Livskraft i samspel

Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 11 av 17)

Gemytligt sambete – eller?

Kolla! Gemytligt så det förslår! Idyllen i sin fullaste prakt! Kossor och getter som betar sida vid sida i natursköna hagar, där bergen böljar, fåglarna kvittrar och barnen leker ringdans och alltid är glada. Själv skuttar jag omkring i sommarklänning och slänger med håret. Typ. Eller inte.

När den här bilden togs hade jag jordiga arbetsbyxor och trasig tröja på mig. Kunde antagligen luktat godare än vad jag gjorde. Barnen kastade kottar på varandra och karln var på sitt inte allra bästa humör. Några sekunder efter den här bilden togs så började korna jaga getterna. Getterna som i ren panik forcerade stängslet. Ett rovdjursstängsel med 5 trådar och ganska så mycket kräm i, så att säga. Inte en muta i världen kan få de getterna att gå i närheten av korna igen.

Och det känns som vår briljanta, gemytliga idé om sambete nu är ett minne blott. Men jag fick åtminstone en fin bild. Och ytterligare en lärdom att lägga till min ständigt växande samling.

Jag mår som bäst när svetten rinner.

Jag mår som bäst när svetten rinner. När det salta, blöta tränger fram vid hårfästet och sakta rinner ner för min panna. Salta droppar som målar streck från min tinning ner till käkens sluttning. Droppar som sakta växer för att sluta som en blöt fläck på min tröja. Det är då jag mår som bäst. När kroppen gör vad den är skapt till att göra. Och varje ansträngning ger ett synbart resultat.

En vattenho som blir fylld. En potatisland som formas, en stenmur som växer fram. En höskulle som fylls med gräs från våra marker. Synbara resultat som är en liten del i något mycket större. Något meningsfullt. Något som ger mig mat eller virke till vårt hus. Ved inför vintern och välmående djur. Öppna landskap fyllda med mångfald. Vackra vyer att vila själen emot.

Och det är då, när varje muskel påminner mig om att jag lever, som jag mår som allra bäst. När hjärtat slår som ett målinriktat ånglok. Do-dunk. Do-dunk. Andetagen som blir allt djupare, musklerna som slutligen gnäller efter syre, svetten som rinner ner längs halsen. Tänder som bits ihop och beslutsamma rynkor blir till fåror i solhärjad hud.

Och sen, stunden när det tar stopp. När jag pustande stannar upp och lyfter blicken. Vilsamt fäster den sig mot korna som betar i skogskanten. Svansarna slår och jag vet att på deras solvarma ryggar retas flugorna. Katten smyger i det höga gräset. Svalorna dyker in under mossiga tegelpannor. Ljudet av hjärtslag och flåsande andetag övertas långsamt av fåglarnas ivriga kvitter. Tankarna finns inte, bara ljudet av ljusgröna löv i en sommarvind. Jag torkar svetten ur pannan och blir stående. Inväntar kroppens lust att fortsätta. Sen hugger jag i igen.

Och det som i andras ögon är slit och förpliktelser, är i min värld meningsfullt och viktigt. Det ger mat, det ger mening, det ger ett tryggt hem på en vacker plats. Till mig, min själsfrände och våra barn. Och jag mår som bäst när svetten rinner. Så. Det är inte så konstigt att jag valt det här livet.
.

Grisfrågor.

Till min stora glädje så väcker våra grisar nyfikenhet och vi får en hel del frågor kring dem. Här är de vanligaste. Har du fler frågor så är du välkommen att ställa dem – jag svarar så gott jag kan!
Vad ska ni ha grisarna till?
Just nu så bearbetar dem på bästa sätt marken på ett kalhygge. Ett jobb som vanligtvis görs av bränsleslukande maskiner. 
På bilden nedan, som är ett par veckor gammal, kan du tydligt se vilket jobb de gör! Den bruna delen åt höger är hagen som de fram till nyligen har bökat i, och marken till vänster på bilden är orörd.
 

