Kalvningssäsongen är över för den här gången, vår första kalvningssäsong. Den har varit fylld av nya erfarenheter och upplevelser, och det känns skönt att den är över även om jag tänker på det med värme och tacksamhet.
Jag har varit spänd inför det här med kalvningen, jag har inga erfarenheter av något liknande mer än att jag klämt ut mina egna ungar. Och då förlitade jag mig till fullo på mödravårdens erfarenheter och kunskaper och överlämnade mig tacksamt i deras vård. Vid kalvningen var det ju vi som skulle ha det ansvaret, vara dem som kunde rycka in och åtgärda om något behövdes. Och jag har läst mängder med teori, för att förbereda mig på bästa sätt, men vissa saker går inte att läsa sig till. Vissa saker måste upplevas och göras, om och om igen, för att du ska ha något som kan liknas med kunskap. Jag vill hävda att kalvning är en av dem sakerna.
Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag varit över att ha människor omkring mig med de kunskaperna, erövrade genom erfarenhet. Människor som jag har ringt och frågat om både det ena och det andra. Människor som glatt har guidat och hjälpt till, som jag har bollat funderingar med och som med stort allvar svarat på de mest konstiga frågor. Jag är er evigt tacksam, ni vet vilka ni är!
Resultatet av kalvningen uppgav ändå en litet stygn av besvikelse, trots att allt har gått bra; 1 ynka kvigkalv och 4 tjurkalvar. Det är liksom så, att går man med drömmar om att utöka sin besättning, så spelar det inte någon roll hur fina tjurkalvarna är – de är måttligt behjälpliga i ytterligare tillväxt av gruppen. Men men, det är inte mycket vi kan göra åt den saken. De säger, de som vet, att under en tioårsperiod så jämnar det ut sig, mellan kvigorna och tjurarna. Man kan alltid hoppas.
Det är något väldigt speciellt med den där första morgonen, när morgonmackan förgylls med pinfärsk spenat och små späda rädisor. När jag har skyndat ut i träskor och bara ben, för att knipsa åt mig några nävar till frukosten. Känt morgonsolens strålar som jagar undan vårnattens kyla. Det guldfärgade ljuset som tränger in genom vinterskitiga fönster och flödar över bordskivans frukostsmulor, skapar glorior i morgonruffsigt hår.
Doften av kokkaffet på spisen, samtalen som lägger planerna för dagens gårdsgöra. Och slutligen, den där tuggan, där det mjuka brödet förlovar sig med löften om den tid som ligger framför oss. Krispigt, saftigt av grönska. Milt kryddigt mot gommen, fortfarande lite svalt efter vårnattens kyla. Livskraft, direkt från jorden och med en kort mellanlandning på bordet.
Vi vet att det är den första morgonen av många, med pinfärska grönsaker och händer som plockar bland grönska i morgondagg. Och att dessa dagar nu ligger i ett pärlband framför oss, njutbara blott i vår förväntan. Men ändå, det är något väldigt speciellt med den första morgonen.
Vi går i väntans tider. De första kalvarna dunsade ner i någon form av ketchupeffekt, men nu har vi fått vänta några dagar på de återstående. Vi tittar på de runda kossorna, konstaterar att det sväller både här och där, och säger; imorgon kommer den. Garanterat.
Sen går dagen, och dagen efter det och inga nya kalvar har mött världen ute i vår hage. Så vi fortsätter att hålla kossorna under uppsikt, klappar över den stora runda magen och känner hur det rör sig därinne, medan de andra kalvarna skuttar omkring i det frasiga fjolårsgräset. Är det en kvigkalv eller en tjurkalv därinne? Kommer allt gå bra? Hur ser den se ut?
Och ja, nu är hon allt bra svullen om både juver och bak. Imorgon kommer den nog. Garanterat.
