Livskraft i samspel
Denna fascinerande blomma fångande mitt blickfång igår kväll när jag och Knådden vandrade runt på markerna. Den lyste klarare än alla andra växter runt omkring och liksom höjde sig över massorna. Ungefär som när någon kommer med självsäkra steg, strålande i en klarröd klänning i en beige folkmassa. Ett blickfång som du inte kan slita dig ifrån.
Jag har aldrig sett något liknande, så därför undrar jag nu; vad är det här för skönhet som växer utanför mitt hus?
Alla har det. Ett äkta svenskt hantverk som ligger gömd i någon låda. Någon sak som du tvingades göra i slöjden och som du då inte riktigt förstod vad du skulle ha till. Eller något som du har fått av ditt barn eller barnbarn och som du knappt vågar ha framme. Kanske för att du är så rädd för att detta vackra hantverk ska ta skada. Eller för att är så fult så du inte vet vart du ska placera det, alternativt att du är rädd för att någon ska fråga vad det föreställer och du inte kan svara.
Oavsett vad, så kan du inte kasta det här föremålet, trots att du inte vet vad du ska ha det till. Det är som det besitter en själ. Något berör dig känslomässigt, när du ser på den snett sågade träbiten eller den håliga stickningen. Du kan inte kasta det! Och därför hamnar den i en låda och du glömmer bort det.
Tills den dagen då du ska rensa bort lite skräp. Återigen tar du fram detta äkta svenska hantverk som tillverkats i någon dammig slöjdsal av något ivrigt mellanstadiebarn. Du tar upp den ur lådan, tänker Åh, den här! Men vad ska jag ha den till, den är ju inte särskilt vacker..? Men på något underligt sätt hamnar den ändå i någon låda eller skåp och försvinner ur ditt medvetande till nästa gång det är dags att rensa ut lite skräp. Och så fortsätt det.
Men plötsligt händer det, och så har det nu gjort för mig. Rensade ur en låda och hittade en mobil som jag gjorde i mellanstadiet, på uppdrag från vår slöjdlärare. Då helt oförstående vad jag skulle med den till, men det var iallafall kul att såga. Men nu har den äntligen fått komma i bruk, efter 15 år i en pappkartong!
Vår slöjdlärare var allt bra förutseende.
Jag vet att det är många som denna söndagskväll möter nattens mörker med en gnutta ångest. Semestern är över och nu ska man tillbaka till jobbet. Tillbaka till vardagen.
Men vardagen är icke bara att förakta. Det finns något fint i den. Den utgör ändå majoriteten av våra liv. Kanske kan man tillochmed säga att det är vardagen som är vårt liv, hur den än ser ut. Och är den då så odräglig att man knappt står ut, ja då kanske man ska fundera på vad man själv kan göra för att få det lite behagligare.
Vissa saker kan vi ändra på, andra inte. Men man kan alltid göra något. Stort eller smått. Som att byta ut jordgubbssylten på gröten till blåbärssylt. Eller säga upp sig från jobbet. Kanske avsluta en relation. Eller påbörja en ny. Eller helt enkelt sluta dammsuga.
För vardagen är föränderlig. Ibland till följd av medvetna val. Ibland till följd av livets egna gåtfulla nyckfullhet. Men det pågår alltid en förändring, om än så sakta att vi knappt märker det. Tänk dig själv hur din vardag såg ut för 10 år sedan, är den precis som idag? Nej, tänkte just det.
Vardagen har precis börjat här i skogen, för nu är det slut på semestertider och då är söndagskvällarna som de brukar vara, men ändå inte. För i soffan snusar Knådden. Och jag ska inte stämpla in för ännu en 40-timmarsvecka imorgon. Nu är det dygnet-runt-tillgänglighet som gäller, som mor och husmor. Det kommer nog säkerligen bli slitit emellanåt. Men vad gör det när lönen är miljoner gånger bättre.
Ni har alla säkert sett de där sakerna som hänger och dinglar i suffletten på barnvagnar? De kallas uppenbarligen dinglisar, har jag nu lärt mig. Vanligtvis brukar de bestå av mjukisdjur i form av elefanter, lejon, giraffer eller någonting liknande.
Aningen opedagogiskt tyckte vi och byggde oss vår egna. Jag menar, vem i detta land har elefanter och lejon direkt utanför husknuten och behöver lära barnet att känna igen dessa under de första levnadsåren? Nej, tänkte just det.
Så vi tog en tallkvist och en rönnkvist och satt i suffletten, så att Knådden nu kan lära sig skilja mellan löv- och barrträd. Ekologisk, naturnära, miljövänligt, pedagogiskt och högst unikt. Billigt var det också.
Stackars barn, tänker ni nu. Men ni kan vara lugna, pinnarna i suffletten är inte en ny typ av dinglis. Det är resultatet av en fyndig man som är orolig för att det det droppar in regnvatten på hans son. Några pinnar och vips, så har regnskyddet fått en liten skärm som motverkar att det droppar in i vagnen. Man tager vad man haver, så att säga.
