! Jag känner varje hjärtslag och blodets rusande får fjärilar att virvla upp i magen. Blir generad. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera situationen.

När jag egentligen bara vill ställa tusen frågor och uttrycka min glädje och tacksamhet, så slår jag istället ner blicken och mumlar något osammanhängande innan tungan slår en knut i min mun. Och så står jag där. Som en förbannad trästolpe av asocialitet, tills situationen blir outhärdlig för båda parter och vi skiljs åt på ett litet krystat sätt.

Jag blir så rörd över att ni läser mina texter. Jag känner mig så lycklig över att mina ord kan skänka er nöje. Jag känner mig oerhört hedrad över att ni tar er tid att läsa. Jag blir paralyserat glad när ni kommer fram och pratar. Gör det gärna igen, för här finns uppenbarligen en stor utvecklingspotential från min sida.

Så TACK! Tack till er alla som läser, utan er hade bloggen varit som en mörk byrålåda. Tack.

Massajkrigaren

25 juni, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Barn är kreativa. Till alla föräldrars stora glädje och förtvivlan. Ty de slutar aldrig att överlista dig. De slutar aldrig att förvåna dig. De slutar aldrig att driva dig till den yttersta branten av hotande vansinne. De är helt fantastiska. De små liven.

Vi ska äta middag. Potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt. Ett säkert kort för att stilla hungern i magarna. Maten ligger på tallrikarna, och vid varje tallrik är middagsdeltagarna utplacerade, redo för att hugga in. Och i samma stund som maten läggs på tallriken så går startskottet för dagens match mellan morsan och Pyret. Pyret som med imponerande beslutsamhet har som mål att täcka så stor del av sig själv och omgivningen med det som ligger på tallriken. Morsan som med en idiots envishet försöker få Pyret att i första hand stoppa maten i munnen och därmed kanske spara sig själv en timmers saneringsarbete. Som joker i det hela sitter 3-åringen på andra sidan bordet och insuper all den kreativitet som hans lillasyster uppvisar.

När startskottet går är Pyret inte sen med att kasta sig över maten, ingen tid skall gå till spillo. Jag gör som vanligt ett tappert försök att introducera en sked. Eller en gaffel. Försöker. Fyller den med mat. Sträcker fram den mot det lilla krutpaketet som redan har lyckats få brunsås över hela magen. Hon tar den. Tittar på den. Och kastar den sen över axeln. Pang – på väggen. Den mosade potatisen sitter som en smäck mot den målade panelen. Som så många gånger förr. Jag ger upp bestickstrategin. Försöker hitta ett sätt där vi talar samma språk. Spelar i samma liga, vill samma sak.

Så jag tar en köttbulle i handen. Doppar den i sås och lingonsylt och stoppar den i munnen. Mmm vad gott! säger jag med en frenesi som bara en desperat småbarnsförälder kan uppnå. Hon tittar på mig med sin stora blåa ögon. Tittar ner mot sina köttbullar på tallriken. Upp mot mig igen. Höjer på ögonbrynen och ler i samförstånd. Som om vi hittat en gemensam väg. En väg där vi alla blir nöjda. Jag känner min puls stiga och ryggen blir rak. Ska jag äntligen få känna mig som en sådan där lyckad och pedagogisk förälder som alla länkade facebook-texter handlar om? Har jag äntligen lyckats?

Hon tar en köttbulle i sin mjuka lilla hand och doppar den ordentligt i brunså
sen och sedan lingonsylten. Jag känner mig som ett geni. Hon tittar på mig igen, med den såsiga köttbullen i sin hand. Håller blicken kvar när hon sedan med en beslutsam rörelse trycker köttbullen mot pannan, där de där fladdriga linstråna till hårfäste tar fart. Som en massajkrigare som förbereder sig för strid, drar hon sen långsamt köttbullen ner över pannan och näsryggen för att sedan stoppa den i munnen. Kinderna putar ut nedanför de stora blåa ögonen som ger mig en utmanande blick.

Jag sjunker ihop på stolen med en fnysande suck. 3-åringen fnissar förtjust och är snabb med att greppa en köttbulle och upprepa lillasysters kreativa matintag. Likt en vit flagg viftar jag lite lamt med hushållspapperet jag håller i handen. Känner mig besegrad och överrumplad, medan massajkrigarna förnöjsamt fortsätter att mätta sina magar.

Den blomstertid nu kommer.

27 maj, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det känns som att våren har varit lång. Lång och utdragen på ett sätt som tilltalar mig. Jag tycker om våren. Att för varje dag se hur det lysande gröna sakta tränger undan det bruna beiga. Livskrafter som bryter mark på det mest självklara sätt.

Jag tycker om att se hur växtligheten ter sig innan den står i sin fullaste prakt. Hur löv och blad tränger fram ur de små knopparna och hur miljoners små grässtrån från en dag till en annan gör ängen till ett grönt täcke. Midsommarblomster som nästintill osynligt tränger sig upp ur marken och står där som en väntande bomb som skall ta oss till nästa nivå av grönska. Det är vackert och rofyllt. En långsam explosion av liv.

