Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 10 av 17)

Kosläpp.

18 januari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Här om veckan släppte vi ut kvigorna. Eller släppte ut och släppte ut, de går ute hela tiden. Men nu till en början har vi haft dem på en begränsad yta för att lättare bli mer bekanta med varandra. Och här om veckan fick de helt enkelt tillgång till hela hagen.

Det blev ett riktigt kosläpp, men om vintern och utan entrébetalande människor. Kvigorna sprang och hoppade så att snön yrde. Det var fantastiskt att se, den där glädjen över att äntligen få sträcka ut i kroppens rörelser, hur det bara händer när möjligheten finns. Samma instinktiva infall som finns hos barn, men som oftast är borta hos vuxna. Varför? Och när försvinner den?

Hur som helst så tröttnar även kvigor på att springa omkring i snön tillslut och tänker att det är dags att utforska de nya omgivningarna. Så det gjorde dem. Som ett pärlband pulsade dem kring i hagen.

De valde ut den största granen. Och där, under de snötyngda grenarna, trivs dem som allra bäst. Jag förstår dem, det är riktigt mysigt där. Och för den som vill, så finns det en liten film på kvigorna och mig under granen på SlaktarStinas facebook-sida och på Instagram. Den finns också att se på Slaktarn´s Gårds facebooksida – en sida under uppbyggnad, som i huvudsak inriktar sig mot gårdens verksamhet. Kika in och gilla den här, så missar du inget!

Kroppens signaler och vägval.

19 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition – julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.

I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur – det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal – det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är – dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!

Snötyngda träd.

14 december, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vinter har kommit och det är så vackert med alla snötyngda träd som obönhörligt böjer sig inför Kung Bores ankomst. Åtminstone om man har alla hus och uthus försäkrade för skador av nedfallande träd. Och det har vi. Utom ett. Gissa vilket.

Rätt gissat. Det enda som var hotat av nedfallande träd. Jag sparkade och skakade på stammen för allt vad jag var värd, och visst föll det ner en del snö. Men det räckte inte. Som tur var, kunde räddningspatrullen rycka ut med kort varsel.

Man tager vad man haver, så att säga. I det här fallet hade jag en Millimeterman med hagelgevär.

Just den kombinationen är inte alltid så användbar, men i det här fallet dög det ganska bra, faktiskt.

Snön ramlade ner, några kvistar också, men problemet var löst. Åtminstone för den här gången. Jag gissar att det där trädet är det första som ryker när snön har smält bort. Någon som vågar sätta emot?

Vacker dag och krockande känslor.

4 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

winter in sweden, snö, gryning, snötyngda granar

Tjugo dagar kvar till jul och det har varit en fantastisk vacker dag. Solen har glittrat i det tjocka täcket av snökristaller och himlen har skiftat i olika färger allt jämt medan timmarna har gått. Och inom mig har starka känslor fladdrat runt och krockat med varandra. Jag har fällt tårar av sorg och besvikelse, samtidigt som en stor tung sten har fallit från mitt bröst.

Idag har jag skickat de två rödkullorna till slakt. Mina första kor, de som kom hit till gården för drygt ett år sedan. Bläckie och Vilda. Det var inte så här det var tänkt. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Under året som har gått har jag lagt ner hela min själ i att få det att funka. Att få dem att funka. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att arbeta med dem, att få bort deras lynnighet. Utan att lyckas. Ibland har de varit tillgivna och låtit sig bli klappade. Men desto oftare har de utan förvarning stångats och gjort omotiverade aggressiva utfall. Framförallt mot barn. Ingen har kommit till skada fysiskt, men det sätter spår hos ett barn när en frustande ko kommer springande och det endast är några tunna metalltrådar emellan. Det sätter spår hos en mor som ser den scenen. Och under hela året har detta beteende hos denna ko och kviga, varit en tung börda för mig. En börda av skuld och otillräcklighet – Vad gör jag för fel?

