Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 14 av 17)

Våra getter har inte klarat att beta av i hagen på det sättet som vi hoppats. Parkförvaltningen har med andra ord varit underbemannad. Så när de här två herrarna visade sig behöva ny arbetsgivare, så var vi inte sena att slå till.

Erfarenhet och pondus. Precis vad vår parkförvaltning behöver. Så välkomna – Melker och Gustav! Ni kan numera stolt titulera er som medlemmar i Team Slaktarn´s. Det är inte fy skam att skriva i sitt CV.

Sedemera uppdagades det att Melker och Gustav fick sparken från sitt förra jobb på grund av något för intensiva kärleksrelationer med sina kvinnliga kollegor. Och efter oönskad utökning av personalstyrkan till följd av dessa kärleksrelationer, så fick de helt enkelt sparken. Men det borde inte bli ett problem här, då det enbart är herrar i hagen. Hoppas jag.

Nu återstår att se hur gruppdynamiken utvecklar sig. Kanske har vi skaffat oss ett problem, men det återstår att se. Fortsättning följer!

Nu har getterna varit här på vår gård i över en vecka, och jag kan hittills konstatera att det är lite som att få barn – du kan förbereda dig hur mycket som helst och du kommer ändå bli överraskad.

Vi har lagt ner en del timmar under vintern med att förbereda stängsel, gethus och deras utfodring. För att allt skulle vara klart när de små liven äntligen skulle komma. Och allting var klart – halmen utlagd, hö fanns i nätsäcken och stängslet var på plats och kontrollerat. Men det är alltid någonting som måste justeras. Som alltid när det blir tillökning i hushållet. Det är regeln utan undantag.

Det började med stängslet. Ett rejält 5-trådigt rovdjursstängsel med ganska mycket kräm i trådarna så att säga. En mur av el som skall skydda de små liven från vargar, lo, björnar, bjärvar och jag vet inte allt. Rovdjur. Stora rovdjur. Så vad skulle hända med dessa små rultande getabockar när de bekantade sig med stängslet för första gången? Jag var i ärlighetens namn lite orolig. Skulle de överhuvudtaget överleva?

Efter några dagar inne i gethuset, var det dags för dem att för första gången komma ut i hagen. Lite trevande, lite försiktigt, vågade de sig till slut ut i solskenet. Betade lite gräs. Knörplade (ett helt eget ord, men det beskriver det hela så bra) lite sly. Och så började den ena närma sig stängslet. En av de minsta. Mitt mammahjärta slog lite snabbare och musklerna ökade i anspänning. Ajajajaj, tänkte jag. Nu händer det.  Och det hände. Geten hoppade genom trådarna och fortsatte lugnt beta på andra sidan, helt oberörd. Första rymningen. Efter fem minuter.

Vi har många gånger blivit varnade för getters benägenhet att rymma. I princip varje gång som vi blåögda och sprudlande av nybörjarglädje berättat att vi ska skaffa getter, så har någon med mer erfarenhet fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och lite strävsamt svarat jaja…..ni vet att de inte är så lätta att hålla instängda?

Och det var alla de ansiktena jag såg framför mig när den där lilla getabocken gjorde sitt graciösa skutt genom trådarna som skall hålla rovdjuren borta. Vi föste snabbt in dem i gethuset igen och morgonen därpå satte vi upp fårstängsel på insidan av stolparna. Som de ganska omgående kröp igenom. För att sen hoppa genom trådarna.

Då började vi misstänka att det kanske inte stod rätt till med spänningen i elstängslet. Och med det åtgärdat, så har de faktiskt inte varit utanför något mer. Vilket jag kan förstå, efter dagens erfarenhet då jag själv kom åt tråden. Inte särskilt behagligt.

Nu fortsätter vi att åtgärda och justera själva hö-utfodringen. Nätet som vi till en början tyckte var perfekt, visade sig vara livsfarligt. Så vi, eller snarare Millimetermannen, byggde en foderhäck. En foderhäck så rejäl och stabil så den duger att utfodra elefanter med (Det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer är ju lite av hans måtto, som ni vet). Till våra små dvärggetter. Den behöver justeras. Men det är en helt annan historia.

Vi har gjort klart vad som kan göras klart. Nu väntar vi på takstolarna. Och getterna. Men framför allt på bättre väder.

Efter en relativt torr aprilmånad, när vi i godan ro har jobbat på med att regla upp väggarna, så verkar nu maj ha kommit med det regn som bara en odlingsnörd vill ha. Och där står våra reglar. Utan tak. Och där breder vår platta ut sig, med alla sina kvadrat, och liksom en utsträckt famn samlar ihop varenda vattendroppe som faller ner från skyn. Känns det som.

För plattans skull är det lugnt, den tål en del. Men de befintliga delarna på vårt hus, som inom en snar framtid kommer utgöra innervägg/golv känns inte särskilt roliga att få dränkta i det hav av vatten som plattan samlar upp.

Så Millimetermannen och hans kvinna gör, vad Millimetermannen och hans kvinna bör.

Vi klämmer upp en sträng av byggsilikon och sen våtsuger vi för glatta livet. (för er opålästa – dammsugning med en mackapär anpassad för vatten) Det är tur att vi är småbarnsföräldrar och därmed klimatiserade till begränsad mängd sömn. För det regnar. Det regnar och har så gjort varenda dag sen den sista regeln kom på plats. Som en bitterljuv hämnd från vädergudarna som tidigare alltid har varit på vår sida. Alltid.

Men det lönar sig föga att sitta här och vara bitter. På med pannlampan och hörselkåporna bara och ut i regnet. Det finns ett krig att vinna, en front att försvara.

Under tiden väntar vi. Väntar på takstolarna. Väntar på getterna. Men framför allt väntar vi på bättre väder.