Påsken har passerat och dagarna har tillbringats ute. Det har varit fantastiskt väder som fått grönskan att börja sin långsamma explosion och arbetsivern har växlat upp till strax under turbofart. Vi har fixat nya stängselstolp inför genomgång av hagarna, donat i odlingarna och emellanåt har vi klättrat upp på övervåningen för att slänga runt med pensel och spackelspade. Det är inte långt kvar från att övervåningen på huset blir klar, och det hade varit skönt att sätta punkt däruppe innan högsäsongen drar igång på allvar.
Knas-Katten intar klassisk kattposé i odlingarna.
Och i samma stund som jag skrev det så inser jag att det är redan för sent. Högsäsongen är igång på allvar. Det finns ingen arbetsuppgift som tar slut utan att någon annan tar vid, dygnets ljusa timmar är många och växtkraften och livskraften trycker sig fram i varje vrå. Så frågan är snarare hur länge vi klarar av att göra husbygget parallellt med de utejobb som gården erbjuder under sommarhalvåret. Det finns ju sina orsaker till att husbygget står till några månader varje sommar….Men det kommer en dag då vi är klara. Och den dagen är närmare än vad den någonsin har varit.
I hagen njuter kor och kalvar av det fina vädret. Och jag njuter av synen och nyper mig själv i armen – det här är på riktigt! Och hade någon frågat mig för 10 år sedan så hade jag skrattat högt om någon påstått att jag i framtiden skulle vara en bondmora med kor och kalvar, odlingar och höns. Vilken idioti! Nu, tio år senare, kan jag säga att om det här är idioti – så älskar jag idioti! Jag är precis där jag ska vara och gör precis det jag ska göra.
Det var när feberdimman började lätta men krafterna inte var tillbaka. Jag låg nerbäddad under en filt i soffan, frusen och tömd på kraft. Lunchen var uppäten men disken stod kvar på bordet och jag skulle bara vila lite för att orka duka av. Jag hörde inte när han öppnade dörren, men jag hörde ordet som kom därefter; Kalv. Det är en kalv i hagen.
Inget febernedsättande i världen skulle gett mig den effekten som de orden gjorde. Jag och barnen flög upp ur soffan och aldrig har någon av oss fått på oss ytterkläderna så snabbt. Förväntansfulla med fjärilar i magen gick vi ner mot hagen, hand i hand gick vi över den leriga grusvägen och det prasslande fjolårsgräset. Och där, bland björkarna i sluttningen, stod Glittra med en liten kalv vid sin nos. Det var lyckorus i magen, fjärilar i bröstet och vi satte oss på en stubbe en bit ifrån för att betrakta detta underverk. För att se att allt stod rätt till. Och där satt vi. Och tiden gick. Och de där flygande fjärilarna i bröstet började mer och mer knyta sig till en hård boll i magen.
Vi gjorde vad vi kunde för att få kalven till spenarna. Vi gjorde vad vi kunde för att få i den den livgivande och viktiga råmjölken. Vi gjorde vad vi kunde. Men oavsett vad vi gjorde – den sög inte. Den svalde inte. Och tillslut var veterinären på väg och det fanns inte tillstymmelse till fjärilar i magen längre. Där var bara en stor hård klump av oro.
Och lunchtid hade blivit middagstid, men varken feber eller hunger tilläts ta sin plats. Framför mig i en bädd av halm, nerbäddad under våra vinterjackor, låg det lilla livet framför oss. Jag smekte dess huvud, masserade kroppen och gjorde vad jag kunde för att få i den den minsta droppe råmjölk. Jag höll dess huvud, jag höll dess nos och den gula råmjölken rann i strilar ut genom mungipan och ner i mitt knä. Det luktade söt, mina händer var frusna och kladdiga och jag gömde dem under jackorna mot kalvens bröstkorg. Den silkeslena pälsen och det lilla hjärtat som slog därunder. Jag behövde få känna det, behövde få veta att det slog.
Det var en lång timme innan veterinären kom och den värmande solen började sakta gå ner bakom granarna. Stjärnhimlen var vårt glittrande tak när vi med krummande ryggar arbetade med kalven. Ständigt med kossan Glittra stående bredvid oss. Vakande men full av tillit. Hon förstod att vi bara ville gott. Hon förstod att allt vi gjorde behövde göras. Hon litade på oss och vi litade på henne. Och jag hänfördes av hennes moderskänslor som jag själv kunde spegla mig i.
