Författare: forsbergkristina (Sida 20 av 27)

I ovisshetens tid

3 april, 2020 / forsbergkristina / 7 kommentarer

Det är lätt att tankarna och känslorna tar fart. Som kärnan i en virrvelvind samlas de tillsammans med ord och meningar från omvärlden. Corona. Dödsfall. Permittering. Uppsägning. Konkurs. Karantän. Kris. Katastrof. Hot. Riskgrupp. Nödläge. Feber. Brist. Skyddsutrustning. Inställt. Död.

Det är förståeligt att alla dessa ord, alla dessa sammanbitna ansikten med trötta ögon, alla dessa förmaningar sätter fart på virvellvinden inom oss. Den snurrar och snurrar och växer sedan till en ondsint cyklon som tar med sig allt i sin väg, ödelägger och förmörknar. Det är inte konstigt att det är så. Nu, i ovisshetens tid.

Och de sammanbitna ansiktena talar om lugn. Att behålla lugnet i denna storm. Men ingen berättar om hur man gör, mer än att man ska göra saker man mår bra av. Men det kan vara svårt. När man är satt i karantän och uppmanas att inte träffa andra människor. När inkomsten som man byggt sitt liv kring, plötsligt försvinner. När man vet att man inte ska kramas, när man mest av allt skulle behöva kramas med halva världen. Och när allt som man annars brukar göra är inställt. Då är det ingen liten sak att behålla lugnet och må bra. Då är det lätt att förlora sig i orons cyklon. Låts sig slitas omkring av ovisshet och skrämmande ord, i tankar om en framtid som ingen kan förutspå.

Och i den snabba informationens oändliga djungel försöker vi finna tankestigar som ger oss den trygghet som vi alla vill ha. Den där tryggheten som nu har rubbats. Eller som vi inbillade oss, bakom filtret av högt BNP och billiga importvaror.

Och jag tänker, att varje storm har en öga. Ett centrum dit krafterna inte når. Där tryggheten finns, trots stormarna som viner omkring oss. Vi behöver hitta dit, till stormens öga. Du, jag, vi.

Det är inte lätt. Men vi kan fråga oss själva; hur vill jag att mitt liv ska vara? Vilka känslor vill jag uppleva, och hur kan jag göra det möjligt, med de resurser som finns omkring mig?

Till en början kan det tyckas omöjligt. Speciellt om man står med sin forna vardag som en ruin runt sina fötter. När ovissheten slagit sönder, allt det där som förut var trygghet.

Ibland måste vår värld få rasa. Först då uppstår möjligheten att bygga upp något annat, något bättre, något hållbarare, något vackrare. Det är först då vi får chansen att på riktigt rätta till alla de brister som fanns i den förra konstruktionen. Bygga något annat, från grunden. Det är en tröstlös tanke, när man står där mitt i stormen, rädd och förblindad av dammet från rasmassorna.

Men ändå, tillåt dig själv att tänka tanken – vilken värld vill du se, uppleva, känna – när stormen mojnat och dammet har lagt sig? Vilken omvärld vill du vara en del av, och vad kan du göra precis nu, med precis det lilla du har – för att det ska bli så?

Du kan inte stoppa stormen. Men du kan hitta stormens öga. Och där kan – du, jag, vi – lägga grunden för det som ska bli. Något där tryggheten kan bo, även när omvärldens ovissa vindar blåser.

De jämtländska gotlänningarna.

22 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Om några veckor kommer ett gäng jämtländska gotlänningar till hagen på Stakheden. Ett gäng fantastiskt vackra årslamm av rasen Gotlandsfår, som är födda och uppväxta mellan bergstopparna i Jämtland.

Men nu kommer de hit till Grangärde och Ludvika för att under sommaren utgöra en viktig kugge i byggandet av bördiga och livkraftiga matjordar. När sommaren sen börjar övergå i höst kommer de bli näringsrik föda till de människor som bor på och omkring dessa jordar. Liv som föder liv och som möjliggör ännumera liv – i naturens fantastiskt kretslopp av samspel och livskraft.

Det hela möjliggörs genom ett samarbete med Fjällbete som drivs av Jörgen Andersson – en viktig inspirationskälla och vän inom det regenerativa lantbruket. Vi delar samma vilja och övertygelse om matens betydelse för en friskare värld och jordklot. Vi delar samma övertygelse om lokalbefolkningens styrka och möjligheter till att bygga trygga, bra liv med de fantastiska resurser som finns i oss och omkring oss.

