Att släppa ut kor på grönbete är väl en sak för sig, men att ge ungar möjlighet till lite större ytor är då inte långt ifrån!

Vi kämpar frenetiskt på med de sista grejerna i utbyggnaden av huset, och helt ärligt så har jag målat som en besatt de sista veckorna. Och ja, det är antagligen för att jag är lite besatt. Besatt av att äntligen få klart nedervåningen av utbyggnaden. Besatt av att få tillgång till större ytor än 1 rum och kök. Besatt av visionen om att äntligen få till någon form av ordning i vår kaotiska byggnadsplats till hem. Och nu är det bra nära. I helgen hoppas vi få till de sista detaljerna som gör hela skillnaden.

Så idag plockade jag ihop, städade och röjde upp. Bort med täckpapp, bort med verktyg, bort med slipdamm. Och allt medan byggyta förvandlades till golvyta, så spred sig barnens leksaker som ett sant vabbruari-virus över hela huset. Tvättstugan blev till en djungel, groventrén erbjöd picknick och badrummet blev förbjudet område som vaktades av den hemska häx-mamman. Till sist utbröt en fotbollsmatch i hallen, med klädställningar som mål och snoret som rann ner på de gula matchtröjorna. Och det var väl ungefär då, när Ljungberg drog en vrist upp i fönsterkrysset, som jag tappade humöret och förklarade bryskt att jag inte vill ha några krossade fönster. Varpå de förstående barnen flyttar klädställningarna lite åt sidan. Och sen drog de på en ny straffspark. Ungefär då föreslog jag mellanmål med smör och kex och sen försvann den där bollen på något väldigt mystiskt sätt.

Samtidigt kan jag inte klandra deras rörelseglädje. Och jag facineras och beundrar deras kreativitet. Hur de bygger upp nya fantasilekar av samma saker som förut, men med andra ytor. Så det är väl bara att vänja sig. Och inse att att jag nu kommer städa mer än dubbelt så stora ytor som förut.

Kanske inte var så dåligt med 1 rum och kök ändå?