Klockan var närmare halv elva när veterinären slog igen bakluckan på sin bil. ”Nu behöver vi alla vila en stund”, sa hon och åkte sedan iväg bort på grusvägen. Vi gick vägen upp mot huset, med mörkret omkring oss och stjärnhimlen ovanför. Och det var då jag kände tröttheten i kroppen, och det var då jag kände hur mycket jag frös. Och det var då som tårarna började forsa utför mina kinder, tillsynes bottenlöst. Där, i mörkret under stjärnhimlen, nerkladdad av söt råmjölksdoft var det så tydligt hur Livet och Döden alltid går hand i hand. Och jag visste inte vilken som väntade oss de följande timmarna.
Väckarklockan ringde tre timmar senare och jag hade aldrig somnat ordentligt. Men trötthet fanns inte, bara en beslutsamhet om att göra vad som måste göras. Vi klädde på oss och gick tillsammans ner till hagen igen för att få i kalven mjölk. I pannlampans sken och med en kalvs tyngd i mina armar, fick vi den till spenarna. Trevande och lite klumpigt lyckades den tillslut att dia. Och efter ett tag stod den där på sina vingliga ben, och snuttade trevande på spenarna. Och det var då vi visste att det här kommer gå bra. Och det var då som tårarna började rinna igen. Han tog min hand och i mörkret med stjärnhimlen ovanför oss gick vi tillbaka upp till huset igen.
Vår första kalv. Den skuttar nu omkring i hagen och är full av bus. Och har dessutom fått sällskap av två till…! Livet alltså. I all sin styrka och skörhet så är det helt fantastiskt.
Medan jag feberhuttrar under min yllefilt så styr ungarna upp dagen. Jag älskar att se dem överta kommandot med raka ryggar och bestämda steg. Höra hur de resonerar när lösningar skall formas och uppgifter skall lösas.
Påskris måste fixas. Det är viktigt. Yxa och såg hämtas fram ur vedboden och sen styr de med målmedvetna steg över hagen, ner mot skogsbrynet. De vet vart man kan finna påskris. Mycket påskris. Och passar på att gallra ur slysnåret samtidigt. De nyfikna tjurarna övervakar arbetsglädjen. De får några egna kvistar, men verkar måttligt imponerande.
Väl inne igen, så lägger jag mig på soffan i hallen. Bara vila en liten stund innan det är dags att ställa fram mat. Men jag försvinner snabbt i en feberdimma, kantad av barnens pigga röster från köket. När jag vaknar igen så är köket fyllt av kycklingar och påskris, på ett alldeles fantastiskt fint sätt.
Och mitt bland fjädrar och uppackade porslinskycklingar, så står tallrikar med fil och halvätna mackor. Jag huttrar fortfarande och känner att huden är het. Barnen tittar mot mig från soffan och jag har lite svårt att finna orden. Svårt att finna vad jag ska göra, när de redan gjort allt. De tar till orda innan mina dimmiga tankar kommit i ordning. ”Du kan lägga dig igen. Vi klarar oss.”
Och ja, om det råder inga tvivel. Så jag bäddar ner mig igen, i soffan tillsammans med de där två miraklen som är så små men ändå så stora.
April är här och de inplanerade föreläsningarna är avklarade. Jag förser mig med praktiskt arbete bland jord och djur och försöker landa i all den fina respons som jag fått av er som lyssnat. Det var oerhört roligt att möta er! Jag önskar bara vi fått mer tid att prata efteråt. Jag vill höra era tankar och historier. Ta del av all kunskap och erfarenhet. Dela funderingar, tvivel och övertygelser. Blåsa syre till glöden inom er. För jag såg den. Jag såg den. Och det gjorde mig så oerhört glad!
