Livskraft i samspel

Kvällsrundan.

Jag hoppar i overallen och drar på mig raggsockorna. Hinner tänka att de behöver tvättas, men känner inte hur de känns mot huden. Plockar snabbt på mig pannlampan, handskar och drar ner mössan över öronen. Stressad. Barnen somnade senare än vanligt och jag har mycket som hänger över mig, som pockar på min uppmärksamhet. Mycket som ska göras innan jag stänger ögonen för den här dagen. Vill. Vara. Effektiv. Behöver göra kvällsrundan hos djuren innan jag kan börja beta av det andra. Packa hö, fylla vatten, förbereda inför morgondagen. Matdosa, ryggsäckar, kläder. Handlingslista. Snabba steg ut genom dörren. Drar pannlampan över huvudet och ser inte stjärnorna på den svarta himlen. Svär över min egen klumpighet när jag tvingas bära vatten dubbelt så långt efter ett missöde tidigare i veckan. Det sinkar min tid.

Korna ligger nöjda i halmen när jag kommer. Idisslar. Jag fyller vattnet och går sedan fram för att hälsa. Klia lite, kika lite. Försäkra mig om att de mår bra. Det gör dem. De idisslar och tittar ut i mörkret. Sträcker uppmanande på halsen när jag kliar dem, vill ha mer. Vill att jag ska ta där under hakan, vid käken, snett nedanför örat. Där.

De ligger lugnt ner i halmen och jag hukar för att lättare komma åt. Vilda sträcker mer på halsen, trycker sig mot mina händer. Jag knäböjer för att hålla balansen. Tillåter mig själv att landa. Utsidan av mitt lår mot hennes varma runda mage. Hennes huvud i mina händer. Hon grymtar förnöjt. Så där som bara Vilda, den spralliga kvigkalven kan grymta. I en suck lägger hon ner huvudet i mitt knä. Tyngden och värmen. Tryggheten. Jag lägger min kind mot hennes breda panna. Den är len. Vi sitter så ett tag, hon och jag. Jag lyssnar till hennes andetag. Kanske lyssnar hon till mina, jag vet inte. Men om hon gör det, så hör hon att dem blir lugnare. Djupare, bredare. Fria. Och det är först då jag ser stjärnorna på himlen. Märker avsaknaden av månen och ser den blöta marken som nu åter har frusit. Och jag tänker, att varenda sönderstressad jävel i det här landet, borde få möjlighet att klappa en ko.

Efter ett tag går jag in. Stegen är sävliga och tanken lugn. Kvällsrundan tog längre tid än vanligt. Jag behövde uppenbarligen det.

4 kommentarer

  1. Ulrika Amador

    Jag saknar kossorna ofta. De lugnar, det är ett som är säkert. tack för fin text.<3

  2. Kim M. Kimselius

    Underbar text! Njuter varje gång jag läser det du har skrivit! Skriv på!
    Kram Kim 🙂

  3. SlaktarStina

    Tack Kim!

  4. SlaktarStina

    Vad kul att du uppskattade den? har du haft kor?

Lämna ett svar till SlaktarStina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