Det var först i höstas, efter en mycket betydelsefull resa, tillsammans med lika betydelsefulla personer, som det här beslutet började få fäste. Efter att ha stött och blött problemet med mer erfarna människor, grubblat och förtvivlat, så fick jag slutligen ett handfast råd av en mycket kompetent människa och vän. Och det var så oerhört viktigt för mig. Att få höra orden rakt ut, och långsamt lyfta bort tyngden av misslyckande och otillräcklighet från mina axlar.

Och nu är det gjort. Kon och kvigan har gått vidare till nästa steg i livets eviga kretslopp, och blir till högkvalitativ mat för mig och min familj och några fler medvetna människor.

Och nu sitter jag här. Med värk i huvudet, sorg i hjärtat och lättnad i bröstet. Det har inte varit någon lätt resa, och kanske är det just därför jag har lärt mig så oerhört mycket. Så oerhört mycket att ta med mig när jag fortsätter med arbetet med de nya kvigorna. De där som äter ur handen på både vuxen och barn, och som nyfiken nosar mig på axeln. Jag ska lägga ner hela min själ i dem också. Bygga vidare mot vår vision av gården och livet. Och jag kommer alltid minnas de första korna, och allt som de gav mig.

Vill du läsa inläggen som är relaterade till korna under det här året, så finner du dem här.

Bruten vit.

11 oktober, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

På många sätt är vi lika, jag och Millimetermannen. På några områden är vi det inte. Det märks speciellt nu, när vi har kommit så pass långt i byggandet av huset att det är dags att välja ytskick. Tapeter och färg. Jag älskar färg. Millimetermannen också. Så länge den är beige. Men det ska erkännas att han föreslagit annan färg också, i ett sådant där sällsynt fall, när jag pressade honom och han till slut blommade ut och bestämde sig för att okay baby, go for it, I’m living on the edge! Och han gick bort från sitt beiga förstahandsalternativ och han tog i från tårna med sin sprudlande kreativitet och han valde färgen… grå.
Om ni sen tänker på att jag är en person som helst klär mig i cerise jacka och gul tröja, gärna kombinerat, så förstår ni att här finns det viss risk för konflikt och oenighet.

Mitt bästa knep när det kommer till konflikt och oenighet att är lägga kraften på något som verkligen betyder något. Lägga allt krut med argument och envishet på de viktiga sakerna som ligger mig allra närmast hjärtat och helt enkelt låta andra partern få bestämma på de områden som inte känns lika viktiga. Därför hade jag gått med på att måla groventrén vit. En färg som Millimetermannen valt i sann revoltanda gentemot mig, efter att jag klargjort att tapeten i tvättstugan kommer vara turkos med stora rosa blommor på. Så han började måla vitt. Kanske var det i rent terapisyfte. Men efter ett tag ropade han desperat på mig. Jag förstod på tonläget att det var något viktigt och skyndade dit.

-Nej det här går inte, vi kan inte ha vitt på väggarna, allting blir ju vitt då! säger han uppgivet.
– Nähä, säger du det!? tänkte jag tyst för mig själv, men behöll mitt bästa pokerface och förblev tyst. Jag lät honom fortsätta.
– Alltså…taket, dörren, listerna…. han slängde uppgivet ut med armarna.
– Vad ska du ha då, menar du? sa jag aningen vasst. Vi hade inte för så länge sedan haft en diskussion om icke-färgen beige. Och det hade han uppenbarligen i minnet.
– Jamen, be…..bb…..b… bruten vit blir väl bra! Ja, köp det imorgon när du ska in till stan – bruten vit!

Så jag gjorde som han sa, åkte in till stan och köpte bruten vit. Vad som dock är bruten vit, är helt klart en definitionsfråga. Jag kom hem med piggelin-grönt. Och världens största leende. Färg gör mig onekligen glad. Stackars Millimetermannen, förstod snabbt sitt misstag när jag klev ur bilen.

