Under sommarens sista månader och under höstens intåg, så har vi haft större delen av ko-besättningen nere i människobyn. Och jag kan gissa, att det är många som stått i köksfönstret och funderat, att förbipasserande har undrat och att diskussionen ibland har lyfts, så där grannar emellan – vad håller hon på med egentligen?
Och jag kan förstå dem, människorna. Som varje dag har sett mig nere vid kossorna, och varje dag sett mig flytta runt på stängselstolp och eltråd. Som ibland ser mig krypandes runt på knäna, petandes i marken. Eller när jag vandrar kors och tvärs genom hagen, likt en förvirrad höna, utan tillsynes något mål eller uppgift. Jag kan förstå att man undrar – har hon för lite att göra? Eller är hon bara lite knäpp?
Svaret kommer framtiden att få utvisa. Men alla dessa dagar av stängselflytt, alla dess stunder på knä i hagen, alla dessa promenader runt bland gräs och träd – har en oerhört viktigt syfte och utgör en del i kärnan av vad mitt bonderi handlar om – Livskraft i samspel.
Jag har en övertygelse om att det går att driva ett jordbruk
på ett annat sätt är rådande normer. Jag har en övertygelse om att det går att
göra oerhört resurseffektivt. Jag har en övertygelse om att det kan ge mig och
min bygd de bästa råvarorna att äta samtidigt som det ger oss hälsosamma
jordar, rent vatten och en omgivning som surrar, kvittrar och kväker – en
omgivning full av liv. Där vi människor kan leva våra liv, lika starka som den
jord som föder oss.
Så jag fördjupar mig och reflekterar. Testar nya teser och
ser hur marken reagerar. Gör allt för att förstå naturens komplexitet och bli
en positiv kraft i dess samspel.
Och säkert finns det saker som jag gör idag, som jag kommer skratta åt om 15 år. Och säkert finns det metoder som kortsiktigt kan verka mer effektiva ur en ekonoms snäva blick. Och säkert finns det människor som tar större skördar än mig nästa år. Men det är inte det jag eftersträvar. Rekordskördarna ska tas av kommande generationer. Liv och livsgivande ekosystem kan inte mätas i pengar, ty utan dem har pengarna inget syfte. Och framstår jag som en idiot och det får människor att skratta, så har jag ju ändå gett glädje till några tappra själar här i världen. Och det, är ju ändå inte så illa pinkat.
Nya vägar behöver stakas ut, nya stigar behöver trampas upp. För ska männskligheten uppnå bättre resultat än vad vi hittills åstadkommit under vår korta tid på denna planet – så måste vi börja göra annorlunda. Vi måste tänka annorlunda, vi måste agera annorlunda, vi måste ta beslut på nya sätt – ett mer övergripande sätt. Och det är därför jag trasslar omkring med stolpar och eltråd. Det är därför som jag kryper runt på knä i hagen och gräver bland komockor och gräsrötter. Det är därför som jag vandrar omkring i hagarna och observerar allt omkring mig. Och det är därför jag arbetar på ett annorlunda sätt.
Häng med någon gång om du vill. Det finns så otroligt mycket positivt att upptäcka.
Det har varit en omtumlande sommar. Eller sommar och sommar – det började redan i våras med kalvningen. Då, när vi lättade konstaterade att vi genomgått vår första kalvningssäsong, men ändå en aning besviket konstaterade att det blev bara en kvigkalv och resten tjurkalvar. Besviket, eftersom visionen var att successivt bygga oss en större besättning.
Men vi putsade på vårt tålamod, tröstade varandra med peppande ord om att det bara är att tugga på. Säsong efter säsong, så kommer besättningen att växa. Och vi hade väl precis landat i den acceptansen, när kommunen annonserade om att de skulle lägga ner sin betesdjursverksamhet. Och sen gick allting väldigt fort. När högsommarvärmen brände som hetast, hade vi plötsligt hoppat fram en sissådär 4-5 år i vår målbild och det skulle skördas vinterfoder för en tre gånger så stor besättning. Samma besättning skulle även ha bete resten av sommaren och ansvaret låg på oss.
