Snön yr utanför fönstret och på radion rapporteras om utmanande Vasaloppsspår. Jag fyller på vedspisen med spillvirke från husbygget och försöker finna trygghet i att göra något som jag inte gjort förut. Det närmar sig nu. Med både det ena och det andra.
14 mars kl. 18.00 är första anhalten. Då ska jag föreläsa i Norrbo Folkets Hus under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens triumfkort”. Det blir en berättelse om mina egna vägval och insikter, men lika mycket en hyllning till min mormors generation och deras kunskaps betydelse för att möta framtiden. Grangärde Hembygdsförening är arrangörer, inträdet är 50kr och då ingår fika. Hoppas vi ses!
26 mars kl 17.00 är andra anhalten. Då ska jag föreläsa i Ludvika under rubriken ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde”. Det blir också en berättelse som tar avstamp i mina egna vägval, men inriktar sig mer på ekosystem, livskraftens mångfald och beslutsfattande. Föreläsningen är en del av Ludvika Kommuns arrangemang ”Earth Week”. Inträdet är gratis men utan fika.
Tredje anhalten är en stubbe i kohagen och där ska jag sitta tills grönskan spirar och samtliga kalvningar är över. Gårdens första kalvningar på minst 60 år. Våra första kalvningar någonsin. Det kommer bli en omskakande upplevelse och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Som med allt annat nytt som väntar de kommande veckorna. Ingen blir gladare än jag om du följer mig längs vägen! Jag ser fram emot era tankar och frågor – hoppas vi ses!
Februari och ljudbilden har börjat förändras. Jag hör fågelkvitter som inte hör vintern till och och det är något med hur det låter under skorna när jag går över gårdsplanen. Något som ger löfte om en annan tid – långt bort från mörker, vedspis och kallfrusna fingrar. Och jag känner hur det slår an någonting inom mig. Något jag inte kan förklara.
Men jag längtar tills hackspetten trummar i snåren och jag längtar efter ljusa kvällar med händerna nerkörda i jorden. Jag längtar efter den nästintill eviga sorgeranden under naglarna och dofterna av liv som långsamt exploderar. Jag längtar efter stillsamma, tvagande dopp i skogsjön tillsammans med han som alltid bär sin bondbränna med stolthet. Blek hud, mot solhärjad brunbränd. Det är vackert på ett sätt som alla borde förstå.
Och jag längtar efter ivriga barnfingrar som plockar maskar i odlingen, och fiskespöt över axeln. Barnens tjut när flötet försvinner under vattenytan och den skräckblandade förtjusningen när jag bestämt sluter handen kring en nyfångad fisk. Hal, sprattlande, vass.
Och jag längtar efter att varje dag få släppa in kossorna på grönt, krispigt gräs och sen förnöjsamt lyssna till ljudet när de river av bladen med den sträva tungan. Det dova snärtande ljudet av en kosvans som viftar bort insekterna som surrar i luften omkring, doften av solvarm kopäls att burra in näsan i. Ploffset av en rejäl komocka som förser marken med livsbetingelser och förundran över dyngbaggarnas diversitet och idoga arbete. Tankar på livets kretslopp och allas vår samhörighet. Ty alla skall vi dö och bli till jord, men först ska vi leva av det jorden ger. Dyngbagge och människa, ko och timotej.
Jag längtar till arbetarfika ute på gården, med smör som smälter och hett kokkaffe som alltid lämnar kvar lite sump att skvätta ut på gräsmattan. Klappret av träskorna och ungar som sitter på bordet med sommarskitiga fötter för att avståndet mellan bänk och bord är för högt. Jag längtar efter ljudet när jag bryter av ett krispigt salladsblad och omgående stoppar det i munnen. Smaken. Doften. Och en förundran över all den livskraft som finns där i jorden.
Och kanske är det ett stoft av all denna längtan som drabbar mig, när fåglarna har börjat kvittra och solen värmer mot min rygg. Som att känna doften av nybakade bullar innan man kliver in i köket. En vetskap om vad som väntar, och att allt det där underbara ligger precis framför mig.
Igår, när barnen somnat och djuren var nattade, så drog jag på musik och placerade mig själv vid symaskinen. Laga kläder stod på schemat. Att laga kläder har en orättvis touch av snålhet över sig. Och snålhet i sig, har en orättvis klang av pessimism och anklagande över sig. Men om laga kläder är att vara en snåljåp, så får du mer än gärna kalla mig det. Men låt mig först få ta dig med i mitt resonemang. Låt mig få berätta om SlaktarStinas Rimliga kalkyler.