När de är klara med markjobbet, och byggt på sig en massa kilo muskler, så kommer de bli mat.  
Men det är ju fruktansvärt, hur ska ni kunna slakta och äta dem efter att pysslat om dem en hel sommar!?
Den dagen kommer inte vara lätt, vilket jag ser som ett hälsotecken. Men hur jag än vridit och vänt, grubblat och fördjupat mig inom detta ämne, så har vi ändå kommit fram till att det här är den mat vi vill äta, och som vi anser gör minst negativ påverkan på vår omvärld. Och vi vet, med all säkerhet, att de har haft det bästa grisliv som går att få. 
Och det finns mycket som kan skrivas om den här frågan. Men låt mig istället bara kort konstatera att svaret är helt beroende av vad man själv har för livsåskådning. Hur man tänker att världen hänger ihop, om ekosystem och människans roll, vad man tänker om liv och död. Stora frågor med andra ord, som jag gärna diskuterar med den som har lust. För jag säger inte att vi gör rätt, men vi försöker göra så lite fel som möjligt. 
Jajaja, nu blir du så där tung och filosofisk igen. Jag vill äta fläskkött från grisar som bökat i jorden och sprungit bland trädstammarna – säljer ni kött?
Ja, men i mycket liten skala. Och även om vi planerar att kunna ha några fler grisar framöver, så kommer vi aldrig att bli någon storproducent. Varje djur måste hinna bli kliad bakom örat. Och vi kommer aldrig att arbeta med köttproduktion. Vi arbetar med djur och natur, som i slutändan ger oss kött och grönsaker att äta. Och förhoppningsvis även till ett begränsat antal andra som är medvetna om att våra val gällande mat kan göra stor skillnad. 
Vad äter dem?
Grisar är allätare och våra grisar äter frukt, grönsaker och bröd som vår lokala Ica-handlare rensar ut från sina hyllor. Mat som annars skulle slängas kommer till nytta och blir riktiga festmåltider för grisarna! Därutöver så bökar de omkring på hygget och förser sig med rötter, maskar, löv och gräs. De får även spannmål som vi köpt från en lokal småskalig bonde. Med andra ord går de aldrig hungriga.
För er som vill se grisarna in-action så finns en filmsekvens på min Instagram; SlaktarStina. Den vart i för dålig kvalité för att lägga upp här, men den som väntar på något gott….det kommer med andra ord en filmsekvens här också, så småningom. 
Och som sagt, undrar du något mer, så räds inte för att fråga!

Den första koflytten.

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor.  Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen – den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin. 

Bråda dagar.

Det är bråda dagar nu. Nu när våren bestämt sig för att bli försommar och kvällarna är långa ljusa och, än så länge, knottfria. Det finns tusen saker att skriva om. Alla de där tusen sakerna som jag pysslar med om kvällarna tills mörkret sakta sänker sig över skogen och fågelsången tystnar, om blott för några timmar. Exprimentella potatisland, spenatuppror, nya husdjur och nya ko-erfarenheter. Grisfrågor. Sånt som hör livet till, helt enkelt.

Men det stora projektet nu är den nya hagen, en bit upp i byn. Just nu röjer vi undan sly och tar bort en del träd. Det är några dagars jobb, trots att vi är flera som hjälps åt. Lämpliga träd kvistas och används till stängselstolp. Det känns fint på något sätt, att det ena liksom ger det andra, att allt hänger ihop. Och framför allt, att vi gör allt det här tillsammans.

Det blir mycket ris och grenar som ska släpas. Vilket är en av mina favoritsysselsättningar, faktiskt. Som balsam för själen. Jag beskrev det mer ingående förra året, här; Släpa ris och reda tankar.

Men nu måste jag sova. Det är så lätt att glömma det, dessa ljusa bråda dagar.

Det nya tillskottet – grisarna!

Låt mig presenter det senaste tillskottet här på gården; grisarna! De har nu varit hos oss ett par veckor nu och börjar verkligen komma till rätta.

När dem kom hit till skogen så var de lite vilsna, lite osäkra. Rädda. Och vad annat kan man begära när de aldrig sett världen utanför en grislada. När de aldrig känt solen värma mot ryggen, aldrig tryckt ner trynet i kall och fuktig jord. Då är det inte så konstigt att världen utanför grisladans betonggolv kändes stor och skrämmande. Men till min stora glädje verkar det inte som de har några problem med att anpassa sig till livet som lyxgris.

Nu kommer de springande med viftande grisknorrar när jag närmar mig med mathinken. Ja, förutom på morgonen när jag måste väcka dem. Då tittar de yrvaket upp ur halmen innan de skuttar upp och kastar sig över grishon. Jag ler när jag hör deras grymtande och snuffsande när de mumsar i sig maten. Grönsaker och frukt, bröd och lokalproducerat spannmål. Mellanmål fixar de själva. Rötter och maskar, gräs och insekter. De har upptäckt glädjen i att böka bland stubbar och ris och är alltid jordiga på trynet när de kommer för den obligatoriska ryggkliandet.

Att grisarna nu äntligen är här är på många sätt en milstolpe i gårdens utveckling. Och för varje kväll som jag står där nere på hygget och hackar grönsaker, så känns det bara starkare och starkare i bröstet – vi är på rätt väg.

Vad håller vi på med!?

Man kan lätt tro att det spårat ur fullständigt, när man betraktar vårt senaste projekt här på gårdens marker. Vad är det där liksom? Har Millimetermannen byggt en hockeyrink? Mitt ute på kalhygget? Har han lite för lite att göra? Det är ju inte ens rakt… något måste vara fel. Bäst vi ringer och hör efter.

Ungefär så kan det kanske ha låtit bland människorna i vår omgivning. För sen vi drog igång med det här projektet så har telefonen gått varm.

Och det är ju alltid roligt när trevligt folk ringer. Ännu trevligare är det när trevligt folk kommer hit. Då kan man passa på att sätta dem i jobb. Så det gjorde vi så klart. Är det kalas så är det ju ändå kalas.

Och kalas innebär ju presenter. Och den här gången även en för tidig 40-årspresent till Millimetermannen själv. För innan dagen var slut så hade han ett eget litet hus placerat i hockeyrinken. Rejäl stomme och raka vinklar, helt i Millmetermannens smak. Han somnade lycklig.