Och många gånger har den självkritiska rösten viskat elaka ord inuti mitt huvud. Och många gånger har jag funderat hur vi kunde kasta oss in i det här, utan tvivel och tillsynes utan rädsla. Men alla dessa motståndskrafter har överröstas av en övertygelse som vi bär inom oss. Men framför allt har de överröstat och tryckts tillbaka av all den värme, generositet och engagemang som mött oss ute i bygden. Det har varit helt otroligt. Det ÄR helt otroligt.
Det är många sena kvällar som vi avslutat med tårar i ögonen och tacksamhet i bröstet. Alla dessa fina ord, alla dessa glada tillrop. Människor som ger oss förtroendet att förvalta deras mark, människor som lånar ut allt från maskiner till husnycklar, människor som spontant sluter upp och erbjuder oss sin hjälp. Som ger av sin tid, som delger sina upplevelser. Och allt, bara för att två idioter tror att världen behöver fler betande kor.
Och när tvivlet har skrikit som högst, när ansvaret har varit som tyngst – då har jag bara behövt lyfta blicken. För där, omkring oss, står en hel mängd med människor som uttryckligen vill se den förändring som vi själva vill se. Människor som är en del av den bygd som vi själva är en del utav. Människor som vill känna trygghet, gemenskap och framtidstro. Människor, som tror på två idioter som vill ge bygden fler betande kor. Och att känna den kraften – det är ett stor privilegium som jag inte riktigt finner ord för.
Det var när feberdimman började lätta men krafterna inte var tillbaka. Jag låg nerbäddad under en filt i soffan, frusen och tömd på kraft. Lunchen var uppäten men disken stod kvar på bordet och jag skulle bara vila lite för att orka duka av. Jag hörde inte när han öppnade dörren, men jag hörde ordet som kom därefter; Kalv. Det är en kalv i hagen.
Inget febernedsättande i världen skulle gett mig den effekten som de orden gjorde. Jag och barnen flög upp ur soffan och aldrig har någon av oss fått på oss ytterkläderna så snabbt. Förväntansfulla med fjärilar i magen gick vi ner mot hagen, hand i hand gick vi över den leriga grusvägen och det prasslande fjolårsgräset. Och där, bland björkarna i sluttningen, stod Glittra med en liten kalv vid sin nos. Det var lyckorus i magen, fjärilar i bröstet och vi satte oss på en stubbe en bit ifrån för att betrakta detta underverk. För att se att allt stod rätt till. Och där satt vi. Och tiden gick. Och de där flygande fjärilarna i bröstet började mer och mer knyta sig till en hård boll i magen.
Vi gjorde vad vi kunde för att få kalven till spenarna. Vi gjorde vad vi kunde för att få i den den livgivande och viktiga råmjölken. Vi gjorde vad vi kunde. Men oavsett vad vi gjorde – den sög inte. Den svalde inte. Och tillslut var veterinären på väg och det fanns inte tillstymmelse till fjärilar i magen längre. Där var bara en stor hård klump av oro.
Och lunchtid hade blivit middagstid, men varken feber eller hunger tilläts ta sin plats. Framför mig i en bädd av halm, nerbäddad under våra vinterjackor, låg det lilla livet framför oss. Jag smekte dess huvud, masserade kroppen och gjorde vad jag kunde för att få i den den minsta droppe råmjölk. Jag höll dess huvud, jag höll dess nos och den gula råmjölken rann i strilar ut genom mungipan och ner i mitt knä. Det luktade söt, mina händer var frusna och kladdiga och jag gömde dem under jackorna mot kalvens bröstkorg. Den silkeslena pälsen och det lilla hjärtat som slog därunder. Jag behövde få känna det, behövde få veta att det slog.