Jörgen är en flitigt anlitad föreläsare och han har lagt upp ett par föredrag på youtube som jag varmt kan rekommendera (klicka i länken). Och väcker föredragen intresse, funderingar, frågor och idéer så hör av er! Så tar jag hit honom, när tillfälle ges, för kaffe och samtal, tänker jag! Eller så kan ni prata med mig, det går också bra.

Hur som helst så kommer det finnas både kött och värmande lammskinn senare under året. Försäljningen kommer ske via förbokning i kontakt med mig, och information kommer ut fortlöpande här på bloggen. Tills dess; håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.

Det inställda föredraget.

16 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Hönshotellet är fullbelagt!

11 mars, 2020 / forsbergkristina / 1 kommentar

Nu är alla platser uppbokade på hönshotellet och efter noggrant övervägande och jämförande av olika offerter, så har jag anlitat Millimetermannen att bygga det. Vi har ju en del bra samarbeten sen tidigare (typ bilda familj och såna där saker) och har därmed en välutarbetad arbetsgång – jag säger hur det ska vara och han bygger. Sen säger jag att han gör fel, och då blir han sur och säger att det är jag som har fel. Sen förändrar han som jag vill, men lyckas ändå göra det ännu bättre än vad jag förväntade mig. Sen är vi båda nöjda och glada och börjar spåna på nästa projekt som vi kan hugga tag i.

Jajajaja – men när kommer hönorna?

Hönshotellet kommer stå klart under april enligt den noggrant projekterade byggplanen. Sen kommer troligtvis den gamla flocken flytta in för att prov-bo, och för att serviceteamet runtomkring ska få igång rutinerna.

Den nya flocken – det vill säga Agda, Kino, Beyoncé, Jill Johnson, Bertil och alla de andra som ni köpt och namngett – kommer finnas på plats i slutet av maj. Sen tar det ytterligare några veckor innan de kommer igång med äggläggningen. Och fram tills dess så finns det lite andra saker vi ska klara av och reda ut.

Det är mycket spännande som händer och vi är så glada över alla er som följer oss längs vägen och håller oss i handen!

Jag är regenerativ bonde.

4 mars, 2020 / forsbergkristina / 10 kommentarer

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

Februari blir mars.

3 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Februari är slut och vi kan kort konstatera att det var en skitmånad. Fördelen med en skitmånad är att när jag tröttnat på att var förbannad, ledsen och kraftlös, så blir det så tydligt att det är upp till mig själv att ställa det här till rätta. Så jag knyter näven i fickan, zoomar ut från sig egna lilla bubbla av självömkan och tar fram mina vassaste verktyg för att bryta dåliga mönster.

Så vi gick helt enkelt ut i skogen. Jag och mina med-(stj)-hälpare. Ut på tur, aldrig sur, liksom. Och det var uppenbart att det var alldeles för länge sedan vi gjorde den här typen av utflykt. För Knas-Katten, den gamla surgubben, blev helt tokig när han insåg att det vankades skogsutflykt! Jag tror minsann han ropade i glädjerus han också; ut på tur, aldrig sur! Sen skuttade han iväg med hög svansföring och tog täten.

Med ihop-kraffsad matsäck var vi beredda att med rak rygg möta en del av vad februari ställt till med; en väldans massa vindfällen, vilket i praktiken betyder en väldans massa jobb.

Jobb som inte riktigt var planerat att utföras, men som ska utföras ändå. Det är sånt man får räkna med när man är grannmark med storbolagens kalhyggesavverkningar. Uppenbarligen.

Vi klättrade runt på gamla stubbar ett tag och konstaterade att skog är roligare än kalhyggen. Om man nu får välja. Det är inte alltid man får det, men får vi välja så väljer vi skog.

Sen dukade vi upp de snabbt ihop-plockade fikat och jag har aldrig sett Knas-Katten så ivrig! Man skulle kunna tro att vi packat ner en brunstig hon-katt i matlådan.

Men sen upptäckte han att det varken erbjöds katthona eller ostmacka på den här skogspromenaden. Då blev han sur.

Och efter att ha blängde argt på mig en lång stund, och protest-jamat under hela fikat – så gav han sig hemåt. Vi andra drog oss tillbaka in mot skogen, mot det stora plockepinnet av nedblåsta träd. Där fann vi den bästa lukt som går att uppbåda på denna jord; nysågad gran.

