Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 13 av 17)

Skördetid.

13 maj, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Sedan ett par veckor tillbaka skördar vi för fullt. Knaprar rädisor och mumsar spenat. Och jag kan konstatera att den där halvtimmen jag offrade till vintersådd en solig februaridag, var lätt värt besväret. Till nästa år ska jag offra en hel timme av de 672 som finns i februari. Och förhoppningsvis skörda obegränsat sen i maj. Den som lever får se.

Men då ska jag ska komma ihåg att märka upp vad det är jag sår. För att komma ihåg vad som sås, det gör jag inte.

Jag har haft några blad som växte och växte men som till min stora besvikelse aldrig fick någon knaprig rädisknöl. Vilket helt enkelt berodde på att det var spenat som frodades. En fin överraskning som gjorde mig glad resten av dagen. Så kanske kan det vara värt att glömma märka upp sådderna ändå.

Morötterna är också på väg upp, till min stora glädje. Dem är efterlängtade av alla, och varje dag kolla vi hur mycket dem har växt. Oftast genom att ovarsamt dra upp en näve för att sen sucka; näää, inga morottar. Men en dag så är dem där. Om det nu finns några kvar att dra upp.

Potatisen är också i jorden. Eller snarare i halmen/höet. Jag har provat en variant som ska förbereda marken för vidare odling nästa år, utan att behöva gräva det minsta. Det ska bli intressant att se om det lyckas. Om det blir några potatisar vill säga, jord blir det ju alltid. Det är bara en fråga om tid.

Och tid, det finns det ju alltid. 24 timmar per dygn, 365 dagar om året. Men hur många år det blir, det vet ingen.

Släpa ris och reda tankar.

20 april, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Knas-Katten intervjuar – SlaktarStina 30 år

13 april, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Med anledning av SlaktarStinas 30 årsdag, så har Oknyttnytt bett mig att göra en intervju med jubilaren. Efter hårda förhandlingar för ett mer än skäligt arvode, så ställde jag upp. De flesta av er prenumererar säkert redan på Oknyttnytt och har därför redan läst intervjun, men för er som inte gör det, så får ni nu den exklusiva möjligheten att läsa den här.

Jaha, Grattis SlaktarStina! Du fyller nu 30år och från och med nu kommer dina fysiska förutsättningar bara att bli sämre – hur känns det?
Det känns okej. Jag åldras ju som alla andra levande ting, det är inget som går att göra något åt. Men jag gör mitt bästa för att behålla styrka och smidighet så långt upp i åren som möjligt.

Då har du då misslyckats hittills, åtminstone vad gäller smidigheten. Men det var inte det vi skulle diskutera nu – Varför heter du SlaktarStina? Det låter ju på alla möjliga sätt brutalt och lite barnsligt!
Jag behövde ett namn på bloggen när jag startade den en gång i tiden! Och då blev det SlaktarStina eftersom gården som vi bor på kallas för Slaktarn´s och har så gjort sedan början av 1900-talet. Då drevs gården av en driftig man vid namn August, som liksom sin far var slaktare. August byggde upp ett, för den tiden, högst modernt slakteri och jag kan tänka mig att det var i den vevan som gården blev att kallas för Slaktarn´s. Så mitt bloggnamn fick helt enkelt bli SlaktarStina.

Varför då, du hade ju lika gärna kunnat heta SkogsStina, KnasStina, eller CykelStina?
Jamen, redan när jag började skriva fanns det en tanke om att bloggen till stor del skulle dokumentera uppbyggnaden av gården och det liv som vi vill leva här. Så det kändes fint att ha något namn som anknöt till den.

Uppbyggnad och uppbyggnad…. bortser man från min klätterställning som ni envist kallar för ”utbyggnaden av huset” , så tycker jag mest att ni river ner. River ner, gräver och tar ner träd. Och skaffar barn.
Ja, hittills har det varit mycket sånt. Gården har ju stått mer eller mindre obrukad i drygt en generation, så det finns en del att göra. Och barnen var det ingen idé att vänta med!