Det var en lång timme innan veterinären kom och den värmande solen började sakta gå ner bakom granarna. Stjärnhimlen var vårt glittrande tak när vi med krummande ryggar arbetade med kalven. Ständigt med kossan Glittra stående bredvid oss. Vakande men full av tillit. Hon förstod att vi bara ville gott. Hon förstod att allt vi gjorde behövde göras. Hon litade på oss och vi litade på henne. Och jag hänfördes av hennes moderskänslor som jag själv kunde spegla mig i.
Klockan var närmare halv elva när veterinären slog igen bakluckan på sin bil. ”Nu behöver vi alla vila en stund”, sa hon och åkte sedan iväg bort på grusvägen. Vi gick vägen upp mot huset, med mörkret omkring oss och stjärnhimlen ovanför. Och det var då jag kände tröttheten i kroppen, och det var då jag kände hur mycket jag frös. Och det var då som tårarna började forsa utför mina kinder, tillsynes bottenlöst. Där, i mörkret under stjärnhimlen, nerkladdad av söt råmjölksdoft var det så tydligt hur Livet och Döden alltid går hand i hand. Och jag visste inte vilken som väntade oss de följande timmarna.
Väckarklockan ringde tre timmar senare och jag hade aldrig somnat ordentligt. Men trötthet fanns inte, bara en beslutsamhet om att göra vad som måste göras. Vi klädde på oss och gick tillsammans ner till hagen igen för att få i kalven mjölk. I pannlampans sken och med en kalvs tyngd i mina armar, fick vi den till spenarna. Trevande och lite klumpigt lyckades den tillslut att dia. Och efter ett tag stod den där på sina vingliga ben, och snuttade trevande på spenarna. Och det var då vi visste att det här kommer gå bra. Och det var då som tårarna började rinna igen. Han tog min hand och i mörkret med stjärnhimlen ovanför oss gick vi tillbaka upp till huset igen.
Vår första kalv. Den skuttar nu omkring i hagen och är full av bus. Och har dessutom fått sällskap av två till…! Livet alltså. I all sin styrka och skörhet så är det helt fantastiskt.
Förra veckan stod jag i Norrbo Folkets hus och pratade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens trumfkort”. Det var fullsatt och jag var nervös. Ibland snärjde jag in mig i mina egna ord, förtrollades av de talande blickarna bland människorna i publiken. Så där så jag ville avbryta mig själv, och istället fråga dem; vad tänker du nu, jag ser i dina ögon att det är något viktigt!
Men jag gjorde aldrig det, men några kom fram och berättade om sina tankar efteråt, och det var fint. Och det kändes gott i magen, och jag fick ta emot många fina ord, sådär så jag blev lite stum och inte kom mig för att svara på ett vettig sätt. Och det har gett syre till lågan, så nu laddar jag för nästa föreläsning som är i Ludvika, tisdag 26 mars, 17.00 i Folkets Hus. ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde” . Samma historia, samma budskap, men med en annan invinkling.
Kom, vettja! Och dela gärna era tankar med mig efteråt.
Snön yr utanför fönstret och på radion rapporteras om utmanande Vasaloppsspår. Jag fyller på vedspisen med spillvirke från husbygget och försöker finna trygghet i att göra något som jag inte gjort förut. Det närmar sig nu. Med både det ena och det andra.
14 mars kl. 18.00 är första anhalten. Då ska jag föreläsa i Norrbo Folkets Hus under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens triumfkort”. Det blir en berättelse om mina egna vägval och insikter, men lika mycket en hyllning till min mormors generation och deras kunskaps betydelse för att möta framtiden. Grangärde Hembygdsförening är arrangörer, inträdet är 50kr och då ingår fika. Hoppas vi ses!
26 mars kl 17.00 är andra anhalten. Då ska jag föreläsa i Ludvika under rubriken ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde”. Det blir också en berättelse som tar avstamp i mina egna vägval, men inriktar sig mer på ekosystem, livskraftens mångfald och beslutsfattande. Föreläsningen är en del av Ludvika Kommuns arrangemang ”Earth Week”. Inträdet är gratis men utan fika.