– Måste du jämt vara så extrem, sa han med lätt sprucken röst efter att ha kikat ner i färgburken. Han fick ett leende till svar. Ett leende som verkligen kom från hjärtat. Då gick han ut och klippte gräset.

Antagligen var det sista gången han föreslog att jag skulle åka till färghandeln. Vilken tur att det bara är tapeter som återstår. Och att jag redan har beställt dem. Stackars Millimetermannen. Jag är inte lätt att leva med. Åtminstone inte när det kommer till färgval.

Premiär i slakteriet!

4 oktober, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi bestämde oss för att väcka liv i slakteriet – och bjöd in skogsfolket på fika! Bröd och allehanda godsaker dukades upp på den gamla styckbänken.

Kokkaffet puttrade över elden, tipsfrågorna var uppsatta och dagen till ära hade Millimetermannen matchat mössan med arbetsjackan. Högtidligt.

Det vart en fin hösteftermiddag fylld med gemenskap. Jag trivdes bra att stå i prasslet från höstloven och höra ljudet dämpas av folk som trivs. Allt jämt medan elden sprakande kokade upp vattnet i kaffepettern.

Och lagomt tills folket började skingras, så visade Slakteriet upp sin mest magiska sida. Den vackra, rofyllda, när skymningen smyger sig på.

Jag dröjde mig kvar när alla de andra gått. Insöp tystnadens lugn i flammornas sken. Allt jämt medan mörkret omfamnade den gamla stenbyggnaden. Lite kall om fingrarna, men fullständigt varm i hjärtat. Hel.

Sen tog hon mig i handen. Tillsammans blåste vi ut ljusen och stängde den tunga dörren. Det var en motvillig känsla. Men ändå fylldes jag av ett lugn. För jag vet, att inom en överskådlig framtid, så kommer den dörren öppnas igen.

FAQ – eller Frekvent Frågade Frågor

27 september, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det finns några frågor som ständigt återkommer till mig. Och då har jag sett, att alla de där andra bloggarna, emellanåt ser till att svara på dem. Nu handlar ju deras frågor mest om recept, vart de har köpt diverse kläder och prylar, inredning, träningstips och dylikt – men frågorna som kommer till mig har en annan karaktär. Kanske just därför kräver de relevanta svar.

Hur går det med skrivandet?
Just nu är tiden för skrivandet ytterst begränsad. Helt ärligt sträcker det sig till det jag skriver här på bloggen och ett antal osammanhängande texter som emellanåt bara väller fram i mitt huvud. De finns nerklottrade för hand i mina tillsynes röriga, men ovärderliga anteckningsböcker.
Lönearbete, familjen, arbetet med huset, gården och djuren tar upp all min vakna tid. Så jag har valt att lägga skrivandet på is under det här året och det har varit ett bra beslut. Men till nästa år kommer det ske en del förändringar med både det ena och andra. Förhoppningsvis ska skrivandet då få tar mer plats igen.

Vad har hänt med Knas-Katten?
Jodå, han lever och frodas. Men har på egen begäran frånsagt sig kändisskapet för tillfället. Det blev lite för mycket för honom med alla tidningar som ringde och ville göra intervjuer och diverse hemreportage. Men han finns här. Och är väl egentligen inte lika rebellisk som han varit tidigare. Knas-Katten har mer växt in i rollen som mysfarbror, men med en något muttrande attityd.

Hur går det med huset?
Ständigt framåt! Vi bor fortfarande på 1 rum och kök, men nu har det aldrig varit närmare! I tillbyggnaden är badrummet klart, groventrén saknar endast lister och jag har valt väggbeklädnad till två av de fem utrymmen som återstår att färdigställa. Och jag skriver jag eftersom just jag har absolut veto i den frågan. Visserligen ett veto som jag tilldelat mig själv, men det verkar funka bra det också. Och innan oktober har nått sitt slut, så ska ni får läsa historien om när Millimetermannen skickade undertecknad till färgaffären för att köpa målarfärg. Det kommer antagligen aldrig hända igen.