Igår lagade jag kläder i ca 60 minuter. Jag lagade ett par täckbyxor, ett par arbetsbyxor, långkalsonger och en underställströja och en klänning. Kläderna var mina egna, jag vet att de passar kroppsligt och att de fyller de funktioner som jag eftersträvar. Det kostade mig 60 minuter av tid och några meter tråd. Lite el till symaskinen också om vi ska vara riktigt petiga. Överlag hade jag en riktigt trevlig stund med mig själv, där jag fixade på min kammare med musik i högtalarna.
Låt oss nu tänka att jag INTE hade lagat dessa kläder och istället ersatt dem med nya. Pengamässigt skulle de troligtvis kostat mig någonstans över 1000 kr, lågt räknat. Och då räknar jag enbart vad plaggen i sig skulle ha kostat. Tidsmässigt hade det tagit långt över en timme att leta på och prova ut samtliga plagg, oavsett om jag åker till stan eller om jag skulle beställt hem dem på nätet. Om vi sedan lägger på tiden för att åka till stan, + tiden jag skulle behövt lönearbeta för att få ihop pengarna för att bekosta kalaset – så är vi uppe i minst en arbetsdag. Lägger vi dessutom till bränslet för att att åka till stan och kostnaden för det…ja, då växer insatserna såväl tidsmässigt som pengamässigt.
Nu var istället insatsen 60 minuter och några meter tråd. Och då har jag inte ens nämnt alla naturresurser som istället kan användas till något mer vettigt än att skapa saker som jag, uppenbarligen, inte behöver.
Slutsats; Att laga kläderna krävde 60 minuter av mitt liv och några meter tråd. Att istället köpa nya kläder skulle krävt minst en arbetsdag + tiden för att leta reda på/prova/köpa de nya plaggen.
Och med det underlaget väljer jag att laga kläderna, istället för att köpa nya. Låter det rimligt? Vilken kalkyl skulle du välja?
Okej, så här är det. Facebook tycker så här; vill jag nå ut till mina läsare via deras plattform, så behöver jag ägna typ all min vakna tid – och gärna min sovande också – att kommentera och klicka runt på alla möjliga och omöjliga länkar.
Och det kan jag självklart inte. Dels för att det gör mig halvt hjärntvättad, men mest för att jag vill lägga min tid IRL. Jag vill stoppa frön i jorden och klappa kor, snickra på huset och skriva texter, bygga koja med barnen och laga mat till vänner som krypit upp på min kökssoffa med en kaffekopp i handen.
Men jag vet också att ni är en ständigt växande skara som gärna vill läsa det jag skriver på bloggen. Och det gör mig oerhört glad. Glad och hedrad. Hedrad över att ni finner något i mina ord, något som gör en skillnad. Något som väcker känslor. Något som gör att ni kommer tillbaka hit och läser. Och det vill jag gärna att ni fortsätter med, för jag vill dela mina texter och bilder med er.
Så i ren trots mot Facebook och andra sociala medier, så har jag ordnat så ni som vill, kan prenumererar på mina blogginlägg. Då får ni ett mail varje gång jag skrivit något nytt, och varken du eller jag behöver scrolla sönder våra händer för att nå varandra. Det kostar ingenting och allt du behöver göra är att skriva in din mailadress i formuläret högst upp till höger på sidan, och sedan bekräfta din anmälan genom att klicka på länken som skickas till din mail. Enkelt! Tack på förhand.
( ….och det går självklart lätt att avsluta prenumerationen om och när man känner för det)
Bland de bästa av presenter hamnar sådant som är ätbart. Är det sedan något ätbart som är fyllt av frön, så är det som att få mat för en halv livstid – på riktigt!
Kolla in den här megasuperduperpumpan som jag fick av en vän. Hon hivade över den i min famn när hon klev in genom vår blåa dörr, och det var som att få ett större spädbarn i armarna. Och reflexmässigt började knäna gunga. (Ni som vet, ni vet).
Den här veckan hade den dock gjort sitt som inredningsdetalj, och istället hoppat över till köksavdelningen för att mätta våra magar. För övrigt så älskar jag när man kan äta upp inredningsdetaljer. Eller att de fyller en reell funktion. Vilket också kanske förklarar varför jag inte driver någon inrednings-styling-blogg. Kanske borde jag börja, det skulle definitivt avvika från mängden om inte annat….