Tredje anhalten är en stubbe i kohagen och där ska jag sitta tills grönskan spirar och samtliga kalvningar är över. Gårdens första kalvningar på minst 60 år. Våra första kalvningar någonsin. Det kommer bli en omskakande upplevelse och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Som med allt annat nytt som väntar de kommande veckorna. Ingen blir gladare än jag om du följer mig längs vägen! Jag ser fram emot era tankar och frågor – hoppas vi ses!
Februari och ljudbilden har börjat förändras. Jag hör fågelkvitter som inte hör vintern till och och det är något med hur det låter under skorna när jag går över gårdsplanen. Något som ger löfte om en annan tid – långt bort från mörker, vedspis och kallfrusna fingrar. Och jag känner hur det slår an någonting inom mig. Något jag inte kan förklara.
Men jag längtar tills hackspetten trummar i snåren och jag längtar efter ljusa kvällar med händerna nerkörda i jorden. Jag längtar efter den nästintill eviga sorgeranden under naglarna och dofterna av liv som långsamt exploderar. Jag längtar efter stillsamma, tvagande dopp i skogsjön tillsammans med han som alltid bär sin bondbränna med stolthet. Blek hud, mot solhärjad brunbränd. Det är vackert på ett sätt som alla borde förstå.
Och jag längtar efter ivriga barnfingrar som plockar maskar i odlingen, och fiskespöt över axeln. Barnens tjut när flötet försvinner under vattenytan och den skräckblandade förtjusningen när jag bestämt sluter handen kring en nyfångad fisk. Hal, sprattlande, vass.
Och jag längtar efter att varje dag få släppa in kossorna på grönt, krispigt gräs och sen förnöjsamt lyssna till ljudet när de river av bladen med den sträva tungan. Det dova snärtande ljudet av en kosvans som viftar bort insekterna som surrar i luften omkring, doften av solvarm kopäls att burra in näsan i. Ploffset av en rejäl komocka som förser marken med livsbetingelser och förundran över dyngbaggarnas diversitet och idoga arbete. Tankar på livets kretslopp och allas vår samhörighet. Ty alla skall vi dö och bli till jord, men först ska vi leva av det jorden ger. Dyngbagge och människa, ko och timotej.
Jag längtar till arbetarfika ute på gården, med smör som smälter och hett kokkaffe som alltid lämnar kvar lite sump att skvätta ut på gräsmattan. Klappret av träskorna och ungar som sitter på bordet med sommarskitiga fötter för att avståndet mellan bänk och bord är för högt. Jag längtar efter ljudet när jag bryter av ett krispigt salladsblad och omgående stoppar det i munnen. Smaken. Doften. Och en förundran över all den livskraft som finns där i jorden.
Och kanske är det ett stoft av all denna längtan som drabbar mig, när fåglarna har börjat kvittra och solen värmer mot min rygg. Som att känna doften av nybakade bullar innan man kliver in i köket. En vetskap om vad som väntar, och att allt det där underbara ligger precis framför mig.
Igår, när barnen somnat och djuren var nattade, så drog jag på musik och placerade mig själv vid symaskinen. Laga kläder stod på schemat. Att laga kläder har en orättvis touch av snålhet över sig. Och snålhet i sig, har en orättvis klang av pessimism och anklagande över sig. Men om laga kläder är att vara en snåljåp, så får du mer än gärna kalla mig det. Men låt mig först få ta dig med i mitt resonemang. Låt mig få berätta om SlaktarStinas Rimliga kalkyler.
Igår lagade jag kläder i ca 60 minuter. Jag lagade ett par täckbyxor, ett par arbetsbyxor, långkalsonger och en underställströja och en klänning. Kläderna var mina egna, jag vet att de passar kroppsligt och att de fyller de funktioner som jag eftersträvar. Det kostade mig 60 minuter av tid och några meter tråd. Lite el till symaskinen också om vi ska vara riktigt petiga. Överlag hade jag en riktigt trevlig stund med mig själv, där jag fixade på min kammare med musik i högtalarna.
