Månad: september 2024

I veckan så nåddes jag av påståendet att vi skulle lägga av med djuren. Det gjorde mig lite paff, eftersom jag nyligen köpt in ett dussin nya herefordkvigor från Värmland och kände mig väldigt långt ifrån den förändringen.

Men efter en kort betänketid, så kom jag på att påståendet kanske härstammar från de facto att vi beslutat oss för att avveckla fåren. För så är det ju faktiskt. Eller iallfall nästan. En minimal flock tackor kommer troligtvis finnas kvar hemma på vår gård, mest som sällskapsdjur och markskötare. Men det kommer inte finnas någon flock som flyttas omkring nere på byn.

Anledningen är helt enkelt att vi vill frigöra tid för annat, och då behöver vi förändra något. Och då blev det fåren som fick stryka på foten den här gången. Det känns tråkigt, då jag vet att flocken varit väldigt uppskattad bland markägare och bybor. Men det känns också som helt rätt beslut utifrån vad vi som familj behöver just nu. Dessutom har Nilson börjat jobba mer med nötkreaturen, så fåren har lite spelat ut sin roll för hans träning också.

Beslutet känns om möjligt ännu mer rätt, när jag vet att tackorna flyttat till Calle och Åsa på Naturknuten i Borlänge.

Skulle jag vara får, så skulle jag vilja flytta dit. Och skulle jag vara förälder i Borlängetrakten, så skulle jag definitivt sätta mitt barn i deras barnomsorg. Nu är jag varken får eller förälder i Borlänge, men att få skicka dit mina sociala och kelsjuka tackor känns som det bästa alternativet som kunde uppstå. Tack Calle och Åsa för det!

Men trots att tackorna har flyttat dit, så är inte avvecklingen ännu inte riktigt i hamn. Sommarens lamm ska växa ett tag till, innan de går vidare i livets eviga kretslopp. (Allt kött är uppbokat, och blir det några förändringar kring det så låter jag er veta det.)

Så nu vet ni. Att vi ska inte sluta med djuren, men vi har valt att avveckla fårflocken.

Söndag igen och återigen en sista dans, när vi sorterar upp de djur som ska vara kvar och de som skall till slakteriet. Jag kallar det för dans, för det är så det känns. Ett ömsesidigt avläsande av varandra, människa och nötkreatur, där det ändock är jag och Millimetermannen som styr. Ibland är det lite bändigt. Men oftast, oftast, går det väldigt smidigt. Så som det gör idag. Vi dansar runt. Placerar våra kroppar i förhållande till deras kroppar. Kommunicerar med ord, rörelser och blickar. De rör sig, och vi likaså. Ett steg fram och ett åt sidan. Ett steg fram och en gest med handen. En dans. Lugnt och sansat kliver de på vagnen som de så väl känner igen.

Vi kör själva till slakteriet. Eller vi och vi, det är Millimetermannen som sköter den biten. Jag roddar runt med allt annat som behöver göras. Matlådor, djurkollar, skjutsar av barn, städa ihop efter en rörig och hektisk vecka. Det är en klassisk fördelning som inte är PK, men som alla inblandade är nöjda med.

Idag är inget undantag. Vagnen åker iväg och jag landar en stund i den stunden som är. Det är varmt som om hela högsommaren låg framför oss, men löven som faller omkring mig vittnar om att det är sommarens sista suck. Svetten rinner längs tinningarna, och traktorns ljud bleknar bort bakom träden.

Jag ringer till slakteriet och berättar att djuren är på väg. Det tar ca 2 timmar innan de är framme och får kliva in i mottagningsstallet. Det är ett litet slakteri och jag är så oerhört tacksamma att de finns. Det har aldrig känts dåligt att lämna av djuren där. Vemodigt, absolut. Men aldrig dåligt. Och det är viktigt för oss. Att magkänslan är lugn och mjuk. Att det blir så bra det kan bli. Och det känner vi oss trygga med att det blir här.

På fredag hämtar jag köttet från första omgången. Allt är uppbokat sedan länge, så det återstår bara att pussla ihop rätt låda med rätt hushåll. Det är det jobbet som ligger framför mig imorgon. Och sen gäller det att allt stämmer och klaffar på fredagen. Det är alltid lika spännande. Och alltid lika trevligt.

Men först ska vi avverka en ny vecka. Jag planerar för att få tid att berätta om fåren som flyttat till Borlänge, och de fyrbenta värmlands-töserna som flyttat hit. Och kanske något ord om veckans hög-oddsare; SlaktarStinas samarbete med ett hudvårdsföretag!

Men om det sen blir som jag har tänkt, det återstår att se. För som vi så väl vet; livet är det som händer medan man planerar för annat.

Första dagen i september och det är en sådan där vemodig september-söndag. Vemodigt för att sommaren nu är slut i så många bemärkelser. Värmen och solen ser ut att vara med ett tag till. Men det här är söndagen då Millimetermannen åker tillbaka till sitt lönejobb i storstan, så där som han gör över vinterhalvåret. Det är också söndagen då första gruppen kor åker till slakteriet. Och det är nog kombinationen av de båda, som får mig att vara lite sluten och invänd den här dagen. Eller om det är något mer, det vet jag inte. Det är så många tankar som brottas i huvudet, så där som det är varje höst.

Vi bjuds på ostkakelunch och trevlig samvaro, efter att traktorn backats inåt hagen. Djuren betar lugnt och vi sitter på altan. Det är fortfarande varmt i luften, men vindarna blåser kallt. Löven börjar gulna, och gräset växer inte lika hetsigt längre.

Tillslut så är det dags. Dags att lasta djuren. De är på andra sidan hagen, i en lång sväng som sveper runt huset. Så jag går dit. Och sen ropar jag på korna, så som mormor en gång ropade på korna. De tittar nyfiket upp och traskar efter mig. Ömsom tvekande, ömsom hoppande och nyfiket springande. Jag fortsätter gå och låter mormors läten ljuda genom mig. Så gott som det går. Och de följer mig. Genom hagen som leder runt huset. Gör en sväng runt stenröset och sen fortsatt efter mig. Hela vägen in i boskapsvagnen som vi har bakom traktorn. De vänder igen när jag själv behöver gå ur. Vi sorterar upp dem i vad som blir vår sista dans och stänger sen dörrarna. Kollar av individnumren. En sista blick, en sista klapp. För den som tillåter det.

De här djuren känner inte mig. De har varit på sommarkollo hos våra vänner och har i huvudsak skötts av dem, så någon djupare relation har jag inte till de här individerna. Men det är ändå, den där själsliga tyngden. Vemodet. Beslutet som är på våra axlar, och fullständigt utan tvivel. Känslan att axla en mantel av ledsamhet, men med rak rygg och utan tveksamhet.

Traktorn och vagn rullar iväg mot slakteriet. Millimetermannen tar de på sin sista tur, och jag åker vidare för att kolla till en annan djurgrupp. Ett annat gäng med kvigor. De som blir kvar.

Jag dröjer mig kvar i hagen lite längre än vanligt. Känslorna måste få ta sin plats, tankarna likaså. Andetagen. Sen åker jag vidare till sonens fotbollsmatch. Vindarna är kalla och jag klär mig i de kläder som ligger kvar i bilen efter en sommar som nu är över.

Vemodets söndagar är här. Och de varar hela september ut.