Ni har hållit på ett tag nu….varför blir ni aldrig klara?
Vi gör i princip allt själva, utom el, inkoppling av vatten och våtrumsytskick. Och jag börjar inse att det är ett relativt stort projekt som vi snart har styrt i hamn. Det tar helt enkelt en herrans massa tid att bygga hus, speciellt om man parallellt inte kan hålla sig ifrån att skaffa både barn, grisar, kor och andra djur. Men nu, nu kommer det inte ens in en guldfisk på gården förrän tillbyggnaden är klar att brukas. Möjligtvis en regel med vissa möjliga undantag, men någon guldfisk blir det då rakt inte. Någon måtta får det då ändå vara.

Du bor ju där mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten, inte en människa i sikte – är du inte rädd?
Den här frågan är oerhört intressant, mest för att jag får den gång på gång på gång, medan Millimetermannen ALDRIG fått den. Men det kan vi diskutera en annan gång, nu till frågan, är jag rädd? Nej, det är jag inte. Är det någonstans som jag är trygg, så är det här, mitt ute i skogen, utan gatubelysning och med storskogen in på knuten och inte en människa i sikte. Speciellt nu, i en tid där den stora världen känns orolig och oförutsägbar.
Här på vår gård finns allt jag behöver, här finns inget att vara rädd för. Mörkret är min trygga vän, enskildheten är min frihet och naturen är min möjlighet och räddning.

Hur går det med djuren?
Som med så mycket annat i livet – det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och då kan man antingen svepa in sig i offerkoftan, dra ett täcke över huvudet och försöka gråta sig själv till en annan verklighet – eller så konstaterar man faktum, tar ett steg tillbaka och funderar på hur ska vi lösa det här. Jag väljer den senare varianten. Det är inte alltid lätta beslut, men det är beslut som hör det här livet till.

Vad jobbar du med?
Mest med mig själv och mina egna tankar. Men jag lönearbetar som sjukgymnast, halvtid. Och jag arbetar med gården dygnet runt. Men jag lever som mamma, bondmora och amatörskimrande livsfilosof med författardrömmar. Vilket tyvärr inte kan betala mina räkningar. Men min mest frekventa dröm handlar om att jag en dag kan det. Den som lever får se.

Slakteriet.

20 september, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

På vår gård står ett gammalt slakteri. Det är en stenbyggnad som stått orörd de senaste decennierna. Utrymmena har varit fyllda med undanstoppade saker. Smuts och damm har år för år byggts på, precis som Naturen varje år har trängt sig allt tätare inpå. I skuggan från de allt större träden omkring, har det fridsamma löftet legat om att återta byggnaden till naturens långsamma men kraftfulla kretslopp. Låta trä bli jord, låta stenar gömmas under mjuk mossa och sakta, sakta vittra sönder.

För några år sedan tömdes slakteriet på undanstoppade grejer och i samma veva röjde vi ner de mest hotande träden som långsamt smög sig på. Sen har det stått still. Andra delar på gården har fått ta större del av den energi som bubblar i våra händer. Andra byggnader har benådats med vår omsorg, medan andra har fått se sina dagar räknade. Hela tiden har slakteriet funnit i våra tankar. Vi har talat om det och vi har tittat på det. Och sen långsamt stängt den kraftiga dörren på byggnaden som bär på en stor del av den här gårdens historia. Med ett stygn av sorg i hjärtat att inte kunnat göra mer.

Tills nu.