Låt oss nu tänka att jag INTE hade lagat dessa kläder och istället ersatt dem med nya. Pengamässigt skulle de troligtvis kostat mig någonstans över 1000 kr, lågt räknat. Och då räknar jag enbart vad plaggen i sig skulle ha kostat. Tidsmässigt hade det tagit långt över en timme att leta på och prova ut samtliga plagg, oavsett om jag åker till stan eller om jag skulle beställt hem dem på nätet. Om vi sedan lägger på tiden för att åka till stan, + tiden jag skulle behövt lönearbeta för att få ihop pengarna för att bekosta kalaset – så är vi uppe i minst en arbetsdag. Lägger vi dessutom till bränslet för att att åka till stan och kostnaden för det…ja, då växer insatserna såväl tidsmässigt som pengamässigt.
Nu var istället insatsen 60 minuter och några meter tråd. Och då har jag inte ens nämnt alla naturresurser som istället kan användas till något mer vettigt än att skapa saker som jag, uppenbarligen, inte behöver.
Slutsats; Att laga kläderna krävde 60 minuter av mitt liv och några meter tråd. Att istället köpa nya kläder skulle krävt minst en arbetsdag + tiden för att leta reda på/prova/köpa de nya plaggen.
Och med det underlaget väljer jag att laga kläderna, istället för att köpa nya. Låter det rimligt? Vilken kalkyl skulle du välja?
Okej, så här är det. Facebook tycker så här; vill jag nå ut till mina läsare via deras plattform, så behöver jag ägna typ all min vakna tid – och gärna min sovande också – att kommentera och klicka runt på alla möjliga och omöjliga länkar.
Och det kan jag självklart inte. Dels för att det gör mig halvt hjärntvättad, men mest för att jag vill lägga min tid IRL. Jag vill stoppa frön i jorden och klappa kor, snickra på huset och skriva texter, bygga koja med barnen och laga mat till vänner som krypit upp på min kökssoffa med en kaffekopp i handen.
Men jag vet också att ni är en ständigt växande skara som gärna vill läsa det jag skriver på bloggen. Och det gör mig oerhört glad. Glad och hedrad. Hedrad över att ni finner något i mina ord, något som gör en skillnad. Något som väcker känslor. Något som gör att ni kommer tillbaka hit och läser. Och det vill jag gärna att ni fortsätter med, för jag vill dela mina texter och bilder med er.
Så i ren trots mot Facebook och andra sociala medier, så har jag ordnat så ni som vill, kan prenumererar på mina blogginlägg. Då får ni ett mail varje gång jag skrivit något nytt, och varken du eller jag behöver scrolla sönder våra händer för att nå varandra. Det kostar ingenting och allt du behöver göra är att skriva in din mailadress i formuläret högst upp till höger på sidan, och sedan bekräfta din anmälan genom att klicka på länken som skickas till din mail. Enkelt! Tack på förhand.
( ….och det går självklart lätt att avsluta prenumerationen om och när man känner för det)
Jag gillar att sammanfatta det gånga året, så jag ser ingen anledning till att sluta. Det är rätt intressant att använda samma frågemall, mest för att se hur det hela, kanske kan vi kalla det livet, förändras från år till år. Så, här kommer det.
Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort? Mjölkat kor. Praktiserat i kycklingslakteri. Syrat kål, lagt in gurka. Flyttat får. Sålt grönsaker och ägg. Oroat mig över vädret. Spillt kaffe och erhållit 2:a gradens brännskada.
Genomdrev du någon stor förändring? Genomdrev känns som fel ord, jag har fortsatt på de förändringar som jag påbörjat tidigare. Vilket innebär att jag endast arbetat hemma på gården det här året och till fullo kunnat fokusera på det liv och den verksamhet som vi bygger upp här. Och det har varit en förändring som gjort stor skillnad. Och så har jag ju bloggen fått sig ett uppsving rent estetiskt och flyttat ihop där den hör hemma – på Slaktarn´s Gård.
Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? Jag är dålig på datum. Men det finns definitvit dagar jag kommer minnas. Som den dagen då ett av barnen skadat tummen och vi åkte in till jourmottagningen för omplåstring. Det hela gick så bra att vi skulle fira med lite förtäring. Varpå jag spillde kaffe över mig och fick tillbringa kvällen på akuten. Eller den där dagen när jag och Millimetermannen körde 50 mil norrut för att hämta hem en tjur. Det var när värmeböljan just tog fart och jag tänkte att klarar vi det här, så klarar vi vad som helst. Och värmeböljan i sig medförde många stunder som jag kommer minnas, både med glädje och med en klump i magen. Och jag kommer definitivt minnas påsken, kanske de bästa dagarna av dem alla. Vi hög ved och virke, upptäckte skogen i sockergnistrande snö och lagade mat över elden.
Dog någon som stod dig nära? Det dog människor i min bekantskapskrets och det väcker en sorg samtidigt som det göder tacksamheten över varje dag jag kan dela med alla fantastiska människor som finns kvar i livet. Och att jag själv finns kvar i livet. För där det finns liv, vakar ständigt döden. Och lever man nära naturen och djur så tror jag det blir extra tydligt. Jag beskrev det en dag i maj, i ett inlägg som ni hittar här.
Vilka länder besökte du? Hör och häpna – jag har faktiskt rest utomlands, ända till Norge! Ensam i en bil for jag några timmar rakt västerut och fann ett kök fyllt av främmande, kloka, drivna människor som fick mig att känna samhörighet. Jag har även rest till Småland, Västergötland och Jämtland och överallt har jag träffat helt fantastiska människor. Varje gång har jag kommit hem med nya kunskaper, bekantskaper och insikter. Därefter har jag nästintill överenergiskt huggit i med vardagslivet. Det kallar jag givande resor.
Bästa köpet? Tjuren. Han är liksom en avgörande del till att det, förhoppningsvis, blir kalvar här på gården under året som kommer.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla nya bekantskaper. Odlingarna och skörden därifrån. De gånger det kommit fram människor som berättar att de uppskattar och finner glädje i mitt skrivande. Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också. Att få veta att några av de som står mig närmast väntar barn. Vilka råkar vara samma personer som gifte sig förra året.
Saknade du någonting 2018 som du vill ha 2019? Regn, i lagom mängd. Jordgubbsland och hallonhäck. Ett till par mjukisbyxor. I övrigt är jag väldigt nöjd med året som gick.
Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på sociala medier.
Favoritprogram på teve? Kollar inte på teve, det närmaste jag kommer är olika klipp på youtube och öppna föreläsningar via olika universitet och högskolor. Mycket om microorganismer och annat liv i jorden. Och Allan Savory har mycket intressant att säga.
Bästa boken? Holistic Management – a commonsense revolution to restore our enviroment.
Största musikaliska upptäckten? Att jag behöver något nytt att lyssna på, har dock inte hittat vad ännu. Tips mottages tacksamt!
Största framgången på jobbet? Att jag klarat mig det första året utan en anställning.
Största framgången på privata planet? Att vi klarat det första året där jag enbart arbetar hemma på gården. Att jag fått hjälp med min PMDS.
Största misstaget? Att stängsla tillsammans med barnen utan att någon av oss ätit mellanmål. Don’t do that. Naiviteten om att tro att hönorna skulle låta bli odlingarna….
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan? Gladare.
Vad spenderade du mest pengar på? Nötkreaturen.
Något du önskade dig och fick? Badväder. Jisses vad vi badat under det gånga året. Sovrum, hall, groventré och tvättstuga. Mer tid att arbeta på gården. Stor skörd. Egna hönsägg. Ro i själen.
Något du önskade dig och inte fick? En hönsflock som lät bli odlingarna… därav uteblev lök, och diverse ärtsorter. Ett nationellt ledarskap som tar ansvar för de processer som är förutsättningen till att vi överhuvudtaget finns till.
