Sommarlovs-sanering.

Igår var sista dagen på sommarlovet och jag sommarlovs-sanerade. Tog tag i de där hörnen som jag prioriterar bort under sommarlovet. Torkade rent i fönstren, sorterade upp cyklop och fiskegrejer och fotbollar och tältpinnar och bortsprugna strumpor och vattenflaskor och pennor och diverse kreativa projekt av oklar karaktär. Ni vet, sådana där impulsprojekt från barn som gett skratt, glädje och kalla barfota fötter i sommarskymningen – men som i vuxnas ögon sen mest ser ut som skräp.

Det fanns en tid då jag höll på att bli tokig på alla dessa saker som skräpade överallt, oavsett hur mycket som plockades undan. Men den här sommarlovet har jag blivit tonårsförälder och insikterna som kommer med det är vasst som ett svingande svärd. Varje dag så tränger sig vuxenvärldens måsten och krav allt tätare inpå. Så jag plockar ihop resterna av sommarens projekt med tacksamhet. Kanske är det här det sista? För en dag, så är det så. Och jag kommer inte veta om det.

När saneringen var halvt genomförd drog vi iväg på fotboll. Handlade lås till skolskåp och funderade på hur man lära sig att inte tappa bort nycklar. Lär man sig någonsin det? Kanske behöver man lära sig hur man ska agera när det händer? Kan man ens lära ut det? Och när går bussarna? Och varit ifrån? Och jag har inga svar, för jag fattar inte appen, och det var 13 år sedan jag åkte buss i den här kommunen. Och då bläddrade jag i min tidtabell av papper och betalade med kontanter på bussen. Jag är med andra ord ett retroföremål i det här sammanhanget.

Men det fina med att bli tonårsförälder, är ändå, att jag behöver inte ha några svar. För det är inte jag som ska åka och det är inte jag som ska hålla reda på min nyckel. Så jag guidar. Hur man kan hitta svar på de frågor man har. Och ibland finns inga svar. Ibland är den enda riktlinjen; lös det. And don´t be an asshole meanwile.

Så nu kickar det igång, vardagen. Skola och läxor, väckningstider och aktiviteter. Måndag till torsdag, torsdag till söndag – och sen om, och om igen. Tills morgonen är mörkt, luften är kall och eftermiddagarna fylls av helljus som slingrar sig fram på vintervägar mellan byarna. Och man knappt ens minns, hur gräset kändes under fötterna och solen som bländade och värmde.

Och det finns något fint i det. Att allting är i ständig förändring. Så man påminns om att ta vara på stunderna som är. Att tacksamt plocka ihop hopprep, hammare och brädbitar som utgjorde sommarlovsprojekt av oklar karaktär. Att få längta till ljus och lätta kläder igen. Att serveras kontrasterna, för att få förmågan att uppskatta och förnöjt glädjas åt de dagar som är livet. Men än är vi inte där, i mörkret och kylan. Så vi kickar igång vardagen. Men ännu finns tid för cyklopet att åka fram igen.