Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor.  Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen – den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin.