Kategori: Slaktarn´s Gård (Sida 15 av 17)

Frukostshow.

18 mars, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vårljuset letade sig in genom våra lortiga fönster och gav oss löften om den strålande dag. Så vi packade fikakorgen full och skyndade oss ut. Brödsmulor, sand och kladdiga fingeravtryck fick ensamma avnjuta morgonens avslöjande solstrålar i köket. Vi dukade upp ute på åkern.

Vilken den här dagen också var första parkett till showen ”Rivning av fallfärdig lada”. Hjulastare, en klätterapa i varselkläder och kraschande av tegelpannor – med andra ord en fulländad frukostshow.

Men det var inte bara action. För oss med mer djupgående kulturellt intresse så fick vi beskåda hur det undanflyttade teglet blottade ett lager av björknäver – dåtidens takpapp, gissar jag och drabbas av lite hjärtesorg. Tänk allt arbete som ligger bakom. Tänk de människor som för 101 år sedan varsamt rev dessa näverbitar och placerade dem på taket. Tänk.

Men min hjärtsorg bröts av förtjusning när jag hittade 2 ägg i ett värprede längst inne i hörnet. Och Millimetermannens förvirring och extas över att äggen fortfarande var helt intakta – de måste vara minst 60 år! Hans besvikelse blev snabbt ett faktum när jag informerade om att de var i porslin. (Värpägg – heter de så?) Men de måste vara ett tecken på vad som någon gång komma skall.

Huset som skall rivas.

25 februari, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Samtidigt som vi står i startgroparna för att bygga ut vårt boningshus, skall vi riva ett annat, bara ett stenkast härifrån.

Det är ett vackert hus, i all sin ålderdomlighet. Stora rum, brutet tak och kakelugn. Skafferier och skrubbar, spegeldörrar och en hemlighetsfull vind.

Det har potentialen att vara ett drömhus. För det går inte att undgå att drabbas av dess forna skönhet och storhet när man bekantar sig med huset.

Som att träffa en mycket gammal och skruttig dam och ana den där glöden som en gång i tiden varit en stor eld av livsvilja och personlighet. Ana en glöd som sakta håller på att slockna, ett liv som lider mot sitt slut.

För vi kommer försent. Stillsamma år har rullat på i takt med att miljontals små regndroppar fått det gedigna trävirket att ruttna. Det känns onekligen sorgligt. Sorgligt att vi inte kan rädda henne, sorgligt att vi måste ta det här beslutet, sorgligt att en sådan skönhet har fått förtvina.

Och jag tänker på de människor som en gång har bott i det här huset. De målinriktade händer som spikat i varje spik, sågat varje bräda och sen tätat med mossa från skogen intill.

Drömmen om ett hus som blev en sanning, efter otaliga timmar hårt arbete och slit. Precis där vi är nu. Jag och han, med våra barn springandes runt benen. Några generationer senare, men på samma gård, i samma skog och med samma berg som omger oss.

Vi river vi en dröm, men fortsätter på en annan. Och när vårens första solstrålar letar sig fram över grantopparna, känns det som att den gamla damen vet att detta är sista gången. Som om hon lugnt sluter ögonen och med ett förnöjt litet leende låter sig invänta slutet.

Och jag hoppas att de som en gång byggde det här huset, trots allt kan se på oss med förnöjsam blick när gården sakta vaknar till liv igen.

Städning av höskullen.

8 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har städat ur den gamla höskullen. Klöver och timotej som legat där i säkert 50 år, fick se sitt sista dagsljus medan eldens lågor tillintetgjorde dem.

Jag vet några som blir besvikna. Med tanke på hur mycket råttskit som jag skyfflat under dagen, så har jag idag gjort tusentals individer hemlösa. Men det struntar jag i. Det kändes så oerhört bra. Ut med det gamla, in med det nya. Den här gården skall få liv, och då menar jag något annat än tusentals råttor som dansar macarena (do you remember?) i ladorna.

Barnen är kläckta, markerna är våra och planerna är oändliga. Till sommaren kommer getterna. Till nästa vinter har huset växt fram. Vi ska byta tak på ladorna, måla, bygga ny väg, riva, bruka och leva. Det är nu det börjar – på riktigt!

Jobbet med gethuset.

1 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra helgen kom det snö. Jag jublade – nu ska vi åka bob! Laddad till tårna och glad som en mört, så skyndade jag på morgonens bestyr för att få komma ut i det härliga vintervädret. Jag såg oss susa fram i backarna, röda om kinderna medan skrattet kittlade oss i magen. Snön som yrde, solen som lyste och en härlig, fantastisk, alldelles utomordentlig mor-och-son stund. I min iver hetsade jag det stackars barnet – bob, nu ska vi åka, jihooooo! BOB, Knådden, vi ska åka BOB!