Häromdagen när solen sken och värmen för en gångs skull var här, så bestämde vi oss för att ta en promenad ner till sjön. Spana efter några fler vargspår, få lite motion och samtidigt njuta av värmen och solen.
Och när jag säger vi, så tänkte vi på oss tvåbenta familjemedlemmar, det vill säga jag, M och Knådden. Men Knas-Katten tänkte annorlunda. Åh, familjepromenad – det tycker jag om! Så han hängde envetet på som han brukar, trots att vi försökte få honom att stanna hemma. För den här gången var det avsevärt varmare än vad det varit förut. Och det var avsevärt längre sträcka, ca 4-5 km. Men vad spelar det för roll för en Knas-Katt, när det vankas familjepromenad.
Vi trodde, ärligt talat, att han skulle ge upp efter ett tag, men där bedrog vi oss. Han kämpade på, trots att han flåsade som en hund och tungan hängde ner till knäna. Vi erbjöd honom skjuts under barnvagnen, men det vägrade han. Tänk så skulle någon se mig! En extra vattenpaus lät han sig dock övertalas till.
Så han hängde på hela vägen ner till sjön och sedan hem igen. Väl hemma så kastade han omkull sig i soffan och blev liggande resten av kvällen. Jag måste erkänna att jag är imponerad, han är envis den där katten.
Om vi såg några fler vargspår? Nej, det gjorde vi inte. Men vi hittade ett stråk som kryllade av dessa söta minigrodor.
Kålmården kan slänga sig i väggen.
 |
| Bilden är flera år gammal och har egentligen ingenting att göra med innehållet i texten. |
Så här i OS-tider har vi ägnat oss åt skytte i 4-kilosklassen här hemma. Men istället för att ladda med krut, så kommer kraften från luft, framställd av vitkål i bröstmjölksformat. Längdrekordet så här långt är uppskattningsvis två meter, bästa träffen är på mors mage och extra stilpoäng har delats ut för att lyckas träffa skötväskan som stod i en helt omöjlig vinkel.
Trots imponerande prestationer av deltagaren, så tror jag inte att detta är någon OS-gren med en framtid. Den krärver hårt jobb av funktionärerna och en väl anpassad arena. Och om sanningen ska fram har vi redan satt käppar i hjulet för en fortsättning, för vitkålshuvudet ligger vid det här laget ute i komposten. Men vem vet, kanske finns det annat man kan ladda kanonen med?
På en promenad härom dagen gjorde jag och Knådden det här fyndet – spår efter en morgonlunkande varg.
Sen hittade vi det här spåret också. Jag tror det är spåret efter en morgonlunkande varg som blivit störd av en morgonlunkande ko med kalv – i barnvagn.
Spåret vek av in i skogen och kanske, kanske låg den där och spanade på detta konstiga ekipage med två ben och fyra hjul som knallade fram längs skogsvägen. Vi såg dock inte till djuret.
Överskriften kan även utläsas Fru Gråben, om man har lust till det, då jag erkänner att jag inte kan klargöra djurets kön via tassavtrycken. Jag hoppas dock att ni har överseende med detta och att ni accepterar mitt val att namnsätta detta inlägg med en manlig titel, trots att det finns vissa mer neutrala uttryck. Jag skall försöka ta reda på om det är en hane eller hona som rör sig häromkring så att benämningarna blir rättvisa hädanefter.
Efter en tids uppehåll har nu Team Slaktarn´s återupptagit träningen. Första passet bestod av lite lättare orientering enligt Naturpasset – ett ypperligt sätt att komma ut i naturen och motionera både kropp och knopp! Men huvudsyftet med det här träningspasset, förutom att komma ur ringrosten, var att svetsa samman teamet och introducera vårt lovande, talangfulla nyförvärv. Som självklart har fått en egen teamtröja – TACK Krus-Karin!
Som sig bör när man är helt ny och ska se och lära, så intog Knådden en ganska passiv roll under träningspasset och flöt mest med.
Jag kan dock se fördelarna med att titta om man nu ska se och lära, men han har nog en utstuderad taktik för det där. Hur som helst.
Allt eftersom träningspasset förflöt så utvecklade sig orienteringen till en ny variant av multisport. Multisport för småbarnsfamiljen. För det är inte helt lätt att hålla koll på rätt kurs, karta och kompass och samtidig plocka kantareller.Men det går!
Det första träningspasset med den nya konstellationen av Team Slaktarn´s är avklarat och fler lär det bli. Sammantaget kan vi konstatera att det ser lovande ut med den nya medlemmen, att kantareller är gott och att Naturpasset är en jättebra aktivitet som fler borde prova på.
© 2025 Slaktarn´s Gård
Tema av Anders Noren — Upp ↑
