Månad: oktober 2023

Vaknade till ett landskap täckt av 3 dm halvblöt snö, och insåg ganska snart att min planerade skrivardag var bara att stryka. Jag är så pass rutinerad nu, så jag vet att mycket snö under kort tid, och speciellt snö av den blötare sorten, innebär extra åtgärder och därmed förlängd arbetsdag ute i fält.

Så det var bara att kliva upp ur sängen och börja skotta snö, för att överhuvudtaget kunna ta sig från gården och ner till djuren.

Det är fruktansvärt tråkigt att skotta snö. Men efter att ha handskottat i 13 år, så har jag hamnat i någon slags surig trotsighet, om att jag tänker fan-i-mig inte ge upp och köpa någon snöslunga. Funkade det förra året så funkar det ett år till. Dessutom får jag motion. Och dessutom så är det väldigt lite som kan krångla på en snöskyffel, i jämförelse med en snöslunga.

Jag har ju en grålle med snöblad också. Men erfarenheten säger att det är blir mest en massa mer-jobb. Dels så kan man köra fast. Då tar det ca 2,5h att skotta loss sig. Jag har nämligen provat. Och det är oerhört frustrerande att gräva loss en maskin och tänka på att om jag bara hade tagit den enkla snösläden, så skulle jag vara färdig vid det här laget! Det är liksom sällan jag kör fast med snöskyffeln. Dessutom ska snöbladet och kedjorna monteras, det ska tankas osv. och då är jag snart uppe i tiden det tar att handskyffla av åtminstone det nödvändigaste. Tänker man sen till att jag då även behöver komplettera med en timmes motion, samt arbeta in pengarna för bränslet osv, så blir kalkylen till nackdel för en maskin. Kanske. Eller så är det bara en surig trotsighet hos undertecknad. Men det funkar uppenbarligen det också. För skottat blir det.

Sen återstod bara resten. Pulsa runt hagarna för att lösgöra snö och is från stängslen. Pulsa runt och utfodra djuren. Pulsa tillbaka till bilen eftersom jag insåg att jag glömt ta med en grej. Pulsa tillbaka. Pulsa runt och kolla stängselaggregaten. Pulsa runt och kolla djuren. Pulsa runt och kolla vattnet.

Det blir några kilometer på en dag. Och just ikväll så känns det verkligen i kroppen. Den är trött i varenda muskel, så där som det blir när man har arbetat lågintensivt under en längre tid. Så där som det blir när man ha ägnat dagen åt att antingen skottat snö, eller pulsa fram i snö.

Det är en välsignelse att gå och lägga sig med den känslan i kroppen. Känslan av att något högst verkligt har blivit uträttat. De trötta musklerna och kinderna som hettar efter en heldag ute. Att krypa ner mellan de svala lakanen, lägga ner huvudet på kudden och omsvepa sig med allt det mjuka. Stänga ögonen och låta sömnen nästan omgående svepa mig vidare till en ny dag. Den är en välsignelse att få somna med genuin trötthet i kroppen, efter en dags meningsfullt arbete.

Och jag testade tanken idag; hade det varit bättre att arbetat inomhus? Men svaret var nej. Jag mår bra av att arbeta med kroppen. Jag mår bra av att vara ute, och uppleva vädrets olika svängningar. Jag tycker om att känna att jag lever. Och det gör jag när jag pulsar genom snön.

Om jag känner samma sak till helgen, när det istället ska hällregna, återstår att se.

Och plötsligt var det höst, med vintern som tornar upp sig framför oss. Vi eldar i kaminerna, och lär oss att mössa och vantar tillhör standardutrustningen. Förbi är tiden med shorts och bara fötter. Förbi är tiden med svalkande bad och ljusa nätter.

Det är en lättnad och det är en sorg. En lättnad över att vi närmar oss tiden för återhämtning och reflektion. Mörka kvällar framför elden. Samtal om det som vart, och det som komma skall. Om det som är.

I begynnelsen, när vi började med bonderiet, så hade jag dåligt samvete över att jag gjorde så lite under den mörka tiden på året. Jag har ändrat på den tanken nu. Nu välkomnar jag lugnet. Växlar medvetet ner, och göra plats åt allt det där som inte får plats under sommaren.

Samtidigt är den här tiden en sorg. Vi har blivit klara med köttutlämningen och varje år är den här perioden känslomässigt överväldigande. Stoltheten och glädjen över att kunna leverera bra råvaror till människorna omkring. Vetskapen om allt jobb som ligger bakom, insikten om lärdomarna det gett och hur det påverkar allt omkring. Men samtidigt sorgen och vemodet över att samla ihop några djur för sista gången. Se dem i ögonen, klia dem vid svansroten och sen se hur de åker iväg i sin vagn en sista gång.

Jag skrev ett inlägg om den känslan på Instagram, om dubbelheten som kan vara svår att förstå. Och jag tänker att den är värd att dela här med;

”Igår körde vi sista lasset till slakteriet. Nu är det bara pusslet kvar att få ut köttet till folket.

Det är en känslosam tid, de här veckorna. Framför allt den oundvikliga ledsamheten när jag ser djuren för sista gången. För den känslan finns där, och jag låter den få finnas. Ser det som ett hälsotecken i all min mänsklighet. Ledsamheten till trots, så finns det inga tvivel.

Det kan verka konstigt för den som får sin mat i färdiga förpackningar, märkta med allehanda certifieringar och andra påhitt. Det kan verka konstigt för den som betalar för att någon annan ska göra jobbet.

Jord under naglarna och blod på händerna, har vi alla. Oavsett om vi äter veganskt eller carnivore. Så länge vi lever och behöver mat, så är det annat liv som offras för att fylla våra kroppar med näring.

Man kan skydda sig själv från jobbiga känslor genom att hävda något annat. Eller genom att distansiera sig från matens framställning och påverkan på omgivningen, genom att köpa den i falschiga förpackningar, fyllda med förtroendeingivande ord.

Men man kan också välja att axla ansvaret. Och då kan det hända att man står med rak rygg och utan tvivel, insvept i en mantel av ledsamhet”.

Men det finns också en sorg i att sommaren gick så fort. En sorg över att den bästa tiden på året är över för den här gången, att gräset slutat växa och framför oss ligger en tid med snöskottning, isbekämpning, pannlampa och kalla fingrar. Det har sin charm det också. Men inget slår nyfödda kalvar, gräs som växer och livskraft som börja spira i varenda vrå av landskapet. Snart är vi där igen.