Ahhhh, den doften, den doften. Och mitt bland allt ris så satt den outtröttlige Millimetermannen, förvånansvärt glad i hågen för att ha 40 oväntade träd att ta reda på.

Men det är ju det där med skogen – det är svårt att beskriva vad den gör med oss, men något bra är det iallafall. Och nu är vi redo att ta oss an mars, med klokskap och glädje utifrån vad februari lärde oss.

De utspridda balarna.

20 februari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Under sensommaren, när marken bar och livet var relativt lugnt, så ställde vi ut balarna i kossornas vinterhage. Ganska luftigt med några meters mellanrum, spridde vi dem över en större yta. Det är då lätt att klia sig i huvudet och undra; vad håller de på med?

Och det är en fullt rimlig reaktion, på ett beteende som inte tillfaller normen och den stora massan. Men vårt mål har aldrig varit att uppfylla normen, eller att vara som alla andra. Vårt dagliga mål, likväl som vårt livsmål, handlar om att skapa förutsättningar för ett bra liv. För oss, för våra djur, för naturen och för alla andra varelser omkring oss, både i och på jord. Och då blev det så här.

De utspridda balarna innebär att vid den dagliga utfodringen så är jag inte beroende av traktor, utan allt jag behöver är en kniv för att öppna balen och lite styrka att rulla iväg foderhäcken till nästa bal. Sen flyttar jag på en enkel eltråd och korna kan hugga in på dagens meny av konsververat gräs och örter.

På detta sätt är det få saker som kan krångla, typ en traktor som inte vill starta, punktering eller bränslestöld. Kornas bajs och tramp blir dessutom utspritt över marken eftersom varje dag ger en ny utfodringsyta. Och korna håller sig därmed rena och fina trots plusgrader och pissig vinter.

Och, kanske en av de bättre sakerna är, att i princip vem som helst kan ta över sysslan om jag skulle bli sjuk eller skadad, dessutom! Win-win-win!

Jag fattar grejen… Men de spiller en hel del foder som de sen trampar ner runt foderhäcken – är inte det ett väldigt slöseri?

I det sammanhang som vi är nu – nej, det tycker jag inte. Det nedtrampade fodret blir mat åt jordens microorganismer och är det några som behöver vårdas så är det dem!

Jaja, microorganismer i all ära, men dem kan du inte räkna hem i någon vinstkalkyl…..! Är det inte bara större yta som blir söndertrampad när du gör så här? Du kommer få ett jättejobb sen att återställa marken till något frodigt och användbart….

Det tror jag inte. Men jag kan ha fel. Den som lever får se.

Generationer emellan.

12 februari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Det är ungefär ett år sen som jag hade föreläsning i Norrbos Folkets hus. Det var en häftig kväll, fullsatt, och jag talade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden”. Det hela blev en berättelse om de förändringar och insikter som drabbat mig och min familj, men lika mycket en hyllning och växande respekt inför mormors generation och deras ovärderliga livskunskap.

Livskunskap som är ovärderlig, livsviktig och som tyvärr blivit lite smutskastad under de decennierna som skiljer våra generationer åt. Det är synd. Framför allt eftersom dessa decennier utvecklat ett enormt resursslöseri som vi uppenbarligen behöver komma till rätta med. Och det är här mormors generation kommer in – för är det något de visste, så var det hur man tar tillvara på och vårdar de resurser som finns i vår närhet. Hur man kokar sylt av skogens bär, gör filbunke och smör, lagar raggsockor och kokar buljong. Det går knappt att nämna allt, för de var mästare på att tillgodose familjens behov med det som fanns tillgängligt.

Jag chockades lite smått vid föreläsningen. Så där så jag kom av mig och tappade tråden. Alla de känslofyllda ansiktsuttryck som mötte mig i publiken. Av alla som ville prata efteråt, diskutera och delge sina minnen och kunskaper om hushållandets hantverk. Och det var då jag tänkte; vad fint det hade varit att bara få sitt runt ett bord och prata med dessa människor. Dricka lite kaffe och äta en smörgås. och sen prata om alla fantastiska möjligheter som kan uppstå ur några liter mjölk – bara rätt kunskap och handlag finns till gänglig. Eller hur man städar effektivt och grundligt, utan alla de kemikalieprodukter som är nutidens norm?