Hur som helst. Pumpan visade sig vara den godaste vi ätit. Till och med Herr Brunsås-och-potatis uttryckte sig i positiva ordalag och tog en omgång till. Tur att den är så stor att den räcker hela veckan. Och tur att den inom sig bär en hel skatt av potentiella megasuperduperpumpor. Mat för en halv livstid. Det är fina presenter det.
Kolla – är det inte Gårdstomten som jag lyckats fånga på bild? In action, dessutom! Eller… vänta nu…..
…det är ju jag. Vilket i och för sig är det närmaste man kan komma Gårdstomte utan att att vara just det. Inte så illa egentligen, att jobba som Gårdstomte och se till att alla gårdens varelser mår bra och har det gott, tvåbenta såväl som fyrbenta. Och de ryggradslösa också såklart. Och de encelliga. Och ja…. allting som lever här helt enkelt!
Att göra gott och må gott. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så.
Men nu ska den här Gårdstomten gå in och göra upp en plan för 2019 års odlingar. Jag kommer sälja en del av överskottet, både plantor och grönsaker, så håll koll på Slaktarn´s Gårds FB-sida!
Dagar som dessa, när kung Bore bestämmer sig för att släppa ner ett par decimeter snö, så sladdar jag mest runt med Grållen. Min morfar köpte den begagnad en junidag 1963. Jag kan tänka mig att det var en stor dag när han klev in på Vansbro bilaffär med 5000 kr i fickan. Jag vet inte om han använde någon hatt, men gjorde han det, så var nog detta en dag då den var på. Hel och ren, såklart. Och skjortan var säkert nystruken den där dagen då han blev ägare till sin första traktor. En Ferguson TED-20, av årsmodell 1955.
Egentligen är jag inte särskilt förtjust i maskiner och fordon som drivs av annat än muskelkraft. Men jag måste erkänna att morfars gamla Grålle underlättar snöskottningen betydligt. Det hade varit ett heldagsgöra annars, att få det framkomligt mellan uthus, djur och vägar här på gården. Och jag ska erkänna att den är riktigt rolig att köra. Jag har blivit riktigt skicklig att parera med hjulbromsarna och, bokstavligt talat, sladda ut snön i diket. Förra året hamnade traktorn också där ett par gånger, ett utmärkt tillfälle att utöva lite personlig utveckling, och om ni vill kan ni läsa om det här.
Hittills har jag dock hållit mig på vägen, men som vi vet är det mycket kvar av vintern, så mycket kan hända. Hur som helst kan jag inte sluta fascineras av Grållen. Den har varit med och brukats i över 60 år. Jag är tredje generationen som använder den, och troligtvis kommer mina barn att använda den efter mig. Säg den maskin som tillverkas idag, som kan brukas i 4 generationer?
Jag gillar att sammanfatta det gånga året, så jag ser ingen anledning till att sluta. Det är rätt intressant att använda samma frågemall, mest för att se hur det hela, kanske kan vi kalla det livet, förändras från år till år. Så, här kommer det.
Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort? Mjölkat kor. Praktiserat i kycklingslakteri. Syrat kål, lagt in gurka. Flyttat får. Sålt grönsaker och ägg. Oroat mig över vädret. Spillt kaffe och erhållit 2:a gradens brännskada.
Genomdrev du någon stor förändring? Genomdrev känns som fel ord, jag har fortsatt på de förändringar som jag påbörjat tidigare. Vilket innebär att jag endast arbetat hemma på gården det här året och till fullo kunnat fokusera på det liv och den verksamhet som vi bygger upp här. Och det har varit en förändring som gjort stor skillnad. Och så har jag ju bloggen fått sig ett uppsving rent estetiskt och flyttat ihop där den hör hemma – på Slaktarn´s Gård.
Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? Jag är dålig på datum. Men det finns definitvit dagar jag kommer minnas. Som den dagen då ett av barnen skadat tummen och vi åkte in till jourmottagningen för omplåstring. Det hela gick så bra att vi skulle fira med lite förtäring. Varpå jag spillde kaffe över mig och fick tillbringa kvällen på akuten. Eller den där dagen när jag och Millimetermannen körde 50 mil norrut för att hämta hem en tjur. Det var när värmeböljan just tog fart och jag tänkte att klarar vi det här, så klarar vi vad som helst. Och värmeböljan i sig medförde många stunder som jag kommer minnas, både med glädje och med en klump i magen. Och jag kommer definitivt minnas påsken, kanske de bästa dagarna av dem alla. Vi hög ved och virke, upptäckte skogen i sockergnistrande snö och lagade mat över elden.