Och medan jag går där i all den nyutsprungna grönskan, så är det så lätt att bli förblindad av dess skönhet. Jag blir så snabbt van och för en stund tror jag att det kommer vara för evigt. Att sommaren är oändlig, att grönskan är här för att stanna.

Men de stackars krakarna som var först ut, de som med fullt mod trängde sig fram ur den ännu kalla jorden, vittnar om något annat. Deras levnadscykel har redan börjat nå sitt slut och det är först när marken ligger vit som vi kommer minnas den värmande glädjen de gav oss. De ger oss en påminnelse om att den här tiden går så fort. Den går fort och den väntar inte på oss, så som vi väntar på den.

Så strunt samma att vi har gått i långkalsonger och toppluva ända fram till nu. Och kanske får göra så i några veckor till. Naturen lyser sagolikt av grönska och liv. De ljusaste nätterna ligger framför oss och det enda vi vet är att lika snabbt som det kom, lika snabbt tar det slut.

Så. Gå ut. Nu.

Lukta och känn. Titta och lyssna. Insup det liv som en dag tar slut.

Riktiga lantisar.

12 maj, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi vaknade och regnet öste ner utanför vårt fönster. Millimetermannen suckade uppgivet och jag började hoppfullt scrolla väderprognoser. Regn. Regn. Och åter, regn. Suck. Ingen byggardag med andra ord. Vi åt vår frukost långsamt. Som om vädret kanske skulle hinna ändras om vi bara åt tillräckligt länge. Det gjorde det inte. Barnen lämnade bordet i det sedvanliga kaoset och där satt vi vuxna kvar. Med armarna i kors och blickarna riktade ut mot de regntunga skyarna. Ingen sa något, men det behövdes inte. Våra kroppar var fysiska gestaltningar av – jaha, vad gör vi med den här dagen? Skitregn.

Plötsligt hände det. Vi tittade samtidigt upp på varandra och stora leenden spred sig över våra ansikten. Såklart. DET ska vi såklart göra.

– Jag ringer! sa jag och kastade mig ner över telefonen.

En halvtimme senare var hela familjen inpackad i bilen. Regnet smattrade mot rutan och en deppig dag hade bytts mot glädjens dag. Väskan var packade med diverse resa-hela-dagen-med-småbarnsprylar. Varselbyxorna var på, kameran med, picknickkorgen full och i bagageutrymmet på vår skruttiga V70 så fanns en låda med halm. Lite tidigare än planerat men, vår lilla skogsfamilj skulle äntligen bli större.

Några timmar senare stannade vi för att få i oss lite lunch. I vårt bagageutrymme fanns Bobbo, Bamse, Sigge och Musse – våra alldeles egna dvärggetter. En fantastisk känsla som gav små fjärilar i magen och ett fånigt leende på läpparna. Och med detta fåniga leende, storstövlar och arbetskläder, så tågade hela familjen in i snabbmatsrestaurangen. Bonnläppar av finaste kvalité. Urbilden av landsbygdsmänniskan. Och en stolthet som är få förunnat att uppleva.

Några bord bredvid oss sitter ett par yngre karriärmän. Blanka skor och åtsmitande skjortor. Fixat hår och moderiktiga accessoarer. De sneglar lite på oss. Viskar och försöker dölja de roade ansiktsuttrycken som vi uppenbarligen frambringar. Det känns som att de skämtar om oss. Om att vi är riktiga lantisar. Om att vi har storstövlar, arbetskläder och barnsaker med en traktor på. Vi gestaltar deras fördomar till fullo.

Vi äter vår mat, så som en småbarnsfamilj äter mat. De unga männen följer oss med svårdolt nöje. De går ut samtidigt som oss. Deras bil står bredvid vår, jag ser det på långt håll. En välputsad, mörkblå av dyrare modell. De viker ömsint ihop sina jackor när jag öppnar den mörktonade bakdörren på vår otvättade skogsbil. En lukt av halm och get väller ut över parkeringen och i samma stund hörs ett ljudligt bräkande från bilen. Landsbygdsfamiljen hoppar in som om ingenting har hänt. Karriärsmännen fryser omedelbart till i sina rörelser och stirrar storögt på varandra. Hakorna nere vid knäna. Själv vill jag lägga mig ner och dö av skratt.

Vi åker iväg, hem. Hem till skogen, hem till gården, hem till lugnet, tystnade och livet. Regnet smattrar fortfarande på rutan. Barnen sover. Bak i bilen bräcker våra getter. Millimetermannen kör och våra blickar möts i backspegeln. Jag fylls av en inre värme som får det att brusa i hela kroppen. Det här är livet, mitt liv. Mor, fästmö, lantis och numera även getbonde. Fantastiskt.