Nej, det förstår jag, ni behöver väl all arbetskraft ni kan få…Stackars barn. Men när blir ni klarar då? Så ni kan åka till Thailand, titta på teve och bli som vanligt folk?
Klara? vi kommer aldrig att bli klara. Det här är ett livsprojekt och en livsstil vi har valt. Vi tycker om att bygga, planera och arbeta tillsammans. Lösa problem och komma med nya idéer. Förverkliga. Vi är ett bra team! Och vad ska vi till Thailand och göra, när allt vi vill ha finns precis här?

Usch, så tråkiga ni är. Jag skulle ju kunna få en lugn stund iallafall om ni drog iväg några veckor…Nu kör vi några snabba så vi kan avsluta det här och få något vettigt gjort istället.

Morgon eller kväll? Kväll.
Kaffe eller the? Kaffe. Helst kokkaffe.
Favoritfärg? Alla. Om de är starka och klara. Gärna i kombination. Gärna i mönster.
Livsmotto? Acceptera eller agera. Man tager vad man haver. Och det finns bara 7 saker som du verkligen måste.
Get eller katt? Ehhh….Den tänker jag inte svara på.

Nej, den var egentligen onödig. Det är ju självklart att katt är det enda alternativet….Och med dem orden tackar jag, Knas-Katten, för förtroendet. På återseende!

Presenningar

7 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

En blåsig dag kom vi på att vi borde vika ihop alla presenningar och lägga in i någon lada. Det är liksom då man blir påmind om att det borde varit gjort för länge sen. När de fladdrar omkring likt väldiga löv över åkern, på flykt ner mot skogen.

Att vika stora presenningar en blåsig dag, är lättare sagt än gjort. Men vi har gjort samma procedur några gånger under vår tid här på gården, så strategin är noga utprovad. Millimetermannen jagar presenningar och jag jagar barn. Millimetermannen muttrar och jag svär. Sen placerar vi alla iblandade komponenter strategiskt och gör vad vi ska. Det är lite som att dansa. Och vi känner varandras rörelser bra vid det här laget. Tjopp, tjopp, tjopp – så är det klart.

Men att vi aldrig lär oss att vika ihop dem innan det börjar blåsa! En solklar förbättringspotential i team Slaktarn´s.

Om tio år

9 mars, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

Pardörrarna och tusen nyanser av blått

22 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Förra året vid den här tiden så började jag fundera över vilken färg vi skulle ha på våra pardörrar. Det kan låta oskyldigt och vardagligt, men de stackare som fick den äran att delta i mitt funderade och grubblande, kan nog intyga någon annat. För att vara helt ärlig, så kan vi väl säga så här – jag måste fullkomligt tjatat hål i huvudet på de stackars människorna.

Men de höll god min och lyssnade tålmodigt när jag i väl valda ordalag försökte beskriva den perfekta nyansen av blått, fåordig som jag är (eller inte). Sen drog jag med dem på omvägar för att titta på hus med fina dörrar och hade även med mig några färgprover som jag inte var sen med att slänga upp varhelst jag såg en blå dörr. Kanske knacka på och prata lite om nyanser av blått också, när jag ändå var där. Tillslut försökte jag blanda den perfekta nyansen själv, men insåg ganska snabbt att det inte riktigt var min avdelning för tillfredsställelse. Det var helt enkelt många turer hit och dit, innan dörrarna tillslut kom på plats.

Men nu sitter dem där. Och går inte att stänga.

Vi hann nämligen inte få in värmen i utbyggnaden innan vintern, så dörrarna lever helt enkelt sitt egna liv just nu. Vissa dagar går de att stänga, vissa dagar går de inte att stänga. Allt efter vädrets omslag. Vi har gett upp alla försök att justera och hoppas på att det ordnar till sig när de får det varm och gott.Vilket ska vara till nästa vinter, om planen går som planerat.

Man kan inte lyckas med allt här i livet. Men färgen blev åtminstone perfekt.