Och jag har fått frågan om det kommer fler tillfällen att lyssna till dessa föreläsningar. Svaret är, att det finns inget inplanerat i dagsläget. Men är det fler som vill lyssna, så ordnar vi det tänker jag. Hör av er!
Här hemma har vi kickat igång våren på allvar med en lång eftermiddag som ändå tog slut för snabbt. Odlingarna har precis tinat fram och det är som att bli nyförälskad. Hjärtat som pickar, leendet som aldrig vill sina och nya, vackra upptäckter bland allt det där välbekanta. Små toppar av olika lökar tittar upp, både ätbara och av blomster. De första sådderna har börjat gro och jag räknar veckorna tills jag kan knipsa det första spenatbladet. Färskt och spänstigt, nästan skört. Och längtan och väntan, innan jag är där. Den är nästan bäst.
Men idag njöt jag av barn som försvinner bort i äventyrsfantasier, uppslukade av vårens möjligheter och solens återtåg. Jag njöt av känslan när jorden omsluter mina händer och förväntan i att sätta små frön ner i det där svarta, fuktiga, kalla. Jag njöt av vårskrik som uppkommer, när barnen hittar årets första mask. Och jag njöt, när små smutsiga fingrar, stack vårens första tussilago under min näsa. Så där så jag kunde andas in, hela den kommande våren i ett andetag.
Ärtskott har jag sått också. Eller ja, först har jag satt tulpanlökar. Mest för att jag hade massa tulpanlökar som behövde komma ner i jorden. Och eftersom jorden ute är helfrusen, så har jag testat att klämma ner dem i massa byttor som nu står i fönstren.
Och då uppstod massa yta med bar jord. Bar jord, är för mig, en oerhört dåligt utnyttjad resurs. En dåligt utnyttjad resurs är till för att nyttjas. Och eftersom vinterlagret av surkål är slut och det bara återstår några påsar av sommarens broccoli i frysen, så kände jag att det var dags att kicka igång möjligheterna till färska grönsaker.
Så jag hällde på gula ärtor. Och hoppas nu på några skördar av ärtskott innan tulpanerna behagar titta fram. Om de nu behagar att titta fram, det får tiden utvisa.
Vad tiden också får utvisa är om barnen kommer bli glada över att det snart finns ärtskott att skörda, eller om det blir skitförbannade för att jag sått utan dem. Till mitt försvar så var utelämnandet av dem inte planerat. Jag drabbades helt enkelt av en snilleblixt (som jag tror, just nu, åtminstone) och skred genast till handling. Hela förfarandet tog uppskattningsvis 2 minuter, max, eftersom jorden redan var på plats och det bara var att hälla i ärtorna.
Så ärtskott du med – klickar du här, kommer du till ett inlägg där jag förklarar hur jag och barnen gjort föregående år. Bara gör´t! Du kommer inte att ångra dig!
Förra veckan stod jag i Norrbo Folkets hus och pratade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens trumfkort”. Det var fullsatt och jag var nervös. Ibland snärjde jag in mig i mina egna ord, förtrollades av de talande blickarna bland människorna i publiken. Så där så jag ville avbryta mig själv, och istället fråga dem; vad tänker du nu, jag ser i dina ögon att det är något viktigt!
Men jag gjorde aldrig det, men några kom fram och berättade om sina tankar efteråt, och det var fint. Och det kändes gott i magen, och jag fick ta emot många fina ord, sådär så jag blev lite stum och inte kom mig för att svara på ett vettig sätt. Och det har gett syre till lågan, så nu laddar jag för nästa föreläsning som är i Ludvika, tisdag 26 mars, 17.00 i Folkets Hus. ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde” . Samma historia, samma budskap, men med en annan invinkling.
Kom, vettja! Och dela gärna era tankar med mig efteråt.
Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella
kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du
utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.
Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig
kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit
kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag
inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng,
något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt
när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det
är som om min tid glömt allt det där.
Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer. Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.
Och med beslutsamhet i blick och jorden under dina fötter, tog du
vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme
och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina
händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.
Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.
Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet. Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.
