Författare: forsbergkristina (Sida 27 av 27)

VÄLKOMNA!

2 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!

Startskottet har gått!

24 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jisses! De sista veckorna har varit oerhört intensiva och händelserika. Det började med att vi skulle ner till småland för att titta på en tjur till kvigorna, men slutade med att vi hamnade i Kramfors, norr om Sundsvall. Där hittade vi en jättestilig norrlänning med långa ögonfransar som kommer flytta hem till oss senare i sommar. Så förhoppningsvis blir det kalvar till nästa säsong! Om gu´ vill å räskappen höll, som mormor hade sagt. (översättning; om gud vill och redskapen håller..).

Sen har födelsedagsfiranden avlöst varandra och mitt bland ballonger och fikabröd så flyttade ett gäng hönor in på gården, ledda av tuppen Tor. Och nu förstår jag varför folk har tjatat om varför vi inte har några hönor – avkastningen är oerhört hög i förhållande till insatsen. Aktier står sig slätt i jämförelse. Jag ska redogöra för det längre fram….

Efter att vi inhyst hönorna åkte jag ner till västgötaslätterna och lärde mig göra hälsoundersökning och exteriörbedömning på kor. Med andra ord, ta tempen, lyssna på hjärtat och kolla av kroppens uppbyggnad och proportioner. Eftersom jag arbetat som sjukgymnast så är jag relativt van att syna och bedöma kroppar, men lite annorlunda är det med nötkreaturen. Av flera olika anledningar, men sammanfattningsvis så lärde jag mig mycket som jag tog med mig hem till vår lilla skogsgård.

Och väl hemma på skogsgården så hade våren passat på att smälla av startskottet för den här säsongen, vilket gjorde att jag kände mig lite sen i starten och drabbades av mental mjölksyra innan jag ens hunnit sätta på mig gårdskläderna. Men nu börjar det ordna upp sig. Det gäller bara att hålla koll på varför man lever, ungefär.

Och parallellt med allt dessa så håller jag på att arbetar i det tysta, för att erbjuda en bättre plattform för er läsare och för mig som bloggande bondmora… Det närmar sig en förändring, so stay tuned!

Den finaste gåvan.

10 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.