Dog någon som stod dig nära? Det dog människor i min bekantskapskrets och det väcker en sorg samtidigt som det göder tacksamheten över varje dag jag kan dela med alla fantastiska människor som finns kvar i livet. Och att jag själv finns kvar i livet. För där det finns liv, vakar ständigt döden. Och lever man nära naturen och djur så tror jag det blir extra tydligt. Jag beskrev det en dag i maj, i ett inlägg som ni hittar här.
Vilka länder besökte du? Hör och häpna – jag har faktiskt rest utomlands, ända till Norge! Ensam i en bil for jag några timmar rakt västerut och fann ett kök fyllt av främmande, kloka, drivna människor som fick mig att känna samhörighet. Jag har även rest till Småland, Västergötland och Jämtland och överallt har jag träffat helt fantastiska människor. Varje gång har jag kommit hem med nya kunskaper, bekantskaper och insikter. Därefter har jag nästintill överenergiskt huggit i med vardagslivet. Det kallar jag givande resor.
Bästa köpet? Tjuren. Han är liksom en avgörande del till att det, förhoppningsvis, blir kalvar här på gården under året som kommer.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla nya bekantskaper. Odlingarna och skörden därifrån. De gånger det kommit fram människor som berättar att de uppskattar och finner glädje i mitt skrivande. Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också. Att få veta att några av de som står mig närmast väntar barn. Vilka råkar vara samma personer som gifte sig förra året.
Saknade du någonting 2018 som du vill ha 2019? Regn, i lagom mängd. Jordgubbsland och hallonhäck. Ett till par mjukisbyxor. I övrigt är jag väldigt nöjd med året som gick.
Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på sociala medier.
Favoritprogram på teve? Kollar inte på teve, det närmaste jag kommer är olika klipp på youtube och öppna föreläsningar via olika universitet och högskolor. Mycket om microorganismer och annat liv i jorden. Och Allan Savory har mycket intressant att säga.
Bästa boken? Holistic Management – a commonsense revolution to restore our enviroment.
Största musikaliska upptäckten? Att jag behöver något nytt att lyssna på, har dock inte hittat vad ännu. Tips mottages tacksamt!
Största framgången på jobbet? Att jag klarat mig det första året utan en anställning.
Största framgången på privata planet? Att vi klarat det första året där jag enbart arbetar hemma på gården. Att jag fått hjälp med min PMDS.
Största misstaget? Att stängsla tillsammans med barnen utan att någon av oss ätit mellanmål. Don’t do that. Naiviteten om att tro att hönorna skulle låta bli odlingarna….
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan? Gladare.
Vad spenderade du mest pengar på? Nötkreaturen.
Något du önskade dig och fick? Badväder. Jisses vad vi badat under det gånga året. Sovrum, hall, groventré och tvättstuga. Mer tid att arbeta på gården. Stor skörd. Egna hönsägg. Ro i själen.
Något du önskade dig och inte fick? En hönsflock som lät bli odlingarna… därav uteblev lök, och diverse ärtsorter. Ett nationellt ledarskap som tar ansvar för de processer som är förutsättningen till att vi överhuvudtaget finns till.
Vad gjorde du på din födelsedag? Minns inte. Men troligtvis utfodrade jag kvigorna, mockade och kliade Glittra på halsen. Kollade till vintersådden, lagade mat och umgicks med familjen. En vanlig vardag i april, helt enkelt.
Vad skulle gjort ditt år bättre? Mer cykling, löpning, styrka och yoga.
Vad fick dig att må bra? Gårdslivet i sig själv, meningsfullheten. Familjen och vännerna. De nya bekantskaperna. Tiden att tänka och reflektera.