Häromdagen tog jag hjälp av min orubbliga stöttepelare till syster. Sen började vi skrubba. Herrejävlar vad vi skrubbade. Spår efter årtionden i avsaknad av omsorg, försvann ner i våra såpadoftande hinkar. Spindelnät försvann, fönstren gav slutligen ljus. Och det kändes som att nu, nu är en bra tid att låta henne synas, med alla sina brister och sina fel. Med all den skönhet som bara en unik 90-åring kan utstråla. Det finns mycket kvar att göra. Fönster ska repareras, träpartier ska målas, sprickor behöver åtgärdas. Men ändå. Det första steget är taget. Dörren är öppnad och potentialen har verkligen kickat igång våra hybrismodellerade hjärnor.

Och jag hoppas och tror, att vi i sinom tid kan återge Slakteriet den respekt som det förtjänar.

Semestertider.

20 juli, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är semestertider. Rutiner, klockslag och veckodagar är som utsuddade och de egentligen enda fasta hållpunkterna är djurens utfodring. Och som vanligt så läggs mitt skrivande på is de här veckorna, även om jag varje år intalar mig själv att jag avsätta någon timme i veckan för ordens ädla konst.

Men det blir inte så, och i år har jag bestämt att det får vara så. Vardagen och rutinerna kommer tillbaka, skrivandet också, och tills dess så tänker jag fortsätta låta dagarna fylla sig själva. Det är inte svårt.

Några dagar har vi ägnat åt höskörd. Fina dagar som är arbetsamma och väldigt omtyckta. Och en aning dramatiska när molnen hopar sig djurens vinterfoder ligger blottad på backen. Men sen, när allt är inne, så sprider sig en fin känsla i kroppen. Ett lugn och en känsla av rikedom. Alltjämt medan barnen grinar över att det är ett helt år tills nästa gång.

Vi har hunnit tälta också. Både hemma och hemma hos andra. Så bli inte förskräckta om ni en dag vaknar och det står ett grönt tält ute i trädgården. Det är bara vi som är ute på semester. Ett ypperligt sätt att komma hemifrån och samtidigt få spendera tid med människor man tycker om. Vad de ofrivilliga campingvärdarna tycker om saken förtäljer dock inte historien. Men vi är ganska trevliga campinggäster, om jag får säga det själv.

Vi har provat några olika badsjöar också. Svinkallt i samtliga. Vilket enbart berör de vuxna som sitter på stranden och huttrar. Ungarna kastar sig gladeligen i och kommer sen huttrande med blåa läppar och vill ha glass för att fira att sommaren äntligen är här. Och då får de självklart det. De kan, de där barnen, att leva ut till fullo, utan att låta yttre omständigheter begränsa glädjen nämnvärt.

Men mest av allt har vi arbetat på med huset. Från tidig morgon till sen kväll så har flitiga händer och målmedvetna sinnen kämpat ihop. Så som vi gjort de senaste tre åren sen vi började med utbyggnaden av huset. Slitiga år, men snart är vi i hamn. Nu börjar vi se ljuset i tunneln och för varje dag som går så pirrar det förväntansfullt i magen.

Så, jag hoppas ni har överseende med att det är en aning stiltje här på bloggen för tillfället. Vardagen kommer tillbaka, skrivandet också och därmed aktiviteten här på bloggen. Tills dess hoppas jag att du också tar semester, låter dagarna fylla sig själva och flyter med i livets ström. Glöm bort telefonen och plattan några dagar. Lyssna till dem omkring dig. Se människor i ögonen. Njut av sommarens dagar, oavsett om det är regnets smatter mot rutan eller solens strålar som värmer din hud.

Och du vet väl om att SlaktarStina numera även finns på Facebook? Om du gillar min sida där, så missar du aldrig när det kommer ett nytt inlägg. Dessutom delar jag med mig av några gamla favoriter med jämna mellanrum.

Jag önskar dig en fortsatt trevlig sommar, vi möts igen när vardagen åter tar över taktpinnen. Det är inte lång tid tid.

Carpe Diem – (få in höet för fan!)

5 juli, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!

Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!

Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.

Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem – få in höet för fan!