Men jag borde förstått. Jag vet ju egentligen. Egentligen hur det är. Suck. Äpplet faller inte långt från trädet. För inte kan man ägna sig åt sådana oviktiga, banala och tråkiga saker som bobåkning – när det finns jobb som kan göras. Spikar att slå i, brädor att såga, skruvar att skruva och manicker att köra. Så där stod jag ensam, med bobben i handen, medan barnet tar sin såg och verktygslåda och knatar iväg till gethuset.

Ett gethus som för övrigt snart är klart! Och det är väl tack vare att det finns dem som jobbar hårt medan jag åker bob. Hur som helst. Inredningsreportage utlovas! Dock får det vänta tills allting är riktigt klart, men ni kan få en sneak-peak;

Ehhh….Dala-Floda golv? Just det, Dala-Floda golv. Fortsättning följer.

Äntligen minusgrader!

7 november, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är en befriande känsla att, efter några veckor av regn och rusk, gå ut genom dörren och känna kall, torr luft som flödar in i lungorna och nyper mig i kinderna. Det känns som om en kappa av bly liksom faller av min axlar och jag kan äntligen sträcka på mig igen, äntligen andas. Jag njuter av att få sätta på mig ett till lager kläder, dra ner mössan över öronen och låta näsan bli lite så där rödsnorig. Höra fraset under fötterna när jag går över den nyligen frusna marken och ljudet av den tunna ishinnan som spricker när jag oförsiktigt klampar på i den frusna lervällingen som tidigare varit vår gräsmatta.

Nästa gång världen blir grön så är det så mycket som händer. Taket och stommen ska upp på utbyggnaden. Getterna flyttar in på vår gård. Gamla lador och byggnader ska få nytt liv, medan andra ska få ett oundvikligt men värdigt slut. Det är så spännande, nu kan det äntligen börja hända saker!

Men tills dess skall jag njuta av minusgraderna.

Den stora Gjutaredagen

18 oktober, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Så kom då slutligen den stora Gjutaredagen.

Dimman låg tät i skogens mörker när den första termosen med kaffe ställdes ner på bordet. För den här dagen skulle plattan till utbyggnaden gjutas. Den här dagen gällde det. Extra arbetskraft från både när och fjärran hade samlats runt vår lilla köksbord denna arla morgonstund. De allra bästa inom respektive arbetsområde hade noggrant valts ut, ty endast det bästa är gott nog för den Outtröttliga snickaren.

Kaffe hälldes upp och med gott humör såg vi hur morgonsolens strålar började tränga undan både mörkret och den täta dimman – perfekt väder för att gjuta en platta! Solen steg ytterligare och de arbetsvilla arbetarna började bli lite otåliga – vart var betongbilen? Efter några nerviga telefonsamtal, kunde det konstateras att bilen inte hittade hit. Det vore dumt att beskylla den stackars chauffören för detta, det är ju inte direkt jättevanligt att det åker betongbilar ut hit till skogen. Och det är ju fullkomligt logiskt att GPS:en måste ha visat fel, för det är väl inga som är så dumma i huvudet och bygger stort och modernt så där i obygden?

Slutligen kom arbetet igång och det flöt finare än den finaste choklad i en chokladfontän. Dessa arbetare som liksom ett sammansvetsat folkdanslag for runt över formen med sina skyfflar och vibbar för att få betongen på plats. Och hur de sen tålmodigt och känslosamt bearbetade ytan tills vår platta stod färdig för att i lugn och ro få brinna klart. Perfekt, fullständigt perfekt. Det var så en tår smög sig fram i ögonvrån.

Efter att den sista arbetaren gett sig av bland de yrande höstlöven, var det ett obeskrivligt lugn som spred sig här på gården. Alla dagar som vi slitit, arbetat, planerat och fixat för att få det klart innan vintern – och vi fixade det! Första etappen på Projekt utbyggnad avklarad, och det med bravur.

Vi sjönk ner i soffan tillsammans, oerhört nöjda med oss själva. Med en skål popcorn i famnen kunde vi konstatera att det är samma skit på teve som för 4,5 år sedan. Med andra ord inget som lockar. Så vi stängde av och drog fram stora planeringsblocket. En vinter är ju i antågande, så vi behöver bestämma vad vi ska utföra för stordåd då, i väntan på att etapp 2 i Projekt utbyggnad drar igång.

Gräva, fylla, gräva, fylla.

10 september, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är stiltje på bloggen vilket innebär att det är helt tvärt emot IRL, i det riktiga livet, som man säger. Där är det fullt upp. Mer än fullt upp. Det kan nog ungefär liknas vid en stor trafikknut i rusningstrafik, och mitt i detta står en liten trafikpolis med sin visselpipa och försöker hålla flyt i trafiken. Men rusningstrafiken övergår så småningom till något annat, vilket även den här intensiva perioden också gör.

Vi ligger i slutspurten för att få allting klart inför den stora Gjutardagen. Dagen då vi ska gjuta plattan till den nya delen av huset. Vi har slitit med det här hela sommaren och nu börjar mållinjen skymta i horisonten. Gräva, mura, putsa, gräva, fylla, gräva, fylla, isolera, gräva, fylla, dra slang, armera, fylla, gräva, dra rör, gräva, dränering, fylla, gräva, armera, isolera, forma….. ja, ni fattar. Eller så gör ni det inte. Det spelar egentligen ingen roll.

Dessutom har jag en hel barndom och tonårsperiod sparad i kartonger som jag måste gå igenom. Tidskapslar som öppnas upp. Saker som väcker minnen och känslor som man inte trodde fanns. Det tar sin lilla tid.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en hektiskt period. En period där några livskapitel får sitt slut och andra får en början. Jag ser fram emot december när jag får sammanfatta 2014 – för det här är förändringarnas år, det är här den nya tiden tar vid. Och just nu är jag mitt upp i den.

Tillökning. Jodåsåatt….

13 augusti, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Man kan undra lite vad vi håller på med här uppe på vår lilla kulle. Inte nog med att i princip varenda trädfri yta är uppgrävd, det har även börjat sticka upp massa stolp här och var. I långa rader står de där, med en perfektion som bara en millimeterman kan uppbringa, och liksom väntar på att bli använda till något. Men vad?

Ska vi göra en gärdesgård för att vackert inrama den lilla skogsgård som växer fram? Nej. Har vi markerat våra markgränser? Nej. Vi ska ju sätta upp stängsel, såklart! Och där inne, idylliskt och harmoniskt, ska våra nya familjemedlemmar gå och beta ner all busk som kommer fram. I bästa fall. För det sägs att de kan vara lite rymningsbenägna, de små liven. Det är nämligen getter som skall utgöra tillökningen i vår familj. Ja, just det, getter. Vi ska bli getbönder.

Jodåsåatt…

Varför? Jo, de är ju så oerhört söta! Men framförallt för att de älskar att beta busk. Så förhoppningen är att de ska hjälpa oss att hålla markerna öppna och fina, utan att någon av oss behöver gå med röjsågen 24 timmar om dygnet hela sommarhalvåret. Risken är väl att vi kommer få jaga getter istället. Men det är en risk vi får ta. Om de nu inte har tänkt sig vara så där idylliska och harmoniska som jag har tänkt mig.

Hur som helst så ser jag fram emot detta med en dåres förtjusning! SlaktarStina och hennes getter så fina. Låter som början på en riktigt underhållande historia…

Skogsgården.

30 juli, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Feberdagarna är förbi och vi kan återigen återgå till semesterns vardag. Lata dagar i grävmaskinen, njuta av kall saft i ett nyligen uppgrävt dike, svala sommarkvällar vid betongblandaren och familjeutflykter till bygghandeln. För vi har äntligen kommit igång med utbyggnaden av huset!

I ett par år har vi ivrigt stått och trampat för att få sätta igång, men först nu har det blivit möjligt. Äntligen!

Inte äntligen! för att det är något problem med hur vi bor nu. Två rum och kök klassas väl lite trångbott för en familj på fyra, men det är egentligen inget problem i dagsläget. Mer äntligen! för att vi nu kan fortsätta förverkliga våra visioner och drömmar, vårt livsprojekt – vår alldeles egna skogsgård.

Folk må tycka vi är lite tokiga. Kanske till och med lite tråkiga och knäppa i skallen. Det må så vara. För de ser inte de vi ser. Paradiset. De känner inte det vi känner. Känslan. De lever inte det liv som vi lever. Vårt. Precis som vi vill ha det.

Nu kör vi!

29 juni, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Månaderna har gått och nu är jag tillbaka här. Jag har liksom landat nu, landat på andra sidan känns det som. Landat i den nya vardagen men två barn, ett hus som skall byggas ut och allt annat som händer omkring.

Och jag har ett behov av att skriva. Ett behov som jag har tillfredsställt även under de månaderna som passerat, men de alstren har hamnat ofärdiga i byrålådan. Och några har blivit söndertuggade och andra är fulla i sylt och mjölk. Hur som helst – kanske kommer mina ord och tankar till bättre nytta i den digitaliserade världen. Dessutom är ni flera som har uttryckt önskan om att väcka upp bloggen igen – det glädjer mig oerhört! Tack!

Så nu kör vi. Ungar, utbyggnad, Knas-Katten, träning, strapatser och Master of the Dammsugare. Funderingar, tankar, känslor, projekt och historier. Och allt händer mitt ute i skogen.

SlaktarStina är tillbaka! (med viss reservation med tanke på att det fortfarande bara är 24 timmar/ dygn)