Vem saknade du? Förutom de nära som gått ur tiden – människorna från tiden på universitetet. Det är 10 år sedan vi tog examen och jag trivdes verkligen tillsammans med alla de spretiga men mycket härliga personligheterna. V
Högsta önskan just nu? Att politiker och makthavare inser vikten av att ta ansvar för hur mänsklighetens samhällsutveckling påverkar funktionaliteten i de ekosystemprocesser som understödjer hela mänsklighetens existens. Klimatförändringar är det globalt accepterade ordet för det hela. Just nu verkar de tycka att det är lite för dyrt och obekvämt att säkra upp framtida generationers förutsättningar till ett bra liv. Eller rättare sagt; framtida generationers förutsättningar till liv. Så då väljer de att prioritera möjligheten att få sina hus städade för en billig peng istället. Känns ju rimligt. Deras barnbarn kommer säkert att tacka dem.
Vad ska du göra annorlunda till nästa år? Minska självcensuren och träna mer. Annars har jag funnit ganska bra livslinjer i mitt leverne som jag tänker fortsätta följa och utveckla.
Ni som följt mig sedan bloggens begynnelse minns kanske den där gången, för mycket längesedan, när Superkvinnan ryckte ut och restaurerade ett par långkalsonger? Nu har det hänt igen. Med samma långkalsonger.
6 år höll dem efter förra lagningen som då tog ca 15 minuter att genomföra. En ganska välinvesterad kvart måste jag ändå säga. Så jag valde att även denna gång investera ytterligare 15 minuter för att laga en trasig söm i det nästintill obefintliga tyget. Självklart lagade jag med en avvikande trådfärg, något annat vore alltför förutsägbart och tråkigt. Och självklart märktes dem med ett nytt årtal, så som sig bör vid restaureringar av kulturhistoriska föremål. Och självklart tog jag en dagens outfit-bild i sann bloggare-anda. Så där avslappnat, i en helt vardaglig kroppsposition.
Eller nja, den här bilden ger nog mer rättvisa åt min sanna uppenbarelse.
Sissådär. Kanske håller de eminenta långkalsongerna nu ihop ytterligare 6 år till och min välinvesterade kvart har bespara oss både tid, pengar och slitage på jordens resurser. Och för dem som är historiska intresserade; dessa långkalsonger har varit flitigt brukade sedan 1997 och värderas högt av den stolta ägaren. Tillsammans har de genomlevt både blod, svett och tårar och är därför nästintill oskiljaktiga.
Juletider och vi gör allt med ändå inget. Allt det där som vi gillar, men inget av det som förväntas.
För vi skapar våran egen värld, bland snötyngd granar och glimmer-rosa decemberhimmel. Under granriskojans skyddande grenar viskar vi historier och klappar katten. Han är så vacker, viskar hon till mig och vi smeker hans gråa päls som är fluffig i kylan. Granriset är tyngt av snö och vi lutar våra ryggar mot de skrovliga stammarna. Hemma ligger julgardinerna kvar i sina lådor och köksluckorna är otorkade. Det är ingenting som barnen påpekar när vi värmer oss med varm choklad och pepparkakor, ihopkrupna under en filt på kökssoffan.
Långt bort från julerbjudanden och bjällerklang, sätter vi på oss skidorna och upptäcker vikten av att böja på knäna. Vi gnider fram och tillbaka framför huset. Ramlar och reser oss, ramlar igen. När mörkret kommer är vi trötta. Jag lägger barnen och kryper sen upp i soffan med skrivboken i min hand. Än är inga lussebullar bakade men det finns hårdbröd i skåpet och kaffeförrådet är alltid fullt. Och i skenet från adventsljuset skriver jag ord som ingen ännu har fått läsa.
Vi klär granen och barnen sätter stolt upp allt det som är skräp i en annan värld, men som är skatter i våran. Målade toapappersrullar och garnkreationer. Bollar av gammalt glitter och kottar som börjat skräpa. Diverse saker från oväntade ställen trängs mellan julgransljusens gula sken. Dom tar ett steg tillbaka och betraktar den ljusprydda skapelsen som lutar lite lätt åt vänster efter deras ivriga framfart. – Vad vackert det blev, säger hon. –Ja, det här gjorde vi bra, säger han och lägger armen runt hennes axlar. Ingen av dem ser handavtrycken på fönsterrutorna och blomman som jag glömt att vattna. Och i fönstren hänger inga julgardiner och i skafferiet finns bara hårdbröd. Köksluckorna är otorkade och i skenet från julgranen och med barnen framför mig, känner jag något som jag inte riktigt känner igen. Kanske är det vad folk kallar julkänsla. Den är i alla fall behaglig. Lugn. Och levande.