Och jag tänkte såsom så – att jag borde bjuda in till ett sånt samtal, ett samtal generationerna emellan. Men sen kom våren, kalvningar och ett helt galet 2019. Men än är det inte för sent. Och jag är säker på att det finns fler i min generation som skulle vilja vara med på ett sånt samtal, och det är er jag riktar mig till nu – Vill du vara med och träffa ett gäng mormödrar och farmödrar som bär på ovärderlig kunskap? Ett enkelt samtal, lite fika, olika generationer och sen så ser vi vart det bär hän? I så fall – hör av dig till mig på slaktarstina@slaktarstina.se

Fredagshäng med mitt gäng.

7 februari, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Fredagsfeeling med sol och framtidsplaner, och vi hjälptes åt att förbereda för vad som komma skall.

Ibland kan det vara svårt att få barn att göra som man vill. Men stoppar man en borrmaskin i dess hand och ber dem göra hål i den frusna marken, så gäller det att hålla uppe tempot om man ska hinna med!

Millimetermannen var förste stolpbärare. Jag själv stod brevid och var expert. Någon måste ju vara det också, så jag tog på mig den rollen. It´s a hard work dude, but some one´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Kanske var det därför jag så småningom hamnade i koss-gänget istället. Inte så illa egentligen, trots att de inte gör skillnad på varken fredag eller måndag. För dem är alla dagar arbetsdagar – äta, idissla, bajsa. Äta idissla, bajsa. Och så där går det runt, dag ut och dag in. Inga flextider eller semesterdagar där inte. Men det är väl så, när man axlat ansvaret att regenerera matjorden, och väcka upp slumrande ekosystemprocesser. It´s a hard work dude, but someone´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Nu är vi ju dock i Sverige. Och där kör man traktor i raggsockor och långkalsonger. Uppenbarligen. Inte så cowboyaktigt kanske, men är det fredag så är det.

Välkommen Vabbruari!

5 februari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Februari och vi tog steget in i VAB-livet (Vård Av Barn), så som sig bör den här tiden på året. En tradition helt enkelt. Dock kan jag konstatera, och gladeligen meddela, att det blir bättre med åren! Och det hjälper föga att höra det när man har ett antal ungar under 5 och är mitt uppe i magsjukor, förkylningar och vattenkoppor. Jag vet det. Så här kände jag själv för fyra år sedan, när Vabbruari byggde murar av baciller och magsjukor mot omvärlden – ”Känslan av Vabbruari”. (klicka på länken så kommer du till inlägget).

Men nu är det fyra år senare. Ungarna är större, huset är mer rymligt och jag är stabilare som både människa och förälder. Så VAB-dagarna ser annorlunda ut nu. Tack och lov.

Dock kan jag ju inte vara hemma från mitt jobb för Vård Av Barn längre, till följd av den väg jag valt i livet. Så när baciller och snor i näsan är motiv nog för att undgå den ordinarie skolplikten, så infaller nutidens VAB – Vitaliserings Akademin för Barn.

Det är ganska trevliga dagar, ska jag erkänna. Vi utfodrar kossor, maskar, microorganismer och andra avgörande länkar i livets kretslopp. Jag lär honom och han lär mig. Och tillsammans lär vi oss hur man formar en bra dag trots trytande energi och snor i näsan. Kanske den viktigaste kunskapen av dem alla.

Men den absolut roligaste är att tämja en kossa till ridhäst, förlåt jag menar ridko. Vilka transportmöjligheter som öppnar sig! Tänk dig själv att ta sig fram på ett kraftpaket som drivs av gräs, ger mjölk och som ger ytterligare en ny avkomma varje år! Utsläppskurvan mäts i mängd gödsel, som i sin tur ger möjlighet till effektiviserad bränsletillgång (dvs mer grästillväxt) och ännu mera transportmöjligheter…! Skattebefriad är den också. Nu väntar jag bara på markerade laddytor i anslutning till affärer och dylikt, där kossan kan stå och beta medan jag gör mina ärenden. Elbil känns helt plötsligt väldigt 2019….

Men Vitaliserings Akademin för Barn är ju öppen av en anledning också. Så när djuren är gjorda och lungorna fyllda med frisk luft, så bäddar vi ner oss i soffan och samlar energi. Klappar katten och pratar hockey. Och när han somnar sen, så får jag passa på att slå upp datorn och arbeta bort allt det där administrativa som så lätt lägger sig på hög. Ganska nöjd ändå, över att vi får dessa dagar tillsammans.