Vad gjorde du på din födelsedag? Minns inte. Men troligtvis utfodrade jag kvigorna, mockade och kliade Glittra på halsen. Kollade till vintersådden, lagade mat och umgicks med familjen. En vanlig vardag i april, helt enkelt.
Vad skulle gjort ditt år bättre? Mer cykling, löpning, styrka och yoga.
Vad fick dig att må bra? Gårdslivet i sig själv, meningsfullheten. Familjen och vännerna. De nya bekantskaperna. Tiden att tänka och reflektera.
Vem saknade du? Förutom de nära som gått ur tiden – människorna från tiden på universitetet. Det är 10 år sedan vi tog examen och jag trivdes verkligen tillsammans med alla de spretiga men mycket härliga personligheterna. V
Högsta önskan just nu? Att politiker och makthavare inser vikten av att ta ansvar för hur mänsklighetens samhällsutveckling påverkar funktionaliteten i de ekosystemprocesser som understödjer hela mänsklighetens existens. Klimatförändringar är det globalt accepterade ordet för det hela. Just nu verkar de tycka att det är lite för dyrt och obekvämt att säkra upp framtida generationers förutsättningar till ett bra liv. Eller rättare sagt; framtida generationers förutsättningar till liv. Så då väljer de att prioritera möjligheten att få sina hus städade för en billig peng istället. Känns ju rimligt. Deras barnbarn kommer säkert att tacka dem.
Vad ska du göra annorlunda till nästa år? Minska självcensuren och träna mer. Annars har jag funnit ganska bra livslinjer i mitt leverne som jag tänker fortsätta följa och utveckla.
Juletider och vi gör allt med ändå inget. Allt det där som vi gillar, men inget av det som förväntas.
För vi skapar våran egen värld, bland snötyngd granar och glimmer-rosa decemberhimmel. Under granriskojans skyddande grenar viskar vi historier och klappar katten. Han är så vacker, viskar hon till mig och vi smeker hans gråa päls som är fluffig i kylan. Granriset är tyngt av snö och vi lutar våra ryggar mot de skrovliga stammarna. Hemma ligger julgardinerna kvar i sina lådor och köksluckorna är otorkade. Det är ingenting som barnen påpekar när vi värmer oss med varm choklad och pepparkakor, ihopkrupna under en filt på kökssoffan.
Långt bort från julerbjudanden och bjällerklang, sätter vi på oss skidorna och upptäcker vikten av att böja på knäna. Vi gnider fram och tillbaka framför huset. Ramlar och reser oss, ramlar igen. När mörkret kommer är vi trötta. Jag lägger barnen och kryper sen upp i soffan med skrivboken i min hand. Än är inga lussebullar bakade men det finns hårdbröd i skåpet och kaffeförrådet är alltid fullt. Och i skenet från adventsljuset skriver jag ord som ingen ännu har fått läsa.
Vi klär granen och barnen sätter stolt upp allt det som är skräp i en annan värld, men som är skatter i våran. Målade toapappersrullar och garnkreationer. Bollar av gammalt glitter och kottar som börjat skräpa. Diverse saker från oväntade ställen trängs mellan julgransljusens gula sken. Dom tar ett steg tillbaka och betraktar den ljusprydda skapelsen som lutar lite lätt åt vänster efter deras ivriga framfart. – Vad vackert det blev, säger hon. –Ja, det här gjorde vi bra, säger han och lägger armen runt hennes axlar. Ingen av dem ser handavtrycken på fönsterrutorna och blomman som jag glömt att vattna. Och i fönstren hänger inga julgardiner och i skafferiet finns bara hårdbröd. Köksluckorna är otorkade och i skenet från julgranen och med barnen framför mig, känner jag något som jag inte riktigt känner igen. Kanske är det vad folk kallar julkänsla. Den är i alla fall behaglig. Lugn. Och levande.