Återstår att se om det är han som flyttar in eller någon annan. Den som lever får se.
 

Ved, virke och herrparfym.

Våren är här, och det tydligaste tecknet på det är att vi är klara med veden. Doften av björk och gran som torkar i vårens vindar är nästintill oslagbar. Hjärtat blir liksom så där varmt och det pirrar i kroppen. Skulle kunna vara en storsäljare som herrparfym. Med en bas av solvarm hud och möjligtvis en liten spets av tvåtaktsolja också. Jag skulle falla som en fura.

Hur som helst, det känns rätt fint att ha veden avklarad. Och efter vedtider så kommer virkestider. Vi har plockat om virket som vi sågade förra året för att göra plats åt det nya. Rejäla granplank från vår egna skog. Det är jävlar i mig kärlek det.

Knas-Katten var självklart med och kollade kvalitén. Han synade noga och klassificierade sedan sortimentet i tre olika kvalitéer för att de ska nå rätt användningsområde.

Det förstaklssiga virket är husvirke och ska användas till lador och hus. Andrasorteringen är grisvirke och får duga till grishus, gethus och andra djurbyggnationer. Ja, förutom till korna då, de klassar in under husvirket. Oklart varför, men uppenbarligen förekommer någon form av hiarki på gården.

Sen är det skräpet som blir över och det är mitt virke till mina odlingsbyggnationer. Man kan lätt tolka det negativt att jag får lov att husera bland tredjesorteringen, medan Millimetermannen plockar ut godbitarna ur virkeshögen. Själv ser jag det som en fråga om talang – Millimetermannen behöver raka brädor, medan jag klarar av alla sorters virke. Slutsatsen får du dra själv.

De finaste stunderna.

De finaste stunderna är när vi är tillsammans. När vi gör saker tillsammans. Familjen. Jag, Millimetermannen och de där nyfikna, fundersamma, uppfinningsrika små varelserna som är våra barn.

Som i helgen när vi genomförde första etappen av årets vedmaraton här på gården. När vi står där nere på gårdsplanen bland stockar, sågspån och vedklampar. Vi fyra. Alla iförda overall och hörselkåpor. Solen som inte vill nå fram genom molnen och snön som trotsigt börjar falla. Det gör inget. För ungarna skyfflar spån för glatta livet och jag och Millimetermannen sköter maskineriet. Det flyter på. Vi flyttar fram stockar och låter vedmaskinen kapa och klyva dem till nästa vinters ved.

Det kommer en tung stock. Otymplig, snedvriden. Så där som man kan bli efter en livscykel där törnarna varit många. Den är svår att flytta och vi får kämpa på. Och helt plötsligt så är vi fyra som sliter, knuffar och drar. Barnen har på eget bevåg kastat spadarna och slutit upp vid vår sida. De kämpar och sliter. Tar kommandot och räknar in oss, skriker hejaramsor. Heja mor, heja mor! Jag smälter inifrån och ut. Mina krafter blir enorma. En blick på Millimetermannen och jag kan konstatera att han upplever detsamma. Våra blickar möts och mer än så behövs inte.

När stockuslingen är på plats gör vi high-five och sprider lovord över vårt fina samarbete. Vi är ett bra team! Sen kastar någon sågspån i sitt syskons ansikte och får en spade över armen i gensvar. Tårarna sprutar och energin är slut. Vi går in. Gör upp en eld i spisen och dukar fram smörgås och kaffe. Varm choklad och bortglömda pepparkakor.Kinderna hettar och musklerna är trötta.

Och jag känner, i varje cell av min kropp, att trots alla ställen i världen, trots alla människor som finns, trots allt spännande som finns att göra, uppleva, uppnå. Så vill jag bara vara precis här, med precis de här människorna och kapa ved. Så att vi nästa vinter, återigen, kan tända en brasa i spisen efter en stunds meningsfullt arbete ute på gården. Detta är min plats på jorden. Och de finaste stunderna är när vi är tillsammans.

Lugnet före stormen.

Imorgon vankas det snöoväder toppat med en klass 2 varning, enligt vädergudarna SMHI. De har svikit förr, så säker kan man ju inte vara. Men ändå, vi har slitit som svin i helgen för att bli klara med vårt senaste infall här på gården, ifall vintern lägger sitt vita täcke över oss imorgon. Och det lönade sig, för vi vi hann klart. Med nöd och näppe.

Men nu har lugnet lagt sig. Gården är städad, vinterdäcken är på och vinterkläderna är hyffsat lokaliserade. Så nu kan vilket oväder som helst svepa in, om det nu känner för det. Och skulle det nu bli så illa att vi blir isolerade här uppe i några dagar, så går det ingen nöd på oss. Vedboden är full, skafferiet likaså och kaffepannan står troget och väntar bredvid vedspisen.

Och det känns skönt att veta, att vi klara oss, även om vi så skulle vara strömlösa och bortkopplade från omvärlden ett par dagar. Här finns allt vad vi behöver. Och det är trygghet. Tak över huvudet, vatten, värme och mark att bruka. Världen kan rasa, vi klarar oss.

Men tar kokkaffet slut, då vette-sjutton…..

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