(Förövrigt så är det ingen julgran – det är vår utebelysning och kommer antagligen stå kvar till midsommar ungefär)

Längtan.

27 januari, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset.

Vad längtar du efter?

Snö, kyla och vardagens lunk

5 januari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Äntligen har kylan och snön kommit! Även om jag överväger att stryka den meningen när jag tänker på allt som går att inkludera under meningen ”två små barn och vintervantar”. Men bortsett från det så njuter vi över att vintern svept sin skrud omkring oss. Allt blir som ofantligt vackert. Och bobåkning är bra mycket roligare än att klafsa runt i lervälling. Kyliga fingrar till trots.

Mellan julskinka, tomtegröt och tillbakablickar på 2015 så har vi slagit ner stolpar till en ny hage. Självklart var Knas-Katten med och övervakade det hela. Det måste ju vara rätt, riktigt och framföra allt rakt. Dock osäkert om det var katten eller Millimetermannen som yppade de orden. Men bra blir det. Och ytterligare ett steg mot gården vi drömmer om.

Vi har även rivit en gammal bod, som fick sluta sina dagar som en vinterbrasa åt kråkorna. Det var stämningsfullt att höra eldens lågor spraka i den kompakta tystnaden som bara kan uppstå en snöig, iskall vinterdag, mitt i Finnmarkens granskogar.

Ett mycket värdigt avslut för gammalt timmer som var angripet av både det ena och det andra.

Det kändes som en fin avslutning på den långa ledigheten som vi haft. En ledighet som varit fin och bra på alla sätt, och nu är det dags för vardagen igen. Och jag älskar vardagen. Nu ska jag hugga tag i skrivandet, rutinerna och att rädda planeten. En fullt rimlig utmaning en vardag i januari.

En dag i december

12 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Dem påstår att det är mitten av december. Jag vet inte jag. Det enda jag vet är att idag har jag tillbringat tid ute i solskenet med att anlägga nya odlingsmarker. Eller jag tror det åtminstone. Jag har inte grävt ett enda spadtag, utan har inriktat mig på att muta maskarna till att göra det jobbet. Hur det går, återstår att se. Man måste ju prova.

Och när jag kämpade på med skottkärran i uppförsbacken, så kom jag fram till att gränsen mellan att vara innovativ och att vara en idiot, är hårfin. Närmare utläggning kring det, kan vi ta om ett år ungefär.

Gamla hus och nya tider

6 december, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I skuggan av Knas-Kattens deltagande i tävlingen Årets Lussekatt, så rullar livet på här på gården. Trots att vi har haft en paus i utbyggnaden av vårt boninghus, så har den mesta delen ändå handlat om hus, men på olika sätt.

Delvis har det handlat om att förbereda rivning. Rivning av det stora huset och även ett mindre uthus. Det är vemodigt att riva hus, när man själv är så medveten om hur mycket arbete och själ det ligger bakom. Men jag har ältat det där nog nu. Det finns inget annat alternativ för det här byggnaderna som under många år stått med läckande tak. Nu känner jag snarare en iver över att börja. En symboliska handling för att en epok tar slut och en annan tar vid.

Men det är även byggnader som det fortfarande finns hopp om. Till min stora glädje så är det gamla slakteriet med tillhörande varmrök några av dessa. De är en viktigt del i gårdens historia och ett konkret tidsankare till varför gården kallas för just Slaktarn´s. Det är ju inte direkt någon slump att jag kallar mig för SlaktarStina. Men allt det där förtjänar ett alldeles eget inlägg. Om affärsrörelser, slakteriet, vindkraftverk och byns första cykel – för nästan hundra år sedan.

Ja, man kan väl säga att dagarna går och vi pysslar på här hemma. Vi kan konstatera att gården inte kommer att se ut som den en gång har gjort, men den kommer få livskraften och stoltheten tillbaka. Nu är vi en ny generation som sätter vårt avtryck här, bland Finnmarksskogarnas viskande granar. Och jag tror ändå att våra förfäder hejar på oss, vart än de nu må sitta.