Det är den tiden nu. När sommarlovet är pinfärskt men vi minns inte ens hur skoldagarna kändes. Den tiden när andra människor ”checkar in” för semester och vi varvar upp för toppen på högsäsongen. Det är den tiden nu.
Den tiden då ljuset är med oss och vi går upp tidigt för att hinna göra så mycket som möjligt innan barnen vaknar. När kvällarna är ljusa, så man passar på att fixa lite då också. Och det är stängsel som ska fixas, och gräs som måste slås och lupiner som stillsamt hotar allt som hyllas i varenda sommar psalm som ekar mellan kyrkväggarna och på skolavslutningar.
Och det är den tiden då det är fotbollscup och rymmande kalvar, skolavslutning och maskiner som måste fixas, tältnätter, kalla bad och de sista plantorna som ska i jorden. Och det där ogräset som växer. Och alla fästingar. Och myggen och knotten och alla vill vi bara få leva och finnas till.
Och det är den tiden då högtider ska firas och personer som vi älskar fyller år och vi tittar på väderapparna några gånger i timmen ungefär. Och ungarna cyklar till kompisar och vi slänger oss ut med röjsågen, och det är skrubbade knän, solbrända kinder och en hjärna som inte klarar av att organisera något större än precis det här stora i det lilla som är allt som händer i högsäsong. Och knappt det. Och plötsligt så är det slutet på juni och vad hände med alla dagarna i maj?
Och det är tiden för varmchoklad efter kalla tältnätter, och tvätt som hängs ute på linan, och spontana kvällar vi sjön, svettiga efter en arbetsdag som ännu inte är slut. Det är sandkorn under fötterna, både ute och inne och katter som går ut på äventyr och ungarna likaså, det är vattna växthus när natten blir så mörk den kan bli.
Det är den tiden då vi ständigt får frågan; får ni någon semester då? Och jag vet inte vad jag ska svara, för vi har byggt ett liv där vi inte vill ha semester. Men det blir för komplicerat att förklara i kön på ICA, med famnen full av mjölk och alienation, så jag säger att vi får vår semester när vinter kommer. Och jag vet att det inte stämmer, och jag är fullständigt lugn med det.
Det är är den tiden nu, när vi har som mest att göra. Det är också den tiden då livet rusar som starkast genom våra kroppar, då tacksamheten är som störst. Vi väljer det här. Och den dagen vi inte längre vill, så har vi alla möjligheter att sluta.
Vi vet att det kommer en lugnare tid. När allt det gröna lugnar ner sig, färgerna blir dovare och säsongen går mot sitt slut. Då vi kan finna en annan typ av vila, kontemplera och reflektera. Men den tiden är inte nu. Nu är det att dundra fram i livet med fartvinden i håret. Känna hjärtat som slår och tacksamheten att få finnas till. Mitt i allt det här, mitt i livet som försigår. Det är den tiden nu.
Vilka fina rader du skriver,så levande beskrivet. Stort tack för att du delar med dig. En glädje att få ta del av. 🌻☘️🤗